På tisdag eftermiddag landade vi i San Fransisco, och på onsdagen var vi ute och turistade hela dagen. Vilken stad! Jag är kär! Så himla mysigt, lite New York-känlsa med tanke på storleken men med betydligt trevligare befolkning, men annars känns det ganska så sydeuropeiskt här. Gulliga hus blandat med skyskrapeliknande höghus, mysiga caféer och restauranger överallt, och så de så typiska ”cable cars”, spårvagnar som man ju bara måste testa att åka med.

Vi började dagen med att gå ner till Union Square (vi bodde på ett hotell väldigt nära där) och köpte varsitt tredagarspass till bussar och spårvagnar. Då kom vi även till ändstationen för spårvagnarna, där spåret alltså tar slut och de får vända hela vagnen så att den kan åka tillbaka åt andra hållet igen. Jag filmade hur det går till att vända vagnen:

Sen tog vi vagnen hela vägen till andra slutstationen, vid The Marina, som vi fått tips om av en kompis som bott i San Fransisco i 13 år, lyckosten! Att åka uppför, och nedför framförallt, de berömda backarna i San Fransisco var en upplevelse!

Första gången var det jättefullt på vagnen så vi stod inne i mitten nånstans, men senare kunde vi både testa att stå på fotstöden vid sidan av vagnen. Det gällde att dra in magen när man passerade jättenära en annan vagn, och att hålla i sig i nedförsbackarna, men kul var det!

Sen gick vi runt i några timmar nere vid the Marina, Fort Mason (som ligger vid hamnen och fungerade som en materialdepå för krigsmateriel under andra världskriget och koreakriget) och Fisherman’s Wharf. Vi gick av vid slutstationen för cable car’en och rakt ner mot vattnet och hamnade nånstans mittemellan the Marina och Fisherman’s Wharf.

Stora skyltar talade om att hundar inte får bada vid strandremsan, men vad sjutton… Java hade också älskat det! 🙂

Människor däremot får simma där, men de vi såg hade våtdräkter på sig för vattnet blir ju sällan varmare än 16-17 grader sådär.

På avstånd kunde man se Golden Gate Bridge, vår första glimt av bron. Häftigt!

Och åt andra hållet ligger Alcatraz! Jag blev förvånad över hur nära det ligger fastlandet ändå, jag trodde det skulle vara lite längre avstånd faktiskt. När man står där så ser det ju inte ut som om det skulle vara så omöjligt att rymma genom att hoppa i vattnet och helt enkelt simma in till land, men strömmarna i kombination med det kalla vattnet gjorde ändå att det ju ansågs som omöjligt att rymma ifrån. Dan efter åkte vi ut till Alcatraz så jag berättar mer i senare inlägg om hur det var. Men såhär ser det ut från fastlandet i alla fall:

Vidare bort mot Fort Mason och The Marina:

Här ligger även en stor park. Lite Slottsskogskänsla (för er som känner till Slottsskogen i Göteborg) i och med att parken ligger med stadskärnan så nära, men Slottsskogen är större och vackrare! 🙂 Vacker vy in mot stan i alla fall!

Sen gick vi in mot stan och letade reda på en buss bort till Fisherman’s Wharf. När vi kom in bland hyreshusen där kändes det lite som Majorna i Göteborg faktiskt, lika mysiga hus i olika färger. Fast med Golden Gate-bron bakom oss istället för Älvsborgsbron då förstås, men i alla fall! 🙂

Sen kom vi då till Fisherman’s Wharf och de riktiga turistkvarteren. Det är kul att ha varit där och sett det, men herregud så mycket folk och så otroligt turistigt det är!

Som Smögenbryggorna i kubik! 🙂

Är man här måste man gå till Pier 39 och titta på sjölejonen. De har lagt ut en massa bryggor i vattnet och dit kommer sjölejon och hoppar upp och lägger sig. Ibland kan det tydligen vara smockfullt av dem, men när vi kom dit fanns det ingen alls, sen kom en enda ensam stackare som hoppade upp och la sig och stirrade ner i vattnet:

Fina båtar fanns att titta på också förstås:

På kvällen gick vi till Chinatown och tittade. Det var ungefär som Chinatown i New York, men här kändes det inte lika mycket som den turistfälla som Chinatown i New York blivit. Här fick man mer en känsla av att folk bodde och levde sitt vardagsliv och det kändes mer ”äkta” tyckte vi.  Det var bara när man gick på Grant Avenue som det var lite mer hypat för turister. Tyvärr upptäckte jag nu att jag knappt tog några kort alls där, det enda jag har är just från Grant Ave.

Det är alltid kul att kolla på maträtter från andra länder. Bulle fylld med fläskkött eller korv, någon?

Här har vi den berömda portalen vid ingången till Grant Ave:

En lång dag och vi var rätt trötta i benen på kvällen, men jättekul att hinna se så mycket av stan. Vi är helt förälskade båda två i denna helmysiga stad. Känns så otroligt annorlunda mot North Carolina på så många sätt, både vad gäller byggnader och befolkning. Båda delarna har sin tjusning, NC har ju sina fantastiska människor som är så otroligt snälla och vänliga mot allt och alla och som får en att trivas från första stund men som är övervägande konservativa, medan San Fransisco känns mer europeiskt i synen på livet och med liberalare befolkning.

Sen har de ett helt annat miljötänk här, framtvingat av Kaliforniens hårda miljölagar. Man slösar inte på vare sig vatten eller andra resurser i onödan, och återvinning och återanvändning verkar vara minst lika vanligt som i Sverige. När vi var och handlade på Walgreen’s såg vi den här lappen vid kassan:

Det är alltså lag på att affärerna inte får ge ut plastkassar till sina kunder, och vill man ha en annan påse till sina varor får man betala 10 cent för den. Att jämföra med hur det är att handla i NC där man får sina varor nedpackade en och en eller möjligtvis två och två i prasslande plastpåsar som man sen inte kan återanvända till nåt vettigt eftersom de är så små och tunna. Det är bara att hoppas att Kaliforniens miljölagar kommer att sprida sig till resten av USA och det snart, men jag tror tyvärr att det sitter långt inne.

På visumfronten intet nytt, enligt hemsidan jobbar de 24/7 för att lösa problemen och har nu lyckats få igång visumhanteringen på 39 ambassader runt om i världen. Dock står inget om vilka ambassader det är, och går man in på amerikanska ambassadens i Stockholm hemsida så finns inte ens info om att något hänt. Bara att vänta och fortsätta hålla tummarna, således!

Under tiden som vi väntar på Max tänkte jag att vi kunde muntra upp oss med en historia om hur det kan gå till när man går på gym. Kanske går det inte till så här för alla gymbesökare, men för vissa är det inte helt okomplicerat…

Jag hade alltså införskaffat ett gymkort, och skulle på mitt andra spinningpass. Första gången jag var där blev jag visad runt och upplyst om att det fanns skåp i omklädningsrummet där man kunde låsa in sina grejer, men hänglås till skåpet fick man fixa själv. Alltså anlände jag nu utrustad med ett nytt fint kombinationshänglås. När tant var ung, nån gång under förra milleniet, så hade vi hänglås med nyckel men nu var det alltså kombinationslås som gällde. Himla fiffigt, så slapp man tappa bort nyckeln också! Dock lurigt på ett annat sätt, men vi återkommer till det.

Jag körde mitt spinningpass, vacklade tillbaka till omklädningsrummet och låste in mina kläder och övriga grejer i skåpet och gick och duschade. Kom tillbaka och skulle låsa upp igen, och insåg omedelbart att jag gjort bort mig rejält. Tant börjar bli gammal som sagt, och har knappt ledsyn utan sina glasögon. Som låg i tryckt förvar inne i skåpet, medan jag stod utanför och kunde skymta var hänglåset hängde nånstans men inte mycket mer än så. Vad jag definitivt inte kunde se var i alla fall de löjligt små siffrorna till kombinationslåset…

Jahaja, vad gör man nu? Inte en människa mer än jag i omklädningsrummet, naturligtvis. Skulle jag alltså behöva gå ut i foajén och fram till receptionen, endast iförd en handduk som bara nätt och jämnt täckte det som i anständighetens namn behövde täckas? I Sverige hade det känts väldigt kymigt att göra en sån sak. Här i moralpanikens USA var det en omöjlig tanke. Jag riktigt såg framför mig hur folk skulle kasta sig på mobilen och ringa 911, medan förskräckta mammor skulle hålla för ögonen på sina chockade småbarn. Kanske skulle lokala tv-kanalen komma dit och filma medan jag fördes bort av polisen, desperat snyftande ”I just want my glasses!”

Nej. Nix. Inte en chans. Hellre fick jag sitta kvar till städpersonalen anlände vid stängningsdags ett antal timmar senare! Men precis då hördes ljudet av räddande ängel-vingar som prasslade, och en medelålders dam uppenbarade sig på väg ut till simbassängen. ”Excuse me, could you help me please” ropade jag smått desperat, och hon stannade och tittade misstänksamt på mig. Jag lyckades förklara hur klantig jag varit och efter mycket roade blickar och glada skratt så hade hon låst upp låset och jag kunde äntligen komma åt både glasögon och kläder. Tack gode gud!

Här kunde ju historien slutat, men icke då. På väg ut igen stannade hon plötsligt, och vände sig tveksamt om mot mig igen. ”Du, var bor du nånstans förresten?” frågade hon. Jag blev lite förvånad men svarade att jag bor i Summerfield, Lennox Woods närmare bestämt. Då visade det sig att min räddande ängel bor i samma område som vi, bara ett par hundra meter från vårt hus! ”Jag tyckte väl jag kände igen dig, jag brukar se dig ute med hundarna och vid poolen!” Alltså, hur många amerikaner känner jag egentligen i Greensboro efter den relativt korta tid vi bott här? Knappt ett 50-tal förmodligen, inte mer i alla fall, av de runt 300.000 som bor här. I alla fall som jag vet namnet på och hälsar på när vi möts. Och nödvändigtvis måste det alltså vara en av dem som hittar mig, dyblöt och huttrandes endast iklädd en handduk, utelåst från mitt eget skåp för att jag inte kunde se de förbaskade siffrorna på hänglåset… Stön!

I tisdags eftermiddag började jag få ont i bröstet, det kom ganska snabbt och blev värre och värre. Svårt att andas ordentligt, tog jag ett lite djupare andetag högg det till som sjutton i hjärttrakten så jag satt bara och flämtade till slut. Försökte lägga mig ner men då blev det tio gånger värre, fick jättejätteont i vänster sida av bröstkorgen och kunde nästan inte få luft alls. Med flera hjärtsjukdomar i familjen kändes det ju sådär att få ont just på vänstersidan, och dessutom gjorde det ont i vänster axel även om det inte strålade ner i hela armen som man ju hört att det ska göra vid en hjärtattack. Jag tänkte ändå att det säkert skulle gå över efter ett tag, och jag och Björn googlade på symptom. Ingen bra idé, det stämde in alldeles för bra på både hjärtattack och blodpropp för att det skulle kännas bekvämt.

Men jag är ju stressad över avhandlingen, och ska dessutom åka till Sverige i nästa vecka för att bland annat förlänga visum, gravsätta min mammas urna och ha slutseminarium och det stressar ju lite extra med både allt som ska göras och resan (jag med min flygrädsla) och allt. Hoppades därför på att det var någon form av stressymptom, typ panikångestattack, men ”nackdelen” var att jag inte hade vare sig panik eller ångest utan kände mig tämligen lugn förutom att det ju inte var så trevligt att inte kunna andas ordentligt förstås.

Men vid 22-tiden på kvällen insåg till och med jag att det inte funkade längre, jag kunde inte ta ett enda ordentligt andetag så jag fick knappt i mig något syre, det kändes ungefär som att andas genom ett sugrör. Och lägga sig ner och försöka somna ifrån eländet var inte att tänka på, satt jag inte spikrak i ryggen eller gick omkring så gjorde det fruktansvärt ont i bröstet. Alltså fick vi packa in oss i bilen och åka till akuten.

Väl framme såg vi genom fönstret att väntrummet var ganska fullsatt. Skit också, det skulle bli en lång väntan! Men när vi kom in satt det en sköterska uppflugen på en pall och utrustad med en laptop i någon slags provisorisk reception i entrén, och hon tog mina uppgifter omedelbart. Och en sak kan jag säga, ska man komma in på akuten sent på kvällen när det är mycket folk där och ändå slippa sitta och vänta, så ska man komma in med bröstsmärtor! Hon ringde upp en sköterska direkt och innan vi ens var färdiga med registreringen så stod en sköterska bredvid mig, det var aldrig tal om att sätta sig i väntrummet ens en minut. Sköterskan var en kille som såg ut att vara i Tess ålder, han kan omöjligt ha gått ut high school ens! Jag tittade misstänksamt på honom men var ju tvungen att hänga med och förlita mig på att någon hade koll på vad han gjorde. Väl inne i undersökningsrummet fanns även en äldre sköterska där vilket lugnade mig lite. 🙂 De tog EKG, kollade syresättningen i blodet med en sån där grej som man sätter på fingertoppen och tog även blodtryck. Allt såg bra ut men blodtrycket var väldigt lågt, undertrycket var 36 har jag för mig och jag brukar ligga på 60-65.

Sen följde en hel rad med undersökningar. Efter att jag berättat om min familjs historik med både hjärtsjukdomar och blodproppar så blev de extra oroliga och bestämde sig för både lungröntgen, blodprover för att kolla syresättningen i blodet lite extra och slutligen kontraströntgen.  Nu har jag aldrig gjort något liknande i Sverige men det känns som att såna här grejer går väldigt snabbt här. Lungröntgen gjorde de direkt, och svaren kom efter kanske 20 minuter. Blodproven likaså. Kontraströntgen en stund senare, svaret på den hade vi efter 30 minuter. Varje gång kom läkaren in och satte sig och gick igenom resultaten ordentligt. Det kändes som om de hade hur mycket personal som helst som bara stod stand-by och väntade på att få ta hand om en, inte riktigt den känslan man får på akuten i Sverige! Dessutom var alla vi kom i kontakt med supertrevliga. Det kändes som att de verkligen brydde sig, och var väldigt rara. Dessutom hände något som aldrig hänt förut: den sköterska vi hade mest kontakt med pratade vi med om att vi kom från Sverige och hade bott här i tre år, och då tittade hon på oss och frågade om vi hade haft engelska som förstaspråk när vi bodde i Sverige eftersom vi pratade engelska så bra! Jag trodde nästan hon drev med oss eftersom jag är väldigt medveten om att både jag och Björn har en svensk accent, men hon var allvarlig. Framförallt var det väl ordförrådet hon syftade på, men väldigt kul att höra i vilket fall!

Efter att lungröntgen var gjord och den inte visade på någon blodpropp i lungan frågade läkaren om jag ville ha något smärtstillande. Jag blev nervös och tänkte att om det är något fel så kanske man inte ska ta starka smärtstillande tabletter, men läkaren borde väl å andra sidan veta bäst? Så jag sa lite försiktigt att det skulle vara skönt att få något så att jag kan andas åtminstone, och några minuter senare kom en sköterska in och sprutade in nånting i droppet som jag fått redan tidigare. Jäklar, 10 sekunder svävade jag uppe i taket på små rosa fluffiga moln, här snackar vi rejäla saker! Det hade visserligen inte någon som helst effekt på smärtan i bröstet, men smärtan blev helt plötsligt betydligt trevligare att handskas med. Efter nån halvtimma fick jag en dos till eftersom den första dosen inte hjälpte mot smärtan, och efter ytterligare en knapp timme kallade de in det grova artilleriet och gav mig morfin. Jag blev bara snurrigare och snurrigare och kände mig hög som ett hus, men hade precis lika ont i alla fall. Suck!

Kontraströntgen var lite spännande, har aldrig gjort det förut. De sprutade in vätskan i droppet och som alltså sen sprider sig i kroppen och visar på röntgen om det är något stopp nånstans eller om något ser konstigt ut. Själva röntgenmaskinen var som ett stort O som jag rullades in i, jag var glad att det inte var som en sån där klaustrofobisk tub som man åker in i vid magnetröntgen utan bara som en tunnare cirkel istället. Det var klart på ett par minuter, mycket smidigt! Killen som skötte kontraströntgen frågade också var jag kom ifrån, han och tjejen som gjorde den vanliga röntgen hade tydligen slagit vad om vad det var jag hade för accent. Så uppenbarligen hörde de att engelska inte var mitt modersmål i alla fall! 🙂 Han blev jättenöjd när jag sa Sverige, dels för att det var det han hade gissat på så han vann vadet, och dels för att han inte pratat med en svensk förut så det var lite spännande tyckte han.

Kontraströntgen visade inte heller på någon blodpropp, men däremot hade jag en vätskeansamling i vänstra lungan plus att membranet som täcker lungan var svullet eller något i den stilen. Minns inte exakt vad han sa, jag var ju rätt hög som sagt… Det konstaterades att jag hade ”pleurisy with effusion”, lungsäcksinflammation med vätskeansamling, vilket inte är farligt alls som tur är men däremot kan vara tämligen smärtsamt. Jotack, jag kände det! Däremot finns ingen medicin mot detta, utan det ska läka ut av sig självt. Det man kan göra är att ge smärtstillande, och sen är det bara att vänta och se. Jag kände att jag fått nog av smärtstillande just då, så efter att ha fått ligga kvar för observation ett tag efter kontraströntgen för att se att jag inte mådde dåligt av den så fick vi åka hem med ett recept på starka smärtstillande tabletter.

Vidare till ett nattöppet CVS, vid det laget var klockan 2.30 på natten och det kändes lite sådär att komma in vid den tidpunkten, vinglig och tämligen stenad, för att hämta ut morfintabletter… Men jag behövde dem ju på morgonen så det var bara att göra!

Vid 3-tiden var vi hemma, och jag ville inget hellre än att lägga mig och sova, sova, sova. Det var det dock inte tal om, jag försökte palla upp med kuddar men trots alla droger gjorde det så fruktansvärt ont i bröstet så fort jag lutade mig bakåt det minsta lilla och jag fick knappt någon luft alls så det var bara att glömma. Jag fick tillbringa resten av natten i en fåtölj istället, och slumrade till ett par gånger men fick nog inte mer än sammanlagt en halvtimmes sömn. Stackars Björn som gått upp klockan 4 morgonen innan för att kunna vara med på ett möte (stora nackdelen med att jobba globalt!) fick jag beordra att lägga sig och sova, han var orolig och fick för sig att han skulle hålla sig vaken ihop med mig men det fick han inte.

Morgonen efter skulle vi träffas några stycken och äta frukost ihop, jag hade verkligen sett fram emot det men det var jag bara att ge återbud förstås. Ett och ett halvt dygn senare har smärtan minskat något, men inte så mycket som jag hoppats. Jag flämtar fortfarande så fort jag är uppe och går eller pratar, och känner att jag inte alls får i mig tillräckligt med syre. Hade handledning idag och lät nog som om jag sprungit ett marathon innan när jag försökte prata! Denna veckan skulle jag dessutom jobba som en slav för att hinna bli så klar som möjligt inför slutseminariet, och nu kan jag inte göra något alls. Timingen var inte optimal, om man säger så. Känner mig lite ynklig faktiskt! 😦

Herregud, vad jag missköter den här bloggen… Jag är förvånad (och tacksam!) att jag har några läsare kvar överhuvudtaget. Har lovat så många gånger att jag ska skärpa till mig utan att göra det, det börjar bli ungefär som nyårslöften som man aldrig håller, så jag tänker inte lova något alls nu!

På den 1,5 månad som passerat sen senaste inlägget har vi i alla fall passerat två milstolpar i familjen Villing. Tess har fyllt 16 och Max har fyllt 18!

16-årsdagen är ju inget speciellt alls i Sverige, men här i USA är det en viktig milstolpe. Plötsligt är man nästan vuxen och får lov att göra en hel massa saker:

• man får ta körkort, om än med vissa restriktioner. Det är ett ”riktigt” körkort men man får bara ha högst en passagerare (antar att tanken är att man inte ska ha bilen full med jämnåriga som dricker öl, alternativt röker på), och man får bara köra mellan 5 på morgonen och 9 på kvällen.
• man får ta ett ”riktigt” jobb, som alltså inte bara är att sitta barnvakt eller gå ut med grannens hund utan ett ”adult job”. Om man har arbetstillstånd, vill säga, vilket våra barn tyvärr inte har än. Båda vill jättegärna jobba extra men än så länge är de ”aliens” och får hålla sig till barnpassningen och hundarna.
• man får även sluta skolan vid 16 års ålder, om man skulle vilja det. Jag tror att man även måste ha avslutat andra året i high school, här kan det ju skilja sig åt lite grann hur gammal man är när man gjort det så vad jag vet måste båda villkoren vara uppfyllda
• nu får man även bli blodgivare. Detta hade Tess speciellt sett fram emot. De var ett helt gäng som bestämt sig för att gå till nästa ”blood drive” (vilket är som blodbussen i Sverige) när den kom till skolan vilket var tre dagar efter att Tess fyllt år. När dagen äntligen kom ringde Tess från sin mobil vid 9.30 på morgonen. Jag satt och hade precis ringt upp min handledare på Skype eftersom vi skulle ha handledning, men var tvungen att svara för att kolla om det hänt något. I luren frågade en stressad Tess vad ön på Bahamas hette som vi var på i somras. Jag fattade ingenting och blev lite irriterad över att hon ringer och stör mitt i mitt möte med en sån fråga, det kunde vi väl ta senare! Men hon behövde absolut veta det direkt, och när hon kom hem sen fick jag reda på varför. Man var nämligen tvungen att uppge exakt var man varit någonstans om man varit utomlands det senaste året innan man fick lämna blod. Sen visade det sig tyvärr att om man är född utomlands får man aldrig lämna blod i USA, så Tess fick inte göra det i vilket fall. Jättetråkigt eftersom hon så gärna ville göra det, och en ganska obegriplig regel tycker jag.

Finns säkert fler saker, men detta är ett axplock. Viktig milstolpe, med andra ord! Många amerikanska tjejer har också ett ”sweet 16”-party för att fira, vilket kan vara allt från en enkel fest med några kompisar till värsta lyxpartyt med inbjudna superkändisar som underhåller. Allt utifrån plånbok och preferenser!

Vi hade väl gärna bjudit in Taylor Swift eller allra helst det som finns kvar av Beatles för att fira Tess, men tyvärr fick gränsen dras nånstans. 🙂 Istället fick hon nöja sig med ett fång ballonger, skönsång från familjen på morgonen, och smarrig frukost med chokladdoppade jordgubbar:

Ballongerna står det 1 och 6 på, och tjejen som blåste upp dem och satte ihop dem frågade mig om det var meningen att det skulle stå 16 eller 61. Lite rart på något sätt att hon inte förutsatte att det skulle vara 16 utan tog med i beräkningen att jag kanske köpte dem till en 61-åring! 🙂 Sen är det även en silvrig ballong och en lila, vilket representerar Tess skolfärger. Go Nighthawks!

Tess ville inte ha födelsedagsfest, utan hon firade lite mer stillsamt med tre kompisar. De gick på restaurang och åt middag på kvällen, och hade sen sleep-over hemma hos oss. Innan de gick till restaurangen gjorde vi upp med Tess kompis M att hon skulle tala om för servitrisen att Tess fyllde år så att de kunde sjunga för henne. Så alla i servisen överraskade Tess lagom till efterrätten:

 

En knapp månad senare var det Max tur att fylla år. 18 år är grabben nu! Ingen grabb längre, med andra ord, utan vuxen och myndig. Kan inte beskriva hur märkligt det känns att ha ett barn som numera är vuxen och lagligen kan göra vad han vill! Även Max blev naturligtvis firad med frukost på sängen, ballonger, skönsång av familjen och senare tårta och presenter. Det börjar bli många ljus att blåsa ut nu!

Max har fått en gul och en grön ballong, vilket är hans skolfärger. Go Bengals! 🙂

Prinsesstårta är Max absoluta favorittårta, så självklart skulle han ju ha en på sin födelsedag. Tess gillar inte tårta alls så hon ville hellre ha chokladdoppade jordgubbar. Jordgubbarna var ju enkelt fixade, men familjen Framförhållning kom på dagen innan Max födelsedag, en söndag närmare bestämt, att tårta måste införskaffas.

Nu är ju inte prinsesstårta särskilt vanligt förekommande i USA, den förekommer inte alls faktiskt. Så vad göra? Ett alternativ var att slänga sig i bilen och åka till IKEA, som har frysta prinsessbakelser. Dock tar det 2 timmar enkel väg att åka dit, så det lockade inte jättemycket. Snabbt sms till en vän som jobbar på ett svenskt bageri här i Greensboro, hade de möjligtvis prinsesstårtor? Jag fick numret till ägaren och ringde. Självklart hade de ju inga prinsesstårtor på lager direkt, och tyvärr skulle hon inte heller hinna baka en tills vi behövde den. Däremot hade hon grön och rosa marsipan, om jag ville svänga ihop en tårta själv? Ja för sjutton, hur svårt kan det vara? 🙂 Alltså blev det till att slänga sig i bilen och ta en något kortare tur till bageriet för att hämta upp marsipanen, och sedan till affären för att inhandla ingredienser till tårtbottnar och fyllning. Sen googla beskrivning på hur sjutton man gör en marsipanros! Om jag får säga det själv blev resultatet över förväntan. Mitt livs första marsipanros!

Så nu är båda våra barn firade och födelsedagarna är över för denna gången. Så stolt över våra fina, goa barn!

Ibland är det kul att tömma postlådan, när det ligger ett paket där, eller kanske brev eller vykort från släktingar och vänner. Oftast är det bara tråkigt, när hela postskörden bara består av räkningar och reklam. Och ibland hajar man till och det är riktigt, riktigt jobbigt. Som idag:

Att få ett sådant där brev där det står ”dödsbo” på är jobbigt. Att få alla tre på en gång blir alldeles överväldigande.

Och sen är det bara att gå in och sätta sig och jobba igen. På något märkligt sätt går livet vidare, ändå.

De senaste veckorna har varit minst sagt hektiska här, och värre lär det bli ett tag till framöver. Jag skäms när jag kollar på det senaste inlägget jag skrev, då var det full vinter här och nu är det (svensk) sommar (denna veckan ska det bli 20-25 grader varje dag), det ser ut som om jag inte bloggat på ett halvår eller så! Riktigt så illa är det väl inte, men särskilt flitig med bloggeriet har jag verkligen inte varit. Du har helt rätt Jenny! 🙂

Det var väl i januari nån gång som jag och min handledare la upp en tidsplan för hur jag skulle kunna bli klar med avhandlingen så att jag skulle kunna disputera i juni. Ett tufft schema blev det, och jag jobbar som en galning för att lyckas. Ett rejält bakslag blev det dock förra veckan. Jag hade handledning, som jag i och för sig har varje vecka, men denna gången gick vi igenom en del av mina resultat lite mer noggrant. Vi kom fram till att de analyser som jag gjort, och som jag i och för sig visste var inte så mycket på djupet som de skulle kunna vara, håller inte. Jag måste gå in mer på djupet för att det ska bli något vettigt av det, risken är att avhandlingen inte blir godkänd annars.

Först blev jag helt knäckt, min handledare började prata om att jag kanske måste skjuta upp disputationen tills efter sommaren och jag bara kände att nej, inte en chans! Min stora morot just nu är att efter allt slit få ha en lång skön sommar utan att göra ett enda handtag mer än att släpa mig till poolen en gång om dagen, jag VILL INTE sitta och jobba hela sommaren! Sen gick vi igenom det jag har skrivit en gång till, och vad det är jag behöver ändra och göra nytt. Jag får stryka runt 30 sidor tror jag, jag har inte hunnit gå igenom och ta bort allting än men det slutar nog nånstans där. Jag som kämpat mig upp till 127 sidor (siktar på nånstans runt 150) och börjat känna det som att jag nog låg hyfsat bra till…  Dessutom behöver jag ju framförallt göra de nya analyserna vilket tar ett antal timmar bara det.

Jag vet inte om någon är så insatt/intresserad av detaljer, men jag har en korpus med inspelade dialoger mellan förare och passagerare i bil, och det är den korpusen som ligger till grund för min avhandling. När man jobbar med en korpus så går man först igenom hela materialet och transkriberar det, dvs. man skriver ner exakt vad var och en säger och anger på en tidslinje när varje yttrande börjar och slutar. Sedan går man igenom och annoterar alla yttranden med det man är intresserad av, i mitt fall kollar jag bland annat på vad man pratar om, hur man växlar mellan olika ämnen och jag kan även se förarens kognitiva belastning. Detta har jag sedan analyserat på alla möjliga olika sätt, men det jag behöver göra nu är att göra vissa av annoteringarna ännu mer noggranna än vad jag hittills gjort. Direkt efter handledningen satte jag mig ner och gjorde alla extra annoteringar, det tog ett antal timmar men jag lyckades fixa alltihop på en dag. Nu återstår analyser och att skriva om texten. Jag vet fortfarande inte om jag kommer att hinna eller om jag måste skjuta på disputationen, men jag tänker jobba tills jag stupar de närmsta 5 veckorna (deadline är i början av maj om jag ska bli klar i juni) och hoppas på det bästa!

Således blev det ingen ledig långfredag för min del, men Björn och barnen var lediga i alla fall. Påsklovet är veckan som kommer här i North Carolina, de kommer att vara lediga måndag – torsdag men på fredag är det en make-up day på grund av de snow days som var i vintras. Vet inte hur många som verkligen kommer att komma till skolan då, men Tess och hennes bästa kompis ska dit i alla fall. De tycker att det är lite mysigt på make-up days, det är ju inte så många elever där då så det brukar vara rätt slappt de dagarna.

Påskafton och påskdagen, dvs idag, har jag faktiskt tagit ledigt. Jag har inte tagit ledigt en hel helg sen vi gjorde upp den här tidsplanen, men jag kände att jag är så stressad nu att jag inte kommer att fixa detta om jag inte låter hjärnan vila åtminstone en helg. Risken är ju att man skjuter sig själv i foten och inte kan få något vettigt gjort för att man är helt slutkörd helt enkelt.

Så igår hade vi vårt påskfirande. Här i USA är det påskdagen som är den stora helgdagen där man träffar släkten och äter påskmat. Vi invandrare håller dock på traditionerna och firar på påskafton som vi gjorde i vårt hemland! 😉 I år anpassade vi oss dock lite grann efter traditionerna här och gjorde inte våra vanliga ägghalvor med majonnäs och räkor på, utan vi provade på att göra deviled eggs istället. Har faktiskt inte ätit det förut, men det är riktigt gott! Man hårdkokar äggen, delar dem i halvor och gröper sen ur gulan. Blandar den med majonnäs, vinäger, hackad lök, tabasco och dijonsenap, och sen klickar man i röran i äggen och kryddar med lite paprikakrydda.

Det var varmt och härligt på dagen, så vi passade på att rensa i rabatterna och klippa gräset också. Vilket gjorde att tant imorse knappt kunde ta sig ur sängen på grund av träningsvärken, och stapplade runt som en robot. Jorå, ibland känner man sig verkligen mer ungdomlig än annars! 🙂 Eftersom det var bra väder även idag, runt 18-20 grader, så bestämde vi oss för att åka till Hanging Rock med hundarna. Med vi menar jag Björn och jag, ungarna tyckte det var en sällsynt dålig idé att slösa bort en dag på fotvandring på ett ställe vi redan varit på flera gånger förut!

Vi packade in oss i bilen i alla fall och åkte iväg. Tänkte köpa oss var sin macka på Subway på vägen, och hade med oss kaffe och te i termos. Björn var förutseende nog att gå in på hemsidan på den Subway vi skulle passera för att kolla så att den var öppen eftersom det är påsk, och där stod det att den skulle öppna kl 10 så det var lugnt. Men tja, när vi kom fram var det givetvis stängt! Varför uppdatera hemsidan med rätt information liksom, det är tydligen inte det hemsidor är till för… Nåja, vi hittade en annan Subway som låg nästan längs den väg vi skulle och den var öppen som tur var.

Väl framme vid Hanging Rock kände jag att jag inte ville gå upp till toppen som vi alltid brukar göra, utan jag ville testa att gå till ett vattenfallet som finns där istället. Björn har varit där förut men inte jag. Så vi gick dit, vilket innebär att man går nerför berget först, och klättrar upp på hemvägen. Inte så bra när man har en stor och stark Java som jag dumt nog aldrig brytt mig om att lära att gå fint i koppel (måste verkligen ta tag i det…). Björn fick ta henne eftersom det var rejält brant och jag helt enkelt inte orkade hålla henne eftersom hon ju var ivrig att utforska det här nya spännande stället och drog i kopplet för kung och fosterland. Till och med Björn hade problem på vissa ställen, det var både brant och trångt. Själva vattenfallet var inte så imponerande, jag trodde det skulle vara ett stort ett men det var rätt futtigt:

Vi fortsatte en bit till och hittade en liten bro att sitta och fika på, och där kunde vi även släppa hundarna lite. Jättemysigt!

Morris visade att han tillhör en grythundsras, det fanns mycket att böka runt i…

Java däremot är ju en vattenhund, hon är sällan torr mer än några timmar i taget men åtminstone hyfsat ren!

På sina ställen är det rena djungeln här, bland annat mycket rododendronträd.

På det stora hela taget har det varit en lyckad och vilsam helg, och både Björn och jag känner att vi laddat batterierna. Det känns ju jobbigt att vi inte kan hitta på något alls med barnen när de har påsklov, men i år får det helt enkelt bli så. De är ju stora nog att roa sig själva, men en liten resa hade ju varit rolig att göra eller åtminstone nånting kul här på hemmaplan. Men vi får försöka ta igen det i sommar istället, förhoppningsvis är ju åtminstone jag ledig då!