Förra veckan åkte vi iväg på en veckas road trip. Ända sedan vi flyttade hit har vi velat åka till Grand Canyon, och tänkte först åka redan förra hösten men fick inte ihop det riktigt med planeringen. Sen tänkte vi åka över Thanksgiving-helgen i år, men upptäckte att det kan bli rätt kallt och till och med snö där då och även om det säkert är häftigt att se det också så lockade det inte riktigt att gå omkring där och frysa. Alltså fick det bli nu på sommaren! I juni kan det bli ruskigt varmt, uppemot 50 grader C, men i augusti är det svalare så vi klämde in det den sista veckan i juli.

Björn tillbringade timmar med att planera resan, och till slut enades vi om att klämma in både Yellowstone, Klippiga Bergen, Grand Canyon och Las Vegas. Lite tufft på bara 8 dagar, men vi ville passa på att se så mycket som möjligt och få en uppfattning om vad vi skulle vilja lägga lite mer tid på en annan gång.

Vi började resan med att flyga till Jackson Hole, Wyoming, via Denver:

Men naturligtvis inte utan komplikationer! Vi flög från Charlotte för att slippa ytterligare en mellanlandning, och när vi kom till Charlotte visade det sig att alla blivit seatade på planet utom Tess. Planet var överbokat visade det sig, och Tess var en av dem som inte fått någon plats. Suck! Mitt förslag att hon skulle få mitt kreditkort och stanna på flygplatsen i 8 dagar tills vi kom tillbaka igen mottogs inte med någon större entusiasm från hennes sida 🙂 , men det löste sig till slut eftersom en kille avstod sin plats och tog nästa plan istället. När vi kom till Denver visade det sig dock att det inte blev registrerat att Tess kommit med planet, så för dem såg det ut som om hon var kvar i Charlotte och därför hade de strukit henne på planet till Jackson Hole och gett hennes plats till någon annan. Suck igen. Det löste sig det också, men det hade varit trevligt att bara kunna lämna fram samtliga biljetter och gå ombord någon gång utan krångel!

Jackson Hole är en liten skidort som ligger nära staden Jackson och bergsmassivet Teton nära Yellowstone. En otroligt mysig liten stad!

Att det är en skidort  syntes även nu på sommaren 🙂

Man skryter om att ha en av världens vackraste flygplatser och ja, utsikten kan man inte klaga på!

I Jackson Hole hyrde vi bilen som vi skulle använda hela veckan och sen lämna i Las Vegas. Vi sov i en liten stuga på ett ställe som heter Togwotee Mountain Lodge, och hade inga större problem med att komma i säng tidigt trots tidsskillnaden på två timmar. Med tanke på att vi gått upp redan 3 på morgonen för att hinna med flyget var det rätt lagom att lägga sig 21, och för oss var den ju faktiskt 23 så det hade varit en lång dag! Och även om det var jobbigt att gå upp mitt i natten gjorde det ju att vi kom in i rätt tid direkt, vilket var en klar fördel med tanke på att vi ville komma upp i god tid morgonen därpå när vi skulle åka till Yellowstone.

När vi checkade in fick vi stränga förhållningsorder att inte lämna någon mat ute, inte ens i bilen, på grund av björnfaran. När vi kom in i den lilla shopen som fanns bredvid receptionen förstod vi att det verkligen var allvar bakom, där fanns ett stort lager med ”björnspray” som man använder för att skrämma bort björnar när man är ute på hajk:

Redan kl 8 morgonen därpå hade vi fått i oss frukost och satt i bilen. På vägen ut från Jackson Hole fick vi bevis på att vi faktiskt var i Vilda Västern nu, cowboysarna var uppe tidigt de också och flyttade kossorna till nya hagen:

Utsikten längs vägen är helt makalös, till slut fick jag tvinga mig själv att köra vidare och inte stanna bilen gång på gång för att ta kort.

Från Jackson Hole är det knappt två timmars bilresa till Yellowstone, bilder därifrån i nästa inlägg!

Efter runt 6 timmars bilresa var vi framme vid Christopher’s Place. Ett otroligt mysigt ställe som kändes väldigt engelskt. Det såg ut att vara från 1800-talet nånting, men här i USA där de inte har så lång historia som vi i Europa bygger man gärna husen i gammal stil så att de ska se äldre ut än vad de är. Detta huset var byggt på 1970-talet visade det sig! Tyvärr var det så att regnet vräkte ner från det att vi närmade oss gränsen till Tennessee och ända tills vi var tillbaka hemma i Summerfield igen, så det var inte lätt att ta så mycket bilder.

Men lite bilder tog jag på Christopher’s place i alla fall, den här balkongen hade det varit väldigt mysigt att sitta på om det varit lite varmare:

Och utsikten från balkongen var helt ok:

Utsikt över trädgården:

Picknick-korg för cowboysen:

De hade även ett tredimensionellt Cluedo! Vill ha!

Såhär ser den största sviten ut som de har:

Vårt rum var inte riktigt så stort men minst lika fint, vi kände oss som kungligheter! Bäst var bubbelbadkaret (längst bort under fönstret) som, visade det sig, var räddningen för Björn och lindrade den allra värsta smärtan från ryggskottet och gjorde att han kunde röra sig överhuvudtaget…

Man kunde beställa en picknick-korg (dock inte den på bilden ovan!) och ta med sig ut, så det gjorde vi när vi bokade rummet för ett par månader sen. Då tog vi för givet att i slutet av april kommer det att vara kanonväder och vi kan leta reda på någon mysig plätt på Smokey Mountain och sitta där och äta en romantisk lunch. Visst. Det spöregnade som sagt. Konstant. Så där så att regnet studsar upp från marken ni vet, så det var inte tal om att sitta ute under en ek och mata varann med jordgubbar. Men vad sjutton, det är väl jätteromantiskt att sitta inklämd i en bil, med värmen på, och krångla i sig mackorna och pastasalladen och skåla i cider?

Men Smokey Mountain gjorde verkligen skäl för sitt namn, det var otroligt vackert där och väl värt ett besök.

Vi blev lite fulla i skratt när vi såg rastplatserna. Naturligtvis kan man inte ha en stor parkeringsplats i ena änden så att folk får gå fram till sitt bord och släpa dit fikakorgen. Nej, här har varje bord sin egen lilla parkeringsplats så att man kan köra ända fram och lasta ur bilen. Bekvämt, och alla ens fördomar om lata amerikaner blir uppfyllda! 🙂

Mer om resan får det bli imorgon, nätet är minst sagt skakigt här hemma ikväll och varje bild tar en evighet att ladda upp…

I helgen gjorde Björn och jag något vi aldrig gjort förut – lämnade barnen ensamma hemma i två nätter och drog iväg på en minisemester alldeles själva! 🙂 Den 23:e april hade vi varit tillsammans i hela 20 år, så det måste ju firas. Jag var rätt nojig över att lämna barnen ensamma med ansvar för både hus, matlagning och hundar, men de är ju faktiskt 14 och (snart) 16 år gamla så det är väl bara att inse att de inte är småbarn längre utan faktiskt klarar en hel del på egen hand… 🙂 Till mitt försvar kan jag säga att hade vi varit kvar i Sverige hade jag nog inte känt så, men allt känns fortfarande lite ovant här och blir fortfarande lite ”större” än vad det skulle varit hemma. Dessutom hade vi ju farmor och farfar och flera vänner i närheten i Sverige, här känner vi inte lika många. Men våra goda vänner här lovade att slänga sig i bilen och komma till undsättning om det skulle vara något så det kändes ju bättre!

Så på fredag förmiddag drog vi iväg med siktet inställt på Newport, Tennessee och ett ställe som heter Christopher’s Place (http://www.christopherplace.com). På vägen dit körde vi en bit på Blue Ridge Parkway (som jag skrev om i höstas när vi åkte dit hela familjen) som är otroligt vackert, och uppför ett berg som heter Mount Mitchell och som skryter om att ha den högsta toppen öster om Mississippi:

Vi blev även förevigade av en glad pappa som var uppe på toppen med sin son. Lite suddigt kort, men han hade pojken på axlarna så det var inte så lätt för honom att sköta kameran och det är så sällan jag och Björn är med på samma kort så jag tar med det ändå 😉

Om nån har tänkt sig en tuff bergsklättring upp till toppen så blir den besviken, detta är USA och då kan man bestiga berg även om man skulle sitta i rullstol eller ha barnvagn med sig…

Eller ja,  alla fall kan normalt funtade människor göra det… 🙄 Björn och en kollega var här för några år sen, och fick av någon anledning för sig att man inte kunde köra med bil ända upp. Att vägen fortsatte uppåt gav dem uppenbarligen ingen ledtråd, utan de parkerade bilen och gick/klättrade i 3 timmar genom skogen upp för berget. Halvvägs upp mötte de en skogvaktare som var väldigt förvånad över att möta någon där… Känslan när de – likt Indiana Jones med spindelväv i håret och sönderrivna (nåja, men vi kan lägga till det för effektens skull) kläder – kämpade sig fram ur skogen, slutligen nådde toppen och där möttes av glassätande turister som klev ur de bekväma turistbussarna måste ha varit lite av ett antiklimax… Jaja, de fick i alla fall lite motion! Och utsikten är riktigt mäktig:

Tyvärr hade Björn fått ryggskott några dar innan vi åkte, så det var bitvis lite svårt för honom att njuta av färden. Typiskt att det skulle hända just nu när vi skulle iväg, men inte mycket att göra åt.

Resten av veckan bodde vi i Göteborg, och kände oss som turister i vår egen stad. Väldigt märklig känsla, vi har ju trots allt bara bott utomlands i ett år men ändå kändes det verkligen som om vi var på besök i en stad vi visserligen kände till väldigt väl men ändå var något av främlingar i. Skumt.

När jag tänker tillbaka på hela veckan i Sverige så minns jag mest en enda lång räcka av besök hos goda vänner och middagsbord i olika former! 🙂 Helt klart den mest sociala veckan vi varit med om, och så otroligt kul att träffa alla igen! På måndagen åkte vi och hälsade på våra ”gamla” grannar i Landvetter, och fick samtidigt chansen att spana in vårt hus. Det stod kvar! 🙂 Dessutom fick vi även här mumsigt grillat kött och hade en jättemysig kväll! Saknar er redan!

Det blev även ett par stycken såna här under veckan, gud vad jag saknat svenska räkor som faktiskt SMAKAR något istället för de blaskiga amerikanska!

Vi hann även med en fika på stan med Tess och hennes kompis + mamma. Tjejerna fick smaka på macaroons för första gången, Tess hade suktat ett tag och var väldigt förväntansfull. Men jösses vilken besvikelse, de smakar ju bara socker! Fattar verkligen inte grejen med dem alls, men de är ju söta (ha ha) att se på i alla fall…

Vi passade även på att bunkra te i lösvikt på Göteborgs Te & Kaffehandel i Nordstan. Har ni inte varit där ska ni absolut gå dit, det jobbar en kille där som är väldigt duktig på te och är hur trevlig som helst. Han lyckades till och med få mig att tycka att det var en bra idé att köpa ett Darjeeling för 95:-/hektot (jag är snål när det gäller te och har nog aldrig köpt ett så dyrt…). Men så var det också importerat från en speciellt utvald gård i Indien och relativt nyskördat (det luktade faktiskt lite av nyslaget gräs). Och faktum är att det nog var värt priset, det var väldigt gott! 🙂

Och Saluhallen får man ju inte missa förstås! De har renoverat hela Saluhallen sen vi var där sist så det var riktigt fräscht och fint. Som tur är hade inte charmen försvunnit ändå, det var fortfarande lika mysigt att gå runt där och känna alla dofter och titta på all god mat.

För att inte tala om att bara ströva runt i stan och på Avenyn… I Greensboro finns i princip bara en enda gata inne i stan som man kan gå på där det är riktiga trottoarer och lite affärer att kika in i. Annars är det bara shopping malls och centers som gäller dit man tar bilen, kliver ut och går in i affären och sen åker hem igen. Trist att inte kunna gå runt i stan, men jag läste i lokaltidningen för nån månad sen att köpmännen i Greensboro jobbar för att göra stan lite mer gåvänlig och mysigare. Hoppas det blir så, det är så mycket mysigare att kunna flanera runt och titta in i småaffärer istället för de stora kedjorna som det oftast bara finns annars.

På onsdagskvällen, dan innan hemfärd, var vi och snyltade ytterligare en god middag hemma hos en familj som kommer att flytta till Greensboro till sommaren. De har två döttrar varav den ena är lika gammal som Tess, så det var kul för dem att få träffas så att Tess kunde berätta lite om hur skolan är här och (förhoppningsvis!) peppa dem att inte tycka att flytten är så läskig. Det är verkligen en känsla av déja vu när man träffar någon som är i startgroparna att emigrera! Man minns precis hur det var, alla funderingar på hur det ska bli, för att inte tala om alla praktiska frågor som aldrig verkar ta slut. Det borde verkligen finnas ett mentorsystem för Volvoiter, där de som bott i Greensboro ett tag och börjat bli varma i kläderna kan agera faddrar åt nykomlingar. Så oändligt mycket tid som skulle sparas på att inte låta varenda ny familj uppfinna hjulet på egen hand!

På torsdag morgon var det sedan dags för hemfärd. Det gick lättare än väntat för barnen att säga hejdå till sina kompisar, mest för att vi ju får besök av båda familjerna om bara ett par månader. Tur, för annars hade det nog varit riktigt jobbigt tror jag…

När vi satt på planet över Atlanten kommer det plötsligt fram en steward och meddelar med lätt bekymrad min att de fått avslag från immigrations på Max och Tess inresetillstånd. 😯 Vi anade i och för sig att det skulle strula, eftersom de trasslade till det en del i Düsseldorf med våra biljetter. På min och Björns stod det en ”ok”-markering, vilket det inte gjorde på barnens. Det visade sig att de lagt in biljetten på ett sådant sätt att det verkade som om barnen skulle behöva ett ESTA (turistvisumet som gäller i 90 dagar), men det ska de ju inte eftersom de har L2-visum.

Lufthansa skulle hjälpa oss med detta fick vi veta, någon skulle stå och vänta på oss vid bagageutlämningen på Newark. Vi hade bara två timmar på oss tills flyget till Greensboro, så det kändes ju lite lätt stressat att hinna med detta också men det var inte mycket att be för. Förslaget från mig och Björn att barnen skulle ta vändande flyg tillbaka till Düsseldorf och själva ordna med nya biljetter fick inget gehör alls av de yngre medlemmarna i familjen, konstigt nog… 😉

Väl framme i Newark var det evighetslång kö till immigrations, det tog en dryg timme innan vi kommit igenom. Och naturligtvis stod det ingen och väntade vid bagageutlämningen. Suck! Det blev att stressa iväg till gaten och få ut nya boarding pass där istället. Killen som tog emot våra väskor och checkade in dem bara skakade på huvudet och sa ”oh my, you’re in biiig trouble” när han fick klart för sig att vi skulle med planet som gick om 20 minuter. Stress till disken för att få våra boarding pass, damen som fixade dem slet ut dem ur skrivaren och ropade ”run, run, run!” när hon gav dem till oss. Iväg till security och sen i full galopp till gaten. Vi hann! 🙂

Däremot hann bara en väska med vårt flyg, upptäckte vi när vi väl kom till Greensboro, men det var ju ett mindre bekymmer. Dan efter kom en kille hem till oss med de tre återstående väskorna som innehöll den efterlängtade CHOKLADEN vi bunkrat i Sverige och allt var frid och fröjd igen. 🙂

Del tre i denna reseberättelse blir en rapport från Borås, där Björns föräldrar bor numera och även hans syster och hennes man. Vi sov på hotell i Borås natten mellan lördag och söndag vilket var gudomligt skönt, vi behövde verkligen sova ut allihop! Sedan åkte vi hem till Björns föräldrar och fick se deras lägenhet för första gången. En jättefin lägenhet, ljus och välplanerad, och med väldigt bra läge så bättre kunde de inte ha det. Kul att äntligen få se den annat än på bild!

Sedan åkte vi hem till Björns syster med familj och åt påskbord nummer 2. Otroligt mycket god mat, jag måste säga att vi planerade bra när vi åkte hem just över påsk så att vi fick chansen att äta alla goda klassiska svenska rätter! 🙂

Bäst av allt var att vi även fick träffa både Björns syskon och alla syskonbarn, det var verkligen fullt hus:

Det var ju ett tag sen vi såg allihop nu, så det väldigt roligt för våra barn att få berätta om allt de varit med om under året. Vi trivs verkligen fantastiskt bra här i Summerfield, men den stora nackdelen är att vara så långt ifrån släkten. Det är ändå ett speciellt band man har till sina släktingar som inte går att ersätta med vänner hur nära vännerna än är, och jag önskar verkligen att vi kunde flytta med både föräldrar och syskon hit också!

Framåt eftermiddagen åkte vi vidare, denna veckan gällde det att vara effektiv för att hinna träffa så många som möjligt! Nästa anhalt blev därför Landvetter. Först lämnade vi av Tess hos hennes bästis, hon bodde sedan kvar där resten av veckan så att de skulle hinna umgås så mycket som möjligt. Tack A&P för att ni var så snälla och lät henne bo hos er!

Sedan vidare till våra vänner P & K, vars son är Max bästa kompis. Även här var det riktigt rörande att se killarna när de träffades, de har ju inte setts på över ett år men det var som om de träffats senast dagen innan när vi kom dit. Jag är otroligt tacksam för att vi lever i internets tidevarv där det är så enkelt att hålla kontakten trots stora avstånd! Tack vara facebook, skype och en vanlig hederlig telefon kan man höras av regelbundet utan några större problem. Max och hans kompis har varit väldigt flitiga med att ringa varann på helgerna och prata läääänge, och det märktes nu!

Hemma hos P & K fick vi det kanske godaste grillade köttet jag ätit, nånsin. P är en grillmästare av rang, och tar det här med grillning på stort allvar. Om jag berättar att han har två grillar, en gasolgrill där köttet bryns och får färg, och en kolgrill dit det sedan flyttas över och får ligga länge och långsamt ta smak av hickoryved så får ni en aning om vad jag pratar om… Det ”värsta” är att de ska komma och hälsa på oss i sommar, och jag tänker att vi får välja mellan två alternativ: antingen bommar vi igen grillen helt och kör på grytor och pastarätter, eller också överlämnar jag med varm hand ansvaret för grillningen på P och koncentrerar mig på tillbehören istället! 🙂

Hur som helst var det hur kul som helst att träffa dem igen! Ser verkligen fram emot att få besök i sommar, och vi kommer dessutom att åka med dem till Washington D.C några dagar så det ska bli riktigt spännande!

Efter en väldigt trevlig kväll åkte sedan jag och Björn till hotellet i Göteborg, medan Max bodde kvar hos sin kompis resten av veckan. Tack P & K, det var jättesnällt att låta honom göra det! 🙂

På påskafton gick jag, Björn, Max och Tess en långpromenad ut till Stångehuvud ihop med syrran och hennes man. Stångehuvud måste vara en av Sveriges vackraste platser! Älskar de kala klipporna och havet. Just havet är nog en av de saker jag saknar mest i Greensboro, är man uppvuxen på västkusten vill man gärna ha saltvattenslukten i näsborrarna och en möjlighet att se ut över ett hav som sträcker sig ända mot horisonten, och inte en liten ynka insjö… Här kommer lite bilder från turen:

Vi börjar med lilla Maja, mammas och pappas westie som fick följa med på promenaden och springa av sig ordentligt. Dagen till ära iförd sin stickade tröja, nytrimmad och lite frusen som hon var:

I väntan på varmare väder:

30 mars och det är fortfarande i allra högsta grad vinter…

Här och var finns vackra räcken i svart smidesjärn utplacerade vilket är tur, för det kan vara brant och halt på sina ställen:

Sveriges mest fotograferade lilla fyrvaktarstuga? Måste åtminstone vara det vanligaste motivet i Lysekil, möjligtvis i konkurrens med kyrkan. Söt är den i alla fall!

Nästan allihop samlade, förutom Tess som vägrade vara med på kort… 🙄

Jag riktigt känner den salta tånglukten när jag ser den här bilden! 🙂

Det finns uppenbarligen friskusar som ger sig ut på segeltur när det endast är ett par plusgrader ute…

Som sagt, det är nåt visst med havet som bara fortsätter och fortsätter så långt ögat kan nå…

Sjöbodar:

Badplatsen Pinnevik, tyst och öde i väntan på värmen och badgästerna…

Vikarvet, och den lilla stugan som finns där och som bevarats som den såg ut när den byggdes nån gång på 1800-talet:

Istället för kylskåpspoesi? 🙂

Kallbadhuset i Havsbadet:

Slutligen en vy över Lysekil:

Väl tillbaka igen tvingade vi med milt våld med våra föräldrar ut på fika. De tyckte att det hade varit enklare att ta en fika hemma, men gav med sig till slut! 🙂 Vi åkte till en relativt ny restaurang som heter NH5, och som verkar vara innestället i Lysekil för närvarande. De har även fika, och det ingår en underbar utsikt ut mot havet. Har ni vägarna förbi Lysekil nån gång kan jag rekommendera er att gå dit, det var mysigt! 🙂

Morfar och Max!

Efter detta var det dags att gå tillbaka och fixa med påskbordet. Massor med god mat, bland annat RÄKOR! Mums! Dessutom fick jag en bok i födelsedagspresent, Brinnande Livet av Alice Munro. Det är en samling noveller, har läst några stycken hittills och de är riktigt, riktigt bra. Hon är duktig på att skriva på ett enkelt och vardagligt sätt om händelser som egentligen, när man tänker tillbaka på novellen efteråt, är väldigt stora och omvälvande i karaktärernas liv. Det är skickligt gjort att beskriva det som om det vore vanliga vardagshändelser istället för att ta i med storsläggan, för det är ju precis så det är i livet. Ibland förstår vi inte förrän efteråt vilken betydelse vissa händelser kommer att få på våra liv. Enligt min syster, som är bibliotekarie och borde veta!, spås hon till och med att bli nästa Nobelpristagare. Skulle vara häftigt i så fall att för en gångs skull veta vem det är och till och med ha läst en bok av författaren i fråga! 🙂

Jag fick också en sjal som min snälla syster stickat åt mig. Jättefin mönsterstickad i olika orangea färger, mina favoritfärger! Dessutom hittade jag senare en ny vårjacka och det visade sig att färgerna gick ihop hur snyggt som helst! Tack Nettan! 🙂

På kvällen sen var det dags att ta adjö för den här gången. Alltid lika jobbigt, men vi skulle ju vidare mot Borås och hälsa på Björns släkt.

På fredagen var det som sagt dags för färd till Lysekil. Det var första gången barnen träffade morföräldrar, morbror och moster sedan vi flyttade så det var ett kärt återseende! Både jag och Björn har ju varit i Sverige och jobbat sen vi flyttade och då träffat mina föräldrar och jag träffade även brorsan när jag var där innan jul, men syster min och hennes man har vi inte sett på över ett år så det var väldigt, väldigt kul att se dem igen.

Dessutom var min pappa riktigt pigg vilket var underbart att se! Han är svårt sjuk i hjärtsvikt och KOL och mår inte alltid så bra, men nu levde han upp rejält och var riktigt pigg och pratglad. Härligt!

Vi passade på att ta en promenad på eftermiddagen i vårsolen, det var riktigt skönt väder och man kunde ana att det kanske skulle bli vår i alla fall efter denna maratonvinter…

Här kommer lite bilder från promenaden. Vi gick förbi Gamlestan med de typiska bohusländska husen:

Vidare ner till Norra Hamnen. Det är så mycket mer stämningsfullt att gå omkring där nu på vintern/våren innan alla fått i sina båtar i sjön och det vimlar av skränande badgäster överallt…

Fast det klart, det fanns väl en och annan bofast som skränade också… 🙂

Fram tills för några år sen var Norra Hamnen ett otroligt fult och tråkigt ställe med bara lite industribyggnader, men nu har man rustat upp och fixat till det rejält. Bland annat har man byggt bostäder som trots att de är väldigt moderna i designen ändå flyter in fint i miljön. Hade jag haft råd med ett sommarboende i mångmiljonklassen hade jag inte haft något emot att bo här med en vidunderlig utsikt ut över havet!

Här kan man ligga och gotta sig i solen om ett par månader!

Gångväg över till Ålevik:

Åter på Kungsgatan såg vi några cykelställ som fått fina stickade vintersockor och till och med skor! 🙂

Slutligen var jag bara tvungen att ta en bild på hur det ser ut hemma i köket hos mamma och pappa. De har en westie som inte är sådär jätteförtjust i mat, i alla fall inte när det gäller hennes eget torrfoder. Då kan man förvara maten såhär, vilket onekligen ser väldigt praktiskt ut!

Alla som har en matglad hund förstår nog varför jag reagerade! 🙂 Hade jag ens kommit på tanken att förvara Javas mat i en hink utan lock bredvid hennes matskål hade hon trott att hon dött och hamnat i himlen, och tömt hela hinken innan jag ens släppt handtaget… Det är onekligen skillnad på olika hundar och raser! 🙂

Dagen efter, på Påskafton, gick vi ut och gick en långpromenad i Stångehuvud och njöt av det soliga vädret och de otroligt vackra klipporna. Bilder i nästa inlägg!

Förra veckan var det dags för vår första gemensamma resa hem till Sverige! Vi valde att åka nu eftersom barnen jättegärna ville hälsa på i sina gamla skolor, så då var det praktiskt att åka på onsdag innan påsk så att de hann med ett skolbesök innan påsklovet startade och de därmed inte behövde ta ledigt så många dagar från skolan. Med tanke på mängden läxor de har i vanliga fall ville de absolut inte vara lediga mer än nödvändigt så att inte hela resan skulle gå åt till att försöka hinna med skolarbetet!

På onsdag morgon åkte vi således iväg för att lämna hundarna på boarding (hundpensionat). Katterna skulle en snäll granne ta hand om men hundarna kräver ju mer och är därmed svårare att leja bort. Tyvärr var det hundpang (Bed&Biscuits i Summerfield, rekommenderas varmt!) vi anlitat i somras fullbokat så vi fick ta ett annat och lite dyrare men det skulle förhoppningsvis bli bra ändå. På väg därifrån och mot flygplatsen stannar vi vid ett rödljus, och jag sitter och pillar på mitt nagellack som börjat flagna och har därför ingen uppsikt bakåt i backspegeln. Rätt vad det är säger det PANG och vi kastas bakåt mot ryggstöden. Det visar sig att en bil kommit körande rakt in i oss bakifrån där vi stod helt stilla! Jag som suttit lite framåtlutad fick en rejäl smäll och ordentligt ont i nacken av smällen.

Det visade sig att den som körde på oss enligt egen utsago ”satt och stirrade ner i knät” och därför inte såg att vi stod stilla. Låter väl inte jättetroligt att man sitter och stirrar ner i knät när man kör bil tycker jag, förmodligen satt hon och sms’ade eller facebookade skulle jag tro… Ännu en påminnelse om hur farligt det är, hade hon haft högre fart kunde det gått riktigt illa!

Vi hade ju bråttom till flyget och hade inte tid för någon större utredning utan vi utbytte kontaktuppgifter så får vi ta tag i det när vi kommit hem. Kofångaren och registreringsskylten blev hoptryckta och fick fula märken så det får väl bytas antar jag. Suck!

Min nacke däremot mådde inte alls bra. Jag fick en blixtrande huvudvärk med en gång och kunde inte röra huvudet utan att nacken gjorde ont. Ett tag var jag osäker på om jag skulle våga åka iväg, men vi enades om att jag skulle åka med den första etappen till New York i alla fall, blev det för illa fick jag väl åka tillbaka därifrån i så fall. Några timmar (vi hade en väntetid på 5,5 timmar i NY) och en överdos painkillers senare kändes det bättre och jag bestämde mig för att åka med, inte sjutton vill man åka hem igen och missa hela resan! (Även om jag, om jag ska vara riktigt ärlig, ett tag drömde om en hel vecka ensam hemma då jag skulle kunna passa på och jobba hur mycket som helst utan en familj som ”störde”… 🙂 ).

Till slut satt vi på planet över Atlanten i alla fall, och kunde se fram mot en intensiv vecka hemma i Svedala. Eftersom vi var där så kort tid var praktiskt taget varenda minut inbokad med besök hos släkt och vänner men det såg vi fram emot väldigt mycket!

Vi rivstartade direkt på morgonen. Vi landade 8.30 och efter lite trassel med att få ut hyrbilen (bokningen hade hastigt och lustigt försvunnit) åkte vi iväg och lämnade av Tess vid hennes skola. Bästa kompisen stod och väntade och det värmde verkligen i hjärtat att se hur glada de var att få träffas igen! Hon och hennes familj var och hälsade på oss i Summerfield förra sommaren och denna sommaren kommer hon och hennes mamma till oss en vecka igen, yey!

Därifrån direkt in till Max skola, dit även jag och Björn följde med. Vi känner lärarna där så bra så vi ville gärna passa på och hälsa på dem vi också, och det slutade med att vi blev kvar allihop i drygt tre timmar! De ställde in undervisningen resten av dagen eftersom de tyckte att klassen lärde sig mycket mer av att fråga ut Max och oss om USA och allt som skiljer sig åt mot Sverige så det blev mycket frågor och roliga diskussioner. Jätteroligt!

Sen vidare till hotellet och checka in. Egentligen skulle vi sova den första natten hemma hos vänner till oss (ovannämnda kompis till Tess och hennes familj) men strul med hotellbokningar gjorde att vi fick en gratisnatt på hotell så då bodde vi där istället. Fördelen var att vi kunde ta en power nap på nån timme på eftermiddagen vilket verkligen behövdes. På kvällen åkte vi sedan hem till familjen och åt en jättegod middag och Tess sov sedan över där. Så mysigt det var att träffa våra vänner igen! Man kunde ju tycka att vi skulle vara för trötta för att orka med något umgänge alls, eftersom vi vid det laget varit igång i över 30 timmar förutom den korta vilan på hotellet. Men det var bara så mysigt att träffas igen och äta god mat, dricka vin (nåja, vatten för mig. Björn var smart nog att ta det billigare alternativet när han bokade hyrbilen vilket gjorde att endast en av oss fick köra bilen, gissa vem han valde!) och prata med trevliga människor som man verkligen kopplar av ihop med. Vi kände båda två att det varit som en riktig vitamininjektion när vi slutligen åkte tillbaka till hotellet igen! Mys! 🙂

Dagen efter styrde vi kosan mot min familj i Lysekil, mer om det i nästa inlägg!