Höst i Greensboro

av utvandrare

Jag har lovat Agneta lite höstbilder, så nu tänkte jag att det var dags! 🙂 Förra veckan plockade jag med mig kameran när jag var ute med hundarna, och tog lite bilder. Nu är det otroligt vackert här, det riktigt sprakar av färger ute i skogen. Det börjar bli kallt på nätterna och morgnarna, runt 5 grader, men på dagarna är det fortfarande drygt 20 grader. Helt underbart att vara ute i naturen och se alla höstfärger och ändå är det varmt och behagligt. Den höga, ”krispiga” septemberluften man är van vid hemifrån har vi inte sett röken av än men den kanske kommer en och annan dag i december/januari nån gång…

Jag önskar att jag kunde göra naturen lite mer rättvisa, men jag är fortfarande nybörjare med kameran och har varit lite lat med att lära mig ordentligt hur man ska ställa in för att få det optimalt. Här är ett urplock i alla fall:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jobbhelg i Charlotte

av utvandrare

Nu sitter jag och äter frukost och pustar ut efter en intensiv vecka. Jag skulle egentligen haft ett jobbmöte via skype nu på morgonen men det blev inställt vilket på sätt och vis var lite skönt. Jag och min kollega E har varit i Charlotte på en pragmatikkonferens och för mig var det som att gå från 0 till 110 på en sekund, van som jag är att lulla runt för mig själv här hemma. 🙂

E kom redan i tisdags, så att vi hade ett par dagar på oss att jobba innan konferensen. Vad kul det var att få besök igen! Jag gillar verkligen E jättemycket och det var så kul att få sällskap på dagarna och att prata av sig ordentligt, samt hinna med lite shopping också! E måste ju få lite valuta för sin USA-resa, så vi hann med ett besök på Four Seasons och ett på Friendly. Samt jobb, förstås. På konferensen skulle vi prata om kodningar av olika pragmatiska fenomen vi gjort på en korpus med dialoger mellan förare och passagerare i bil (om nu någon är intresserad av att veta det 🙂 ), och vi hade inte hunnit få klart allting innan. Starbucks visade sig vara ett alldeles utmärkt ställe att sitta på när man ska förena nytta med nöje:

 

…eller varför inte hotellrestaurangen för en sista finslipning kvällen innan konferensen…

 

Vi var ganska nervösa innan, eftersom vi verkligen satt och jobbade in i det sista. Nån gång hade det varit trevligt att vara klar i god tid innan en konferens så att man inte behöver jobba så mycket under konferensens gång, men det är väl en utopi antar jag… 🙄 Nåväl, när det väl var dags för oss att presentera gick det i alla fall otroligt bra. Det var den absolut bästa presentation någon av oss gjort, otroligt roligt! Enda smolket i glädjebägaren var att tidpunkten för vår presentation var 9 på morgonen, dan efter att konferensmiddagen hade varit. Alltså var det exakt 4 stycken som satt i publiken… Det var 5 parallella sessioner på konferensen så de få som orkade upp på morgonen var ju utspridda på alla fem. Det var riktigt tråkigt, vi hade hoppats på betydligt fler förstås så att vi hade kunnat få mycket frågor och kommentarer på det vi gjort. Dock blev det en riktigt bra diskussion bland de tappra som ändå var där, och de var väldigt entusiastiska inför det vi presenterat. Kul!

En som däremot hade lite mer publik var en av de inbjudna talarna, John Perry:

 

En duktig, och rolig, talare som var både intressant och rolig att lyssna på. Han är något av en expert på prokrastinering, eller ”strukturerad” prokrastinering, och har till och med en hemsida i ämnet 😀

Tyvärr hade vi ju fullt upp hela tiden, men vi hann ta en liten, liten sväng i staden i alla fall (på väg till Starbucks för att kunna sitta där och jobba…). Charlotte är en otroligt mysig stad! Jag blev helt frälst, faktiskt. Lite pinsamt är det att jag inte varit där förut, det ligger ändå bara knappt två timmars bilresa hemifrån, men det har aldrig blivit av. Jag har varit på ett stort mall som heter Concorde Mill och på IKEA (förstås!) som båda ligger precis i utkanten av Charlotte, men eftersom det ligger på ”Greensboro-sidan” av staden har vi aldrig kört ända in till stadskärnan. Och i Charlotte har de verkligen en stadskärna. Det som är tråkigt med Greensboro är att det inte finns något riktigt centrum som man kan flanera runt i, i Charlotte däremot vimlade det av små mysiga gator med fik, restauranger och affärer:

 

 

 

 

 

Och kyrkor, förstås! Bland annat den här gulliga presbyterianska kyrkan som såg riktigt gammal ut, åtminstone för att vara här i USA 🙂

Jag ska absolut dit igen och ta med mig resten av familjen och gå omkring där en heldag. Kanske till och med sova över en natt och kombinera det med att gå på amerikansk fotboll. Jag har aldrig sett football på riktigt (eller ens på tv för den delen) men när vi skulle åka hem igår så var det fullt hålligång på stan eftersom det skulle bli match. Blev riktigt sugen på att se det live så att man verkligen känner stämningen och så. Jag tycker det är förvånansvärt kul att se baseball, med tanke på att det inte är så mycket action menar jag, men football måste ju vara något helt annat. Det får helt enkelt planeras in ett besök snart! 🙂

Kockarnas kamp och långdistansarbete

av utvandrare

Sitter och kollar på Kockarnas kamp (hurra för play-kanalerna på internet!) och myser. Vad roligt det är att se ett tävlingsprogram där det inte går ut på att snacka skit om varandra och gå över lik för att vinna, utan istället se vuxna människor som respekterar varandra och varandras kunnande! Härlig motvikt mot Hell’s Kitchen och andra program som har en lite annorlunda approach… 🙄

Känner samtidigt att jag saknar mina arbetskamrater väldigt mycket! Jag är lyckligt lottad som kan fortsätta jobba på mitt gamla jobb även efter att vi flyttat hit, de flesta ”fruarna” här (ja det är ju tyvärr så att det är bara vi fruar som är här som ”bihang”, vet inte ett enda par här i Greensboro där det är kvinnan som är expat och maken som flyttar med…) kan ju inte det utan har antingen tagit tjänstledigt eller sagt upp sig. Jag har upptäckt att det blivit viktigt för mig att jag faktiskt har ett eget jobb och en egen identitet, eftersom alla tar för givet att man är hemmafru. I Sverige var det så självklart att båda jobbade så då funderade jag aldrig så mycket på det, men här är det ju inte det antingen man är svensk eller amerikan. De flesta (?) amerikanska mammorna är ju hemma åtminstone så länge barnen är små, även om det verkar bli något vanligare att även mammorna jobbar.

På ett sätt hade det varit skönt att ta ett sabbatsår och bara vara ett tag, men i längden hade självförtroendet tagit stryk tror jag. Redan känner jag hur konstigt det känns när folk man möter tar för givet att det bara är Björn som jobbar och inte ens frågar mig vad jag gör. Fördelen här i USA är att det finns en hel del volontärjobb man kan göra om man vill. Man kan hjälpa till på barnens skola, olika välgörenhetsorganisationer gör ett jättejobb med att hjälpa fattiga och hemlösa (det sociala skyddsnätet är ju inte direkt som i Sverige), det finns mängder med shelters som tar hand om övergivna hundar och katter och som ofta söker volontärer m.m, m.m. Hade jag inte haft mitt jobb hade jag försökt med något sånt istället tror jag.

Men den stora nackdelen med att jobba på distans är ju att jag inte har några arbetskamrater här, utan sitter hemma och jobbar själv. Visst att man kan skypa och vara med på möten och så ändå, och det är ju en enorm fördel jämfört med hur det var innan internet kom  förstås, men det är ändå inte samma sak som att kunna gå in till en kollega och bolla idéer precis när man vill, fika/luncha ihop osv. Jag saknar det! Det var väl det jag kände när jag tittade på Kockarnas kamp, den där känslan av att jobba ihop med människor inom samma område som en själv och som man har utbyte av och kan bollplanka med, det är viktigt.

Dessutom är det inte så bra för arbetsmoralen att sitta hemma och jobba varenda dag… Jag åker iväg till Starbucks och sätter mig ibland men oftast sitter jag hemma. Vi kom på igår att det ju faktiskt finns bibliotek även här 🙄 så det borde ju vara en bra idé att åka dit några timmar per dag istället. Ska testa det!

Men imorgon kommer min kollega hit, vi ska vara med på en konferens i Charlotte fredag-söndag. Det ska bli jätteroligt, både konferensen och att ha henne boendes här några dagar. Känns lite konstigt bara att kunna ta bilen till en konferens i USA, det är första gången det händer! Den kunde ju dessutom ha varit var som helst i landet, men råkar vara i Charlotte ett par timmars bilresa härifrån… 😆

Kallt!

av utvandrare

Man ska inte vara för stöddig, uppenbarligen. 😀 Det var ju bara ett par dar sen jag skrev om hur varmt och härligt det är här fortfarande, och det fick jag äta upp idag. 11 huttrande grader, grått och blåsigt är vad det är ute just nu. Imorse ösregnade det också, och det kom ett par åskknallar. Dessutom är husen här inte riktigt gjorda för temperaturer under 20 grader, så man märker omedelbart även inomhus om temperaturen faller.

Däremot var det 27-28 grader igår, och senare denna vekan ska det bli 20+ igen så det finns hopp! Jag antar att hösten blir lika omväxlande vädermässigt som våren var, med alla fyra årstiderna inom loppet av ett par dagar ibland. Inte alltid så lätt att veta hur man ska klä sig på morgonen när det är 5-6 grader och man vet att det ska bli 23-24 grader några timmar senare… 🙂

Igår var det karneval på Max skola. Lite olika åkattraktioner, hoppborgar, lotteri, spel, bokförsäljning m.m, m.m. En himla tur att det var igår när det var varmt och gott i alla fall, hade det varit idag hade nog inte många kommit dit. Vi var där en stund, men det visade sig att det var mest för de mindre barnen. Vi botaniserade bland bokstånden i alla fall, och jag hittade tre böcker och Max en till det facila priset av 1 dollar styck. Helt ok!

Nu har jag och Tess trotsat iskylan 🙂 och varit och shoppat. Hon ska börja simma nästa vecka så vi har köpt baddräkt och simglasögon. Vi har letat och letat för att hitta nånstans att simma där man faktiskt kan vara nybörjare trots att man är hela 13 år gammal. 🙄  De flesta lag här förutsätter att man börjar när man är i 5-6-årsåldern, så är man äldre  så förväntas man kunna alla simsätt och dessutom vara ganska avancerad. Men efter tips från både svenskarna här och vår amerikanska granne så ska hon nu testa att börja i ett simlag på YMCA. Jag och Björn var där i förra veckan och tittade och det verkar jättebra. Trots att hon inte kan crawl och fjärilssim än så var det helt ok att börja i ett lag i alla fall, så att hon kan gå med jämnåriga. Hoppas att det blir bra nu, så att det här kan bli en aktivitet hon vill fortsätta med! Dessutom har de gym där också, med både yoga och spinning och de flesta klasser som man har på ”vanliga” gym. Om Tess vill fortsätta med simningen så gör vi nog så att vi köper ett familjemedlemsskap och börjar där istället för Rush. Jag gillar Rush jättemycket, men det blir billigare och mer praktiskt om vi är på samma ställe allihop.

I fredags var Max och jag och kollade in en klubb som han ska börja i. Team 1533 heter den och håller på med robotics, dvs. de bygger robotar och tävlar med. Det verkar jättekul, och Max var väldigt positiv efter att vi varit där. De träffas varje fredag eftermiddag/kväll, bygger robotar, äter pizza och umgås och har kul. Allihop var runt Max ålder dessutom, så det var ju perfekt. Så förhoppningsvis har vi nu hittat aktiviteter som båda barnen trivs med! 🙂

Wannabe-voter

av utvandrare

Häromdagen damp denna broschyr ned i brevlådan:

 

En guide till ”voters och would-be voters” (kan vi få rösta då om vi säger att vi skulle vilja det? 🙂 ). Bland annat en förklaring över vilka 6 olika sätt det finns att registrera sig för att få rösta. När ska de inse att det inte är vare sig praktiskt eller ekonomiskt försvarbart att göra det så otroligt krångligt att identifiera sig? Personnummer, någon?

Annars har presidentvalskampanjen hittills varit ganska så underhållande, tycker jag. På grund av en och samme man förstås – Mitt Romney! Hans kampanj har väl hittills inte varit så lyckosam, det verkar som om han jobbar hårt på att göra bort sig och säga fler grodor än till och med George W Bush… Höjdpunkterna har väl varit hans resa till Europa där han skulle bevisa hur statsmannamässig och redo för ansvaret att bli president han var, och i rask takt höll på att skapa allvarliga konflikter med både Storbritannien (som enligt Romney var urusla på att arrangera OS), Palestina (genom att erkänna Jerusalem som Israels huvudstad och att förklara att anledningen till Palestinas ekonomiska problem är att de är lata och inte jobbar så mycket) och Polen (visserligen inte Romney själv, men hans medarbetade gjorde sitt bästa för att förolämpa den samlade journalistkåren) och det smyginspelade band som avslöjade att han inte bryr sig om 47% av befolkningen utan anser dem vara hjälplösa offer för Obamas bidragspolitik. Frågan är väl om han verkligen vill bli president egentligen, jag kan inte låta bli att tro att han enbart gör detta för att hans pappa vill det…

Det som annars slår en är hur mycket fruarna är med i kampanjerna och i debatten. Det är man ju verkligen inte van vid från Sverige att de tar upp så mycket mediautrymme. Deras tal på konventen var ju minst lika uppmärksammade som presidentkandidaternas, och de intervjuas i nästan lika hög grad. Igår läste jag om att Michelle Obamas kakrecept hade vunnit över Ann Romneys i en traditionsenlig tävling, vilket ses som ett tecken på att Obama kommer att vinna eftersom det 4 av 5 gånger varit den man vars fru vunnit recepttävlingen som vunnit valet… 🙄 Annars är den stora frågan vilket som ska premieras mest, att ha vuxit upp fattig och ha fått kämpa för att skaffa sig en utbildning (Michelle), eller att leva med MS och ha överlevt bröstcancer (Ann). Själv skakar man bara på huvudet, det borde väl ändå vara kandidaternas politik som avgör, inte deras fruars kakrecept och livsöden? Hur Hillary Clinton kunde stå ut med detta när Bill kandiderade är för mig en gåta.

Och igår var det äntligen dags för den första debatten mellan Obama och Romney. Vi satt bänkade hela familjen, men eftersom debatten inte började förrän 21.00, för att det skulle bli en vettig tid även för de som bor på västkusten, så kroknade barnen tyvärr efter bara en dryg halvtimme. Max var ändå väldigt laddad, han hade tänkt att se hela debatten och dessutom göra anteckningar för att kunna diskutera den med en kille i skolan dan därpå. Killen ifråga är tydligen väldigt påläst när det gäller politik, debattglad och en hängiven republikan, så han och Max brukar ha en hel del diskussioner! Han fick läsa recensioner lite snabbt i morse istället.

Tyvärr blev det inte en så bra debatt, i alla fall inte om man hejar på Obama (vilket ni kanske redan anat att jag gör 🙂 ). Han var märkligt försiktig, jag hade förväntat mig att han skulle klämma åt Romney rejält och kräva att han skulle redogöra exakt för hur han ska finansiera alla skattesänkningar. Först tänkte jag att det kanske var taktik – eftersom Romney gjort bort sig så frekvent på sista tiden och låg risigt till i opinionsmätningarna kanske Obama inte ville gå för hårt åt honom. Risken är ju att folk till slut tycker synd om honom och röstar på honom bara därför. Men jag vet inte jag… Den första debatten är viktig, och att bara ge bort den sådär var rätt obegripligt. Nu har Romney tydligen slagit rekord i och med att 67% av de som svarat i en Gallup-undersökning tyckte att han vann debatten, en så stor majoritet för en av kandidaterna har det aldrig varit tidigare. Och tydligen brukar den som anses vinna första debatten även vinna valet… Obama ledde i opinionsmätningarna innan, ska bli intressant att se hur det ligger till nu. Det kommer att bli en riktigt spännande valnatt, det är en sak som är säker. Attans att man inte kan rösta!

Oktoberkväll

av utvandrare

Vilken känsla att gå ut med hundarna kl halv nio en kväll i oktober, klädd i shorts och långärmad tröja, och inse att det där med den långärmade tröjan var ganska överdrivet. Det är 22 grader varmt och helt ljuvligt ute. Hur ska man nånsin klara att flytta hem till det svenska klimatet igen?! Bara som en liten jämförelse, såhär ser de närmsta dagarna ut här i Summerfield:

Att jämföra med hemma i Landvetter:

I morse var det lika härligt, vid morgonpromenaden var det 21 grader varmt, visserligen lite molnigt men en sån där härlig, ljummen sommarmorgon. Fast i oktober då 🙂

 

Träden börjar så smått skifta i rött och orange nu, men mestadels är det fortfarande grönt i skogen:

 

Kunde vi bara flytta hit familjen och vännerna också hade jag gärna stannat kvar här många år till!

Men nu börjar äntligen den första debatten mellan Obama och Romney, det är allt man pratat om hela dagen (eller veckan snarare) så det ska bli jättespännande att äntligen se hur det går. Mer om det senare. Go Obama! 🙂

Copperhead

av utvandrare

Idag hade vi en spännande promenad, jag och hundarna. Vi gick en trail vid Lake Brandt, och hade gått nästan hela rundan när Java plötsligt började skälla. När hon har just det skallet vet jag att hon hittat något som hon tycker är läskigt men ändå såpass intressant att hon inte vill springa därifrån. Det jag först kom att tänka på var att det var en orm, och det var bara att hoppas på att det skulle vara en ofarlig svart en i så fall.

Hon stod en fyra, fem meter in i skogen bredvid stigen, och vägrade att gå därifrån hur mycket jag än ropade på henne. Naturligtvis hade jag inte stövlar på mig heller så det kändes rätt otrevligt att gå genom det höga gräset för att komma fram till henne. Vid det laget var jag säker på att det var en orm eftersom hon stirrade ner på marken precis framför sig. Och mycket riktigt, där låg en rejäl orm. Tyvärr ingen svart, utan en copperhead! Den största jag sett sen vi kom hit, hoprullad och med huvudet uppsträckt och beredd på att hugga om Java skulle komma en enda centimeter närmare.

Tur i oturen att det var jag som var där och inte Björn, det vete sjutton om han hade pallat att gå fram och ta bort Java därifrån. Dessutom tur i oturen att jag just denna dag hade tagit med mig kameran, och dessutom med ”stora” objektivet så att jag kunde ta kort på hyfsat avstånd. För naturligtvis var jag tvungen att ta kort på besten, jag har letat efter ormar att ta kort på både länge och väl så det här tillfället ville jag inte gå miste om! Dock hade jag ju som sagt inga stövlar på mig, och med två nyfikna hundar med mig var det inte läge för något finlir. Ett snabbt kort fick det bli, sen småsprang vi därifrån. Men jag tror man ser ganska bra hur den ser ut, i mitten nånstans kan man se det lyftade huvudet.

Gym

av utvandrare

I början av sommaren gjorde jag slag i saken och köpte ett gymkort. Jag har tänkt i flera år att jag ska börja med yoga, dels behöver jag verkligen bli lite smidigare och dels så gillar jag filosofin bakom det. Har man ett stressigt jobb så kan man behöva nånting som får en att slappna av och hitta det inre lugnet igen. Sen gillar jag verkligen spinning! Vet inte varför egentligen för man har ju en nära döden-upplevelse varje gång, men den träningsformen passar verkligen mig. Dessutom tycker jag det är så fruktansvärt tråkigt att springa, så ska man få upp konditionen så föredrar jag cykel alla gånger.

Sagt och gjort, jag googlade runt lite och Björn frågade om tips på gym på jobbet, och till slut hittade vi en gymkedja som heter Rush och som har ett gym hyfsat nära där vi bor. Jag åkte dit och kollade lite, och det kändes som ett bra ställe. Inte så flashigt med bara perfekta människor som tränar 7 dagar i veckan, utan helt vanliga människor i precis alla åldrar och storlekar. Dessutom kunde man testa gratis i 5 dagar innan man bestämde sig för att bli medlem. 🙂

När man sen ska bli medlem får man träffa en säljare, som går igenom kontraktet och alla villkor. Det tar närmare en timme innan allt är klart… Ett antal papper ska skrivas under, olika villkor diskuteras och allt ska förklaras med väldigt, väldigt många ord. Det är nog en av de största skillnaderna mellan svenskar och amerikaner, det här med hur mycket man pratar. Om en svensk använder 10 ord för att förklara en sak använder en amerikan minst 50, utan att säga ett dugg mer egentligen. Fascinerande.

Till slut var allt klart i alla fall, och jag var stolt ägare till ett gymkort som även gav mig rätten att ta med en vän gratis. Naturligtvis är gymkortet ett sånt där litet behändigt ett som man sätter på nyckelknippan:

 

Vi bor ju i bilarnas förlovade land, så de flesta medlems- och rabattkort man får i affärer och annat är sådana som man sätter på nyckelknippan eftersom man självklart har åkt bil till stället man ska till och således alltid har med sig den. Och visst, det är väldigt praktiskt!

Nu försöker jag köra yoga en gång i veckan och spinning en gång i veckan. Har även lyckats locka med mig Björn, som numera kan anses vara yogafrälst:

 

Dock vet jag inte om han är välkommen nästa lördag eftersom han var nära att riva stället i lördags. Vi skulle testa att göra posen ”candlelight” (antar att den heter stearinljuset eller ljuset eller något liknande på svenska?) som går ut på att man ligger på rygg och lyfter benen och ryggen rakt upp mot taket så att man till slut bara har huvudet och axlarna ner i golvet. För att inte slå ihjäl oss fick vi lägga oss vid en vägg och ta stöd mot väggen innan vi testade att släppa taget om väggen med benen. Jag fegade och släppte bara taget med ena benet, men Björn skulle testa att göra det på riktigt och släppa taget med båda benen. Det slutade naturligtvis med att han var nära att tippa över och göra en bakåtkullerbytta så han fick försöka kompensera åt andra hållet och brakade då in i väggen så att det dånade om det. Allmänt skratt i klassen och en förskräckt Waynette (som leder yogaklassen) som undrade om han fortfarande levde… :mrgreen:

Fördelen här i USA, i alla fall på Rush, är att man kan hoppa in precis när som helst under året och gå så länge man känner för det. Så det är inte så att man kör en nybörjaryoga i 10 veckor som man måste vara med på från början utan det löper på året runt. Hon blandar övningarna och kör på olika sätt varje gång, även om vissa övningar alltid finns med.

Spinningen finns det två varianter på, ”vanlig” och något som kallas för Rush Ride. Den senare har jag inte testat än, det har helt enkelt inte funkat med tiderna, men jag ska försöka få till det så att jag kan testa och se om det är någon skillnad. På den vanliga cyklar man 45 minuter och på Rush Ride i en hel timma, så där skiljer det sig i alla fall. Annars har det varit väldigt likt så som det är i Sverige, förutom att man inte har olika pass för nybörjare och mer avancerade. Alla pass är till för alla kategorier, och så avgör man själv hur hårt man vill köra. Jättebra tycker jag, det gör ju att man får fler tider att välja mellan.

En annan sak som skiljer sig åt mellan gymmet här i amerikanska Södern och de hemma i Sverige är det här med att hålla tiderna. Jag tror aldrig jag varit på ett enda pass där alla kommit i tid, utan det droppar in folk lite då och då de första 20-30 minuterna av ett pass. Själv vänder jag ju hellre och går hem om det visar sig att jag kommit 10 minuter för sent, i alla fall till en sån grej som yoga som kräver lite mer koncentration och där man inte gärna vill störa de som är i full gång med övningarna. Såna hämningar har de dock inte här! Ingen reagerar det minsta om någon kommer efter 20 minuter, går runt lite och letar efter en ledig plats, hämtar en matta/ställer in sadeln på cykeln och tar en klunk vatten i lugn och ro innan man sätter igång… Först retade jag mig faktiskt på det, nu reagerar jag knappt. Vem vet, jag kanske har börjat komma in i Söderns lite mer laid back-attityd och tar dan som den kommer på ett annat sätt än förut? 😉 Men jag har i alla fall inte börjat säga y’all. Ännu. 🙂

Grön mamba?

av utvandrare

Den här lilla sötnosen sprang jag och hundarna på idag:

 

Inget vidare bra kort, jag vet, men eftersom jag inte var helt hundra på vad det var för orm ville jag inte direkt lägga mig ner på knä bredvid den och ta kort. 🙂 Nu vet jag ju att grön mamba inte direkt lever här i North Carolina, men den var förvillande lik! 😉 Väldigt vacker var den, nästan neongrön i färgen. Hundarna travade ju på framför mig som vanligt, så båda två klev praktiskt taget på den (utan att se den ens!) innan jag kom fram och fick syn på den, ändå låg den kvar i godan ro och såg sig omkring lite förstrött. Är man lite knäpp om man först halar fram telefonen och tar kort på den potentiellt livsfarliga besten innan man tar ett jätteskutt över den och sprintar några meter?

Björn såg en grön orm på vägen i våras när han var ute och sprang, men den ormen var tämligen platt och ganska så död. Vilket inte hindrade honom från att bli livrädd, förstås. 🙄 :mrgreen: När han kom hem googlade vi på gröna ormar och kom fram till att det borde vara en rough green snake. Fullkomligt ofarlig och med tanke på att den tydligen livnär sig på spindlar och insekter så skulle jag gärna ha ett par stycken i trädgården. Tror dock inte att Björn skulle gå med på det! 🙂

Nu när jag hade ett kort på den så kunde vi konstatera att detta med allra största säkerhet var en sån orm, så det känns ju bra. Ser jag en nån mer gång ska jag försöka få ett bättre kort på den (och förhoppningsvis har jag kameran med mig istället för bara mobilen), den var verkligen riktigt vacker.

Misslyckad söndagsutflykt *check*

av utvandrare

För ett tag sen kom ett erbjudande på Groupon som jag nappade på. Det var biljetter till något som kallas Maize Adventure, där de har som ett äventyrsland med lite av varje; man kan åka linbana, göra ”utgrävningar” av dinosaurieskelett, vaska fram ädelstenar ur sanden m.m. Dessutom finns det ett stort majsfält där de gjort en labyrint, vilket lät jättekul för oss som har barn som växt ur dinosaurieåldern för ett tag sen. Ingen av oss har gått i nån sån där labyrint gjord av buskar (jag har bara läst om det i Jerome K Jerome’s vansinnigt roliga bok Tre män i en båt) så vi tyckte det lät spännande.

Igår tänkte vi att det äntligen skulle bli av. Det stod på hemsidan att man kunde ha med sig hundar, så det var ju ett jättebra tillfälle att förena nytta med nöje så att de fick lite motion också. Parken ligger i High Point, eller Archdale närmare bestämt, så det var en bit att åka för oss som bor i Summerfield, det tog väl 40-45 minuter nånting. Det hade regnat tidigt på morgonen och var ganska mulet så vi packade med regnkläder och paraply för säkerhets skull. Vi kom fram vid halv tolv, och möttes av en glad kille som berättade att labyrinten inte skulle öppna förrän runt 1 nångång (det verkade vara ganska flytande öppettider…). Stön! Någon 😳 borde väl ha kollat öppettiderna innan vi åkte, men eftersom det var söndag och detta var en typisk familjeaktivitet tog denna någon för givet att det skulle öppna vid 10-11 nånting. Nåväl, vi hade ju GPS’en med oss så vi letade fram första bästa närliggande strövområde och åkte dit och gick en promenad med hundarna.

Trots fina skogar var det dock inte direkt så att man gjort någon jättesatsning på gångstigar. Det var asfalterade vägar och stora fina parkeringsplatser ända framme vid ett antal shelters med bord och bänkar där man kunde sitta och äta medhavd matsäck eller grilla, och sen fanns det båtar att hyra om man vill fiska i sjön. Vi som föredrog att gå med hundarna i skogen istället för på vägen fick jobba en hel del för att ta oss fram, det var lite Indiana Jones-varning på sina ställen. Borde man inte uppmuntra folk att faktiskt gå fram till matplatsen? Det skadar väl inte om man råkar jobba bort ett par kalorier innan man sätter sig till bords 🙄

Vid halv ett var vi tillbaka vid labyrinten igen, och var väldigt förväntansfulla. Inte en regndroppe hade det kommit och det kändes skönt att det var lite mulet så att det inte skulle bli för varmt att gå i labyrinten, vi visste ju inte hur länge vi skulle irra omkring där! 🙂 Fram till luckan och fråga om de hade öppnat än. Nix, det hade de inte, och inte tänkte de göra det heller. Det skulle ju möjligtvis kunna börja regna, och då skulle det kanske möjligtvis bli lerigt i labyrinten så chefen tyckte inte att det var lämpligt att öppna den. Att vi talade om att vi a) hade kört bil i nästan en timme för att komma dit, b) pratat med en i personalen för en timme sen och han då lovat att den skulle öppna vid ett och c) således väntat i ytterligare en timme (förutom bilfärden) på att det skulle öppna, och d) inte BRYDDE OSS DET MINSTA om det skulle bli lite lerigt eftersom vi var klädda för att gå omkring utomhus spelade ingen roll. ”Det är ju faktiskt en säkerhetsrisk också, man kan halka”. 🙄 Dessa amerikaner och deras ”hjälp, vi skulle ju faktiskt kunna bli stämda”-noja går en på nerverna ibland.

Det var bara att packa in familjen i bilen och åka hem igen. Dessutom hade hundarna ju inte fått tillräckligt med motion så stackars Björn åkte på (nåja, han erbjöd sig och jag var just då inte svårövertalad…) att gå hem med dem de sista 2-3 kilometerna så att de skulle bli nöjda. Nästa gång ringer vi innan och kollar, och ber dem faxa en skriftlig garanti på att de verkligen ska ha öppet. Annars stämmer vi dem för kontraktsbrott! 👿

Behöver jag nämna att det inte kom en endaste droppe regn på hela dagen sen?