Road trip till New England: Allentown – Cape Cod

Dag två på vår road trip. Idag hade vi tänkt att komma fram till Cape Cod, det är drygt 6 timmars körning från Allenstown enligt gps’en. Och efter nån timmes körning började det faktiskt dyka upp skyltar med New England på!

IMG_9347

Men först genom New York state. Det hade onekligen varit kul att ta en avstickare in till New York City också men det får bli en annan gång.IMG_9352IMG_9353

Vi körde istället in till en jättegullig liten stad som heter Suffern och käkade lunch på en indisk restaurang där. Väldigt mysig stad som jag gärna gått omkring i mer, men dels var det väldigt varmt och dels ville vi ju komma fram till Cape Cod så fort som möjligt så det fick anstå till en annan gång.IMG_9358IMG_9360

Vidare upp längs kusten körde vi en sväng genom Connecticut, men vi missade välkomstskylten tyvärr så den blir det inget kort på nu! Det var första gången vi var i Connecticut, en till delstat att bocka av på listan även om det inte blev ett särskilt långt besök! Vi körde av från motorvägen på ett ställe för att bytas om vid ratten, och hamnade i ett urflott villaområde. Bjrön var tvungen att googla på villapriserna och de låg på runt 10-15 miljoner. Dollar alltså. 🙂

Från Connecticut körde vi sen vidare till Rhode Island, ytterligare en ny delstat för oss:

IMG_9378Eftersom det var mycket trafik längs med hela vägen så gick det inte så fort framåt som vi hade hoppats. När vi kom till Providence, som ligger både i Rhode Island och Massachusetts, så bestämde vi oss för att hitta ett hotell där eftersom det sen bara var ungefär en timmes bilresa fram till Cape Cod. Hotellpriserna skiljer sig ju åt en del, så det kändes onödigt att komma fram sent till Cape Cod och betala så mycket extra för ytterligare en natt.

Men dag 3 kom vi äntligen fram!

IMG_9384

Och ja, vi var inte direkt ensamma om att vilja tillbringa några dar här. Köerna var enorma…IMG_9387IMG_9392

Ett tips är att inte komma dit på fredagar (vilket vi gjorde) när alla helgfirare kommer, och att inte åka därifrån på söndagar (vilket vi undvek). Trafiken är verkligen hemsk eftersom det bara finns en väg in och ut, men veckans övriga dagar är det inte så farligt. Men nu var vi åtminstone äntligen framme, mer om Cape Cod i nästa inlägg!

Road trip till New England: Summerfield – Harrisburg – Allentown

Denna sommaren hade vi bestämt oss för att bocka av ännu en del av USA som vi har på vår bucket list: New England! Boston har man ju hört så mycket om, och stränderna i Maine, och Cape Cod och Martha’s Vineyard känns som ett måste att få se när man ändå bor såpass nära som vi gör nu. Däremot fick vi inte heller i år med oss våra barn. 😦 Känns konstigt att åka bara vi två men det är bara att inse att barn växer upp!

Men sagt och gjort, igår startade vi bilen och knappade in vår första anhalt: Allenstown i Pennsylvania:

gps-1Att första anhalten blev just Allentown har två orsaker. Dels så var det en ganska lagom sträcka att köra första dagen, särskilt med tanke på att vi kom iväg vid 13-tiden (hundarna skulle tas på långpromenad, huset dammsugas en sista gång för att underlätta för ungarna, kom ihåg-lappar skulle skrivas för sagda ungar och så vidare…), och dels så var det av nostalgiska skäl för Björn. De första åren när han åkte till USA för jobbets räkning, när vi fortfarande bodde i Sverige, så var det ofta Allenstown han åkte till eftersom Mack Trucks hade huvudkontoret där då. Jag har aldrig varit där, inte för att det är så mycket att se precis men ändå kul att komma dit och se hur det ser ut!

Men först gick färden upp genom North Carolina och in i Virginia. Summerfield där vi bor ligger ganska nära gränsen till Virginia så det tar bara en dryg halvtimme att ta sig dit:

IMG_9333Virginia är en vacker delstat, men tyvärr har det aldrig blivit av att vi åkt runt och sett oss omkring här utan mest har det blivit en transportsträcka på väg upp till Washington eller New York. Men jag och Max har åtminstone varit och tittat på Monticello; huset och ägorna där president Jefferson bodde, det var när jag följde med på Max skolresa första våren vi bodde här. I alla fall, Virgina är väldigt mycket gröna kullar och skog:

IMG_9345

Eftersom vi åkte den tiden vi åkte så var det väldigt mycket trafik. I Virginia är det dessutom så att man är väldigt hårda vad gäller att hålla hastighetsbegränsningen. På 70 vägar (motsvarande 110-vägar i Sverige) så räcker det att köra en enda mph för fort för att det ska räknas som ett felony-brott och alltså är betydligt allvarligare än en vanlig fortkörning. Alltså aktar man sig noga för att köra för fort här!

IMG_9344

Vi stannade i en liten håla och åt lunch. Här är utestället, Fenderz, där man kan få sig en burgare och en öl och lyssna på musik:

IMG_9341

Och här har vi köpcentrumet:

IMG_9335

När man ser såna här ställen får man en lite större förståelse för hur Trump har kunnat få såna framgångar. Har man bott på ett så här litet ställe i hela sitt liv, känner precis allt och alla där man bor sen generationer tillbaka och kanske knappt varit utanför delstatsgränsen ens, så är det inte så konstigt alls att allt nytt och främmande blir väldigt skrämmande. Kommer det då någon som Trump som eldar på den där rädslan och sen samtidigt säger att han är den ende som kan klara av att skydda folket från faran (dvs. illegala invandrare, ISIS och muslimer i allmänhet) så är man nog tyvärr väldigt benägen att tro på det.

Från Virginia körde vi vidare norrut genom West Virginia.wv

Virginia delades ju upp i Virginia och West Virginia under inbördeskriget. Det rikare (vad gäller naturtillgångar) West Virginia ville inte tillhöra Virginia när de bröt sig ur unionen och bildade konfederationen tillsammans med andra sydstater. West Virginia stannade kvar i USA, och även efter att kriget var slut och konfederationen upphörde så kvarstod uppdelningen. Det var dagens historielektion, tacka Max för den!

Vi tuffade däremot vidare till Pennsylvania, vars slogan är ”the state of independene” eftersom det var här som självständighetsförklaringen skrevs.

pa

I Pennsylvania ligger Harrisburg, och vi har ju kört förbi här många gånger och sett skyltarna mot staden men aldrig åkt dit. Men är man uppvuxen med Hasse&Tage och har hört Tage Danielssons  monolog om kärnkraftsolyckan i Harrisburg så känns det lockande att få se hur det ser ut i verkligheten. Alltså bestämde vi oss för att ta en avstickare dit nu när vi ändå inte hade barnen med oss (som förmodligen inte hade varit lika intresserade som vi). Att köra in i staden var nästan lite spökligt, husen var väldigt förfallna och det var inte mycket folk på gatorna. harrisburg-house1harrisburg-house3

Så närmade vi oss kärnkraftverket, plötsligt såg vi tornen med kylanläggningen och röken som bolmade fram bakom träden:harrisburg-treesharrisburg-2towersharrisburg-closed2

Här ser man alla fyra tornen, de två till vänster var de som olyckan skedde i och de har aldrig kunnat tas i drift sen, de två till höger är fortfarande aktiva. Kusligt att se!harrisburg-panoramaharrisburg-skylt

Vid 22-tiden var vi framme i Allentown och checkade in på hotellet. Sen började en vild jakt på mat. Vi frågade på hotellet och fick anvisningar till en diner som skulle vara öppen dygnet runt, alla andra restauranger förutom snabbmatställen stängde kl 21. Vi körde så som vi trodde att hon sagt och hamnade mitt ute i ingenstans. Vände bilen och körde åt andra hållet, och hittade faktiskt en diner. Parkerade bilen och gick mot dörren. De stängde 20 minuter innan. Både vi och ett pensionärspar som kom dit samtidigt med oss blev djupt besvikna, skulle vi bli tvungna att käka på Taco Bell? Nej, skam den som ger sig. Strax innan diner’n hade jag sett en sportbar som såg öppen ut. Ut på vägen och fram några 10-tals meter så låg den där, nu gällde det bara att lyckas svänga av från vägen också. Det gick inte alls, helt plötsligt var vi ute på highwayen igen… Ett bra tag senare kunde vi äntligen svänga av, vända och köra tillbaka igen.

Nu körde vi lite på måfå åt det hållet Björn kände på sig skulle vara rätt. Och se på tusan, vi hittade inte något matställe men väl en kvällsöppen mataffär. Hallelujah! Avdelningen med färdiglagade rätter var stängd för kvällen men det fanns fortfarande några lådor med sushi kvar. Samt en stor fin ölavdelning! Man kunde mixa ihop ett eget sexpack så vi shoppade loss bland flaskor som såg roliga ut. Notera även att det varnas för att sushin är rå! 🙂 sushi-beer

Det kinesiska ölet var lite nostalgi för oss, det drack vi när vi var i Kina 2011. Kul att hitta det här! Beväpnade med sushi och öl körde vi tillbaka till hotellet och käkade där, och drack en öl var innan vi slocknade för natten. Då var klockan över 1 och vi hade kört långt så vi var ganska möra!

Riktad reklam

Just nu rullar en reklamfilm på TV där de gör reklam för markiser. Ett par har installerat sin markis och sitter nu ute under den och njuter av hur bra det blev. Kvinnan utropar lyckligt: ”Tack vare vår markis sänks temperaturen här ute med minst 10 grader!” (fast hon snackar ju Fahrenheit så hon säger 20 grader om man ska vara petig).

Naturligtvis ett strålande försäljningsargument här i sydstaterna, frågan är hur många markiser man skulle sälja om man körde med samma argument i Sverige? 🙂

Äntligen nån som fattar hur jag funkar!

För några veckor sen satt jag och pratade med några vänner, och vi konstaterade allihop att vi är urusla på att få tummen ur och ringa såna där nödvändiga samtal som man borde ringa men som ändå inte är hyperakuta. Som att beställa klipptid när det är dags till exempel, istället för att dra ut på det i all oändlighet och till slut ringa när det är så illa att man knappt vågar visa sig för folk i sina slitna hårtestar.

Idag låg jag och Max vid poolen och latade oss i 35 graders värme (tack gode gud att vi letade hus tills vi hittade ett som ligger i ett område med pool!). Plötsligt ringde telefonen, jag tyckte att jag kände igen numret man jag var inte säker men jag svarade i alla fall och höll tummarna för att det inte skulle vara ett reklamsamtal eller nåt liknande. Det var det inte:

– Hi Jessica, this is Brian (=min frisör). Jag satt och kollade i kalendern här och såg att du inte varit och klippt dig sen 12 april. Jag gissar att du skulle behöva en klipptid snart?

Snacka om service! Jag skulle ha ringt för ett par veckor sen men som vanligt dragit ut på det, och så ringer han mig istället! Ok, jag fattar att han förmodligen har väldigt lite att göra nu i semestertider och att han är lite desperat efter kunder, men för mig var det perfekt. Nu är tid bokad tills på måndag, hur smidigt som helst! Nu väntar jag bara på att tandläkaren ska ringa och be mig komma dit också, och hundarnas groomer (de är alldeles för långhåriga stackarna), och läkaren och gymmet och mataffären och……..

Studentfirande i dagarna tre

Tjoho, Max har tagit studenten! Så otroligt stolta vi är över denna kille, som har tagit sig igenom så många svårigheter, så mycket strapatser och en flytt till ett annat land med så gott som alltid ett leende på läpparna och en ironisk kommentar till vad som än sker. Makalös är han, helt enkelt!

senior

Att ta studenten här är ganska så annorlunda mot i Sverige, känns det som. Sen varierar det ju mellan olika skolor förstås, och Tess graduation kommer att se annorlunda ut mot hur det var på Max skola.

För Max var det ett firande i dagarna tre, och ett tag kände jag att det var tveksamt om jag överhuvudtaget skulle överleva alla förberedelser. Dels beroende på att jag fick influensan i tisdags (och först inte fattade att det var det jag hade utan gick iväg och tränade med ont i halsen vilket inte gjorde saken bättre precis), dels beroende på Max själv faktiskt, om än ofrivilligt från hans sida:

Firandet började i tisdags, då alla seniors var inbjudna till en luncheon på ett hotell i stan tillsammans med bland annat rektorn för upper school och direktören för skolan. Fint skulle det ju va’, det var ju ändå en luncheon och ingen vanlig simpel lunch, så kavaj och slips var ett krav. Det var nu cirkusen började. Max är i ett avseende en person som inte direkt smälter in i mängden: han är nämligen 2 meter lång och har storlek 47 i skor. Ni kan ju kanske föreställa er hur lätt det är att hitta kläder till honom! Vi har haft rätt mycket om oss denna våren, som vanligt i och för sig, så det var inte förrän för knappt två veckor sen som vi började leta kläder på allvar, dumt nog. Nu var det dessutom så att han behövde kavaj, byxor och skor inte bara till luncheonen, utan dessutom var det en ceremoni som kallas convocation (återkommer till det) i torsdags och sen själva avslutningsceremonin på fredagen. Alla tre tillfällena krävde kavaj och finbyxor. På avslutningen gick det dessutom ut specifika order om att killarna måste ha mörkblå kavaj och vita byxor och tjejerna vita klänningar för att vara enhetligt klädda, eftersom man inte har caps and gowns på denna skolan.

Tre olika kavajer med tillhörande byxor och skor alltså?! Glöm det, han fick ha samma på lunchen och convocation, nån måtta fick det vara (och vi var inte ensamma om att tänka så visade det sig, de flesta återanvände samma kavaj flera gånger). Men två uppsättningar var illa nog, och paniken började infinna sig när vi förra helgen åkte till ett köpcenter och hittade exakt noll par byxor och noll par skor i hans storlek. Dock skulle en jobbarkompis till Björn, tillika 1.97 m lång, komma hit från Sverige några dagar innan examensveckan och var så himla snäll att han släpade med sig två kavajer som Max kunde få prova och låna om de passade. Däremot måste vi hitta skor, byxor och en mörkblå kavaj.

Google to the rescue, Björn tillbringade ett par timmar framför datorn och hittade efter mycket om och men både skor, ett par vita chinos och ett par sandfärgade. Dessutom hittade vi en riktigt snygg Michael Kors-kavaj till rimligt pris. Halleluja! Först anlände kavajen, där ärmarna var för korta. Sen, på torsdagen i förra veckan, anlände skor och byxor, skorna var alldeles för stora och byxorna alldeles för små… Stön! Det visade sig att jag mindes helt fel vad gällde byxstorleken, medan skorna var i samma storlek som de vanliga skor han har men likafullt var de minst ett nummer för stora. Ny panik, ny desperat googling. Det fanns ännu längre byxor att få tag i, men de måste beställas online eftersom de inte fanns i någon butik inom hanterbart avstånd från oss. Skor likadant, de måste också beställas online. Däremot visade sig ett besök på Costco, av alla ställen, bli en lyckoträff för där fanns en mörkblå kavaj, ett restlager från Ralph Lauren, som passade perfekt.

Nu var bara frågan om byxor och skor skulle hinna komma i tid. Björn beställde expressutdelning, men de kom i alla fall inte vare sig på fredagen eller lördagen och i måndags var det Memorial Day, som är en helgdag här i USA, och då var det ingen postutdelning alls. Panik igen! Tisdagen kom, och på morgonen skulle alla seniors vara med på skolavslutningen för de som går i första klass, varje förstagluttare har en senior som ”buddy” och det är tradition att man tågar in i aulan tillsammans med sin buddy. Hur gulligt som helst!

Jag hade bestämt för mig att vi fått ett mail där det stod att seniors skulle ha på sig luncheon-kläderna redan på morgonen så att de kunde gå direkt från avslutningen till lunchen. Alltså tvingade jag på Max vit skjorta, slips och kavaj, men i brist på chinos och finskor fick han ta sina ljusa jeans och vardagsskor. Själv var han ytterst tveksam till om han verkligen skulle vara så uppklädd, som han mindes det brukade inte seniors vara det. Jag hävdade bestämt motsatsen. Han körde iväg, och när han parkerade bilen fick han se sina klasskamrater gå mot aulan i shorts och t-shirts… Stackarn, han slängde visserligen av sig kavaj och slips i bilen, men han var ändå tämligen overdressed i sin vita skjorta. Senare hittade jag mailet, och det var dan efter de skulle vara uppklädda redan på morgonen och inte denna dagen… Oops!

Nåväl, efter avslutningen hann han komma hem ett par timmar i alla fall innan det var dags att åka till luncheonen. Fortfarande hade inga paket anlänt, så det fick bli jeans och vardagsskor till kavajen. Det gick bra ändå, han blev insläppt och åt en god lunch med de andra och fick lyssna på tal och sen blev de formellt upptagna i alumni-föreningen. Då fick de även varsin alumni-keps. Jag måste säga att det såg lite kul ut när jag kom och hämtade upp honom (jag hade passat på att åka med och shoppa lite medan han åt lunch), alla kom ut i fina kavajer och klänningar och med varsin keps neddragen över öronen!

graduationluncheon
Utanför hotellet där luncheon’en hölls
graduationkeps
Snygg i keps! 🙂

Onsdagen var en ledig dag för Max, och då hann faktiskt byxorna och skorna komma. Och de passade! Tack gode gud säger jag bara! Så på torsdag eftermiddag åkte han iväg i lånad kavaj, snygga chinos och snygga skor. Först skulle de öva inför avslutningsceremonin, och sedan klockan halv fem på eftermiddagen var det dags för convocation.

En convocation är en ceremoni där det delas ut awards, de som fått riktigt fina stipendium till college uppmärksammas och dessutom hade vi föräldrar skickat in foton på våra barn som visades i ett bildspel. Alla lärare hade på sig sina caps and gowns från sin collegeavslutning, och det hölls tal av både rektor, skoldirektör och ett par studenter. Väldigt fint alltihop!

 

 

IMG_9159
Alla seniors redo för convovation
IMG_9163
Max bildspel, jag råkade fota precis när den växlade från den stora bilden i mitten till collaget med blandade bilder!

Sen på fredagen var det dags för avslutningsceremonin. Det började klockan 9 på morgonen och var föredömligt kort måste jag säga. 1,5 timma varade det, och då hann de med de sedvanliga talen av rektorn, direktören, en inbjuden före detta student som höll ett jättebra tal (hon var en av de första svarta studenterna på skolan) och tal av klassens valedictorian (också ett jättebra och både roligt och rörande tal).

 

IMG_9201
Lärarna har radat upp sig, klädda i sina caps and gowns
IMG_9212
Alla seniors tågar in till sina platser

Jag blev imponerad av rektorns tal, som handlade om feminism och hur viktigt det är. Inte så självklart att höra här, men det visar hur bra den här skolan är! Dessutom delades diplomet för avklarad high school-examen ut till varje elev, bara det tog ju en liten stund eftersom de ändå var 80 stycken som skulle få diplomet, bli fotograferad med direktören och skaka hand med rektorn och den inbjudna talaren.

IMG_9241
Max och det obligatoriska handslaget och leendet ihop med direktören för skolan

På det stora hela taget var det en jättefin ceremoni, vi hade tårar i ögonen både jag och Björn. Efteråt var det mingel med tilltugg, och vi fick en chans att tacka Max advisor och dean som båda hjälpt oss mycket och som betytt extra mycket för Max.

IMG_9273
Tess och Max, tillsammans med Max goa dean Tammy Alt som hjälpt oss så mycket med collegeansökningarna.
IMG_9298
Max med sin advisor Mark Drusdow, som vi aldrig kommer att glömma!

Vi kommer verkligen att sakna denna skolan, det har varit en helt fantastisk tid och en makalös skola att ha fått förmånen att tillhöra. Once a Bengal, always a Bengal, Max!

IMG_9288
Tillsammans med Anisha
IMG_9260
Stolt lillasyster!

Sen hem och vila lite, och hemma väntade en liten överraskning för Max. En mamma i området där vi bor hade fixat en banderoll med en grattishälsning till alla graduates, och vi familjer hade gjort i ordning en skylt med namn och bild på våra studenter. En jättefin idé, jag gillar verkligen vårt neighborhood!

IMG_9322
IMG_9324

På eftermiddagen kom goda vänner hit och firade Max. Vid såna här tillfällen saknar man ju familj och släkt hemma i Sverige extra mycket, vi hade så gärna velat att alla hade kunnat vara med här hos oss. Men då känns det extra bra att ha sina vänner här som fungerar som vår extended family! Nu fick vi även äntligen äta specialbeställd tårta i skolans färger grönt och gult, som Björn planerat i flera år att han skulle beställa. Riktigt god var den och dessutom hade vi lyckats få dem att skriva på svenska på den. Och stava rätt!

IMG_9325IMG_9327

Hemma i Sverige firades det också. Avslutningsceremonin live streamades nämligen på youtube, så hemma i Borås satt farmor och farfar och faster och farbror och åt studentmat och tittade på Max och skålade för honom. Så himla fint gjort, tack Berit, Roland och farmor och farfar! ❤

IMG_2939
Farmor, faster Berit och farfar skålar

På kvällen var det dags för det sista firandet – graduation party för Max ihop med klasskompisarna. Nu är vi ju i USA och då låter man inte ungdomarna dra runt på stan och festa inne på nåt disco eller en pub eller så, utan lokal var bokad och föräldrarna uppmanades att signa upp sig för att vara ”chaperones” (dvs. ”förkläden”) en timma var under kvällen. Av ren nyfikenhet skrev jag upp mig och Björn på det näst sista passet, kl 22-23. Vi var rätt möra vid det laget efter en väldigt intensiv vecka (dessutom hade jag frikostigt delat med mig av influensan till Björn så vi mådde ganska tjyvens båda två) så vi ångrade oss nästan, men med facit i hand var det kul att vi gjorde det.

Som sagt, det är rätt annorlunda här i USA… Man har ju hört talas om att alla blir helt vilda när de börjar college och för första gången är borta hemifrån utan föräldrarnas vakande ögon, och nu förstod vi varför. Det var nästan lika många föräldrar som ungdomar på festen, så även de som inte skrivit upp sig för att vara chaperones var där i alla fall. De flesta satt ute i foajén och drack ett glas vin (verkligen bra förebilder för ungdomarna eftersom festen var strikt drog- och alkoholfri för dem), och de som för tillfället var chaperones stod inne i själva festlokalen och övervakade ungdomarna. När jag och Björn klev in där trodde vi först att vi hamnat på en skoldans för sjätteklassare. De flesta tjejer dansade med varandra två och två, killarna dansade i grupp med varann, och om det var killar och tjejer som dansade ihop så var det i så fall i grupp med tre eller fyra stycken. Absolut inga ”tryckare” eller lugna danser och ingen kroppskontakt. Precis när vi kom var det några i klassen, som har ett band ihop, som uppträdde med ett par låtar och då steg stämningen rejält, men annars var det tämligen stillsamt. Mest satt de i grupper och pratade med varann. Max hade jättekul i alla fall och det var ju huvudsaken, men vi var klart fascinerade, Björn och jag!

graduationparty
Twist and shout!

Alla fick med sig en souvenirmugg hem med namnet på alla 80 som gått i samma klass (eller samma årskurs snarare, klasser finns ju inte här på samma sätt som i Sverige). Roligt minne!

Så nu är en mycket intensiv avslutningsvecka över, och Max har tagit studenten! Känns verkligen ”bittersweet” måste jag säga. En epok är över, och nu är det dags för Max att starta en ny era av sitt liv. Now on to bigger and better things, som en vän skrev på Facebook. Det är en spännande collegetid som nu ligger framför honom!

Max, the lawyer

Denna veckan startade nånting som kallas senior project i Max skola. Det varierar lite på olika skolor och i olika counties hur det går till, men på Max skola har de en jättebra variant. Det är ungefär som prao i Sverige, vilket innebär att varje elev ska ut på en arbetsplats och prova på hur det är att arbeta inom det yrket. Man får välja i princip vad som helst, enda regeln är att man inte ska vara på sina föräldrars eller andra nära släktingars arbetsplats. Under projektets gång ska man blogga varje dag, och när det är slut ska man hålla en liten föreläsning och presentera vad man gjort för de andra eleverna.

Man kan förstås om man vill försöka göra sitt projekt inom ett yrke som man har tänkt sig att bli, men lärarna uppmuntrar eleverna att tänka lite out of the box och gärna välja något som kanske är en liten hemlig dröm. Något som man tycker verkar spännande men som man vet att man förmodligen inte kommer att uppfylla, men nu har man chansen att pröva på den i alla fall.

För Max del vacklade han framför allt mellan två olika saker. Han är ju inställd på att bli ingenjör, så det tänkte han inte välja utan istället gå på nånting helt annat som han drömmer om. Det ena var att praktisera hos en politiker, eftersom han är väldigt politiskt intresserad. Drömmen hade ju varit att jobba med antingen Hillarys eller Bernie Sanders kampanjstab, men det är ju inte helt lätt att få en sån plats!

Den andra drömmen är att bli advokat. Han är ju medveten om vilken lång väg det är att gå för att nå dit, och vilken enorm arbetsinsats som krävs, men det är helt klart en dröm han har och detta var ju ett perfekt tillfälle att få se hur det går till här i USA.

Nu är det så att Björn har lärt känna en kille, Brandon, vars fru är dotter till en advokat (jag vet, där fick ni tänka efter lite för att få ihop det 🙂 ). Denna advokat heter Mr Henry Frye Jr, och är i sin tur son till en mycket beryktad advokat. Pappan, Mr Frye Sr, var faktiskt den allra första svarta advokaten som blev vald till överdomare i North Carolinas supreme court! Man riktigt känner historiens vingslag när man hör det!

För att få en liten känsla för vad Mr Frye Sr gick igenom, och märk väl att detta alltså inte är längesen (närmare bestämt precis 60 år sen, 1956), så är detta historien om hur det gick till när han ville rösta för första gången:

Mr Frye Sr var då 24 år gammal och skulle gifta sig. Samma dag som vigseln skulle äga rum hade han några timmar över på förmiddagen, eftersom vigseln skulle äga rum på eftermiddagen. Och vad ska man då slå ihjäl tiden med om inte att passa på att registrera sig för att rösta? 🙂 I USA är det nämligen så att man inte automatiskt får hemskickat ett röstkort så som det är i Sverige, utan här måste man i god tid innan valet registrera sig för att få tillåtelse att rösta.

Sagt och gjort, Mr Frye åkte till lokalen där man registrerar sig. Nu var detta alltså 1956, och var man svart så var det inte bara att kliva in och få det som man har rätt till. För att uttrycka det milt. På den tiden gällde fortfarande det som kallas Jim Crow laws, dvs. olika lagar man hittat på för att jävlas så mycket som möjligt med svarta människor. Lagar för att uppmuntra och upprätthålla segregation, helt enkelt. En av dem sa att den som ska registrera sig måste klara av ett test för att visa att de är läs- och skrivkunniga. De som registrerar väljare hade då kommit på att när en svart väljare kom och skulle registrera sig så kunde de tänja en del på vad det där testet ska innehålla.

När Mr Frye kom dit fick han ett batteri med frågor som ingen vit väljare någonsin skulle ha behövt svara på. Istället för att bevisa att han kunde läsa och skriva så fick han massa frågor om konstitutionen, och om tidigare presidenter. Bland annat skulle han svara på vem som varit USAs 13:e president, vilket ju inte är något som alla kan helt utantill förstås. Han vägrade att gå med på att svara på alla dessa frågor, och fick därför inte registrera sig. När han kom till sin egen vigsel var han upprörd, förstås, och stod där framme vid altaret och såg sin blivande fru skrida fram. När hon kommit fram till honom och de alltså stod där framför prästen och var redo att sätta igång med ceremonin, så utbrister han ”Kan du fatta, de vägrade att registrera mig!!!”. Hon kände honom ju väl så hon bara tittade på honom och svarade lugnt ”Tror du vi kan diskutera detta lite senare?”. Underbar historia! Vill någon läsa lite mer om Mr Frye Sr så kan man läsa denna artikeln.

Nåväl, han lyckades registrera sig till slut, och slutade alltså som överdomare i NCs supreme court. Fantastiskt. Och för att komma tillbaka till början på den här historien, så kände vi att det skulle vara rena drömmen om Max skulle kunna få göra sitt senior project hos Mr Frye Jr, som egentligen är pensionerad men som ändå fortfarande jobbar om än inte lika mycket som förr. Björn pratade med Brandon, som pratade med sin fru, som pratade med sin pappa, som glatt gick med på att ta sig an Max!

Efter en hel del jagande på telefon så lyckades Max få prata med honom, och det bestämdes att han skulle få praktisera där. Och idag var det äntligen dags! Jag var ju jättenyfiken på att få träffa Mr Frye jag också, så jag hängde med Max på morgonen så att jag åtminstone skulle få säga hej till honom. Här är Max utanför de pampiga dörrarna till kontoret:

frye-doors

Väl inne togs vi emot med öppna armar av Mr Frye. Han visade sig vara hur mysig som helst, och jag blev kvar i över en timme innan jag kände att jag inte kunde med att stanna längre (även om jag gärna hade stannat hela dan). Han berättade massor om sitt jobb, rättssystemet i USA, gamla rättsfall och mycket mer. Vi hann också med en genomgång av Sveriges rättssystem och vårt politiska system! 🙂

När jag gått fick Max följa med till court, och vara med om sitt livs första rättegång! Redan den allra första dagen! Det var ett fall av domestic violence, en kille som misshandlat och försökt strypa sin flickvän… Han fick också träffa flera av Mr Frye’s advokatkollegor och även några domare. Han lunchade ihop med Mr Frye och några advokater till, och fick till och med underhålla dem med att berätta lite grann om Holland under kolonialtiden efter att en av dem hade frågat om det. 🙂

En händelserik dag, och Max är mer än nöjd. Det här känns riktigt bra! Imorgon är det dock dags för hans andra AP exam, så nästa gång han får komma dit igen blir på torsdag. Jag tycker det är jättedåligt planerat av skolan faktiskt, att de stoppar in AP exams under tiden som senior projects pågår. Men, men, det är inte mycket att göra åt utan bara att bita ihop och fixa båda sakerna på en gång. Men åh vad skönt det känns att det har börjat så bra med hans praktik!

Slutspurt i skolan: AP exams

Idag har jag skickat iväg två lite pirriga ungdomar till skolan. Både Tess och Max har tagit AP classes i år, och denna veckan är det tentavecka för dessa klasser. En AP (=Advanced Placement) class är en collegekurs som man tar redan i high school, det är inte krav på att man gör det men det är väldigt bra att göra det om man kan, av två anledningar. Dels ser det bra ut när man söker till college om man visat att man klarat av att ta en collegekurs, och det ökar på chanserna att man ska komma in. Dels så kan man tillgodoräkna sig den så att man inte behöver ta just den kursen när man går på college sen, utan då har man redan klarat av den.

Dock är det ju svåra kurser, de ligger ju trots allt på en högre nivå än man egentligen ska behöva kunna när man går på college. Jag trodde att det åtminstone ”bara” krävdes att man fick godkänt betyg på kursen, men tyvärr är det inte så. Själva tentan betygsätts från 1-5, och olika college har olika krav på vad som räknas som ett godkänt betyg för att kunna tillgodoräkna sig den. Vissa tycker att det räcker med en 3:a, medan andra kräver en 4:a eller till och med en 5:a.

Max tentar av sin AP Chemistry idag, vilket är den som han tyckte var den svåraste av de AP-klasser som han tagit i år. Innan han åkte imorse var  ganska så övertygad om att han inte skulle få mer än högst en trea i betyg, nu när han kom hem trodde han snarare att det lutade åt en tvåa för det var riktigt, riktigt svårt tydligen. När han och hans klasskompisar skrivit klart tittade de bara på varandra och enades om att de inte ens ville diskutera eländet, nästan ingen kände att de hade gjort särskilt bra ifrån sig. Tur att det inte är kemiingenjör han siktar på att bli! 🙂

Tess hade tenta på sin AP Psychology class, och hon har inte kommit hem än så jag vet inte hur det gick. Hon tyckte det kändes bra imorse i alla fall, och jag fick ett snabbt sms förut där hon skrev att hon trodde det gick ok. Skönt att ha det gjort nu i alla fall! Max har ytterligare två exams, AP Literature och AP Microeconomics, kvar att tenta av denna och nästa vecka. Håll tummarna!

Dramatik i lilla Grönköping

Häromdagen fick jag och Björn uppleva lite av det där man annars mest ser på TV om hur det är i USA. Hittills har livet här varit tämligen lugnt, man hör väl en och annan polissiren ibland men enda gången jag sett dem ingripa mot nån har varit när vederbörande har kört för fort.

Men i torsdags var jag på väg för att träna, och i bilen på väg till träningslokalen satt jag och lyssnade på NPR (National Public Radio, en reklamfri pratkanal ungefär som P1 i Sverige) där de rapporterade om polisen i Albuquerque, New Mexico, som ska få en utbildning i hur man lugnar ner hotfulla situationer istället för att bara dra fram puffran och skjuta ihjäl folk. Låter ju riktigt bra och nånting som hela landets poliskår skulle behöva, särskilt med tanke på alla tragiska dödsskjutningar av framför allt svarta människor som skett de senaste åren.

Väl framme vid lokalen parkerar jag bredvid Björn, som redan kommit dit, och det första jag hör när jag kliver ur bilen är polissirener, och många dessutom. Sen hör jag hur någon ryter, med riktigt hotfull röst, ”Get out of the car!!!”. Tittar upp och ser en bil stå parkerad alldeles utanför en Taco Bell kanske 50 meter ifrån där vi står, och runt bilen står 4-5 poliser. Två eller tre av dem står med dragna vapen som pekar in mot personen som sitter i framsätet. Samtidigt är fler polisbilar på väg, och det bara väller fram poliser. Jag räknade till sammanlagt 12 stycken och då hade inte alla polisbilar kommit fram än.

Björn, som är den minst nyfikna människa jag nånsin träffat, ville gå därifrån direkt men jag var ju tvungen att se vad som hände! Till slut slet de ut killen som satt bakom ratten och slängde ner honom på marken och satte på handfängsel. Dessutom såg det ut som om de drog ut ytterligare en person som suttit i baksätet. Riktigt dramatiskt! När vi stod där och tittade kom det en ung kille körande en pick up (tänk er en äkta redneck), och gled upp bredvid oss. Han berättade att han varit inne på Taco Bell när allt började och att killen de slitit ut ur bilen hade försökt kidnappa en liten flicka.

Vi som kände att det verkade överdrivet med så väldigt många poliser och dragna vapen och allt kände nu att det var en himla tur att de hade kommit såpass snabbt och hunnit få tag på killen. Fy så otäckt! Här är en bild från när värsta dramat var över, dålig kvalitet men det var inte riktigt läge att gå fram ännu närmare… Men så här nära var vi alltså när vi hade parkerat våra egna bilar och skulle in och träna i lugn och ro, taket man ser skymta fram bakom staketet är taket till Taco Bell:

skjutning

Sen gick vi in och tränade, och när vi kom ut igen en timme senare var nästan alla poliser fortfarande kvar (det var då jag tog ovanstående kort). Vi åkte hem och googlade på vad som egentligen hänt. Vi trodde ju att den lokala TV-stationen skulle sända ett inslag om det med tanke på vilken jätteuppståndelse det varit men där nämndes det inte alls, men vi hittade en artikel om det på nätet. Och det visade sig att det inte alls varit så som pick up-killen sagt. Istället hade två bilar krockat utanför restaurangen, inget allvarligt utan det var knappt några skador på bilarna tydligen, men förarna hade börjat bråka med varann. Killen vi såg dras ut ur bilen hade dragit fram en pistol och skjutit efter den andra föraren (!), men träffade inte och ingen blev skadad som tur var.

Känns förstås väldigt skönt att det inte var ett kidnappningsförsök, men fy så otäckt att det varit skottlossning! Vägen det hände på heter Battleground Ave och där åker jag säkert 5 dagar i veckan, tänk om man kommit körande precis då när killen sköt! Helt klart en tankeställare i alla fall, här ska man definitivt inte tuta på någon eller börja tjafsa med folk om det händer något för var och varannan människa har ju vapen och man vet aldrig när man träffar på fel människa… Det riktigt tragiska i sammanhanget var att föraren, tillika kilen som sköt, hade med sig sitt lilla barn i bilen (förmodligen var det därför missförståndet med kidnappningsförsöket uppstod). Barnet blev alltså först vittne till att hans pappa drar fram en pistol och försöker skjuta en annan människa, och sen fick han vara med om att polisen står med dragna vapen och hotar med att skjuta in i bilen som han sitter i. Orkar inte ens tänka på hur han måste ha mått just då… När, när undrar jag, ska USA inse att det helt enkelt inte funkar att alla människor springer runt med skjutvapen?! Det hade bara fattats att någon annan av de som befann sig i närheten hade dragit fram sitt eget vapen och bestämt sig för att spela hjälte och sen hade katastrofen varit ett faktum…

College-feber!

Det råder college-feber i det Villingska hushållet! Dels för Tess som är junior nu, vilket innebär att hon går näst sista året i high school. Nästa år ska hon söka in till college med de betyg hon får nu i junior year så därför är pressen att få bra betyg störst just nu. Men framförallt är det förstås Max, som är senior och går sitt sista år i high school, som är inne i college-yran just nu.

Han sökte till fem college, för att täcka in så mycket som möjligt av det som han tycker är viktigast. Här i USA betalar man ju som bekant för att gå på college, och betalar rejält. En stor sak att tänka på är att det är skillnad mellan att gå på ett college i sin egen stat (in-state) och att gå på ett som ligger i en annan stat än den man bor i (out-of-state). Att gå på ett out-of-state college kostar minst dubbelt så mycket, ibland mer, än vad ett in-state college kostar. Därför kunde det tyvärr inte bli tal om att söka sig utanför North Carolina för vår del, vi hade ju inte planerat att våra barn skulle gå på college i USA direkt så vi har inte sparat pengar sen de föddes som många gör här…

Dessutom ville Max helst gå på ett litet college, gärna nära där vi bor dessutom så att det går att åka hem på helgerna och skolloven. Han siktar på att bli ingenjör, och de college han sökte till var:

  • UNC Asheville, ett litet college med bara runt 3000 studenter som ligger i en jättemysig liten stad (som då heter Asheville)
  • UNC Greensboro, som alltså ligger här i Greensboro. Fördelen med att gå där var framförallt att han då skulle kunna bo hemma = mycket pengar att spara eftersom avgiften för ett dorm room (boende på campus) kostar lika mycket som collegeavgiften
  • UNC Chapel Hill, prestigefyllt college (rankat som nummer 30 i hela landet), väldigt fint och beläget i mysiga Chapel Hill som är en riktig studentstad
  • UNC Charlotte, stort college med drygt 20.000 studenter och med en bra ingenjörsutbildning
  • NC State, nästan lika stort som Charlotte och prestigfyllt även det (rankat som nummer 89 i hela landet) och med en av landets bästa ingenjörsutbildningar

UNC, om ni inte redan räknat ut det, står för University of North Carolina. UNC ska väl ses som ett enda college uppdelat på många olika campus och med olika inriktningar, varje campus är uppkallat efter staden det ligger i. Därav UNCA, UNCG, UNCC osv.

Asheville, Greensboro och Chapel Hill har ingen ingenjörsutbildning utan där skulle han i så fall kunna gå de två första åren och läsa de kurser som är obligatoriska för alla, och sen göra en transfer till NC State eller Charlotte de sista två åren för att ta en major i engineering. Fördelen med Asheville är att det är litet, fördelen med UNCG är att det ligger i Greensboro och fördelen med Chapel Hill är att det är fantastiskt fint och har hög status. Charlotte och NC State däremot har ju fördelen av att ha ingenjörsutbildningar så går han där redan från början slipper han att sedan göra en transfer. Inte helt lätt att veta hur man ska göra!

I slutet på mars började så svaren från skolorna att droppa in. Ett stort JA från Asheville, och ett JA även från Greensboro! Så himla kul, och skönt att veta att han kommit in så han skulle i vilket fall inte bli utan en collegeplats! Men under tiden som gått efter att han skickat in ansökningarna hade vi åkt och hälsat på på NC State och gått en rundvandring där. Något vi borde gjort för länge sen egentligen men han var först inte alls inne på att gå där eftersom han inte ville gå på ett så stort college. Men nu när vi äntligen kom dit och fick se hur det var så klickade det nästan direkt. Klart han skulle gå där! Det är inte något särskilt vackert college, går inte att jämföra med Chapel Hill till exempel som är jättefint, men med en miljö och en anda som han kände var rätt för honom. Men visst blir man lite mer sugen på UNCC om man bara går på utseendet… 🙂

UNC Chapel Hill
UNC Chapel Hill
ncstate
NC State

 

Men utseende är ju som bekant inte allt, så nu väntade vi ivrigt på svaret från NC State. Under tiden kom ett brev från just Chapel Hill, med besked att han stod på deras waiting list vilket innebär att han inte kom in direkt men han fick inte nej heller utan står på köplats ifall någon som fått en plats tackar nej. Chapel Hill är väldigt, väldigt svårt att komma in på, det är ju rankat som nummer 30 i hela USA som sagt, så det är stor konkurrens om platserna där. Otroligt bra jobbat av Max att hamna på waiting list!

Till slut kom svaret från NC State:

max-ncstate

Han kom alltså in där också! Han är verkligen makalös, vår pojk! Vi har inte fått svar från Charlotte än så det lutar väl åt att han inte kommit in där då men det visar sig. Och det spelar ingen roll ändå, eftersom det är NC State han vill gå på.

Så nu ska allt praktiskt fixas med själva antagningen. I samband med att man tackar ja ska man betala en avgift, man ska anmäla var man vill bo nånstans (eftersom det är ett stort college finns det flera byggnader med dorm rooms och man måste ansöka om i vilken man vill bo), hur man vill bo (enkelrum, dubbelrum, fyrbäddsrum, lägenhet m.m). Dessutom är det ju så att vi är här på visum, och därmed klassades Max automatiskt som international student istället för resident. Ingen större skillnad förutom vad gäller en väldigt viktig sak – priset. Tuition (årsavgift) för en international student är runt 3 gånger så hög som för en in-state student! Alltså måste vi få det ändrat, hade vi haft green card hade han automatiskt räknats som en resident men nu måste det skickas in papper som visar att vi faktiskt bor här och inte bara är här på några månaders jobb. Ett digert jobb, vi måste redovisa hur länge vi bott här, samtliga resor vi gjort sedan vi kom hit, kopia på Max North Carolina-körkort och på hans körkortstillstånd (tur att vi hade sparat det!), proof of address som visar att vi har en fast adress m.m, m.m. Puh! Förhoppningsvis ska det inte vara några större problem att få hans status ändrad i alla fall. Tur det, för det är alldeles tillräckligt mycket pengar att betala in-state-avgiften + dorm room + matkostnader + böcker och allt annat som han behöver.

Så just nu känns allting jättebra, vi ska ha ett möte med Max advisor på high school och stämma av med honom vad gäller de college Max kommit in på. Såvida han inte bestämt avråder från NC State av någon anledning så är det det college han kommer att gå på! Go Wolfpack! 🙂

wolfpack

Silverträd

Idag var skolorna stängda igen, eftersom det snöade på natten och världen återigen var vit när vi vaknade på morgonen. Suck! Men imorgon ska det bli 11 grader varmt och regn hela förmiddagen så det försvinner åtminstone illa kvickt. Till helgen ska det bli 18 plusgrader och vi hoppas, hoppas, hoppas att det är våren som är i antågande. Peppar, peppar!

Idag på eftermiddagen varnade de för isregn och när det började rassla ner nånting från himlen vid tvåtiden så ringde jag Björn till jobbet och bad honom pallra sig hem illa kvickt. Det låter otroligt speciellt när det är isregn, inte alls som hagel som ju bara piskar ner och gör ont utan isregn är mycket lugnare och det låter som ett stilla trillande och rasslande.

Dock inte speciellt kul att köra omkring i, så trots att det inne i Greensboro där Björn jobbar var regn snarare än is som föll ner så gjorde han som jag sa. Inte utan knot dock för det var inte halt på vägarna mer än den sista biten när han var framme i Summerfield, och sen började det regna vanligt regn och vägarna var rena och fina igen även här. Jag kände mig lite skyldig som hade jagat hem honom men bättre safe than sorry liksom…

Men nu ikväll kom det en ny omgång isregn när det blev kallare igen och när jag gick ut med hundarna för en stund sen var världen alldeles magisk. Det var som om allting kapslats in i silver, här i Summerfield har det aldrig lagt sig på träden förut så länge som vi bott här. Otroligt vackert, såhär såg allting ut:

IMG_5381.JPG

IMG_5384.JPG

Jag har aldrig sett nåt liknande och var tvungen att jaga ut både Björn och Tess så att de också skulle få se (försökte inte ens få ut Max, jag vet precis hur intresserad han (inte!) skulle vara…). Nu när vi fick se det såhär så förstod vi ännu bättre att man inte låter skolbarnen köra eller åka skolbuss till skolan när det är sånt här väder, tänk er att glida fram på vägar som ser ut såhär och där alla, inklusive man själv, har sommardäck…

Men ack så vackert var det.