olikheter

Dress code i skolan

av utvandrare

Innan vi flyttade hit hade Tess ett krav på den skola hon skulle gå på – ingen skoluniform! Vi tyckte väl att det var sekundärt faktiskt, det viktigaste var att hitta en bra skola som hon kunde trivas i, men för henne kändes det absolut viktigast att inte behöva tvingas ha vissa kläder på sig. Jag är lite kluven faktiskt. Självklart vill man ju kunna välja själv vad man har för kläder, men samtidigt slipper man ju mycket av märkeshetsen och modetvånget om alla har ungefär samma kläder.

Skoluniform slapp hon, men däremot har de allra flesta skolor en dress code som man måste hålla sig till. Så även denna skolan! Så här ska man vara klädd:

Byxor:

  • Man får inte bära leggings, jeggings eller tights om man inte har en skjorta, kjol eller klänning som går ner till fyra tum ovanför knäna (både fram och bak)
  • inga yogabyxor eller andra byxor i spandexmaterial som sitter åt
  • inga byxor med låg midja som visar huden runt midjan när man står eller sitter
  • inga byxor med häng
  • inget tryck (ord eller bild) tvärsöver rumpan på byxorna
  • inga pyjamas/mysbyxor
  • inga underkläder får synas när man står eller sitter

Shorts, kjolar och klänningar:

  • shorts, kjolar och klänningar får inte vara kortare än fyra tum ovanför knäna (bak och fram)
  • ingen halterneck eller tubtopp, inte ens om man har en jacka eller kofta över

Toppar:

  • axelband måste vara minst 3 tum breda, har man andra axelband under får de inte synas
  • man får inte visa hud på ryggen eller magen, inte heller så djup urringning så att någon klyfta syns
  • har man en blus eller tröja med spets eller genomskinligt tyg måste man ha något under så att inte huden syns

Huvudbonad:

  • inga hattar/kepsar/mössor, bandanas, svettband, kammar (såna där som man har istället för hårspänne) eller tygtrasor runt huvudet

Skor:

  • man måste alltid ha på sig skor
  • inga flip-flops eller badskor
  • inga skor med hjul
  • inga tofflor

Inga olämpliga meddelanden eller bilder som tryck på kläderna. Skulle någon elev ha på sig något som inte är tillåtet måste den eleven ringa hem och be om att någon kommer med andra kläder. Eleven får inte vara i klassrummet så länge den har på sig de otillåtna kläderna. Skulle någon ha på sig otillåtna kläder vid upprepade tillfällen kommer detta att tas upp till diskussion på högre nivå.

Vissa saker känns väl lite konstiga. Varför får man inte ha kammar i håret t.ex? Är man rädd att de ska användas som vapen? Men annars kan jag tycka att det är bra med lite regler runt vad man ska ha på sig. Hur fräscht är det egentligen med byxor som hänger nere vid knäna och visar både kalsonger och håriga skinkor? Och vill man att ens 13-åriga dotter ska ha en kjol som slutar strax under rumpan? Kalla mig gärna tant, men jag skulle inte ha något emot att vi hade liknande regler i Sverige faktiskt!

Boarding and grooming

av utvandrare

När vi var bortresta lämnade vi in hundarna på hundpensionat, boarding. De få gånger vi varit borta hela dagen har vi anlitat sonen till våra vänner Anne och Scott som bor här i området som hundvakt, men nu när vi skulle vara borta en dryg vecka gick ju inte det. Dessutom har de en egen hund som har diabetes och är nästan helt blind så han hade nog inte uppskattat att ha två hundar inneboende hos sig så länge!

Det var första gången de skulle bo på hundpensionat, och jag var otroligt nojig innan. Mina hundar i en bur en hel vecka med endast ett par rastningar om dagen? Hur skulle de klara det? Vi fick tips om ett pensionat här i Summerfield som heter Bed and Biscuits ( 🙂 ) och som skulle vara bra, och när vi åkte dit jag och Björn för att reka lite blev jag lite lugnare. Både ägaren (en f.d marinsoldat (!) som själv hade en väldigt fin malletik) och personalen verkade verkligen genuint intresserad av hundar och tyckte att det var roligt att jobba med dem. Men det klart, många hundar var det där och ett himla liv blev det på dem när vi gick in i de olika avdelningarna för att titta på dem. Hur skulle Java klara allt skällande, hon som inte alls tycker om hundar som skäller?

De hade tre avdelningar – en för stora hundar, en för mellanstora och en för små. Hundar som känner varann fick vara i samma bur, så det beställde vi för Java och Morris. Vi beställde också extra lektid för dem, Java skulle då få vara ute med de andra hundarna i rastgården och busa runt med dem men tyvärr fick inte Morris vara det utan fick ensamtid med en av skötarna istället. Eftersom han inte är kastrerad ville de inte riskera någon tjuvparning, väldigt synd eftersom han älskar att träffa nya hundar. De väl borde ha koll på och isolera eventuella löptikar kan man tycka, men så var bestämmelserna så det var bara att acceptera.

När vi kom och hämtade dem efter semesterveckan var de naturligtvis hur glada som helst, men annars precis som vanligt. Inte ens jag, hönsmamma som jag är, kunde se att de blivit särskilt traumatiserade av att vara inhysta på pensionat! Väldigt skönt att veta att de trivts och att det funkar om vi skulle behöva lämna bort dem igen. Vi är ju bortskämda hemifrån med synnerligen snälla grannar och vänner som alltid ställt upp som hundvakter, men här har vi än så länge ingen som vi känner att vi kan fråga när det är flera dagar vi ska vara borta.

Java, som ju var den som hade umgåtts med de andra hundarna, fick även ett ”report card” med sig hem. Report cards är det eleverna får i skolan efter varje termin, där det står vilket betyg de fått i varje ämne och lite kommentarer från lärarna. Klart vovvarna skulle få report cards de också! 🙂 De kunde få två olika betyg, A+ (jag har haft jätteroligt) eller B+ (jag har haft roligt men längtat efter matte/husse). Java fick A+ 😉 Fast jag undrar ju om någon får B+, det gäller ju att få kunderna att komma tillbaka… Dessutom hade de skrivit lite om hur hon haft det:

Java är en underbar hund! Han (!) uppförde sig mycket bra och lekte väldigt snällt med de andra hundarna. Han hade jättekul och vi tyckte verkligen om att ha honom här.

Uppenbarligen hade de inte tittat efter så noga eftersom hon helt plötsligt bytt kön… 😆 De har även en facebook-sida där de lägger upp foton på hundarna, så när man har lämnat hunden kan man sedan logga in och kolla på bilderna och (förhoppningsvis) se hur kul de har. När vi kollade bilderna verkade det som om det stämde att hon haft kul i alla fall!

Vi bokade också in att de skulle klippa henne eftersom de även har ett hundtrim. Sen jag skadade mitt finger har det varit lite si och så med skötseln av hennes päls, så hon var lite väl vildvuxen. Dessutom är det ju så varmt så jag kände att det bästa var att klippa ner henne rejält. Vi kom hem en dag tidigare än vad vi hade beräknat så de hade inte hunnit klippa henne innan vi kom, därför åkte jag dit dan efter och lämnade in henne för klippning. Det positiva var att hon var hur glad som helst när hon hoppade ur bilen och följde mer än gärna med in vilket ju verkar visa att hon tyckte det var helt ok att komma tillbaka, men sen tyckte hon inte alls att det var någon bra idé att jag skulle lämna henne igen. Jag kände mig jätteelak, men det var ju bara för ett par timmar den här gången.

När jag senare kom och skulle hämta henne höll jag på att få en chock. Vi är ju i USA nu, vilket ibland märks mer än annars. När Morris blivit trimmad och jag kommer och hämtar honom så har de alltid hängt på honom en snusnäsduk runt halsen:

 

Det ser rätt kul ut ändå, så jag har mest skrattat åt att amerikanarna gärna vill gulla till det lite extra när de kan. När jag nu hämtade Java visade det sig att tikarna inte får en snusnäsduk runt halsen, de får rosetter i öronen istället!

 

Här har de halkat ner en bit, när jag hämtade henne satt de väldigt högt upp på öronen. Det var så totalt olikt Java som för det mesta ser helt sjövild ut med lera och kvistar i pälsen efter att ha rejsat runt i skogen att jag knappt kände igen henne. Som tur var fann jag mig snabbt och sa att hon var jääättesöt med rosetter, men de åkte av rätt snabbt när vi åkte därifrån! 😆

Vi är väldigt nöjda med Bed and Biscuits i alla fall, både med pensionatsdelen och med hundtrimmet. De har även hunddagis, så om jag skulle hinna börja jobba här innan vi åker hem igen så är det absolut ett alternativ att låta dem vara där några timmar per dag.

Kolibrier i vår trädgård!

av utvandrare

Häromdagen stod jag och diskade, och råkade titta ut genom fönstret och får se – en kolibri! Den stod helt stilla i luften, vingarna gick så snabbt att man inte ens såg dem. Så häftigt! Det är klart att vi är medvetna om att vi har flyttat långt söderut och att både klimat, flora och fauna är annorlunda här, men man blir ändå överraskad när man ser sånt som absolut inte finns hemma i Sverige. Så ynkans liten var den att den såg ut mer som en insekt än en fågel, och jättevacker med grönskimrande rygg.

Jag pratade med Anne som bor här i området och var alldeles till mig: ”I saw a hummingbird outside my kitchen window today!!!” Hon tyckte väl inte att det var riktigt lika fantastiskt som jag tyckte, hon hade ju sett en och annan själv så att säga… 🙂 Men hon trodde att den letade efter mat, de som äger huset brukade tydligen mata kolibrierna när de bodde här och nu undrade den väl vad som hade hänt med käket. Så då fick jag lära mig att kolibrier inte äter vanliga fågelfrön, utan de ska matas med nektar som man har i speciella behållare. Dan efter åkte jag och Max och köpte en:

Vacker är den inte, men det var den minst krimskramsiga vi kunde hitta 🙂 Den röda vätskan är alltså själv nektarn, den som är i nu följde med när jag köpte behållaren men man kan blanda till egen sen av socker och vatten. Sen dricker kolibrierna genom de pyttesmå hålen man ser i det gula på blommorna. Man fattar hur små fåglarna är när man ser de små hålen, helt otroligt att de kan få in näbben där…

Sen var det bara att vänta, med kameran inom räckhåll. Och det dröjde inte länge innan den första ”hyresgästen” kom. Så här ser de ut:

 

Visst är de fina?!

Andra flygfän som bor här är inte lika roliga. Vi var och simmade i poolen på kvällen med Anne och Scott för några veckor sedan när en fågel kom och blixtsnabbt störtdök ner mot vattnet. Åtminstone trodde jag att det var en fågel, men Anne berättade att det var en – fladdermus! Fy tusan, jag är glad att jag aldrig såg den ordentligt… De är inte särskilt stora, men fy så äckliga!

 

Independence Day

av utvandrare

Nu är min dator äntligen up and running igen! Ny hårddisk är installerad, så förhoppningsvis ska den inte krascha igen. Dessutom har vi varit iväg på semester en vecka till New York och Niagarafallen, så nu finns det mycket att blogga om! 🙂 Men vi börjar med det här inlägget, som jag nästan hade skrivit färdigt (förutom den allra sista bilden 🙄 ) innan datorn pajade:

Förra veckan var det ju den 4 juli vilket är USA’s nationaldag. Vi såg fram emot att verkligen få fira en nationaldag med pompa och ståt, det är ju inget man är van vid hemma i Sverige direkt även om man försökt att haussa upp det lite de senaste åren. Det skulle bli ett firande i klubbstugan här i vårt område där vi bor, men vi kände att eftersom den var vår första 4th of July så ville vi hellre hänga på stan och se vad som hände där.

Dagen började med parad redan klockan 9.30 på morgonen. Det blev till att ställa klockan så att jag hann med långpromenaden med hundarna först innan vi stack iväg strax innan 9 för att hinna in i tid. Paraden var väl… inte riktigt vad vi väntade oss. Nu är ju detta lilla Greensboro och man kanske inte kan begära för mycket men av någon anledning hade åtminstone jag sett framför mig något ganska så storslaget med häftiga vagnar, konfetti och folk utklädda till George Washington, Lincoln och de andra grabbarna som styrt landet. Så var det inte riktigt, en del av de som var med i paraden verkade snarare ha kommit på dan innan att de skulle vara med och bara satt sig i bilen och åkt med när det var dags… Men som sagt, det var nog jag som hade lite höga förväntningar kanske, det var en lång parad åtminstone så ett och annat guldkorn fanns det ju! Och paraden började faktiskt med att Thomas Jefferson himself kom gåendes, ringandes i en klocka:

Fast allra först åkte en polis som hade sin bästa dag på året. Han fick cirkla runt på sin mc, tuta med jämna mellanrum och plinga lite med sirenen för att se till att jaga bort alla obehöriga från gatan (sen att det inte fanns en levande själ där som inte skulle vara där var en helt annan sak, han måste ju få visa vad han kunde 🙂 ) och se allmänt tuff ut:

Sen kom själva paraden, jag tog kort på det mesta så här kommer en hel hög:

Mustache Mania:

…och Tess är inte sämre hon:

Det är ju valår i år, så en hel del bilar och vagnar åkte runt med kandidater till diverse uppdrag, till exempel den här:

Republikanerna fegade lite och gjorde sin symbol, elefanten, i papier maché:

…medan demokraterna hade med sig äkta vara:

Detta var en del av dem som var med i paraden, det var en hel del till… När detta var slut var det dags att försöka slå världsrekord! Lilla Greesnboro hade bestämt sig för att man skulle försöka slå Las Vegas världsrekord från i våras på flest människor som gjorde high five samtidigt 🙂 Det ville vi ju självklart vara med på. 3502 personer var rekordet på, vi behövde alltså toppa det med två personer (eftersom man ju inte kan göra high five med sig själv som Max så riktigt påpekade när jag var inne på att det räckte med 3503 personer… 🙂 ). Varmt så in i bänken var det, runt 40 grader som det varit de senaste dagarna så det var en svettig väntan på att det skulle bli dags. Det delades ut händer för att göra reklam för evenemanget, de var jättebra att använda till att fläkta sig med!

Var 50:e person som kom in fick en hand på en lång stång, så att man skulle få en uppfattning om hur många vi var och för att underlätta räkningen efteråt:

Till slut var det äntligen dags, vi räknade ner från 20 för att alla verkligen skulle vara beredda och high fiva på samma gång. Jag försökte ta kort precis i det magiska ögonblicket men råkade naturligtvis höja även kamerahanden samtidigt som jag gjorde high five med Max, så jag fick inte med mer än hans öra 🙂 Men man ser ju alla människor och hur imponerande synkade vi är!

Tyvärr lyckades dock inte rekordförsöket, vi var strax under 3000 personer där. Efter detta åkte vi faktiskt hem ett par timmar, det var för varmt för att man skulle orka med att dra runt på stan. Frampå kvällen åkte vi ner igen i alla fall, och gick till Coliseum för att se fyrverkeriet. Det var maffigt och…långt. Väldigt långt. Faktum är att det blev lite tröttsamt till slut, det höll på i 36 minuter (!) och man kan inte tycka att varenda raket som skjuts upp är så fantastisk gång på gång på gång i 36 minuter… Det var en del uppträdanden och ceremonier innan som avslutades med att en orkester spelade medan fyrverkeriet höll på. Tyvärr lyckades de inte synka fyrverkeriet och musiken särskilt bra och dessutom sköt de hela tiden upp raketerna en och en med ett litet mellanrum emellan så det var väl det som gjorde att det kändes lite utdraget. Hade de tryckt ihop det lite med flera raketer nästan samtidigt hade det blivit otroligt häftigt. Man tycker ju att de borde vara proffs på sånt här men GP’s fyrverkeri på nyårsafton är betydligt bättre med mer action! Nu låter jag jättegnällig märker jag och det är inte riktigt meningen, vi blev bara lite förvånade över att det inte var… proffsigare. Men maffigt var det, absolut! Happy 4th of July! 🙂

Midsommar

av utvandrare

Jag vet att det är midsommar idag i Sverige, men här lite längre västerut har vi redan klarat av den saken. 😉 Förra fredagen var det ”midsommarfirande” på IKEA i Charlotte. Firande och firande, jag vet inte jag, midsommarstång och små grodorna lös med sin frånvaro (till barnens stora lättnad) men den viktigaste ingrediensen var med – mat! Äntligen svensk mat! Vi har ju bara varit här i 5 månader och i vanliga fall hade vi kanske inte ätit sill och lax i alla fall under den tiden, men nu betedde vi oss plötsligt som om vi inte ätit ett ordentligt mål mat på flera år. Både gravad och rökt lax, köttbullar, prinskorv, ägghalvor med räkor, sill, pastasallad med skaldjur, KNÄCKEBRÖD!

Buffé stod det i annonsen, och i Sverige hade ju det inneburit stora fat med mat där var och en tar det den vill ha. Men nu är vi i USA, och där skulle man inte komma på tanken att låta vem som helst kladda runt i maten och sprida baciller. Därför stod man i kö och fick sig tilldelat en tallrik där personalen lagt upp maten åt en. Åtminstone var det ju svenska IKEA så vi slapp plasttallrikar och -bestick och fick äta på riktigt porslin. Dock fick man ta lax och sill själv, och jag lassade på så mycket att Björn skämdes och gick… :mrgreen: Nubben lyste med sin frånvaro och tur var väl det annars kanske man shoppat upp halva varuhuset efteråt! 😉

Glad midsommar på er allihop!

Valborgsmässofirande

av utvandrare

Valborg är ju inte så amerikanskt precis, så inte heller helgdag den första maj. Men självklart skulle ju vi svenskar fira traditionellt med valborgsmässoeld och allt! 🙂 Däremot kunde det inte bli på valborgsmässoafton då, eftersom folk skulle jobba dan efter, utan det fick bli på lördagen efter istället.

Exilsvenskarna, de som är med i SWEA, var hembjudna till en av de svenska familjerna här på Valborgsknytis. Helst skulle man ta med sig något svenskinspirerat att äta, förstås. Jag bestämde mig för att göra en äggost, eftersom det a) är väldigt svenskt och är ju t.o.m något av Bohusläns nationalrätt vilket passar bra, bohusläning som jag är, b) äggostformen kom med i flytten och c) jag visste var den var någonstans. Jag vet, oddsen för de två sistnämnda argumenten var skyhöga men gav utdelning! 😉 Nu ska det ju helst vara gräddfil i en äggost, men det vet jag inte om det finns här. Efter lite googlande hittade jag ett recept på Bohusläns museums hemsida där det stod att man kan använda sour milk. Dock kunde vi inte hitta det heller i den enda affär vi var inne i 🙄 utan det fick bli sour creme helt enkelt. Det visade sig att det funkade alldeles utmärkt, äggosten blev jättegod. Däremot gjorde jag bort mig lite. Jag stjälpte upp äggosten på ett fat redan innan vi åkte, och där stod den ju sedan ett bra tag innan vi kommit fram, och innan det var dags att äta desserten… Den hade hunnit bli ganska rinnig i värmen vilket var lite trist, men smaken var som den skulle i alla fall. Naturligtvis borde jag låtit den vara kvar i formen tills ungefär 30 sekunder innan den skulle ätas så att den inte skulle hinna vätska av sig. Ibland önskar jag att jag var en liten anings praktisk så att jag kunde tänka ut såna saker innan 🙄

Det var en ”vuxenfest”, men som tur är skulle Kurt och Kirsi också på festen och deras barn och våra trivs jättebra ihop. Alltså var Max och Tess hemma hos dem på kvällen och sov även över, så jag och Björn kunde verkligen koppla av. Kändes lite lyxigt! Inte för att de behöver barnvakt längre precis, men jag känner mig ändå lite stressad och tycker synd om dem om de får vara ensamma för länge.

Det hade varit jättevarmt hela veckan men precis just den här dan började det naturligtvis störtregna några timmar innan festen. Nån timme innan slutade det i alla fall som tur var, så barnen kunde bada och ha kul i poolen som de lyxigt nog har. Och vi vuxna kunde tända valborgsmässoelden i den nybyggda fire pit’en som blivit klar bara ett par veckor innan valborg, och sitta ute och mysa på kvällen. En väldigt mysig kväll överhuvudtaget, tack så mycket Carina och Jan! 🙂

Stort hälsointresse

av utvandrare

Det här kommer kanske som en överraskning för många men amerikaner har ett oerhört stort intresse av hälsofrågor. Med betoning på frågor. Om andras hälsa alltså. Så fort man sticker näsan utanför dörren hör man ett glatt ”Hello, how are you!”. Samtliga grannar inom syn- eller åtminstone hörhåll brinner av längtan efter att få veta hur du mår. Går man in i en affär och ser sju stycken ur personalen får man svara på frågan sju gånger, även om de skulle stå såpass nära varann att de rimligtvis borde ha hört det första, andra eller tredje svaret… Ringer man ett samtal är det ingen idé att försöka gå rakt på sak med varför man ringer, först måste ens hälsotillstånd utredas.

I början blev jag lika ställd varje gång. Jag kunde aldrig bestämma mig för hur jag borde svara. Skulle man överhuvudtaget svara eller bara returnera ett ”how are you”? Men det kändes lite oartigt, särskilt som den man pratade med omedelbart svarade med ett ”oh, I’m fine thank you”. Alltså svarade jag ”I’m fine thank you”, och tänkte alltid lägga till ett ”how are you” på slutet men hann nästan aldrig innan man passerat varann. Så då kändes det ju också oartigt, men att vända sig om, springa efter  och hojta ett ”how are you” hade ju varit lite fånigt. Man är väl cool liksom, även om man är svensk… 😛

Således blev planen att vara den som frågade först, för att se hur den andre bar sig åt. Himla smart! Problemet är att de är så attans snabba, de där amerikanarna. Det märks att de är fostrade från tidig ålder (bokstavligen, häromdagen mötte jag en liten 7-8-åring på cykel som ropade ett ”how are yoooou” på säkert 20 meters håll), för frågan kommer innan man ens har hunnit fatta att det kommer någon emot en så det funkade inget vidare alls. Över till plan B: tjuvlyssna i affärer. Denna omfattande research har nu gjort att jag kommit fram till att ett helt korrekt och socialt acceptabelt sätt att tackla denna fråga är att svara ett kort men vänligt ”good, how are you”. Fullkomligt genialt: det går fort, är artigt, och lämnar tid över till motfrågan. Se det som ett tips! 😀

Det man inte ska göra, däremot, är att verkligen svara på frågan. Inbilla er inte att någon verkligen är intresserad av ditt hälsotillstånd, skulle man lägga pannan i bekymrade veck och lämna en fullständig redogörelse för hur kass ryggen är, hur liktornarna värker, hur maken super och slåss eller att barnen hamnat på ungdomsanstalt så skulle man knappast få någon sympati. Snarare skulle de fly i vild panik. När vi bott här i ett par veckor råkade jag faktiskt göra nåt i den stilen, utan att tänka mig för. Jag hade varit ute med hundarna i skogen och var på väg hem när Java bestämde sig för att det var dags att avvika om man inte skulle bli inkallad och kopplad den sista biten hem. Hellre än att släpa omkring på en högst motvillig Morris för att leta upp hunduslingen så gick jag hem och lämnade honom och sen tillbaka igen. På vägen mötte jag en granne som genast naturligtvis frågade hur jag mådde. Lite bekymrad var jag ju, inte för att Java skulle sticka iväg nånstans men mer att någon nitisk person skulle ringa polisen för att det sprang en lös hund i skogen. Så utan att tänka mig för svarade jag ”I’m not sure, actually”. Jösses, vilken reaktion jag fick! Han stirrade på mig och tog nästan ett steg baklänges medan han funderade på hur han skulle tackla den här situationen. ”You… you’re not sure?” stammade han och försökte tvinga sig själv att le vänligt och lugnande, vilket gick sådär. När jag förklarade att min hund stuckit iväg såg han nästan komiskt lättad ut. Tydligen var det ingen galning han hade framför sig i alla fall, han skulle inte behöva vare sig lyssna på någon längre utläggning eller, ve och fasa, komma med några tröstande ord, istället kunde han slippa undan med en försäkran att han skulle hålla ögonen öppna.

Sen dess är det ”good, how are you!” som gäller, alltid. Funkar oavsett situation och grad av bekantskap med den som frågar! 🙂

av utvandrare

Jag tog lite fler bilder när jag var ute med hundarna igår, nu har träden slagit ut och det är riktigt grönt och fint i skogen. Nackdelen är att jag känner av pollenet. Tydligen är det mycket starkare här än i Sverige, många som kommer hit som aldrig varit pollenallergiska (inklusive mig) blir det här. Tyvärr är ju säsongen väldigt lång här dessutom, i Sverige är vi ju vana vid att naturen fullkomligt exploderar, mer eller mindre över en natt, när värmen väl kommer men här tar man tid på sig. Även naturen har Södern-mentaliteten och jäktar inte i onödan! 🙂 Det har ju varit rejält varmt länge här, men det är först nu som löven verkligen slagit ut och det blivit riktigt grönt. Det märks i affärerna att det är hyfsat vanligt med pollenallergi, hyllorna med mediciner i mataffärerna består till större delen av allergimedicin!

Veterinärbesök

av utvandrare

Idag har vi varit hos veterinären för första gången här. Det var dags för den årliga vaccinationen plus att Java har fått röda utslag på magen som jag gärna ville kolla upp vad det var för något. Man känner ju inte riktigt till vad man borde se upp med här så det är lika bra att få en ordentlig koll. Igår åkte jag till ett djursjukhus här i Summerfield som en granne rekommenderade, och tog med mig alla papper jag har på vad de fått tidigare. Vi kom fram till att de ska ha en dhlp-spruta (som är ett kombinationsvaccin med valpsjuke-, hepatit-, leptospirosis- (vet inte riktigt vad det är om jag ska vara ärlig) och parvovaccin). Dessutom rekommenderade de starkt att ta ett blodprov för att testa om de har hjärtmask, och att ge dem hjärtmaskvaccin eftersom det är en vanlig, och läskig, sjukdom här. Hjärtmasken sprids av myggor, och den tar sig via blodkärlen in till hjärtat och rotar sig där. Hundar som inte blir behandlade kan ha ett par hundra maskar krypandes i hjärtat. 😕 Vaccinet är i tablettform, man ger dem en tablett i månaden året om. Jag hoppade till när jag fick besked om prislappen för alltihop – 280 dollar skulle det gå på för båda hundarna. 2000 kronor ungefär! Och då behövde jag bara betala för blodprovet och vaccineringen, hälsokollen som de gör samtidigt fick jag på köpet… Hemma i Sverige betalar jag 350:-/hund för deras årliga vaccination + hälsokoll… En snabb check med Annika, min ovärderliga kunskapskälla här i USA 🙂 , visade att det var normalpris så det var bara att acceptera.

Jag fick en tid idag, så nu har vi varit iväg. Det visade sig att Java fått en fästingsjukdom! 😦 Hjärtmasktestet kollar även tre olika fästingsjukdomar, och en av dem, Lyme disease (tillhörande borreliasläktet), var positiv på Java. Sjukdomen har inte brutit ut än, tack och lov, men hon har smittan i sig. Så nu har jag fått en treveckorskur med antibiotika till henne. Utslagen hon har på magen trodde han var orsakat av luftfuktigheten här, något svampliknande antar jag, och eftersom jag nämnt att jag har ett väldigt bra svampschampoo till Morris så tyckte han att jag skulle köra med det på Java också. Det gladde mig måste jag säga, att han inte försökte sälja på mig en massa mer mediciner. Han föreslog även att jag skulle badda med något uttorkande (typ Klorhexidin eller alsollösning tror jag) och inte heller detta försökte han sälja på mig utan föreslog att jag skulle köpa det i en vanlig affär. Lyme-medicinen fick jag däremot av honom direkt. Skönt att slippa leta upp närmaste apotek som man måste göra hemma i Sverige, utan istället få det direkt hos veterinären!

Överhuvudtaget var det en positiv upplevelse att komma dit. Allihop var trevliga och väldigt goa mot hundarna, och de kändes seriösa. Jag hoppas ju verkligen inte att jag ska behöva komma dit så ofta, men skönt att veta att de finns och att de är bra om något skulle hända.

Jag fick mycket beröm för mina väluppfostrade hundar! ”Morris is so calm, usually westies are bouncing all the time!”. Java svarade med att slicka honom på näsan och försöka få igång en lek, men sedan var hon rätt uttråkad och ville gärna komma ut därifrån: