allmänna funderingar

Körkort, at last!

av utvandrare

Idag kom det. Mitt körkort! Jag var ju tvungen att åka till DMV för ett tag sen för att få bort markeringen att jag bara får köra hyrbilar, och var lovad att få mitt riktiga körkort efter 10 dagar. Det tog väl nästan tre veckor innan jag hörde något sen, men till slut fick jag hem ett brev där det stod att jag inte visat upp något bevis på att jag får lov att vistas i landet. Blev rätt irriterad, för jag hade haft med mig mitt pass som vanligt och i det finns mitt I-94 dokument som är det som visar att jag har tillstånd att vara här. Alltså var jag tvungen att åka till DMV ytterligare en gång, helt i onödan. Det hade väl gått an om det var snabbt fixat, men dels tar det nästan en halvtimme dit enkel väg, och dels så kan man, om man har otur, få sitta och vänta 2-3 timmar beroende på hur många som är där. Men det var bara att bita i det sura äpplet och packa ner alla dokument ytterligare en gång.

Väl där kände jag att det inte var någon idé att gnälla över att de gjort fel förra gången, istället räckte jag över mitt pass med sidan där I-94 dokumentet uppslagen och sa ”jag tror att du behöver se det här!”. Han tog emot det, började knappa på datorn och tittade sedan lite generat på mig och sa ”oops!”. Sen var det inte mer prat om det, men jag slapp att återigen betala 8 dollar i avgift. 🙂 Däremot slapp jag inte den obligatoriska fotograferingen, den tredje i ordningen…

Och idag, slutligen, så kom körkortet hem i brevlådan. Nu äntligen har jag ett riktigt körkort! I väntan på att det ska komma så får man ett tillfälligt, som bara är en papperslapp egentligen. En fördel med det riktiga, förutom förstås att visa upp om man blir stoppad av polisen nångång, är att det även fungerar som ”proof of address”. Ibland vill de ha nånting som visar att man har en fast adress i USA, till exempel om man vill skaffa bankkort, och eftersom det står hemadressen på körkortet så kan man använda det. Flyttar man antar jag att man måste ansöka om nytt körkort, verkar lite krångligt tycker jag (och tänker på hur det var när jag flyttade hemifrån och bodde på fem olika ställen på ett år innan jag äntligen fick ett långtidskontrakt på en lägenhet…) men så är det.

Så här tjusigt ser det ut:

 

Det lilla hjärtat som är längst till höger är inget hemligt meddelande till mig från rare mr Honeycutt, utan det visar att jag accepterat att donera mina organ. Praktiskt att ha det på körkortet, om än lite makabert om man tänker på anledningen till varför… Och bilden i bakgrunden är ett alltså ett flygplan, som jag berättade om tidigare, eftersom bröderna Wright var från North Carolina. Samma bild finns även på alla nummerplåtar på bilarna här, och så står det ”first in flight”. Det gäller att värna om de celebriteter man har! 🙂

Ni kan kalla mig Tina Thörner

av utvandrare

Idag lyckades jag köra först till det Starbucks jag hade bestämt mig för innan att jag skulle till (hmm… eller i alla fall nästan, jag fick bara planera om en enda gång och en gång är ingen gång säger man ju så det räknas inte) och sedan vidare till sjukgymnasten HELT UTAN GPS! Ok, det var väl sjätte gången eller nåt som jag var hos sjukgymnasten, men jag har faktiskt kört från lite olika håll så det är inte så att jag alltid kört samma rutt. 🙂 Med tanke på att jag kommer från en släkt som helt verkar sakna den gen som ger lokalsinne (två till mig närstående individer stannade en gång halvvägs mellan Lysekil och Göteborg och frågade om vägen, detta har sedan ivrigt förnekats av de inblandade men jag har mina aningar jag) så är det inget mindre än en bedrift. Jag är grym, helt enkelt. Grym.

Handla mat

av utvandrare

Jag insåg igår när jag var och handlade på Food Lion att jag verkligen börjat komma in i vardagen här nu. I början var det ett kraftprov att gå och handla mat, och jag mer eller mindre vacklade ut från affären varje gång. Inte enbart beroende på att man får stå och lusläsa alla förpackningar för att förstå vad det är man ska ha, utan på grund av alla frågor…

Det börjar ju, som jag berättat om tidigare, att man måste vara beredd på att ideligen svara på frågor om hur man mår. Men den verkliga armadan av frågor kommer när man kommer fram till kassan:

Kassörskan (sprudlande av entusiasm): Hi, how are you?
Jag: Good! How are you?
Kassörskan (lika entusiastisk): I’m great thank you! Did you find everything alright?
Jag: Yes.
Kassörskan: Do you have your X card? (det kort som gäller i just denna affären och som ger en diverse rabatter, det är inget betalkort utan det registrerar bara rabatterna)
Jag: Yes, here it is.
Nu börjar hon scanna in varorna och då dyker ytterligare en medarbetare upp och börjar packa ner varorna i kassar, fast inte utan att ställa ytterligare frågor först:
Packande personal: Are plastics ok? (plastkassar alltså)
Jag: Yes, that’s ok.
Kassörskan (håller upp någon av de varor man köpt): Oh, have you tried this before? It is soooo good!
Jag: No I haven’t, actually.
Kassörskan: Oh, you’re gonna love it!
Packande personal: Do you want me to put these in bags to? (håller upp plastdunkarna med mjölk och juice)
Jag: No, you don’t have to do that.
Packande personal: Ok! (börjar leta vilt bland sakerna under kassan och hittar slutligen Thank you-lapparna och klistrar fast dem på varje dunk).
Kassörskan: Alrighty, that will be 74,65. Do you want to donate 1 dollar to X (fyll i med valfritt välgörande ändamål)
Jag: Yes of course (man vill ju inte verka snål, liksom).
Kassörskan: Debit or credit?
Jag: Debit. (har alltid undrat varför inte detta syns när man drar kortet, det borde väl kunna programmeras i själva kortet att det dyker upp att det inte går att använda som kreditkort???)
Kassörskan: Ok. Here’s you receipt. You saved 1 dollar and 45 cents today!
Jag: Thank you!
Packande personal: Do you want me to help you to the car? (inte nog med att man får hjälp med att packa ner alla varor i kassar och ner i kundvagnen, man kan även få hjälp med att köra kundvagnen ut till bilen och packa in kassarna i bagageutrymmet).
Jag: No thanks, I’m fine.
Kassörskan och packande personal i kör: Ok, thank you for shopping here today! Have a good one!
Jag: Thanks!

I början var jag som sagt ganska matt efter denna utfrågning. Dessutom säger de ju alltihop runt 100 gånger om dagen så det går i ett svindlande tempo. Jag hörde i princip ingenting de första gångerna utan fick fråga om minst en gång på varje fråga, det gjorde ju inte det hela mindre tröttsamt direkt. Men nu börjar jag nog verkligen komma in i hur det funkar här. Jag har inga som helst problem med att höra vad de säger och vet till och med precis vad jag ska svara utan att behöva tänka efter, har nu helt klart glidit över från Överlevnad via Utforskande till Förfining! 🙂

Vår nyblivna tonåring!

av utvandrare

Igår fyllde Tess 13 år! Det firades med skönsång (nåja) och presenter på morgonen:

Tyvärr skulle Björn hem till Sverige och jobba och var tvungen att åka just precis den 21:e, men vi hann i alla fall med tårta innan han åkte. Tess fick välja tårta, och valde (förstås) en med kokos. Vi hade inga tårtljus hemma så jag fick improvisera lite, hoppas ni ser vad det står 😉

Efter tårtfika och avvinkning av pappa åkte vi iväg och shoppade. Tess hade funderat länge och väl på vad hon önskade sig, men hade in i det sista svårt för att bestämma sig. Så till slut bestämde vi att hon och jag skulle åka iväg och ha en heldag på ett shoppingcenter och så skulle hon få sina födelsedagspengar och köpa sina presenter själv.  Förutom den present hon fick på morgonen då, som var en extern hårddisk så att hon kan se på filmer och spela spel på sin laptop. Dagen blev väldigt lyckad, Tess hittade hur mycket som helst som hon ville ha men hade ändå mer än hälften av pengarna kvar när vi kom hem så det lär bli en och annan shoppingdag till 🙂

I vår familj har vi önskemat när vi fyller år – födelsedagsbarnet får bestämma helt och hållet vad vi ska äta den dan. I år ville Tess ha sushi, så vi gjorde ett tappert försök att hitta det på vägen hem. Problemet var att alla tre sushiställena vi åkte till var jättedyra, från 6 dollar och uppåt för två rullar (och vi ville ha 7-8 stycken var), så till slut var vi så hungriga och trötta att vi köpte grekisk mat istället. Jag hade dåligt samvete för att jag inte gjort bättre research innan (istället för att bara programmera gps’en på vägen hem) men Tess var väldigt nöjd ändå. Vi ska googla lite här hemma och se om vi inte kan hitta något ställe med vettigare priser!

Nästa helg ska Tess fira med sina kompisar. De har slutligen bestämt sig för vad de vill göra, valet stod mellan att gå på bio eller få manikyr, och det blir manikyr. Efter det ska de gå och fika nånstans. Blir nog riktigt mysigt!

Påsklov för Tess

av utvandrare

Förra veckan hade Tess påsklov. Ganska opraktiskt detta att inte båda barnen har lov samtidigt men det är som det är. Alla klasskompisar (???) skulle tydligen åka iväg på olika resor, någon till LA, de flesta till sommarhus vid havet, så vi fick försöka roa oss på egen hand här hemma. I tisdags åkte jag och Tess till Concord Mills, ett jättestort köpcentrum strax utanför Charlotte. Där finns det mesta, klädaffärer i mängder förstås (allt från Forever 21 till Gucci och Michael Kors), bokaffärer (Book’s a Million) och elektronik (i alla fall BestBuy, vi kollade inte så noga om jag ska vara ärlig…). Och mat!

De har en stor food court med en massa olika restauranger och en stor plats i mitten med bord där man kan sitta och äta. Väldigt praktiskt, så behöver man inte enas om en enda restaurang utan alla kan få det de vill ha! Vi valde dock att dela på en portion med cajun-mat, portionerna är så stora här att vi inte ens orkade upp allt vi fick…

Jättegott var det, och shopping blev riktigt lycakd. Den bästa i Tess liv, sa hon 🙂 Hon hittade flera jättesnygga t-shirts, fodral till mobiltelefonen och ett fint halsband. Jag fick med mig en tunika och en miniryggsäck i jättefina färger som jag blev helt kär i:

På det stora hela taget en väldigt lyckad shoppingtur som vi snart ska göra om! Det tar mindre än två timmar att köra dit så det är ju inte så farligt.

I lördags åkte Björn och Tess iväg till Hanging Rock med hundarna. Jag stannade hemma eftersom jag behövde jobba och Max var trött efter en lång skolvecka och ville inte heller följa med. Hanging Rock är ett jättevackert naturreservat en dryg timmas resväg från där vi bor, man kan campa där, hyra stuga, bada och klättra i berg. Själva Hanging Rock är en klippa som hänger ut från berget (därav namnet 😉 ) och som man ganska lätt klättrar upp till. Vi var där förrförra sommaren när vi var här på semester en vecka, men då var det knappast någon nöjestur. Det var närmare 40 grader varmt och otroligt jobbigt att klättra upp hela vägen (och vi var tämligen ensamma där den gången). Förra helgen åkte jag och Björn dit med hundarna och då var det betydligt lättare även om det var ganska svettigt då med. Tess har väldigt bra kondition så hon och Björn klättrade hela vägen upp på 40 minuter, hundarna var tydligen rätt slut när de kom fram! Utsikten är fantastisk:

När de kom hem igen åkte Björn iväg med Max och spelade bowling, han var rätt mör på kvällen sen! 🙂

Igår slutligen, sista dan på påsklovet, åkte jag och Tess till en nagelsalong och fick manikyr. Riktigt mysigt! Tyvärr glömde jag ta kort när vi var där, det får bli nästa gång. Tess fyller ju år på lördag, hon funderar på att ta med sig ett par kompisar på manikyr då eller också gå på bio. Tiden för kalas och fiskdamm är oåterkalleligen förbi, fyller man tonåring så gör man… 🙂

 

Stort hälsointresse

av utvandrare

Det här kommer kanske som en överraskning för många men amerikaner har ett oerhört stort intresse av hälsofrågor. Med betoning på frågor. Om andras hälsa alltså. Så fort man sticker näsan utanför dörren hör man ett glatt ”Hello, how are you!”. Samtliga grannar inom syn- eller åtminstone hörhåll brinner av längtan efter att få veta hur du mår. Går man in i en affär och ser sju stycken ur personalen får man svara på frågan sju gånger, även om de skulle stå såpass nära varann att de rimligtvis borde ha hört det första, andra eller tredje svaret… Ringer man ett samtal är det ingen idé att försöka gå rakt på sak med varför man ringer, först måste ens hälsotillstånd utredas.

I början blev jag lika ställd varje gång. Jag kunde aldrig bestämma mig för hur jag borde svara. Skulle man överhuvudtaget svara eller bara returnera ett ”how are you”? Men det kändes lite oartigt, särskilt som den man pratade med omedelbart svarade med ett ”oh, I’m fine thank you”. Alltså svarade jag ”I’m fine thank you”, och tänkte alltid lägga till ett ”how are you” på slutet men hann nästan aldrig innan man passerat varann. Så då kändes det ju också oartigt, men att vända sig om, springa efter  och hojta ett ”how are you” hade ju varit lite fånigt. Man är väl cool liksom, även om man är svensk… 😛

Således blev planen att vara den som frågade först, för att se hur den andre bar sig åt. Himla smart! Problemet är att de är så attans snabba, de där amerikanarna. Det märks att de är fostrade från tidig ålder (bokstavligen, häromdagen mötte jag en liten 7-8-åring på cykel som ropade ett ”how are yoooou” på säkert 20 meters håll), för frågan kommer innan man ens har hunnit fatta att det kommer någon emot en så det funkade inget vidare alls. Över till plan B: tjuvlyssna i affärer. Denna omfattande research har nu gjort att jag kommit fram till att ett helt korrekt och socialt acceptabelt sätt att tackla denna fråga är att svara ett kort men vänligt ”good, how are you”. Fullkomligt genialt: det går fort, är artigt, och lämnar tid över till motfrågan. Se det som ett tips! 😀

Det man inte ska göra, däremot, är att verkligen svara på frågan. Inbilla er inte att någon verkligen är intresserad av ditt hälsotillstånd, skulle man lägga pannan i bekymrade veck och lämna en fullständig redogörelse för hur kass ryggen är, hur liktornarna värker, hur maken super och slåss eller att barnen hamnat på ungdomsanstalt så skulle man knappast få någon sympati. Snarare skulle de fly i vild panik. När vi bott här i ett par veckor råkade jag faktiskt göra nåt i den stilen, utan att tänka mig för. Jag hade varit ute med hundarna i skogen och var på väg hem när Java bestämde sig för att det var dags att avvika om man inte skulle bli inkallad och kopplad den sista biten hem. Hellre än att släpa omkring på en högst motvillig Morris för att leta upp hunduslingen så gick jag hem och lämnade honom och sen tillbaka igen. På vägen mötte jag en granne som genast naturligtvis frågade hur jag mådde. Lite bekymrad var jag ju, inte för att Java skulle sticka iväg nånstans men mer att någon nitisk person skulle ringa polisen för att det sprang en lös hund i skogen. Så utan att tänka mig för svarade jag ”I’m not sure, actually”. Jösses, vilken reaktion jag fick! Han stirrade på mig och tog nästan ett steg baklänges medan han funderade på hur han skulle tackla den här situationen. ”You… you’re not sure?” stammade han och försökte tvinga sig själv att le vänligt och lugnande, vilket gick sådär. När jag förklarade att min hund stuckit iväg såg han nästan komiskt lättad ut. Tydligen var det ingen galning han hade framför sig i alla fall, han skulle inte behöva vare sig lyssna på någon längre utläggning eller, ve och fasa, komma med några tröstande ord, istället kunde han slippa undan med en försäkran att han skulle hålla ögonen öppna.

Sen dess är det ”good, how are you!” som gäller, alltid. Funkar oavsett situation och grad av bekantskap med den som frågar! 🙂

Fotograf: Tess!

av utvandrare

Nu har Tess påsklov, så idag var vi ute så att hon fick fotografera lite. Först vid ett gammalt fallfärdigt ödehus som står inte så långt från där vi bor. Det har varit en bensinstation en gång i tiden:

Efter att ha varit vid ödehuset åkte vi ner till centrum och fotograferade lite där också. De två första bilderna blev lite suddiga tyvärr men de var fina ändå tyckte jag. Först en mataffär:

Här kan man köpa tidningar:

Gatuskylt:

Husfasad med vacker murgröna:

Snygg stupränna! 🙂

Avslutningsvis lite gatubilder:

Påsk

av utvandrare

Nu har vi firat påsk i dagarna två och är ganska så trötta. I fredags kväll var vi hemma hos Bob och Karen, som alltid var det jättemysigt med god mat och roliga diskussioner. Och igår var det svenskafton, Kurt och Kirsi och deras barn var hemma hos oss vilket gav mig en ny chans att testa min crock-pot! 🙂 En biffgryta blev det denna gång, jättegod blev den men nästa gång måste jag öka på ytterligare med kryddorna. Våra barn trivs väldigt bra ihop och hade jätteroligt tillsammans, kul att ha hittat en familj att umgås med där både vuxna och barn har kul ihop!

Men i morse vaknade jag som vanligt klockan sju, trots att jag var jättetrött och gärna hade sovit minst ett par timmar till. Alla har varit lite sega så vi har varit hemma och tagit det lugnt. Jag och Tess har bakat brownies och bröd, spelat bocchia och tränat lite med hundarna, men det var tämligen varmt idag och tryckande luft så vi orkade inte hålla igång så mycket.

Lunchen blev i alla fall en riktig höjdare – Björn var och handlade igår och hittade både inlagd sill och rökt lax! Mums! 🙂

Crock-pot

av utvandrare

En av de första sakerna jag fick höra när vi flyttat hit var nödvändigheten av att införskaffa en crock-pot. Jag hade aldrig hört talas om vad det var förut, men det är en sorts gryta (nästan som en tryckkokare fast utan tryck) där man öser i alla ingredienser och så sätter man på den och låter den stå i 8-10 timmar nånting och sen har man en otroligt god gryta eller soppa eller vad det nu kan vara. Riktig slow food, med andra ord. Känns inte helt i linje med USA, snabbmatens förlovade land, men de är jättevanliga här i Södern i alla fall. Och bekvämt är det, man behöver ju inte vakta den utan det enda man gör är att skära allt i lämpliga bitar och kryddar, och sen kan man åka och jobba och så är maten klar när man kommer hem.

I förrgår kunde jag inte hålla mig längre utan det blev, efter lite research, ett besök på Costco där de tydligen skulle finnas till ett bra pris. Björn följde med också, som tur var skulle det visa sig för efter idogt letande hittade vi till slut crock-potarna på en hylla ett par meter upp. Ingen stege hittade vi, så till slut fick Björn lyfta mig så att jag kunde sträcka mig efter dem. Tre gånger dessutom, eftersom de två första kartongerna såg tämligen mörbultade ut. Vi höll på att skratta ihjäl oss innan vi var klara men till slut hade vi fått ner en kartong som såg hel ut, dessutom utan att Björn tappat mig en enda gång. Hade bara fattats att jag brutit något ben eller så också, förutom mitt trasiga finger! 🙂

Igår var det dags för invigning. Jag hittade ett recept på en kycklinggryta och fixade till alla ingredienser och la i:

Åtta timmar senare doftade det alldeles ljuvligt och såg ut såhär:

Och ja – jag kan bekräfta att det blir väldigt gott! Däremot var jag lite feg med kryddorna. I receptet var det en ganska liten mängd med varje krydda så jag tänkte att man kanske måste vara lite försiktig i och med att det står och puttrar så länge, smaken kanske kommer fram mycket mer då. Men Björn och Tess tävlade mer eller mindre om vem som kunde ösa på mest salt och peppar på sin portion så nästa gång ska jag krydda lite mer som jag brukar. Björn påstod att enda anledningen till att de pepprade lite extra var att de var så vana vid att min mat oftast brukar vara såpass kryddad att tårarna strömmar ner längs kinderna när man äter den, så de inte är vana vid normalt kryddad mat. Det där ser jag bara som elakt förtal som inte är värt att fästa sig vid. 🙄