olikheter

Inför skolresa

av utvandrare

Tess ska snart iväg på skolresa med alla åttorna och kom hem med en lapp från skolan med info. De ska bara vara borta över dagen, så de ska ha med egen matsäck och åka med en activity bus som ser ut som de vanliga skolbussarna fast de är vita istället för gula:

Blev lite full i skratt när jag läste igenom lappen. När det varit en sån här kort tripp i Sverige har man fått hem en lapp med vart de ska och ett käckt ”ta med matsäck, kläder efter väder och ett glatt humör!” och så har det varit bra med det. Så icke här. Jag översätter:

Vi har planerat en skolresa som kommer att berika de elever som deltar. Resan ses som en förberedelse/uppföljning för att berika det vanliga skolarbetet. Eleverna kommer inte att få delta om inte föräldern har gett sitt tillstånd. Skolan är ansvarig för eleverna enligt den lag som gäller i North Carolina.

Om en olycka skulle inträffa kommer vi att söka läkarvård omedelbart. Föräldern kontaktas och kostnaden för sjukvård kommer att falla på föräldern eller vårdnadshavaren.

Det är av yttersta vikt att eleverna uppför sig. Vi förväntar oss att de alltid uppför sig så bra de kan. Skulle någon uppföra sig på ett olämpligt sätt kan det bli tal om disciplinära åtgärder, i extrema fall kan det innebära att eleven får transporteras hem separat vilket föräldern i så fall får betala.

De gillar ju att gardera sig, amerikanerna! Nu har man lärt sig att det mest är en massa text som ska stå där om utifall att och att det inte är riktigt så allvarligt som det låter, men man hickar till lite grann 🙂 Lappen som sedan ska fyllas i och skickas med till skolan innehåller, förutom målsmans underskrift och telefonnummer:

  • Läkarens namn och telenummer
  • Namn på försäkringsbolaget + policynummer
  • Namn och telefonnummer till någon närstående ifall det skulle vara så att de inte får tag i föräldern
  • Föräldern ska även fylla i vart det är som skolresan ska gå till, enligt Tess är detta för att försäkra sig om att föräldern verkligen har läst lappen ordentligt och vet vart de ska nånstans…

Förutom att de ska ha med sig egen lunch så kostar resan 18 dollar (knappt 130 kronor). Man kan även säga till om man inte vill skicka med lunch utan istället vill att läraren tar med lunch från skolcafeterian (till extra kostnad då förstås). Det är så självklart här att allting kostar, vi är ju så vana vid att skolresor ska vara kostnadsfria så långt det är möjligt men här kostar det extra för allt som går utanför det ordinarie programmet. Jag kan tänka mig att 18 dollar är mycket för de som har det sämst ställt, och förmodligen kan ju inte de barnen följa med på resan. Jag hoppas att det finns någon fond eller liknande som man kan söka pengar från i de fallen…

 

 

Skolfoto

av utvandrare

För ett tag sen var det dags att ta skolfoto, vi fick hem lappar där man kunde beställa vilken uppsättning foton man ville ha och vilken bakgrund man ville ha på dem. Så långt tämligen likt så som vi har det i Sverige.

En detalj skiljde dock – det brukar ju varje år i Sverige komma minst en artikel i tidningen om att vissa företag retuscherat bilderna innan de skickats hem. I år läste jag att en stackars tjej t.o.m råkat få ett tredje öga i pannan på klassfotot, dock inte med flit förmodar jag… Förut var det väl oftast så att fotoföretaget retuscherat utan att fråga, men i år verkar de gå ut öppet och fråga om man vill fixa till fotona.

Här i USA har man ingen sån debatt alls, vad jag hört. Här i valfrihetens land verkar det vara helt självklart att erbjuda photoshopade bilder, frågan är mest hur mycket man vill retuschera. Räcker det med att ta bort finnar och andra utslag, eller vill man köra på fullt ut och även bleka tänderna, få en jämn och snygg hudfärg och ta bort ärr och annat ”störande”:

 

Man tar sig för pannan, det gör man verkligen. När man sitter och tittar på sina barns skolfoton efter 10-20 år, är inte en stor del av charmen då att se hur barnet vuxit, tappat tänder, fått nya året efter, fått finnar och kanske ett och annat ärr efter nån fotbollsmatch och överhuvudtaget gått igenom alla stadier som en människa gör från 6-årsåldern och upp till de sena tonåren? Vill man verkligen se en plastig Barbie-version av sitt barn? Alldeles oavsett vad det gör för barnens självkänsla att se en ”perfekt” kopia av sig själv och veta att det där tydligen är idealversionen men sådan kommer man aldrig att lyckas se ut på riktigt…

Baka

av utvandrare

Det finns ett väldigt enkelt sätt att imponera på amerikaner, har jag märkt. Bjud på hembakat! Alla har blivit otroligt imponerade över att vi inte bara kan baka, utan att vi faktiskt tar oss tiden att göra det istället för att bara köpa en påse kakor i affären. Tess klasskompisar nästan slåss om att få smaka när hon har med sig hembakta chocolate chip cookies till skolan vilket förvånar mig en del faktiskt. Fördomsfull som jag är tänker jag att eftersom de flesta mammorna inte jobbar så borde de väl baka nån gång åtminstone, men tydligen inte.

Nu är jag egentligen inte typen som gillar att baka. Alls. Min syster fick de generna, jag är mer för att laga mat. Men eftersom jag a) har köpt min fina Kitchen Aid mixer och känner att jag måste se till att få valuta för pengarna den kostade och b) det finns smygvägar att ta, så förekommer det hembakt då och då i det Villingska hemmet numera. Här är det väldigt lätt att välja hur jobbigt man vill göra det för sig:

Antingen är man jätteduktig och gör allt från grunden, och ser samtidigt till att mixern får komma till användning:

 

Eller också är man lite halvlat och köper ett paket med kakmix. Just det här, Betty Crocker, finns i de flesta mataffärer här och kan verkligen rekommenderas. Blir jättegott!

 

Det tredje alternativet har jag aldrig sett i affärer hemma i Sverige. Man köper helt enkelt en ”korv” med kaksmet och klickar ut direkt på plåten, kan det bli enklare?! Det är dessa kakor som Tess kompisar tycker är så fantastiska. Vilket är tur, för skulle jag göra egna kakor skulle det inte bli särskilt ofta…

Kockarnas kamp och långdistansarbete

av utvandrare

Sitter och kollar på Kockarnas kamp (hurra för play-kanalerna på internet!) och myser. Vad roligt det är att se ett tävlingsprogram där det inte går ut på att snacka skit om varandra och gå över lik för att vinna, utan istället se vuxna människor som respekterar varandra och varandras kunnande! Härlig motvikt mot Hell’s Kitchen och andra program som har en lite annorlunda approach… 🙄

Känner samtidigt att jag saknar mina arbetskamrater väldigt mycket! Jag är lyckligt lottad som kan fortsätta jobba på mitt gamla jobb även efter att vi flyttat hit, de flesta ”fruarna” här (ja det är ju tyvärr så att det är bara vi fruar som är här som ”bihang”, vet inte ett enda par här i Greensboro där det är kvinnan som är expat och maken som flyttar med…) kan ju inte det utan har antingen tagit tjänstledigt eller sagt upp sig. Jag har upptäckt att det blivit viktigt för mig att jag faktiskt har ett eget jobb och en egen identitet, eftersom alla tar för givet att man är hemmafru. I Sverige var det så självklart att båda jobbade så då funderade jag aldrig så mycket på det, men här är det ju inte det antingen man är svensk eller amerikan. De flesta (?) amerikanska mammorna är ju hemma åtminstone så länge barnen är små, även om det verkar bli något vanligare att även mammorna jobbar.

På ett sätt hade det varit skönt att ta ett sabbatsår och bara vara ett tag, men i längden hade självförtroendet tagit stryk tror jag. Redan känner jag hur konstigt det känns när folk man möter tar för givet att det bara är Björn som jobbar och inte ens frågar mig vad jag gör. Fördelen här i USA är att det finns en hel del volontärjobb man kan göra om man vill. Man kan hjälpa till på barnens skola, olika välgörenhetsorganisationer gör ett jättejobb med att hjälpa fattiga och hemlösa (det sociala skyddsnätet är ju inte direkt som i Sverige), det finns mängder med shelters som tar hand om övergivna hundar och katter och som ofta söker volontärer m.m, m.m. Hade jag inte haft mitt jobb hade jag försökt med något sånt istället tror jag.

Men den stora nackdelen med att jobba på distans är ju att jag inte har några arbetskamrater här, utan sitter hemma och jobbar själv. Visst att man kan skypa och vara med på möten och så ändå, och det är ju en enorm fördel jämfört med hur det var innan internet kom  förstås, men det är ändå inte samma sak som att kunna gå in till en kollega och bolla idéer precis när man vill, fika/luncha ihop osv. Jag saknar det! Det var väl det jag kände när jag tittade på Kockarnas kamp, den där känslan av att jobba ihop med människor inom samma område som en själv och som man har utbyte av och kan bollplanka med, det är viktigt.

Dessutom är det inte så bra för arbetsmoralen att sitta hemma och jobba varenda dag… Jag åker iväg till Starbucks och sätter mig ibland men oftast sitter jag hemma. Vi kom på igår att det ju faktiskt finns bibliotek även här 🙄 så det borde ju vara en bra idé att åka dit några timmar per dag istället. Ska testa det!

Men imorgon kommer min kollega hit, vi ska vara med på en konferens i Charlotte fredag-söndag. Det ska bli jätteroligt, både konferensen och att ha henne boendes här några dagar. Känns lite konstigt bara att kunna ta bilen till en konferens i USA, det är första gången det händer! Den kunde ju dessutom ha varit var som helst i landet, men råkar vara i Charlotte ett par timmars bilresa härifrån… 😆

Gym

av utvandrare

I början av sommaren gjorde jag slag i saken och köpte ett gymkort. Jag har tänkt i flera år att jag ska börja med yoga, dels behöver jag verkligen bli lite smidigare och dels så gillar jag filosofin bakom det. Har man ett stressigt jobb så kan man behöva nånting som får en att slappna av och hitta det inre lugnet igen. Sen gillar jag verkligen spinning! Vet inte varför egentligen för man har ju en nära döden-upplevelse varje gång, men den träningsformen passar verkligen mig. Dessutom tycker jag det är så fruktansvärt tråkigt att springa, så ska man få upp konditionen så föredrar jag cykel alla gånger.

Sagt och gjort, jag googlade runt lite och Björn frågade om tips på gym på jobbet, och till slut hittade vi en gymkedja som heter Rush och som har ett gym hyfsat nära där vi bor. Jag åkte dit och kollade lite, och det kändes som ett bra ställe. Inte så flashigt med bara perfekta människor som tränar 7 dagar i veckan, utan helt vanliga människor i precis alla åldrar och storlekar. Dessutom kunde man testa gratis i 5 dagar innan man bestämde sig för att bli medlem. 🙂

När man sen ska bli medlem får man träffa en säljare, som går igenom kontraktet och alla villkor. Det tar närmare en timme innan allt är klart… Ett antal papper ska skrivas under, olika villkor diskuteras och allt ska förklaras med väldigt, väldigt många ord. Det är nog en av de största skillnaderna mellan svenskar och amerikaner, det här med hur mycket man pratar. Om en svensk använder 10 ord för att förklara en sak använder en amerikan minst 50, utan att säga ett dugg mer egentligen. Fascinerande.

Till slut var allt klart i alla fall, och jag var stolt ägare till ett gymkort som även gav mig rätten att ta med en vän gratis. Naturligtvis är gymkortet ett sånt där litet behändigt ett som man sätter på nyckelknippan:

 

Vi bor ju i bilarnas förlovade land, så de flesta medlems- och rabattkort man får i affärer och annat är sådana som man sätter på nyckelknippan eftersom man självklart har åkt bil till stället man ska till och således alltid har med sig den. Och visst, det är väldigt praktiskt!

Nu försöker jag köra yoga en gång i veckan och spinning en gång i veckan. Har även lyckats locka med mig Björn, som numera kan anses vara yogafrälst:

 

Dock vet jag inte om han är välkommen nästa lördag eftersom han var nära att riva stället i lördags. Vi skulle testa att göra posen ”candlelight” (antar att den heter stearinljuset eller ljuset eller något liknande på svenska?) som går ut på att man ligger på rygg och lyfter benen och ryggen rakt upp mot taket så att man till slut bara har huvudet och axlarna ner i golvet. För att inte slå ihjäl oss fick vi lägga oss vid en vägg och ta stöd mot väggen innan vi testade att släppa taget om väggen med benen. Jag fegade och släppte bara taget med ena benet, men Björn skulle testa att göra det på riktigt och släppa taget med båda benen. Det slutade naturligtvis med att han var nära att tippa över och göra en bakåtkullerbytta så han fick försöka kompensera åt andra hållet och brakade då in i väggen så att det dånade om det. Allmänt skratt i klassen och en förskräckt Waynette (som leder yogaklassen) som undrade om han fortfarande levde… :mrgreen:

Fördelen här i USA, i alla fall på Rush, är att man kan hoppa in precis när som helst under året och gå så länge man känner för det. Så det är inte så att man kör en nybörjaryoga i 10 veckor som man måste vara med på från början utan det löper på året runt. Hon blandar övningarna och kör på olika sätt varje gång, även om vissa övningar alltid finns med.

Spinningen finns det två varianter på, ”vanlig” och något som kallas för Rush Ride. Den senare har jag inte testat än, det har helt enkelt inte funkat med tiderna, men jag ska försöka få till det så att jag kan testa och se om det är någon skillnad. På den vanliga cyklar man 45 minuter och på Rush Ride i en hel timma, så där skiljer det sig i alla fall. Annars har det varit väldigt likt så som det är i Sverige, förutom att man inte har olika pass för nybörjare och mer avancerade. Alla pass är till för alla kategorier, och så avgör man själv hur hårt man vill köra. Jättebra tycker jag, det gör ju att man får fler tider att välja mellan.

En annan sak som skiljer sig åt mellan gymmet här i amerikanska Södern och de hemma i Sverige är det här med att hålla tiderna. Jag tror aldrig jag varit på ett enda pass där alla kommit i tid, utan det droppar in folk lite då och då de första 20-30 minuterna av ett pass. Själv vänder jag ju hellre och går hem om det visar sig att jag kommit 10 minuter för sent, i alla fall till en sån grej som yoga som kräver lite mer koncentration och där man inte gärna vill störa de som är i full gång med övningarna. Såna hämningar har de dock inte här! Ingen reagerar det minsta om någon kommer efter 20 minuter, går runt lite och letar efter en ledig plats, hämtar en matta/ställer in sadeln på cykeln och tar en klunk vatten i lugn och ro innan man sätter igång… Först retade jag mig faktiskt på det, nu reagerar jag knappt. Vem vet, jag kanske har börjat komma in i Söderns lite mer laid back-attityd och tar dan som den kommer på ett annat sätt än förut? 😉 Men jag har i alla fall inte börjat säga y’all. Ännu. 🙂

Jaktsäsongen startar

av utvandrare

Jaha, då var det 1 september idag då. Första höstmånaden. Därmed har vi bott här en halv vinter, en vår och en sommar. Jösses, vad fort det gått!

Tyvärr innebär även septembers intåg att jaktsäsongen drar igång. Inga fler skogsturer för mig och hundarna således. 😦 Jag vet inte hur lång säsongen är bara, måste ta reda på det så jag vet när jag kan låta dem springa lösa i ”vår” skog igen. Fram tills dess blir det till att gå i allmänna parker och hundrastgårdar.

Vi pratade med våra vänner Bob och Karen om jaktsäsongen, och de sa att eftersom skogen här ligger så nära bostadsområdet så får man inte jaga med gevär. Därför använder de pil och båge istället 😯 Det förklarar den läskiga pilen jag hittade i skogen för ett par månader sen, en lång sak där spetsen var gjord av nånting som såg ut som två vässade rakblad som låg i kors och bildade själva spetsen. 😐

Jag trodde i min enfald att det var skogsägarens tonårsbarn som skjutit prick och tyckte att det var väldigt oansvarigt att göra det ute i skogen där man faktiskt kan träffa nånting levande med den fullkomligt livsfarliga pilen, men tanken är alltså att det är precis det man ska göra… Jag vet inte, men jag tycker det känns klart läskigare att de skjuter rådjur med pilar än med gevär. Det måste väl vara mycket svårare att träffa och döda djuret med en enda pil än med ett gevärsskott? Stackars arma djur om de springer runt med kanske 2-3 pilar i sig innan de dör… För att inte tala om hur det skulle kännas om hundarna kom i vägen för en pil. Jag kommer att hålla mig på rejält avstånd tills jag bergsäkert vet att säsongen är över, det är en sak som är säker!

Kampen om ett kreditkort

av utvandrare

Något av det första vi fick höra när vi flyttat hit var att det är jätteviktigt att börja bygga upp en bra credit history, kredithistoria, så fort som möjligt. Ska man nånsin göra något större inköp så att man behöver låna pengar så är det näst intill omöjligt att göra det utan en kredithistoria, och ju bättre och längre den är desto bättre villkor får man.

I min enfald trodde jag att det skulle vara ganska lätt att göra det. Det är ju bara att skaffa ett kreditkort (och det vet ju alla att de mer eller mindre slänger kreditkort på en så fort man passerat gränsen i princip) och betala så mycket som möjligt med kortet och alltid se till att betala korträkningen i god tid. Baggis! Men det visade sig att det var långt ifrån så enkelt. Det slängdes inte ett enda kreditkort åt vårt håll, tvärtom har det varit en lång och hård kamp för att få ett. För att få ett kreditkort måste man nämligen ha en kredithistoria redan, så om man inte redan har ett kort är det nästan omöjligt att få ett. Moment 22, alltså. Vi prövade med vår egen bank, och vår fantastiska Gloria som hjälpt oss med det mesta gjort sitt allra bästa men inte ens hon lyckades övertala banken att ge oss ett. Vi har testat att ansöka om American Express, nobben. Jag försökte få ett i min favoritklädaffär där jag är väldigt välkänd och de mer eller mindre rullar ut röda mattan när de ser att jag parkerar bilen, men det var nobben där också. 😐

Till slut hittade Björn en bank som heter Capitol One, där man skulle kunna få kreditkort även om man inte har en kredithistoria. Dock var det under vissa villkor, man har en kredit på endast 300 dollar och är man en enda dag sen med betalningen får man en rejäl straffavgift. Men det är ju något att börja med i alla fall. Han fyllde i alla uppgifter och ansökte om ett för sig själv och ett till mig. Döm om vår förvåning när det faktiskt låg två kort i brevlådan efter någon vecka! Nu skulle de bara aktiveras också. På korten fanns en klisterlapp med ett telefonnummer som man ska ringa för att aktivera kortet, så är det med alla kort antingen det är betal- eller kreditkort. Man måste dessutom ringa från sin hemtelefon, och ha sitt social security nummer redo.

Jag slängde mig på luren direkt och ringde upp den automatiska telefontjänsten. Talade in vem jag var och vilket social security nummer (SSN) jag har. Då hörs en röst som säger att jag kopplas vidare till en handläggare. Efter att ha blivit rundkopplad till tre olika handläggare fick jag till slut veta att det var något som ”såg konstigt ut” med mitt SSN.

Jag (fylld av onda aningar): Jaha, vad är det som är konstigt då?

Hon (glatt): Det är något konstigt med ditt SSN!

Jag: Ja, jag förstår, men vad är det som är konstigt?

Hon (glattt): Det är något som är konstigt med ditt SSN!

Jag (irriterat): Jag förstår vad du säger, det är något konstigt med mitt SSN. Nu skulle jag vilja veta vad det är som är konstigt?

Hon (glatt): Det är något konstigt med ditt SSN!

Undrar hur de gör att få människor att klara av att inte vare sig ändra tonfall eller staka sig på ett enda ord, utan helt mekaniskt upprepa samma mening om och om igen tills kunden inte orkar mer utan ger upp och går med på vad som helst? Det var bara att sucka djupt och demonstrativt och fråga vad jag skulle göra härnäst. Det visade sig att jag skulle faxa in fotolegitimation, SSN och någon proof of address (vilket kan vara vilket papper som helst där det står ens namn och adress, t.ex meddelande från ens bank).

Jag (blir mer och mer irriterad och bestämmer mig för att jävlas så mycket som möjligt): Kan du maila över den här informationen till mig? (kan vara bra att ha som exempel på hur det funkar i det här landet tänkte jag)

Hon (glatt): Nej tyvärr, vi har ingen mail!

Jag: Ni har ingen mail?

Hon (glatt): Nej!

Jag: Du menar att 2012 så har ditt företag, en bank, inte tillgång till ett mailprogram?

Hon (börjar trots allt krackelera lite och låter som att hon får kämpa mer och mer för att låta glad): Just det!

Jag: Ok, men nu är det så att jag inte har någon fax, så jag kan inte faxa över de här uppgifterna till dig. (som sagt, det är 2012 nu. Vem sjutton har ens sett en fax de senaste 10 åren?)

Hon: Då får du åka till en bank så att de kan ringa det här numret och intyga att du är du.

Suck. Det var bara att ge upp och åka iväg till banken. Väl där pratade jag med en jättetrevlig dam som ringde upp banken ifråga. Hon pratade länge och väl med dem, och till slut vände hon sig till mig och sa att de ville prata med mig också. Jag fick då återigen tala om vem jag var, var jag bodde och vilket SSN jag har. Sedan ville hon tala med bankdamen igen. De pratade återigen länge och väl, och till slut vände hon sig till mig en andra gång och sa att de ville prata med mig igen! Efter att jag pratade med dem en andra gång och bankdamen en tredje (!) så var allt, hör och häpna, klart. Jag var vid detta laget rejält luttrad och tvivlade starkt på att det skulle funka. Idag var jag därför iväg och tankade, och räckte fram kreditkortet. Döm om min förvåning, det funkade hur bra som helst! Tjoho! Så visst, det är ju en baggis det där med att skaffa kreditkort! 😉

Jo förresten, Björn ringde och aktiverade sitt kort via den automatiska tjänsten utan några som helst problem. De kanske bara har problem med kvinnor som skaffar kreditkort? Morr.

Inför skolstart

av utvandrare

Imorgon börjar skolan igen för Tess, Max började redan i onsdags och var såhär tjusig första skoldagen 🙂

Även om han började lite tidigare så var det ganska bra, de hade halvdagar både onsdag och torsdag och sen var det ju bara en heldag innan helgen, så det var en mjukstart. Däremot var det ingen mjukstart vad gällde läxor, han har redan haft fyra stycken sedan han började. Lägg sedan till summer reading + sommarläxa i matte och fysik så förstår ni vad han pysslat med den senaste veckan! 🙂

Veckan innan var vi och hälsade på på skolan, han börjar ju på high school nu så det blir spännande att se hur det är. Bland annat träffade vi hans ”academic advisor” (typ mentor, som hjälper till med lite allt möjligt vad gäller skolarbetet) som även är historielärare, och fick se hans klassrum. Oj, vad jag hade velat gå i skola där! Så mysigt klassrum med väggar som var klädda med bokhyllor, vissa av böckerna från 1500-talet och tämligen värdefulla. Han försöker få böcker på alla språk som eleverna talar, så vi ska se om vi kan få tag på någon lämplig historiebok på svenska som kan införlivas i samlingarna. Dessutom älskar han historiska prylar av alla de slag, och visade oss en äkta armbindel med hakkorset på samt två järnkors från andra världskriget. Det kändes väldigt läskigt att hålla i dem, måste jag säga!

I fredags var det öppet hus i Tess skola, så att både elever och föräldrar kunde få träffa alla nya lärare. Här har man inte samma core-lärare hela middle school (encore däremot är samma), utan man byter varje år. Lite skumt system, tycker jag. Det måste vara svårt för lärarna att få nya elever varenda år och aldrig lära känna dem riktigt ordentligt, och för eleverna blir det ju lite rörigt. Tess var dock ganska glad eftersom alla hennes lärare utom en var väldigt stränga i våras så hon hoppas på ”snällare” lärare i år 🙂

Dagen innan ringde telefonen hemma, och jag såg på nummerpresentatören att det var från skolan. När jag svarade hörde jag en röst som bad att få tala med Tess, hon presenterade sig inte eller sa var hon ringde ifrån. Jag langade över telefonen till Tess och det visade sig att det var hennes nya klassföreståndare (homeroom teacher heter det här) som ville berätta att Tess hamnat i hennes klass och önska henne välkommen till öppet hus. Det är onekligen lite skillnad mot Sverige, visserligen är det jättebra att det är tydligt att det är Tess som är huvudpersonen och att det är henne som läraren framför allt behöver prata med, men borde man inte åtminstone presentera sig när man ringer och tala om att man är dotterns nya lärare? Dan efter åkte vi till skolan, och samma sak var det när vi kom dit. Lärarna hälsade på Tess och pratade med henne och tog inget initiativ till att prata med mig om inte jag gjorde det. De var absolut inte otrevliga på något sätt, tvärtom, men lite ställd blir man!

Tess lärare verkade trevlig i alla fall, vi hade googlat dan innan och upptäckt att hon är/har varit body builder! 🙂 Känns betryggande, hon kommer nog att klara av att hålla reda på klassen 😉 Tyvärr fick Tess inte samma homeroom teacher som sin bästa kompis, men å andra sidan hinner de ju inte prata med varann så mycket ändå under lektionstid. Förhoppningsvis har de lunch ihop, och det visade sig att hon hamnat i samma gympa som en av sina andra vänner. Dessutom är det ju aldrig fel att lära känna lite nya kompisar… Det ska bli spännande att se vad hon säger när hon kommer hem imorgon!

Sommarläxa

av utvandrare

Jag har ju tidigare berättat om Tess summer reading, dvs. den läxa hon har haft över sommaren. Hon skulle läsa en bok, en dikt och ett berömt tal, och titta på en film. Sedan skulle hon svara på ett antal frågor och skapa en Facebook-sida med svaren.

Nu är hon klar med alltihop, det som skulle läsas har hon klarat av för några veckor sedan och igår satt vi allihop och tittade på filmen, The Truman Show (som för övrigt är en riktigt bra film som kan rekommenderas om ni inte redan sett den). Idag gjorde hon även klart de sista frågorna och skapade Facebook-sidan. För den som är nyfiken på hur läxan är upplagd och vilka frågorna var som hon skulle svara på (vilket inom parentes sagt inte var de enklaste att besvara) så kan ni, om ni har Facebook, kolla på hennes sida här: Tess Summer Reading

Jag tycker det blev riktigt bra! 🙂

Att odla sin trädgård

av utvandrare

Denna sommar har jag tagit Voltaires ord bokstavligt, och börjat odla en köksträdgård. Dock hyr vi ju bara huset här, så jag vågar mig inte på att gräva upp trädgården och ordna ett riktigt grönsaksland, utan det får bli lådor på balkongen istället. Har förresten äntligen uppdaterat mitt inre lexikon nu och slutat kalla trädgården för garden. Här är garden ett trädgårdsland, menar man hela trädgården är det yard som är det korrekta uttrycket! 🙂

Återigen, som när jag stötte på sköldpaddor i skogen och kolibrier flygandes i trädgården för första gången, så blir det som en liten uppenbarelse att vi nu bor på ett betydligt varmare ställe än hemma i Sverige. Nu går det verkligen att välja och vraka bland en massa spännande grönsaker och kryddor att odla, utan att man ens behöver ha ett växthus! Jättekul, och spännande att se om det blir något av det också… 🙂

Föst och främst köpte jag tomater. Inte så vansinnigt exotiskt och spännande kanske, men väldigt gott och väldigt användbart! Det började sådär, dock:

Säga vad man vill om mina fingrar men riktigt gröna har de aldrig varit, även om jag alltid har haft en inre syn av hur jag går runt i trädgården och pysslar om alla fantastiska växter och får dem att blomstra. Deprimerande ofta slutar det som på bilden ovan, men skam den som ger sig. Som tur var köpte jag två olika tomatplantor, den andra ser mer lovande ut:

När jag var liten gjorde jag och pappa ett litet miniväxthus och odlade gurkor, det kändes väldigt speciellt att äta sin första egenodlade gurka! Därför köpte jag även en gurkplanta, som än så länge artar sig fint med mängder av blommor:

Det enda som oroar mig är att stammen spricker upp, som synes på bilden. Eller ska det vara så? Mottager tacksamt tips på vad det kan vara som är fel annars, och hur jag ska rätta till det.

Paprika har vi härnäst, både röda, gula och gröna ska det bli om allt vill sig väl:

Slutligen det jag är mest spänd på, habanero och cantaloupemelon:

Habaneron är färdig att skördas vilken dag som helst, ska bli spännande att se hur stark den är och om det känns någon skillnad mot hur den köpta smakar. Vet inte riktigt vad jag ska laga bara, något wokat kanske? Det måste ju vara något riktigt gott när det är den allra första chilifrukten som ska provätas! 🙂 Cantaloupen är jag nog allra mest förtjust i. Det är för det första den absolut godaste melonsorten, och tänk då hur god den egenodlade kommer att smaka! Vi köper ofta cantaloupe här och äter till lördags- och söndagsfrukosten, fantastiskt gott. Det är mängder med blommor på plantan, men än så länge har jag inte sett antydan till frukter. Bara att hålla tummarna att det ska bli något av det! 🙂