Förra året firade vi ju Independence Day med att titta på paraden, försöka slå världsrekord och beskåda fyrverkerierna nere i downtown Greenboro. I år skippade vi det och valde att fira på ett annat typiskt amerikanskt sätt: pool party!

Varje år är det pool party i vårt område den 4:e juli, det är en av fördelarna med att bo i ett område med community pool måste jag säga. Förra året ville vi ju gärna se hur det gick till med paraden och vad som hände i stan, men i år var det väldigt skönt att bara gå tvärs över gatan och slänga sig i en solstol istället, särskilt med tanke på att vi haft några hektiska veckor bakom oss.

Partyt körde igång redan kl 12 på dagen, och då var poolområdet redan smyckat med flaggor och banderoller.

Som tur var så var vädret fint, det har regnat nån skur nästan dagligen i veckor men denna dagen var det uppehåll fram till 4-tiden i alla fall. Vi var ett tjugotal familjer som anmält oss, hälften skulle ha med sig en ”side” (=tillbehör av något slag, sallad till exempel) och hälften skulle ha med sig en efterrätt. Vi skulle ha efterrätt, och jag hade egentligen tänkt att baka kärleksmums och färga en del av kokosen ovanpå så att det blev rött, blått och vitt men tyvärr räckte tiden inte riktigt till. Istället fick Björn inhandla cheesecake på Costco på vägen hem från jobbet dan innan, samt jordgubbar att dekorera med. Jag hade tänkt mig både jordgubbar och blåbär för att få det röd-blå-vita temat, men det fanns givetvis inga blåbär att uppbringa. Men den blev rätt fin ändå!

Lite skämdes jag över att ha med färdigköpt efterrätt och kände att jag ju ”borde” ha något hembakt, men insåg när vi kom dit att detta är ju USA och här behöver man absolut inte ha de kraven på sig. En enda hade hembakta cupcakes med sig, alla andra hade köpt färdigt… 🙂

De som arrangerade hade samlat in pengar från alla och köpt in hamburgare och korv att grilla, och ett gäng glada grabbar (förstås!) stod parkerade vid grillen hela eftermiddagen och levererade en strid ström av hamburgare som man kunde förse sig av när man ville.

Gott var det, och så skönt med en så avslappnad attityd som det är här. Inget uppstyrt och överdrivet arrangerat, utan alla tog mat när de ville och gick omkring och småpratade med folk och trivdes. En av de bästa sakerna med sydstatsmentaliteten, det krånglas inte så himla mycket! 🙂

Brandkåren kom på att det nog var en bra idé att passa på att inspektera poolområdet och grillarna, och lät sig bjudas av maten som tack för hjälpen 🙂

Framåt 4-tiden kom det som sagt en regnskur, så då packade vi ihop och gick hem. Grannarna kom över på en kaffe och hade med sig sin nya lilla valp så Morris och Java fick leka av sig riktigt ordentligt, de var helt slut efteråt! 🙂

Sen gjorde vi inte så mycket mer. Vi hade lösa planer på att åka in till Greensboro på kvällen och titta på fyrverkerierna, men ingen hade någon riktig lust när det väl var dags. Dessutom varnades det för åskoväder, och eftersom vi ju nätt och jämt kommit tillbaka från Washington och var lite trötta på att åka bil tog vi det som ursäkt för slappa hemma istället. Det var en mysig 4th of July i alla fall, bor vi kvar här nästa år blir det nog pool party igen misstänker jag!

Efter drygt en veckas mycket trevligt besök är vi nu återigen ensamma. Känns konstigt att huset är så tomt, efter att vi avverkat två omgångar gäster på raken! 🙂 Och förstås trist att de åkt hem igen, nu vet vi ju inte alls när det blir att vi ses nästa gång. Förhoppningsvis i början på nästa år men det visar sig.

Först var de alltså här från tisdag till lördag förra veckan. Det var ju meningen att de skulle komma måndag kväll men vädrets makter ville annorlunda. Men tisdag kl 11.57 landade äntligen planet och Max fick träffa sin bästis Rasmus igen! Vad konstigt det känns att se sina Sverige-vänner här i Summerfield, det stämmer liksom inte! 🙂

Medan vi var kvar här i Summerfield/Greensboro tog vi det ganska lugnt och gjorde utflykter runt i stan. Mest med bara Peter och Kajsa (medan barnen var kvar hemma och badade och äntligen fick spela alla spel ihop som de bara kunnat spela online det senaste året!) så att de fick se lite av Greensboro. Peter var som ett barn på julafton, och var alldeles till sig över alla typiskt amerikanska saker vi såg längs vägen. Jag blev verkligen medveten om hur van man blivit vid allting nu när vi ändå bott här i 1,5 år, Peter och Kajsa såg massor med saker som de reagerade på som väldigt amerikanska medan jag och Björn inte ens tänker på det längre. Kul att få uppleva allting på nytt genom deras ögon!

Bland annat gjorde vi nånting som var nytt även för mig och Björn – besökte en vapenaffär! Peter ville gärna se en och jag var rätt nyfiken jag också måste jag säga. Det kändes jättekonstigt att komma in där. Trots att jag ju visste var det var för en affär så var det väldigt otrevligt att se alla vapen längs med väggarna och vid disken:

Vi fick även hålla i pistolen som ligger i mitten högst upp, och det var riktigt otäckt. Jag fick hjärtklappning bara jag tog i den, jag kände så tydligt att det enda det här vapnet är till för är ju faktiskt att skada eller döda en människa. Ett gevär ska ju förhoppningsvis användas vid jakt, även om det naturligtvis går att använda mot människor också, men en pistol är ju bara till för att ”försvara” sig med (och var och en kan ju ha alldeles egna uppfattningar om vad ”försvar” innebär 🙄 ). Mycket otrevligt. Tung som sjutton var den också, mycket tyngre än jag trott.

På en vägg hängde även halvautomatiska gevär liknande den AR15 som användes vid bioskjutningen i Aurora förra året där 12 människor sköts ihjäl. Det är alltså helt ok och inget konstigt alls att gå in i en affär och köpa den typen av vapen, fortfarande. Så sjukt att man knappt kan tro det är sant. Obama vill ju både begränsa vilka typer av vapen som ska få säljas (och förbjuda de halvautomatiska) och utöka bakgrundschecken som görs av alla som vill köpa ett vapen, men NRA (National Rifle Association) slåss med näbbar och klor för att behålla ”friheten” att äga vilket vapen man vill…

Damen i affären var supertrevlig i alla fall och stod ut med att besvara tusen frågor från oss trots att vi gjorde klart direkt att vi inte var ute efter att köpa något och att det nog märktes på oss vad vi tyckte om vapenlagarna i det här landet. Det enda som förtog det trevliga intrycket var att hon hade ett hölster med en pistol i fullt synligt på höften. Vi tvivlade inte alls på att den var laddad och skjutklar, även innan vi såg skylten i fönstret:

Jag ska inte dra igång någon lång diskussion om vapen, i alla fall inte i detta inlägget men gärna framöver någon gång, men det är verkligen ofattbart med vapenlagarna i det här landet. Nu när jag varit inne i en affär och sett hur det går till känns det ännu värre, även om jag naturligtvis visste sen innan hur det är. Det blir så mycket mer verkligt när man ser vapnen ligga där och ser kunder stega in och provhålla ett halvautomatiskt gevär, som man rimligtvis inte har tänkt sig att jaga hare med, och diskutera för- och nackdelar med de olika modellerna. Vilket dödar jag snabbast och effektivast med, liksom. Sjukt, säger jag igen!!!

Nåja, dagarna i Summerfield gick väldigt fort, och hade Max fått bestämma hade vi nog stannat kvar hemma flera dar till. 🙂 Men på lördagen följde vi med familjen till Washington för några dagars sightseeing. Mer om det i nästa inlägg!

Ibland kan man se övergivna bilar stå vid vägkanten eller halvvägs ner i diket. Ofta har man då hängt en vit tygtrasa, t-shirt eller liknande i bilfönstret vid förarsidan, så här:

Det är ett allmänt vedertaget sätt att signalera till polisen att ”jag har inte lämnat bilen här för gott utan kommer snart tillbaka och hämtar den”. Kanske man fått slut på bensin eller att den pajat och man inte har tid att bärga den omedelbums. Om jag förstått det rätt ska tygtrasan vara just vit, men jag antar att det inte spelar någon roll om man skulle råka hänga upp någon annan färg.

Övergivna bilar blir annars hämtade ganska så snart här, och får lösas ut för dyra pengar. Däremot är tygtrasan inte en garant för att bilen aldrig kommer att forslas bort, står den kvar för länge hämtas den i vilket fall som helst. Men det är ju ett enkelt och smidigt sätt att få lite respit i alla fall, så att man förhoppningsvis får någon dag på sig  att fixa bärgning eller reservdelar eller vad det nu kan vara!

Igår var det även en stor dag för Max. Det var nämligen dags att för första gången övningsköra! En av de sakerna som vår barn, framförallt Tess 🙂 , verkligen tycker är den stora fördelen med att bo i USA är att man ju får ta körkort redan vid 16 års ålder. Själv tycker jag att det känns väldigt märkligt att min lilla 15-åring, som nyss var en bebis känns det som, ska få sätta sig bakom ratten men det är bara att acceptera att barnen växer upp…

Premiärturen gick alldeles utmärkt i alla fall. Max var lite nervös, men det gick galant. En sak som helt klart underlättar är ju att det nästan inte finns några bilar här med manuell växellåda utan det är automat som gäller, en pedal mindre att hålla reda på och dessutom slipper man att tänka på när och hur man ska växla!

Vi åkte till en återvändsgata här i vårt område där de inte börjat bygga hus ännu, så där var det garanterat att vi inte skulle möta några andra bilar utan Max kunde köra fram och tillbaka i lugn och ro och koncentrera sig på att få in en känsla för hur mycket man behöver gasa och hur man håller sig i rätt position på vägen. Spännande var det!

På fredag börjar han i körskola. Här kan man gå i körskolan via sin vanliga skola, på Max skola ordnar de intensivundervisning under två helger fredag – söndag. Villkoret är att man sköter sig i skolan och inte blir avstängd – under en period eller permanent – pga. dåligt uppförande.

Man får körkortet i tre steg, kan man säga. Här i North Carolina går det till såhär: första steget är ett Limited learner permit, vilket innebär att man får börja övningsköra tillsammans med en handledare. För att få göra detta måste man:

• ha fyllt 15 men inte 18 år
• genomgått en godkänd körkortsutbildning med 30 timmars teori och 6 timmar övningskörning
• klarat teoriprov, trafikskyltsprov och syntest
• fått intyg från high shool eller, om man inte gått high school, från körskola att man klarat körkortsutbildningen
• lämna in en logg där man visat att man övningskört minst 60 timmar (förutom de 6 timmarna på körskolan)

När man övningskör måste man alltid ha handledare med sig, de första 6 månaderna får man bara köra mellan 5 på morgonen och 9 på kvällen och man får inte använda en mobiltelefon när man kör.

Steg två är en Limited provisional license. Då får man köra utan handledare mellan 5 på morgonen och 9 på kvällen, eller direkt till eller från jobbet eller eventuellt volontärarbete inom räddningstjänsten. För att få detta måste man:

• ha klarat av att behålla sitt limited learner permit i 12 månader
• inte blivit dömd för fortkörning, åkt utan bälte eller använt mobiltelefon under de 12 månaderna
• fyllt 16 men inte 18 år
• klara av ett slags uppkörningsprov ute i trafik
• ha bilförsäkring (!)
• lämna in en logg att man kört minst 12 timmar, varav minst 6 timmar måste vara efter mörkrets inbrott

Steg tre slutligen är det ”riktiga” körkortet, och när man tagit det får man köra själv under alla tider på dygnet. För att få det måste man:

• ha klarat av att behålla sitt Limited learner permit i 6 månader
• inte ha åkt dit för fortkörning, åkt utan bälte eller använt mobiltelefon under körning

Jag tycker faktiskt att detta systemet är riktigt vettigt. Man har ju hört talas om att i USA får man minsann körkort redan när man är 16 år och herregud så oansvarigt det är att låta ungarna köra så tidigt, men åtminstone jag visste inte att det var såhär det går till och att de faktiskt inte får ett riktigt körkort redan då. Fördelen med att börja så här tidigt och, framförallt, låta det gå i såpass långsam takt innan de släpps helt fria vid (tidigast) 18 års ålder är ju att vid det laget har de hunnit köra ett bra tag och är förhoppningsvis hyfsat säkra bakom ratten. I Sverige kan det ju i princip räcka med att bara ha övningskört några månader innan man får sitt körkort och kan köra helt ensam. Även om man är duktig så har man ju inte hunnit få den erfarenheten som bara många timmar bakom ratten kan ge, så jag tycker detta verkar riktigt bra!