Författare: utvandrare

Valextra!

av utvandrare

I Sverige är det kanske en vecka kvar till valet, men vi exilsvenskar har redan klarat av röstningen för den här gången. Här i North Carolina får man åka till huvudorten Raleigh, där svenska konsulatet ligger, och rösta.

Tre dagar höll man öppet för röstning. Den 27 augusti kunde man rösta kl 10-12, den 28 augusti kl 13-15 och den 3 september kl 17-19. Raleigh ligger knappt 1,5 timmas bilresa från där vi bor, så för oss var 3 september enda alternativet som funkade. Tänk på det ni hemma i Sverige som tycker det är jobbigt att gå iväg och rösta, ni kan både förtidsrösta plus att ni har precis hela dagen på er på valdagen att masa er iväg till vallokalen som ligger några minuters gång/bilväg från där ni bor! Finns inga ursäkter, iväg med er bara! 🙂 

Denna gången fick vi båda två röstkortet i tid. När det var val till Europaparlamentet fick Björn sitt i god tid men jag fick mitt tre veckor efter valet… Naturligtvis borde jag ha ringt och efterlyst det alternativt kollat om man kan rösta ändå, men i våras var livet ett enda stort kaos så det fanns varken tid eller energi över till att fixa med såna saker. Jag har dåligt samvete för att jag inte röstade, särskilt med tanke på hur bra det gick för SD då, men gjort är gjort.

Ett enda parti skickade ut reklam även till oss här borta – nämligen moderaterna. Ingen annan brydde sig tydligen inte så mycket om den förtryckta gruppen utlandssvenskar! 🙂 

Eftersom vi är utskrivna från Sverige får vi endast rösta i riksdagsvalet, vi tillhör ju ingen kommun eller landsting längre. Det kändes rätt konstigt måste jag säga, det blev väldigt påtagligt att vi inte riktigt tillhör Sverige nu! Men det kändes riktigt högtidligt när vi kom fram till konsulatet och såg skylten utanför, även om det inte var direkt pampigt precis utan konsulatet var inhyst i en lokal i en vanlig kontorsbyggnad.

IMG_0087

 

Inte ens en svensk flagga utanför, det var lite dåligt tycker jag. Men denna fina skylt hängde åtminstone innanför dörren när man kom in på konsulatet:

IMG_0088

 

Det var en 7-8 stycken svenskar till där när vi kom fram, ingen som vi kände igen dock. Flera av dem hade inte fått röstkort men det gick alldeles utmärkt att rösta i alla fall om man bara hade passet med sig. Där ser man, då hade jag kunnat rösta i våras! 😦

Själva röstningen gick hur fort som helst. Först fick vi gå in en och en i ett rum där alla valsedlar låg utlagda och där man la sin valsedel i det vanliga kuvertet, samma som i Sverige. Sedan fick man gå till ett annat rum där man blev avprickad på en lista innan man fick lägga kuvertet i en låda. Jag frågade om man kunde få reda på valresultatet för North Carolina sen, men tyvärr går inte det. Rösterna räknas inte här i NC utan de skickas direkt till Sverige tillsammans med alla andra utlandsröster. Alltså borde man kunna få reda på valresultatet för samtliga utlandsröster, men inte för vår lilla ”valkrets” här i NC. Lite synd tycker jag som tycker sånt är väldigt roligt. Men man kan tydligen få reda på hur många procent som röstat av de som är röstberättigade här, men alltså inte hur de röstat.

Sen var det över och vi fick sätta oss i bilen och köra hem igen. Sammanlagt 3 timmars bilkörning för att kunna rösta, som tog ett par minuter. Lite av ett antiklimax! 🙂 Det borde vara lite mer pompa och ståt och folkfest tycker man, men huvudsaken är ju att man röstar. Nu är det bara att vänta på valdagen hemma i Sverige, och frossa i debatterna innan även om valet är klart för vår del. Jag älskar valdebatter, tycker det är jättekul att följa dem även om blodtrycket går upp till livsfarliga nivåer och jag knappt klarar att titta efter ett tag för att jag blir så förbannad på dem som säger och tycker ”fel”! För att inte tala om valvakan, den är ju bäst av allt. Ska bli lika kul som valvakan här i USA för två år sen, då var jag så nervös så jag inte visste vart jag skulle ta vägen innan Kaliforniens röster var räknade och det stod klart att Obama vunnit. Fördelen nu är att vi ju ligger 6 timmar efter Sverige så nu behöver man inte sitta uppe halva natten innan det är avgjort, och att döma av opinionsmätningarna så kommer ju detta att bli en riktig nagelbitare!

Labor Day-weekend

av utvandrare

Förra helgen var det Labor Day här i USA, den infaller alltid den första måndagen i september. Labor Day betyder arbetarnas dag, och borde alltså vara likvärdig med Första maj i Sverige. Den instiftades för att fira de ”sociala och ekonomiska bedrifter” som arbetarna åstadkommit. Men förutom att vara arbetarnas dag så är det inte många likheter med hur det är i Sverige.

Röda fanor, demonstrationståg och eldiga tal lyser med sin frånvaro här. istället kan Labor Day, åtminstone här där vi bor, sammanfattas med tre ord: Ledigt, Rea och Pool. Eftersom själva Labor Day alltså alltid infaller på en måndag och den dagen är ledig så innebär det att det blir en tredagarshelg. Eftersom det är första helgen i september har skolorna precis startat, eleverna har gått en hel vecka i skolan och de flesta har börjat jobba på allvar efter semestern. Vardagen har därmed slagit till och Rutiner och Tidiga Morgnar stirrar en återigen ilsket i vitögat. Då är det jätteskönt att få mjukstarta med en långhelg efter den första intensiva skolveckan!

Rea då. Jo, traditionellt så är det Labor Day Sale och affärerna passar på att försöka bli av med resterna från sommaren. Det gör ju att de stackarna som jobbar i affär knappast har någon Labor Day, åtminstone inte i den mening det är tänkt, utan får jobba extra mycket istället. Å andra sidan vet jag inte hur många det verkligen är som åker och handlar just den dan, jag tror de flesta prioriterar sol och bad istället.

Vilket för oss över till punkt nummer tre, Pool. Det är ju som sagt första helgen i september, vilket åtminstone här i Södern innebär att sommaren långt ifrån är över. Det brukar vara varmt, kanske riktigt rejält varmt till och med. I år har vi fått en värmebölja och det är varmare nu än vad det var mitt i sommaren, de flesta dagar den senaste veckan har det varit en bra bit över 30 grader. Så de flesta brukar passa på att åka och bada, antingen ut till kusten eller också i någon pool. Men jag skrev ordet Pool som punkt nummer tre av en annan anledning – Labor Day brukar nämligen vara den sista helgen som poolerna har öppet här. Memorial Day i maj är den dag poolerna öppnar, och Labor Day är sista dagen. Dock bor vi som tur är i ett område där folk inte är så benhårda med reglerna. Är det varmt innan Memorial Day så öppnar poolen tidigare här, och är det som i år att det fortfarande är varmt efter Labor Day så låter man poolen vara öppen ett tag till.

Vi hade en lugn och skön weekend. På lördagen var vi och ytterligare en familj hemma hos goda vänner och grillade vilket var jättemysigt. Varmt var det ju som sagt så vi satt ute hela kvällen och det var alldeles ljummet i luften. Underbart!

På måndagen var vi ute och paddlade! Det finns en konstgjord sjö som heter Lake Brandt som ligger bara knappt 10 minuters bilfärd från där vi bor, praktiskt taget inne i stan. Där hyr de ut kanoter och fiskebåtar, och vi har pratat hur länge som helst om att det skulle vara mysigt att hyra kanot och i måndags blev det äntligen av. Vi körde en intensiv övertalningskampanj med våra barn men ingen av dem ville följa med tyvärr, så jag och Björn stack iväg själva.

Fantastiskt mysigt, och vilken lyx det är att ha möjligheten att göra detta på så nära håll! Feg som jag är vågade jag inte pröva en sån där kanot där man sitter i ett hål i mitten, med benen in under. Med mina långa ben är jag livrädd att jag ska fastna om kanoten skulle slå runt, så att jag drunknar. Nej, det fick bli en kanadensare istället. 20 dollar (140 kronor ungefär) kostar det att hyra, och då kan man paddla hur länge man vill. Vi hade med oss fika och paddlade ut till en liten ö och gick iland där och fikade. Hur mysigt som helst!

IMG_3932

IMG_3937

 

En kul detalj: på den lilla ön hittade vi en geocache (googla ni som inte vet vad det är!). Vi letade inte efter den egentligen utan råkade bara snubbla över den. Men det roliga var att loggboken låg helt för sig själv på marken istället för att, som i Sverige, ligga inne i en vattentät påse, som ligger i en vattentät burk, som ligger i en vattentät påse, osv… Här låg den bara där på marken under ett tätt lövverk och var i hur fint skick som helst, det är skillnad på väderlek helt klart! 🙂

IMG_3930

Vi blev så bitna av att paddla att vi bokade in privatlektioner med han som har hand om kanotuthyrningen. Det är en sak som jag verkligen älskar med det här landet, det är så enkelt med såna här saker. I Sverige hade vi antagligen fått leta reda på en paddlingskurs, ställt oss i kö för en plats och sedan gått ett fast antal lektioner. Här kunde vi på plats boka en privatlektion som inte kostar skjortan (40 dollar), då kommer vi att hålla på runt 2,5 timmar och vid en tid som passar oss. Perfekt! Det som gör mig nervös är att det inte är fråga om kanadensare då, utan om ”riktiga” kanoter. Jag måste alltså komma över min skräck för att sitta fast. Instruktören försäkrade dock att jag inte kommer att fastna alls, och han kommer att låta oss slå runt några gånger så att vi vet hur vi ska bete oss. Kommer att bli läskigt, men det är ju bättre att lära sig hur man gör!

Skolstart och ensamma hemma

av utvandrare

Som jag nämnde i förra inlägget så åkte alltså Björn och jag ensamma till Sverige när det var begravning, och barnen var kvar här alldeles ensamma. När Björn först föreslog att vi skulle göra så var mitt instinktiva svar ”men herregud det klart att vi inte kan göra så!”. Sen funderade jag lite till, och kände dels rent själviskt att jag verkligen ville att han skulle vara med, och dels att barnen är ju faktiskt inga småbarn längre. Max är 17 och Tess 15, klart att de kan överleva på egen hand i 5 dagar! Men läskigt var det (för mig alltså), det ska jag inte sticka under stol med. Hade vi bott i Sverige och av någon anledning behövt åka till USA både två så hade jag nog inte tvekat lika mycket, men nu när vi bor i ”främmande” land så är det lite annorlunda.

Vi gjorde upp med två av de grannar vi umgås mest med att de skulle hjälpa till om det skulle behövas. Sen pratade vi med tre till av våra vänner här, dels en familj där han är från Sverige och hon från USA vilket är en bra kombo om det skulle hända någon större grej tänkte vi, dels en amerikansk familj som vi umgås mycket med och som barnen känner och dels en svensk familj som vi också umgås med och som barnen känner. Fler än så ville vi inte blanda in, vi kunde ha pratat med ännu fler grannar men risken är ju att det sprider sig att det är föräldrafritt i vårt hus och det är ju onödigt.

Anne, den ena grannen, påpekade en sak som fick oss att återigen inse att vi är långt från Sverige och i ett land som har lite andra regler och lagar än vad vi är vana vid. Hon frågade nämligen om vi fixat ett ”consent form” ifall något av barnen blir sjuka. Här är det ju nämligen så att vårdnadshavaren måste ge sitt tillstånd innan läkaren kan behandla barnet. Är inte vårdnadshavaren på plats måste den som kommer in till sjukhuset med barnet visa upp ett skriftligt intyg från vårdnadshavaren att den personen har rätt att ge tillstånd, annars kan de inte göra något. Jo, de får rädda livet på barnet, men inte så mycket mer. Inte ge så mycket som en huvudvärkstablett en gång, om det inte är så att barnet dör om det inte får den. Dels på grund av lagen, och dels på grund av försäkringsfrågan, någon måste ju betala för kalaset. Det var ju en himla tur att hon påpekade det för åtminstone jag hade inte haft en tanke på det, men nu mailade hon över formuläret så att vi kunde ge dem tillstånd att besluta om våra barns eventuella vård. Intyget gällde då alltså enbart för dem, man måste ange vem det är man ger tillstånd till så det går inte att skriva något i stil med att ”den som innehar detta papper får besluta”. Hade det alltså samtidigt hänt något med Anne eller Scott så hade det blivit problem, men vi kunde ju samtidigt inte fylla i hur många formulär som helst bara för att gardera oss.  Två ex fick vi fylla i ändå, vi kunde ju inte skriva in uppgifterna om båda barnen på samma papper… Denna administration gör mig galen ibland, men det är bara att acceptera läget!

Sen åkte vi i alla fall. Det var sista veckan på sommarlovet för Tess, medan Max skulle börja skolan redan på onsdagen (vi åkte på söndagen). Allt gick över förväntan bra! De skötte sig alldeles utmärkt, bråkade inte (vad vi vet i alla fall!) och tog hand om hundarna och sig själva hur bra som helst. På onsdagen kom Bob och Karen, den amerikanska familjen, och tog med dem ut på restaurang. Mycket uppskattat, tack igen för det B & K! En av kvällarna kom grannen, Heather, och knackade på. Hon skulle iväg till Chick-Fil-A och handla kvällsmat till sin familj och ville höra om våra barn ville ha mat de också. Till hennes förvåning svarade Tess nej, hon höll nämligen som bäst på med att laga vegetarisk pasta! Det var nog inte riktigt det svaret Heather hade väntat sig, när jag pratade med henne sen var hon mäkta imponerad! 🙂

Det var egentligen bara en incident. Max åkte ju skolbuss till och från skolan, men på onsdagen, första skoldagen, ringde busschauffören till oss klockan 22 (dvs. klockan 16 amerikansk tid) och sa att han inte kunde hitta Max. Han hade ringt honom på mobilen men inte fått tag i honom, och han var inte vid busshållplatsen. Vi hade pratat med skolan om att vi var i Sverige så att de skulle veta om det, så därför var chauffören extra uppmärksam på att Max inte kom. Panik! Där satt vi i Sverige och kunde inte heller nå Max på telefon och hade därmed ingen aning om vad som hänt, och vad tusan gör man då?! Dock löste det sig rätt fort. En lärare gick och kollade i ett uppehållsrum och där var Max och hade inte märkt att telefonen var död, så värre än så var det inte. Han är ju som sagt 17 år och är väldigt kapabel att lösa eventuella problem så han skulle alldeles säkerligen ha tagit sig hem på egen hand om det hade krävts, men just när man är så väldigt långt bort så blir man ju extra skärrad när något händer…

På fredag natt kom vi hem igen. Det allra sista flyget, från Washington till Greensboro, var försenat men bara knappt en timme ändå. Underbart skönt att komma hem till barnen igen! Jag hoppas verkligen på en lugn höst nu, vi skulle behöva det allihop…

Ännu en begravning

av utvandrare

Nu har vi varit hemma i två veckor, efter resan till Sverige. Denna gången åkte Björn med, vilket var enormt skönt. Vet inte om jag fixat att åka själv en tredje gång, och denna gången var vi ju dessutom tvungna att rensa ut både sommarstuga och lägenhet och avsluta allting.

Begravningen var jättejobbig, men fin. Innan kände både jag och syster att vi hade kunnat göra i princip vad som helst för att slippa vara med, men självklart är det ju inget alternativ. Jag och Björn bodde på hotell i Uddevalla (jag kände att jag bara inte fixade att sova i mamma lägenhet), och naturligtvis var vi där just den veckan när det började regna något helt otroligt. Första kvällen var det med nöd och näppe att vi tog oss till Uddevalla, E6:an var översvämmad och det gällde att köra försiktigt så att vi inte åkte ner i alltför högt vatten så att vi blev ståendes. När vi äntligen kom till hotellet och slog på tv’n såg vi på nyheterna att vi var bland de absolut sista som lyckades ta oss fram, alldeles efter att vi passerat det värsta stället i närheten av Munkedal så stängde de av vägen för all trafik.

Kvällen innan begravningen regnade det igen, och jag var orolig för att vi inte skulle kunna ta oss fram till Lysekil dan efter och att vi skulle missa begravningen. Samtidigt som en liten del av mig önskade att det kanske skulle bli så bara för att slippa vara med… Men vi tog oss fram i god tid. Ceremonin var jättefin, men herregud vad jobbigt det var att sitta där. I januari var vi fyra stycken som satt på bänken längst fram och tog farväl av pappa. I februari var vi tre stycken som tog farväl av Mikael. Och nu i augusti var vi bara två kvar som sa farväl till mamma. Plus våra familjer förstås, men från att ha varit fem stycken i vår egna familj i december är vi nu bara två stycken kvar, det känns fortfarande svårt att greppa.

IMG_7062

 

De tre ljusen på kistan representerar mamma, pappa och Mikael. Vår faster Mona gjorde kistdekorationen, precis som hon gjorde de tidigare dekorationerna. Jättefint och personligt.

IMG_7067

Senare åkte vi upp och tittade på graven, när de flyttat dit alla blommor. Mammas och pappas grav närmast, och precis bredvid ligger Mikael och hans son Johan. Nu är de samlade alla fyra, och kan ta hand om varandra.

IMG_7069

 

Vi hade tre dagar på oss att städa ur lägenheten och sommarstugan, och lyckades faktiskt. Min systers två döttrar kom också och hjälpte till, och väl var det annars vet jag inte om vi hunnit. Och orkat. Sommarstugan gick bra ändå, där var inte så många personliga saker eftersom mamma inte bott där denna sommaren. Men lägenheten var jobbigare, där fanns ju precis allt. Hur väljer man vad som ska sparas och vad som ska skänkas bort? Nästan allt är ju minnen, men det går ju inte att spara ett helt bohag. Vi sparade så mycket vi kunde i alla fall, och som tur var fick vi ställa det vi inte kunde ta med oss i vår snälla kusins ladugård så länge. Men första dan när vi skulle börja röja gjorde vi inte många knop. Det blev lite överväldigande alltihop, det gick inte att bara gå rakt in och kavla upp ärmarna och börja jobba. Men till slut blev vi klara i alla fall, och kände oss nöjda.

Dan efter begravningen åkte Björn och jag hem igen. När vi skulle gå ombord på planet i Frankfurt fick vi en trevlig överraskning. Vi blev uppgraderade till business class! Första gången i mitt liv jag flugit business, och herregud vad jag njöt. Var det någon gång i livet jag verkligen kunde vara värd att få resa lyxigt så var det då. Jag hade mått så dåligt och oroat mig så väldigt över begravningen och allt runt omkring, och nu var det som om åtminstone den spänningen kunde få försvinna. Så ljuvligt att kunna sitta på ett flygplan och sträcka ut benen hur mycket som helst, och till och med ligga ner och sova! Med mina långa ben (jag är 1,90) kan jag inte ens sitta rakt i de vanliga sätena utan måste vika benen åt ena sidan. När jag suttit så en stund och krampen börjar bli väl jobbig krävs det en hel del akrobatik för att kunna krångla över benen åt andra hållet, och sen tillbaka igen osv. Att nu kunna sitta hur jag ville var ljuvligt! Och maten! Få in en meny och kunna välja förrätt, varmrätt och dessert var en annorlunda upplevelse, helt plötsligt var ju flygplansmat riktigt gott! Jag skulle lätt kunna vänja mig vid att resa så, men det lär väl inte hända nån mer gång…

Sen var det jätteskönt att komma hem till barnen, förstås. Fy vad vi hade längtat, första gången vi båda två samtidigt varit ifrån dem så många dagar! Nu börjar vardagen igen, och på något sätt får vi börja försöka bearbeta det som hänt.

Att hämta ett schema

av utvandrare

Idag kunde man åka till skolan och hämta ut sitt schema för det kommande skolåret. Eftersom man inte har klasser här på samma sätt som i Sverige utan man går ihop ämnesvis så görs varje schema individuellt för varje elev. Det gör också att det inte läggs upp något schema på webben utan man måste åka till skolan och hämta sitt eget unika schema. Fast frågan är om de hade lagt upp det på webben ändå, de är inte speciellt framme när det gäller modern teknik (läs datorer) i det här landet. Bara det faktum att man fortfarande väldigt frekvent använder faxar här säger väl en del! 🙂

Att hämta schemat är däremot inget man bara gör sådär i förbifarten när man har vägarna förbi. Åh nej, det kräver förberedelser värre än om det var rikets säkerhet det var frågan om. För att få ut schemat är man tvungen att ha med sig ett idkort för eleven, kopia på förälderns körkort och inte mindre än två ”proof of address”. Proof of address, för den som inte vet, är ett papper som bevisar att man bor på den adress som man uppgett. Men man behöver åtminstone inte gå till folkbokföringen och begära ut ett skriftligt intyg, nej det räcker med att man har med sig ett brev som är adresserat hem till en så att det står både ens namn och ens rätta adress i adressfältet. Känns ju inte som att det borde vara alltför svårt att förfalska ett sånt men ok…

Nu krävdes alltså två olika brev, och de enda som godkändes var en vatten-, gas- eller elräkning. Det blev till att gräva i pärmen med betalda räkningar och fiska fram den senaste vattenräkningen och gasräkningen. Sen skulle de alltså ha kopior på dem så att de kunde behålla dem, plus kopia på körkortet. Detta såg vi sent på kvällen igår och vår kopiator har slut på bläck. Stön! Björn som är en kreativ kille kom på lösningen: han fotade naturligtvis alla dokumenten, skickade över bilderna till datorn och printade ut dem. Vad gjorde man innan man hade kamera i mobilen?! 🙂

Så idag åkte Tess och jag till skolan beväpnade med hennes pass och alla papper och hon fick ut sitt schema. Sen följde ett sms’ande utan dess like så att hon kunde kolla med alla kompisar hur deras schema såg ut och om de hade några lektioner ihop. Det visade sig att hon hade de flesta ämnen ihop med åtminstone någon av dem, och hela tre + lunch ihop med allra bästa vännen, så hon var mer än nöjd. Dessutom kommer hon att börja dagarna med sin teaterklass och det låter ju som en skön start på dagen!

Skolstarten närmar sig

av utvandrare

Denna veckan är tämligen hektisk, eftersom vi åker till Sverige nästa vecka så måste ju allting inför skolstart och annat fixas denna veckan så det är klart innan vi åker.

I måndags var Max hos en tutor i matte. När vi flyttade hit var han tvungen att börja läsa pre-algebra för att få grunderna, och halkade därmed efter de som var snabbast i matte och redan hade läst den kursen. Här läser de ju i block på ett helt annat sätt än vi gör i Sverige så man läser de olika delarna kursvis. Nu när han ska börja i 11:an till hösten och således har två år kvar i high school vill han läsa advanced-klasserna för att få så mycket credit som möjligt om det skulle bli så att han har möjlighet att söka in på college här. Därför har han läst in en mattekurs nu i sommar för att kunna ta advanced-klassen i matte till hösten. Så i måndags var han hos en tutor för att visa upp det han gjort och få lite vägledning med de frågetecken han hade. Det visade sig vara jättebra, hon var väldigt nöjd med vad han har åstadkommit och tyckte att han hade kloka frågor (som om en amerikan skulle säga något annat, men ändå!). Han var nöjd han också och det är ju huvudsaken.

Igår åkte Tess och jag till ett stort köpcentrum i Raleigh, Southpoint heter det, för att handla kläder inför skolstarten. Vi hade aldrig varit där förut trots att vi bott här i 2,5 år nu och bor bara en timma bort… 😳 Det var jättefint i alla fall, dels en stor inomhus-mall så som det brukar vara här med massor av affärer:

IMG_3891

 

Men det var också ett antal affärer som låg för sig själva utomhus, plus en del restauranger så att man kunde sitta på en uteterass istället för inne i food courten:

IMG_3892

 

Mycket trevligt! Jag hade gärna suttit ute och ätit men Tess har fullständigt snöat in på Panera Bread för tillfället och vägrade att äta någon annanstans så det blev till att äta inomhus. Panera Bread är ett kombinerat fik och lunchställe, de har kaffe och kakor och sånt men även soppa, mackor och pasta. Tess craving just nu är tomatsoppa så hon åt en skål med det (vilket hon för övrigt gjorde dan innan också när vi var där under tiden som Max var hos sin tutor) och jag tog en kombination med en halv pastaportion (chicken tortellini med Alfredosås, mums) och en halv cesarsallad.

Det var väldigt lite folk där och handlade igår, vi hade stället nästan för oss själva. Skönt! De har dessutom tre av Tess favoritaffärer, Abercrombie&Fitch, Hollister och Urban Outfitters, så hon var mycket nöjd. Plus min nya favoritaffär Anthropologie, som är ganska lik Indiska fast lite mer välsydda kläder och bättre kvalitet. Samt betydligt högre priser tyvärr, men nåt plagg då och då kan man väl unna sig! 🙂

Imorgon ska hundarna trimmas och Tess ska till DMV för att få sitt Learner’s Permit så att hon kan börja övningsköra, men det får det bli mer om i ett annat inlägg!

Djurlivet är verkligen… spännande här

av utvandrare

Imorse när jag stod och borstade tänderna råkade jag kasta en blick bort mot badkaret. Det skulle jag inte ha gjort. Nere på botten, men strävande uppåt, kravlade denna lilla sötnos omkring:

IMG_3889

 

Att jag inte dog på kuppen är ett rent under. Dessutom hade Björn helt själviskt åkt iväg till jobbet istället för att ta hand om fru och barn här hemma så jag kunde inte kräva att han gjorde sin manliga plikt och tog hand om monstret. Att be barnen om hjälp var uteslutet, så jag hade tre alternativ:

  1. skrikande springa ut från badrummet, slänga igen dörren bakom mig och sen bara gå och vänta på att monstret skulle lyckas kravla sig upp över badkarskanten och komma efter mig eller
  2. ringa 911 eller
  3. modigt ta ett djupt andetag och ta hand om monstret själv

Alternativ ett var det som kändes mest självklart till att börja med. Men tanken på att monstret kanske skulle vara borta nästa gång jag gläntade på badrumsdörren och att vi kanske inte skulle hitta den på hela dagen och jag sen måste gå och lägga mig ikväll bara några meter därifrån kändes inte jättelockande. Alternativ två var ju betydligt bättre då. Frågan är bara om brandkåren skulle tycka likadant, och om det möjligtvis skulle bli väldigt kostsamt för min del. Helsike också, då återstod bara alternativ tre.

In på toa och ladda med en rejäl bit toapapper att fånga monstret med, men inte en så rejäl bit att det skulle bli stopp i toan så att monstret riskerade att komma lös (det blir stopp löjligt lätt i toaletterna här). Sen ta det där djupa andetaget och försöka lura hjärnan att tro att det var något litet och gulligt jag skulle plocka upp, och sen dyka ner i badkaret. Monstret hade åtminstone vett på att stå helt stilla och låta sig fångas in, jag har inget som helst minne av själva fångandet och nedspolandet men jag tror att det gick bra. Sen skurades hela badkaret noggrant kan jag säga, och proppen i botten kommer att sitta i hädanefter. Urk.

Min egen skyddsängel!

av utvandrare

Fick en så fantastiskt fin present av en kär vän som jag aldrig ens har träffat ”på riktigt” men som ändå hjälpt mig och stöttat mig så mycket. Hon har tillverkat ett litet smycke, en skyddsängel, bland annat av en silversked! Så fantastiskt fint smycke och så omtänksamt gjort! Kommer aldrig att ta av mig halsbandet! 🙂 Tack Dorit, love you! ❤

IMG_3887

Rymlingen Java

av utvandrare

Igår höll Java på att skrämma livet ur mig. Vi gick längs med en trail som vi bara tar ibland eftersom det är tillåtet att cykla med mountainbike där vilket innebär att Morris måste gå i koppel hela tiden så att han inte får för sig att springa efter någon stackars cyklist. Java däremot får gå lös även där, hon går nästan aldrig på stigen i vilket fall utan kryssar fram och tillbaka i skogen bredvid, alternativt badar, och skulle aldrig få för sig att springa fram till någon om inte personen ifråga stannar och lockar på henne.

Det var varmt som vanligt, så Java hoppade i och badade på de två första badställena vi passerade och Morris tog ett dopp han också. När vi gick vidare gick Java längs med strandkanten och sprang lite i förväg så jag och Morris fortsatte längs med stigen för att komma ikapp henne lite längre fram. Men när vi kom fram dit där hon borde vara var hon puts väck. Inte ett ljud från vare sig skogen eller vattnet. Först blev jag inte så orolig eftersom hon aldrig har fått för sig att sticka iväg någon längre sträcka, jag var övertygad om att hon simmade nånstans och att jag bara inte såg henne.

Men jag letade och letade och ropade mig hes, ingen Java. Efter ett tag kom en glad cyklist förbi, jag frågade om han sett en brun och vit hund men det hade han inte. Däremot var han enormt pratglad så jag fick reda på hans livs historia på köpet (ett urval: inflyttad från Ohio, har bland annat jobbat med att sälja Volvobilar, sambo med en forskare, gillar snabbmat), amerikaner gillar att prata mycket helt enkelt! Jag stod kvar mest för att jag tänkte att det var bättre att stå på ett och samma ställe ett tag istället för att irra runt och leta, men Java kom inte medan vi stod där heller. Till slut cyklade han vidare och lovade att hålla utkik efter henne.

När jag letat i 3 timmar insåg jag att jag inte fixade det här själv längre. Morris var trött och stensur, han hade ingen som helst lust att ränna runt i skogen mer men jag vågade inte åka hem med honom och bara lämna Java. Så jag fick krypa till korset och ringa Björn på jobbet, och snäll som han är kom han på en gång. Under tiden som jag väntade på honom träffade jag på en kvinna som var ute med sina tre hundar, en schäfer, en golden och en springerblandning. Anneli som hon hette var hur go som helst, tog mitt telefonnummer och lovade att ringa mig om hon skulle få syn på Java. Det visade sig att hon var från Sverige dessutom! 1981 fick hon ett tennisstipendium från ett universitet här och blev sedan kvar för att spela tennis. Nu kunde hon nästan ingen svenska längre så vi fick hålla oss till engelska, men det var kul mitt upp i allt att träffa på en svensk i Greensboro som inte hade Volvo-anknytning! 🙂

Sen kom Björn, så jag åkte hem med Morris medan Björn fortsatte att leta. När jag var på väg tillbaka igen ringde han plötsligt – Anneli hade fått syn Java! Hon stod ute på en liten ö 2-3 kilometer ifrån där jag senast sett henne, jag förstår fortfarande inte hur sjutton hon kunde få för sig att springa/simma iväg så långt. Medan jag skyndade mig för att hinna fram försökte Björn locka på henne men antingen var hon för trött eller också osäker på hur hon skulle ta sig tillbaka för hon vägrade komma. Till slut tog Björn av sig skor och byxor och vadade ut till henne (ön låg kanske 10 meter ut i vattnet så det var inte så långt och heller inte så djupt så han behövde simma som tur var). En riktig hjälpeinsats – vattnet i insjöarna här är minst sagt äckligt och det vete sjutton om jag hade kunnat förmå mig till att vada upp till låren i det där vattnet, jag hade nog viftat med godis och lockat ett bra tag till… Så tack vare Björn var Java tillbaka på torra land när jag äntligen kom fram till dem!

Anneli hade gått vidare efter att ha visat Björn var hon sett Java, så jag ringde henne och talade om att allt slutat bra. Vilken otrolig tur att jag stötte på henne och att hon fick syn på Java, hon och Björn är dagens hjältar! Sammanlagt tog det nästan 5 timmar innan vi hittade rymlingen, och det var långa timmar för min del. Själv var hon inte särskilt upprörd alls, och inte ens speciellt mycket tröttare än vad hon är efter en vanlig promenad. Attans hund, idag blir det koppel på hela promenaden det är ett som är säkert!

Mamma

av utvandrare

Den 20 juli på eftermiddagen gick min mamma ut för att handla mat (tror vi). Det var väldigt varmt, som det ju varit länge denna sommar, och när hon kommit en bit på väg ramlade hon plötsligt ihop på trottoaren. Människor omkring försökte hjälpa henne och ringde ambulans när de insåg att det var riktigt illa. Ambulanspersonalen gjorde vad de kunde, och en kort stund började hjärtat slå, men när de kom fram till sjukhuset var hon redan död. På akuten kämpade de i 45 minuter för att återigen få igång hjärtat men det gick inte. Min mamma dog av en hjärtattack, 75 år gammal.

Denna våren och sommaren har varit fruktansvärd. Efter att först min pappa dog i januari och sedan min storebror 5 veckor senare tappade mamma livsgnistan totalt. Hon sörjde mer än jag någonsin sett någon sörja, och till slut orkade hennes hjärta inte mer. Jag kan inte fatta att jag sitter här och inom lite mer än ett halvår skriver om det tredje dödsfallet i vår familj.

Det är väldigt tungt just nu. Jag har inte orkat skriva om det förrän nu, och även nu orkar jag inte riktigt. Det har varit för mycket på för kort tid helt enkelt. Min brorson dog i september 2011, så på mindre än 3 år har fyra närstående försvunnit. Nu är det bara jag och min syster kvar i vår familj, och det känns helt overkligt.

Eftersom så mycket tid och energi gått åt till att försöka hjälpa mamma de senaste månaderna har jag inte riktigt kunnat sörja vare sig pappa eller Mikael ordentligt. Nu när allihop är borta kommer sorgen över allihop på en gång, och jag vet inte hur jag ska hantera det. Det går inte att sörja tre personer samtidigt, samtidigt är det svårt att koncentrera sig på en i taget. Jag vet att det kommer att kännas bättre med tiden och att jag då kan tänka mer på de glada och ljusa stunderna, men just nu är det svårt.

Jag saknar mamma jättemycket. Alla samtal man bara har med sin mamma, och som ingen annan kan ersätta. Hennes stora humor och förmåga att se det komiska och ironiska i det mesta som hände. Hennes passion för matlagning; ingen kunde koka soppa på en spik som hon och få det att smaka bättre än något annat man ätit. Hennes omsorg om oss barn och att inget dåligt skulle hända oss. Nästa år ska jag (förhoppningsvis, om inget mer händer) disputera. Det kommer att kännas väldigt konstigt och tomt att göra det utan vare sig mamma, pappa eller brorsan där, jag vet ju hur stolta de skulle ha varit och mamma pratade mycket om hur stort det kändes för henne. Jag har åtminstone min syster kvar, nu får vi ta hand om varann och våra egna familjer så gott vi kan.

Den största trösten just nu är att mamma åtminstone mår bra igen. Nu är hon tillsammans med pappa, Mikael och Johan och behöver inte sörja mer. Hej då mamma, jag älskar dig!