Författare: utvandrare

Ännu en skolskjutning…

av utvandrare

…och jag känner mig mest av allt förbannad. Vill inte se fler bilder av gråtande, chockade barn och föräldrar. Vill inte höra fler förtvivlade föräldrar säga att ”vi hade aldrig trott att det kunde hända här, i denna lugna fridfulla stad där det aldrig händer nåt”. Det är så fruktansvärt att det inte finns ord för det. En elementary school, med barn från Kindergarten upp till 4th grade vilket innebär att de är från 5-11 år… Det får vara nog nu.

När ska man inse att tillgången på vapen är en starkt bidragande orsak till att skolskjutningar, och masskjutningar överhuvudtaget, är om inte vardag så ändå så alltför vanligt förekommande i det amerikanska samhället? Jag kommer så väl ihåg hur Mitt Romney under valrörelsen hävdade att de liberala vapenlagarna inte har nånting med detta att göra, ”vill de ha tag på vapen så får de det i alla fall”. Någon sa nånting liknande idag på lokalradion här i Greensboro, ”detta har även hänt i Norge där de har striktare vapenlagar”. Jaha? Hur många gånger har det hänt i Norge? En! Hur många i USA? Massor, orkar inte ens ta reda på hur många det varit men den som vill kan se en översikt här. Det får för helsike vara nog nu.

Obama var riktigt tagen den här gången, och grät till och med när han höll ett tal till nationen. Låt det komma åtminstone nånting gott ut av detta fruktansvärda, så att man äntligen inser att det inte är en bra idé att låta nästan vem som helst gå runt med vapen. Kanske att det kan hindra någon åtminstone om det inte är så enkelt som att gå till första bästa vapenhandlare och köpa det man vill ha. Måste man anstränga sig väldigt mycket mer och till och med köpa sig ett vapen illegalt så hindrar det nog ganska många från att ta steget att göra något så fruktansvärt. Och nej, lösningen är inte att precis alla beväpnar sig för att kunna ”försvara sig”. Har man nånsin i historien lyckats lösa våld med våld? Hur mycket är individens frihet värd, hur många liv ska offras för att man ska kunna skryta om att bo i ett land där minsann vem som helst ska tillåtas skaffa ett vapen om man vill? Det måste vara nog nu. 😦

Bokklubbsnytt

av utvandrare

Jag insåg idag att jag inte skrivit särskilt mycket om min bokklubb. Vi träffas dock fortfarande, och jag är jätteglad att jag fått chansen att vara med! Vi brukar träffas den andra tisdagen i varje månad, äter lunch på en ny restaurang varje gång och diskuterar månadens bok.

Böckerna vi läser har varit väldigt skiftande. Här är ett urval, om ni vill ha lite boktips!

  • The Paris Wife av Paula McLain: handlar om Ernest Hemingway och, framförallt, hans första fru och deras liv i Paris. Det var intressant att få veta lite mer om hans liv innan han slog igenom som författare, och att få det berättat från hans första frus perspektiv. Är man tveksam till Hemingway som person innan, så blir man inte direkt vänligare inställd till honom efter att ha läst den här boken! Den var bra, jag kan rekommendera den.
  • Lit av Mary Karr. En självbiografisk berättelse om hennes år som alkoholist. Jag tyckte inte alls om den här boken! Jag tyckte att hon kändes väldigt självisk och blev rätt irriterad på henne många gånger. En av orsakerna var att hon inte ville tolka sin mans känslor, utan enbart beskrev vad han sa och gjorde. Det var väl hedervärt i och för sig att hon inte ville gissa sig till vad han kände innerst inne, men det gjorde att han verkade väldigt kall. Med tanke på att han stannade kvar hos henne väldigt länge trots att hon, rent ut sagt, var för jävlig att leva med så tror jag han var en betydligt bättre människa än vad man får intryck av när man läser boken.
  • State of Wonder av Abnn Patchett. Skum bok, jag vet inte riktigt vad jag tycker om den egentligen. Den handlar om en forskare som försvinner i Amazonas djungler, och hur en annan forskare åker efter för att försöka hitta henne. Den var intressant, men ganska obehaglig på samma gång.
  • En god människa (How to be good) av Nick Hornby. Det här var mitt förslag. Boken handlar om en kvinna som är gift med en man som skriver en kolumn kallad ”Argast i Holloway” i stadens tidning. Han är allmänt sur, bitter och arg på allt, men en dag blir han helt omvänd och går fullständigt in för att bli en god människa. Skänker allt han har (inklusive barnens leksaker) till fattiga, försöker övertala grannarna att låta en hemlös bo hemma hos dem, skriver på en handbok i att vara god och är allmänt outhärdlig att leva med. Boken ställer ju det här med att vara ”god” på sin spets och är både rolig och skrattretande många gånger, men samtidigt är den tänkvärd tycker jag. Hur långt är vi egentligen beredda att gå för att hjälpa andra?
  • What Alice Forgot av Liane Moriarty. Den mest lättlästa, och lättsmälta, vi läst hittills. Handlar om en kvinna som råkar ut för en olycka och förlorar minnet, hon minns inget som hänt de senaste 10 åren av sitt liv. Det senaste hon minns är att hon är relativt nygift, gravid med sitt första barn och väldigt lycklig. Nu har hon tre barn som hon inte känner igen, och ligger i skilsmässa från sin man. Eftersom hon tappat minnet vet hon inte varför, utan hon älskar honom lika mycket eftersom de i hennes hjärna är jättelyckliga med varann. Lättläst och trevlig bok, som får en att fundera på hur mycket livet egentligen kan förändras på bara 10 år…
  • There but for the av Ali Smith. Jag älskar denna boken! Det är nog en av de märkligaste böcker jag läst, men verkligen jättebra! Handlar om en man som är på middag hemma hos ett par som han inte känner, mitt under middagen går han in i deras gästrum och låser in sig där och kommer inte ut på flera månader. Utmärkt skriven, framförallt dialogerna är fantastiskt bra skrivna vilket är ganska ovanligt. Det är svårt att skriva dialoger så att de inte låter krystade, men här funkar det.
  • Nu i december velade vi fram och tillbaka och till slut blev det så att vi inte hade någon bok alls. Dock var det en som tipsade om boken Skipping Christmas av John Grisham. Jag trodde att han bara skrev deckare om advokater, men detta är ett undantag. Väldigt rolig bok, jag skrattade högt flera gånger! Handlar om ett par vars dotter flyttat hemifrån, därför bestämmer de sig för att skippa julfirandet det året och köpa en resa med ett kryssningsfartyg istället. Omgivningen har väldigt svårt att acceptera att någon kan vilja strunta i att fira jul, och det blir en hel del strul pga detta. Läs den om ni vill få er ett gott skratt!
  • Januari månads bok ser jag fram emot väldigt mycket, men det kan hända att vi tagit oss vatten över huvudet: Anna Karenina av Leo Tolstoy. 1093 sidor! Fast det blir både januari- och februariboken, finns inte en chans att vi hinner läsa ut den på bara en månad. Det blir faktiskt första gången jag läser en hel roman av en av de ryska storheterna, tidigare har jag bara läst noveller. Ska bli jätteintressant att läsa den, den kommer ju dessutom som film snart så vi planerar att gå på filmen tillsammans då.

Julgransklipp!

av utvandrare

Igår var jag ute och handlade julgran. Vår granne tipsade om att mataffären Food Lion säljer billiga granar nu. Man betalar 29 dollar, får en rabattkupong från Heineken som man fyller i och skickar in, och sen får man tillbaka 24,05 dollar. Alltså betalar man bara 4,95 dollar för granen! Dessutom behöver man inte ens köpa Heineken-öl för att få rabatten, enligt lagarna här i North Carolina får man inte ”tvinga” någon att köpa alkoholhaltiga drycker så därför kan man inte ha det som villkor 🙂

När jag kom dit hade de ganska många granar kvar, men naturligtvis inga rabattkuponger 😦 Jag hade ingen större lust att betala 29 dollar för granen, den såg visserligen fin ut men jag skulle egentligen vilja ha en större (dessa var 2 meter höga ungefär). Men naturligtvis behövde jag inte oroa mig, här i USA är de verkligen suveräna på att fixa till det med kuponger och annat så att kunden får det den vill ha. Alltså fixade killen i kassan rabatten på något annat sätt, så istället för att betala 29 dollar och sedan krångla med att fylla i kupongen, skicka in den och sen vänta på att få tillbaka pengar så kunde jag betala 4,95 direkt! Så det var ju bara bra att de inte hade några kuponger kvar, blev ju betydligt enklare på det här sättet 🙂

När jag sen skulle hämta upp granen och bära den till bilen kom jag på att det ju hade varit smart att ta med ett par handskar så att jag slapp sticka mig på den. Men döm om min förvåning när jag tog ett stadigt tag i den och upptäckte att barren var alldeles mjuka! Det kändes precis som en plastgran, fast den var äkta! Jättemärkligt, har aldrig känt såna barr förut. Men otroligt bekvämt, förstås. Barrade som tusan gjorde den dock, bilen blev alldeles grön inuti men det fick det väl vara värt för knappt 5 dollar… 🙂

Nu står den så grön och grann i garaget och väntar på att tas in och kläs. De flesta här i USA verkar släppa på alla julpyntningshämningar direkt efter Thanksgiving, dan efter var det en fullkomlig explosion av tomtar, glitter och juleljus precis överallt inklusive klädda granar inomhus. Jag har alltid hållit stenhårt på att granen tas in på lilla julafton och kläs på kvällen så att den känns ny och fräsch på julaftons morgon, men inser att jag nog får ge mig i år. Så till helgen blir det förmodligen julgran även i det Villingska hemmet, jag återkommer med bilder då!

EFIT 9 december 2012

av utvandrare

Igår var det dags för EFIT (Ett Foto I Timmen) igen. Det var evigheter sen jag var med, de senaste gångerna har jag antingen glömt det eller också inte sett att det har varit. Men igår lyckades jag komma ihåg det hela dagen, och så här såg min dag ut:

IMG_33818.00 Vaknade egentligen redan 7 (på en söndag!), går uppenbarligen fortfarande på Sverige-tid… Vid 8 gick vi dock upp ”på riktigt” och hundarna fick söka efter sin frukost på gräsmattan.

IMG_33829.00 Fortfarande kvar vid frukostbordet, och ägnar mig åt lite omvärldsanalys! 🙂

IMG_338410.00 Planerar veckans middagar med barnen. Vi enades om köttbullar, Spaghetti Carbonara, fisk i paket och så, naturligtvis, tacos på fredag 🙂

IMG_231811.00 Långprommis med hundarna vid Lake Brandt. Java var mycket lycklig och badade tre gånger där vi gick längs med sjön. Tyvärr har hon aldrig fattat grejen med att komma in med pinnarna som jag slänger i vattnet åt henne, hon plaskar glatt ut och plockar upp dem och släpper dem sen lika fort så det brukar se ut som rena plockepinn i vattnet när vi går därifrån. 🙄

IMG_2330

IMG_232412.00 Dagens dubbel! Fortfarande ute med hundarna, Java hittade nånting ungefär en meter eller så under markytan som hon absolut skulle gräva sig ner till, under tiden roade Morris sig med att rulla runt i höstlöven.

IMG_338613.00 På väg hem från skogen ringde Björn, som åkt till Sverige på lördag eftermiddag. Det visade sig att han fortfarande inte kommit fram, utan satt i planet på Frankfurts flygplats och väntade på att det skulle lyfta. De hade suttit inne i planet i 4 timmar och väntat vid det laget! Han bad mig att kolla hur det såg ut, om andra plan lyfte från Frankfurt och om det gick att landa på Landvetter. När jag kom hem kollade jag, och det såg ut som om plan lyfte och landade hela tiden, om än med vissa förseningar. Men gissa vilken enda flight det är som är markerad ”Inställd” i rött? Kan avslöja nu att det tog honom 23 timmar att komma till Sverige, varav allt som allt 14 timmar från Frankfurt till Landvetter… Som sagt, man ska inte flyga på vintern 😐

IMG_338914.00 Efter en snabb lunch gick jag och barnen ut i garaget och rotade reda på flyttkartongerna med julpynt. Det är ju hög tid att få upp det nu, borde kanske gjort det redan innan jag åkte till Sverige men då kändes det lite tidigt. Insåg snart att vi behöver en hel del adaptrar, har aldrig tänkt på hur mycket av julpyntet som faktiskt lyser. Det är adventsljustakar, julstjärnor och diverse andra prydnader högt och lågt, och allihop med svenska kontakter förstås.

IMG_339615.00 Det mesta av julpyntet på plats, inklusive lilla tomtefamiljen som jag köpte när jag var 14 år. Mamman och dottern har inga fötter kvar, men annars har familjen klarat alla flyttar genom åren bra!

IMG_233516.00 Efter pyntandet bytte vi om snabbt som sjutton och slängde oss i bilen och körde till Lawndale’s baptistkyrka. Våra snälla grannar hade gett oss biljetter till kyrkans julspel, som de dessutom själva var med i. Far och son spelade fiol i orkestern, och Anne sjöng i kören. Vi såg verkligen fram emot att få se hur det skulle gå till! Vi hade fått stränga order om att vara på plats senast en halvtimma innan det började, dvs. senast 15.30, och vi klarade det nästan i alla fall. Och det var tur att vi inte kom en enda minut senare, kyrkan fylldes snabbt och det var på håret att vi inte skulle ha fått platser bredvid varann. De lediga stolar som syns på bilden var reserverade allihop.

IMG_233717.00 Julspelet är i full gång. Det var fantastiskt fint, faktiskt. Mängder med folk på scenen, så när de sjöng var det riktigt mäktigt. Framförallt var det så proffsigt alltihop, jag hade aldrig kunnat tro att det var amatörer som uppträdde (det var ju kyrkans egna medlemmar som var med). Och det kändes verkligen väldigt amerikanskt, mycket av allt och med stora känslor inblandade! 🙂 En upplevelse, verkligen.

IMG_339918.00 Börjar känna mig rätt mör efter en hektisk dag, det blir inte hemlagat idag! 🙂

IMG_3405

 

19.00 Hjälper Max med hans svenskaläxa, han läser på distans på Sofiaskolan och har ett par inlämningar kvar innan jullovet.

IMG_3401

 

20.00 Nästan klara med svenskauppgifterna, Morris tycker att det kan få vara kväll nu…

IMG_340021.00 Äntligen ledig! Tittar ikapp på de Top Chef-avsnitt jag missat när jag var i Sverige.

IMG_340722.00 Kvar i tv-soffan, och tittar nu på sista 😦 avsnittet av Solsidan på tv4play. Hundarna är trööötta.

IMG_234023.00 Släpade ut hundarna på en sista kvällskissning. Java var så trött att hon knappt ens orkade vifta på svansen (men naturligtvis gjorde hon det ändå, hon kan bara inte låta bli!) och Morris ögon gick i kors. Det blev en snabb 5-minutare och sen var det godnatt!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Låååång hemresa

av utvandrare

Jag har, förhoppningsvis, lärt mig två saker det senaste dygnet. 1) gör aldrig käcka positiva antaganden om hur en resa kommer att gå, speciellt inte offentligt (typ på en blogg eller så), och 2) res aldrig, aldrig, aldrig nånstans på vintern. Inte med bil/buss/spårvagn/tunnelbana/whatever, och absolut inte med flyg. Nånsin.

Jag skulle ju resa över Düsseldorf, och var jättenöjd att det inte blev Arlanda (som jag flög via när jag kom till Sverige) eftersom det varit totalt kaos där med massor av inställda flyg på grund av snöovädret. Skrev till och med nåt idiotiskt i förra inlägget om att nu var det ju ingen risk att flyget skulle bli inställt pga. vädret i alla fall. Kung Bore fick alldeles uppenbart nys om det och bestämde sig genast för att ha lite kul.

Klockan 9.05 skulle flyget gå från Landvetter, så jag gick upp 05.20 för att hinna med flygbussen och vara på plats i god tid eftersom jag inte lyckats checka in on-line innan pga. nåt strul med United Airlines hemsida. En halvtimma innan avgång kom ett meddelande i högtalarna om att de som skulle vidare till USA efter Düsseldorf skulle komma fram till gaten. Jag och fyra stycken till gick fram, och det visade sig att det var oväder i Düsseldorf så vi skulle bli ombokade till att annat plan istället. Stön! I New York hade jag 1,5 timmas stopp innan planet till Greensboro skulle avgå, nu var väl inte chansen särskilt stor att jag skulle hinna med det. Mycket riktigt, vi blev ombokade till ett plan till Köpenhamn, sen skulle jag få 5 timmars stopp i New York innan ett plan till Greensboro skulle avgå 20.10, lokal tid. Dubbelstön! Det hade varit så himla skönt att komma hem i vettig tid, jag hade varit hemma 18.15 om jag kommit med det ursprungliga planet och nu var den nya tiden 21.45 istället, men det var inte mycket att göra. Dessutom var vi tvungna att gå ut till bagagebandet, hämta våra väskor, fixa nya boardingkort och sen checka in väskorna och gå igenom security ytterligare en gång eftersom de tydligen inte bara kunde lyfta över väskorna till Köpenhamnsplanet direkt. Trippelstön!

Det gick bra att komma till Köpenhamn i alla fall, och sen visade det sig att jag fått plats allra längst bak i planet till New York. Jätteskönt att slippa ha någon bakom sig som sparkar i ryggstödet, och dessutom var det tre säten i rad och vi var bara två som satt där så sätet i mitten var ledigt så vi fick lite extra utrymme. Han som satt bredvid var en jättetrevlig skåning som skulle till New York och hälsa på sin dotter som bor på Manhattan (jag vill också bo på Manhattan!!!). På grund av dåligt väder över Island så flög vi över Skottland istället, vilket gjorde att flygresan blev 9 timmar lång istället för drygt 7…

Men det gick hyfsat fort ändå, mycket tack vare skåningen bredvid mig. Han berättade att han höll på att amatörforska om en svensk som utvandrade till Amerika nån gång på 1870-talet. Planen var att mannen skulle bo där i två år och tjäna ihop tillräckligt med pengar för att han och hans fru och två barn (som var kvar i Sverige) skulle kunna köpa sig en egen gård. Efter sju år hade han inte kommit tillbaka och ingen hade hört ifrån honom, så hans fru ansökte om att få honom dödförklarad eftersom hon ville gifta om sig med en annan. Precis när allt var klart med bröllopsplanerna knackade det på dörren en dag och där stod hennes utvandrade man! Jag hade nog blivit aningens småsur för att han inte hört av sig tror jag 🙂 men uppenbarligen gick det i så fall över rätt fort för hennes del för de gifte om sig med varandra istället och fick tre barn till. Så kan det gå! Det som gör historien ännu mer fascinerande var att han inte var ensam när han kom tillbaka, utan han hade med sig tre indianer som han blivit bekant med (han hade bott i Nebraska). Han och indianerna satte ihop en show och åkte runt i Sverige, Norge och Danmark och turnerade och blev ganska kända och omtalade. Det bästa var att det inte var någon slags freakshow där indianerna skulle ”visas upp”, utan det var helt och hållet på deras villkor och de och svensken var kompanjoner och jämlikar. Efter några månader blev dock en av indianerna sjuk och dog och då återvände de andra två till Amerika. De åkte tydligen inte med passagerarbåt utan med en lastbåt, om det var för att de inte hade pengar eller om de nekades att köpa passagerarbiljett pga. att de var indianer vet man inte. Trots rejäla efterforskningar har ingen lyckats hitta deras historia nedtecknad någonstans, det verkar som om de aldrig talade om sin Europaresa efter att de kommit tillbaka till Amerika vilket är ett mysterium i sig. Att åka på en så lång resa på den tiden var ju inget vem som helst gjorde precis, och borde ha blivit omtalat. En väldigt fascinerande historia, förhoppningsvis ska det bli en bok av det så småningom och den kommer jag absolut att läsa i så fall!

Väl framme på Newark, New York, gällde det att slå ihjäl de närmsta 5 timmarna. Jag började bli rätt seg, särskilt efter att ha drabbats av matkoma efter att ha ätit kvällsmat på McDonalds. Sista timmen var jag så trött att jag mådde illa, då hade jag varit vaken i 20 timmar nånting (kan verkligen inte sova på flygplan). Vid ”min” gate stod det ett plan som skulle till San Fransisco och var rätt rejält försenat. En halvtimma innan vi skulle gå ombord på Greensboro-planet stod SF-planet fortfarande kvar, men ändå stod det på skärmarna att Greensboro-planet skulle gå ”on time”. Jag hade ju mina tvivel förstås, och mycket riktigt ropade de strax därefter ut att planet till Greensboro skulle bli en timma försenat. När man redan väntat i nästan 5 timmar och dessutom varit igång i över 20 timmar så känns ytterligare en timme som tio, minst. Men till slut kom vi faktiskt iväg, och jag lyckades halvslumra den dryga timmen det tog till Greensboro. Väl där stod Björn och väntade, och det var underbart att se honom igen!

Det konstiga var att när han kom in i ankomsthallen 20 minuter innan mitt plan landade såg han min väska stå där och vänta 😕 Alltså måste ju den ha kommit med ett tidigare plan från Newark, och varför i herrans namn kunde då inte jag också ha åkt med det planet???  Det kan ju ha varit fullbokat förstås, men så totalt fullbokade brukar de inte vara att det inte finns en enda liten plats över. Jaja, nu var jag framme i alla fall och klockan 23 var jag äntligen hemma i Summerfield, då var det exakt 24 timmar sen jag vaknade på morgonen i Göteborg… Det kändes som om jag varit borta i flera veckor, det var så mysigt att äntligen få krama om Max och Tess igen och försöka lugna ner två hysteriska hundar som höll på att krypa ur skinnet av lycka över att matte var tillbaka! Stackars Tess hade fått influensan som härjar just nu, men Max var pigg och glad. Och när jag packade upp grillchips, lösgodis och choklad kändes nog livet rätt bra för båda två 🙂

Sverigeresa

av utvandrare

Nu är jag i Sverige, och har varit i några dagar. Har nog aldrig frusit så mycket i hela mitt liv! Kan man verkligen vänja sig vid värmen så snabbt? När jag kom till Lysekil i fredags var det 9 minusgrader och jag trodde på allvar att jag skulle frysa ihjäl. Sen att jag hade på mig sneakers (eftersom mina vinterkängor klämmer i tårna så jag hade ingen lust att ha på mig dem på hela resan), iskalla vantar (köpte dem i Greensboro där de utlovades att klara de kallaste vinterdagar men kanske inte med svenska mått…) och ingen mössa gjorde väl inte saken bättre. Jag åkte tämligen omgående på en förkylning med värkande hals, hosta och snuva.

Resan hit gick dock rätt bra, särskilt med tanke på att det tog 21 timmar från dörr till dörr. Jag hade bland annat med mig en crock pot till en kompis, inklusive en transformator så att det ska gå att använda den i Sverige. När jag gick igenom security blev jag stoppad och tvungen att gå med till ett särskilt litet bord och öppna väskan, och naturligtvis var det transformatorn de hakade upp sig på. Vakten tog fram nån grej som såg ut som en liten metalldetektor och höll ovanför den, antar jag, misstänkta bomben med bister min. Jag har precis lyssnat på boken El Choco (som ljudbok då alltså), som handlar om en kille från Kungälv som åkte fast för att han försökte smuggla kokain från Bolivia och därför fick sitta i bolivianskt fängelse i 5 år. Det är inte utan att den boken dök upp i huvudet när jag stod där och försökte se ut som om jag var fullständigt oskyldig. Vilket jag ju i och för sig var också, men amerikanska poliser och flygplatspersonal har en förmåga att få en att tro att man kanske är lite skyldig i alla fall… Det gick bra i alla fall, jag kunde ta med mig väska med bom… jag menar transformator och allt och gå ombord.

Blev dock väldigt besviken och misstänksam (med rätta skulle det visa sig) när jag senare klev på planet i New York, det som alltså skulle ta oss över Atlanten. Ett litet skruttplan, ett sånt där med tre platser på var sida mittgången, var det. Jag hade sett fram emot ett sånt där stort fint plan med lite plats att röra sig på och säten som inte är så gamla och slitna att tyget nästan gått hål på. Men eftersom det bara skulle ta 7,5 timma till Arlanda så fick det väl gå, och jag hade ju bokat den billigaste resan jag kunde hitta så jag fick väl skylla mig själv.

Jag beställde in rödvin till maten (till det facila priset av 7 dollar 😯 ) och tänkte koppla av med att titta på en film medan jag åt. Förtexterna rullades upp, kameran zoomade in på de två huvudpersonerna, den ena av dem öppnade munnen för att leverera den första repliken – och då dog alltihop. Datateknikern i mig gick enligt protokoll 1A och startade genast om skärmen; samma resultat. Ny omstart och val av annan film; samma resultat. Det enda som funkade var kartan med färddata, men den blir aningens tråkig att stirra på i 7,5 timmar. Flygvärdinna tillkallades, systemet startades om centralt två gånger; samma resultat. Nu började jag så smått hoppas på att bli framflyttad till business class, jag har hört om nån som blev det när entertainmentsystemet inte funkade. Dock dog den förhoppningen ganska omgående, eftersom jag hörde klagomål lite varstans ifrån och insåg att det nog var mer än halva planet som inte hade någon bild på sina skärmar. Suck! Det blev till att läsa en bok istället, och försöka sova lite men jag kan praktiskt taget aldrig sova på flygplan och det gick inte denna gången heller.

Väl framme i Stockholm låg det snö på marken vilket kändes lite exotiskt sådär. 🙂 Som tur var kom jag ett par dar innan det fullständiga snökaoset bröt ut, och när jag åker hem imorgon flyger jag över Düsseldorf så förhoppningsvis ska jag slippa inställda flyg (åtminstone pga. vädret…).

Annars har det varit en trevlig Sverige-vistelse. Jättekul, förstås, att träffa mamma, pappa och brorsan igen. Och kul att träffa kompisar, kollegor och annat i Göteborg! Det har varit fullt upp hela tiden, jag har varit riktigt produktiv på jobbet och har dessutom hunnit med lite shopping mellan varven så jag är nöjd. Ikväll är det en liten fest här på jobbet och imorgon bitti går färden hem till Summerfield igen. Jag har lite svårt att bestämma mig för vad som är ”hem” nu för tiden, har jag märkt! När jag skulle till Sverige sa jag till alla att jag skulle åka hem, och nu när jag är här säger jag att jag ska hem till Summerfield. Det är lite ”Wherever I lay my hat”-känsla just nu! 🙂

Avslutar med ett par vinterbilder från Göteborg, det har varit kul att få en veckas vinter åtminstone men ändå blev jag rätt avundsjuk när jag pratade med Björn häromdagen och han berättade att det var +24°C i Summerfield… Men å andra sidan kan det mycket väl bli några snödagar i Summerfield också framåt januari-februari nångång!

sodravagen

nackrosdammen

kuber

Black Friday

av utvandrare

Har kämpat med detta inlägg i flera dagar, WordPress vägrade att ladda upp bilder helt plötsligt. Till slut hittade jag en ”smygväg” och lyckades ladda upp bilden. Så, enjoy! 🙂

Dagen efter Thanksgiving är det Black Friday, vilket är den största readagen på hela året. Många affärer öppnar kl 24.01, vissa till och med redan på torsdag kväll, och sedan har de öppet fram till 22.00 på fredag kväll. Jag frågade ganska många innan hur de brukar göra, ska man vara där redan när de öppnar eller är det bättre att ställa klockan och komma tidigt på morgonen? Samtliga svarade att Black Friday är fruktansvärt och att de gör allt de kan för att undvika affärer överhuvudtaget den dan… Hysteriskt mycket folk, hysterisk trängsel, hysteriska köer. Allt för att göra ett riktigt bra klipp!

Tess hade dock längtat efter Black Friday i månader, och jag var också rätt nyfiken om jag ska vara ärlig! Så efter att ha åkt hem efter den goda Thanksgivingmiddagen la vi oss och sov ett par timmar, och strax innan 12 på natten gav vi oss iväg till Four Seasons. På vägen dit var det tämligen öde på gatorna, så vi började så smått undra om vi missat nåt. Vi hade kollat innan och de affärer vi skulle till öppnade 24.01, men de allra flesta skulle inte öppna förrän 06.00. Hade vi kanske sett fel så att alla öppnade kl 6? Men när vi kom fram till köpcentrumet rådde det inget tvivel om att det var readags. Packat med bilar på parkeringen, och packat med folk där inne! Vi har varit på Four Seasons många gånger men det har nog aldrig varit så mycket folk som det var nu 🙂

IMG_2275

Tyvärr var ju köerna därefter också. Vi stod i kö 30-50 minuter/affär, så vid 3-tiden på natten hade vi bara hunnit handla i tre affärer. Då gav vi upp och begav oss hemåt, men vi var väldigt nöjda med våra fynd. Jag misstänker att det blir en repris nästa år, det är något speciellt och ”busigt” med att shoppa mitt i natten! 🙂

Thanksgiving

av utvandrare

I torsdag var det äntligen dags för Thanksgiving. Vi hade inte alls förstått vilken stor helg det är här i USA, men som Annika påpekade i en kommentar tidigare så är det ju en icke-religiös helg som därför firas av i princip alla amerikaner. Eller i alla fall nästan icke-religiös? För er som (liksom jag måste jag erkänna) inte har så god koll på varför Thanksgiving firas i USA så kan jag nu berätta att det är en tradition som sträcker sig tillbaka till när de första pilgrimerna kom till Amerika med Mayflower. De slet hårt i början för att odla marken, och fick även hjälp av indianerna. När de äntligen fick en god skörd firades det med en fest till gudarnas ära. Så lite religion verkar det ju finnas med, men framförallt är det en högtid där det går ut på att visa sin tacksamhet.

Vi hade blivit inbjudna av våra närmsta amerikanska vänner till deras firande. Jag såg fram emot det jättemycket, så kul att se hur en ”äkta” Thanskgiving-middag går till! Nu är vi ju, som kanske framgått tidigare 🙄  inte jätteduktiga på att planera innan och se till så att saker som ska inhandlas blir inhandlade i god tid. Således blev det så att ingen av oss hade köpt presenten vi tänkte ha med oss, en flaska god olivolja och dito balsamvinäger, i förväg. Äsch, det fixar vi på vägen dit tänkte vi, det ligger en Harris Teeter (fin mataffär) i närheten av där de bor. Tyvärr kom vi iväg lite sent, men om vi bara rusade in snabbt, ryckte åt oss de två flaskorna och skyndade mot kassorna utan att passera Gå så skulle det gå finfint. Det hade det säkert gjort också, om bara affären hade varit öppen. Thanksgiving är ju, som sagt, en stor högtid och hela stan var igenbommad i princip. In i bilen och i ilfart iväg till Target (stort varuhus) som låg en liten bit därifrån. Efter oss körde en farbror som såg lika desperat ut som vi, förmodligen trodde han att vi visste vad vi gjorde och hakade på. Target har alltid öppet, klart de skulle ha det nu med tänkte vi. Nix. Mörkt och stängt.

Nu började situationen bli lite jobbig, minst sagt. Första Thanksgiving-firandet hos snäll och omtänksam familj som bjudit oss till sin familjefest, inte sjutton kunde vi komma dit tomhänta! Plötsligt fick vi syn på en K-mart-skylt som lyste som en hägring vid en bensinstation. Vid det laget hade vi övergivit tanken på god olivolja och dito balsamvinäger. Vad som helst gick bra; chokladask, karamellpåse, brödlimpa, vad som helst! In på bensinstationen och, herren vare lovad, där stod en välfylld hylla med vinflaskor. Jag älskar detta land som säljer vin till och med på bensinstationer! Det var väl inga årgångsviner direkt, men vi ryckte till oss en vit och en röd i den övre prisklassen och sprang till kassan. Jag hade hoppats på att de åtminstone skulle ha en fin presentpåse att stoppa flaskorna i, men det blev en brun papperspåse… Jaja, vi hade åtminstone med oss nånting!

Förutom oss hade de även bjudit in sina judiska grannar som vi aldrig träffat förut, så det var extra kul. Vi blev varnade innan att inte nämna orden ”Jerusalem”, ”Gaza” eller ”Hamas”, detta var ju när konflikten var i full gång och eftersom de har en dotter som är bosatt i Jerusalem var det ett känsligt ämne. Jag kände mig som Basil i Fawlty Towers, ”don’t mention the war” ni vet, och var övertygad om att jag skulle dra upp ämnet ideligen av misstag. Det roliga var att när vi väl var där så var det den judiska familjen själva som flera gånger berättade om Jerusalem så vi behövde inte oroa oss! 🙂 De var väldigt trevliga och det var jätteintressant att höra dem berätta lite om judendomen och om livet var för deras strängt religiösa dotter i Jerusalem.

Höjdpunkten var ju, förstås, maten. Hjälp, vad mycket mat! Och hjälp, vad gott det var… Kalkon, förstås, en stor bjässe som säkerligen räcker till diverse pajer, stuvningar, pastarätter och annat smått och gott ett bra tag framöver. Stuffing, som faktiskt var riktigt gott. Jag hade oroat mig lite för hur det skulle smaka, men det var helt ok. Ytterligare en stuffing med majs, stuvning med gröna bönor, sötpotatispaj, potatismos, cranberrygelé, sås… Vi åt så vi höll på att spricka, och sen var det pumpapaj, äppelpaj och brownie till efterrätt! Innan vi högg in på maten är det tradition att alla runt bordet talar om vad de är tacksamma för. Våra goa barn överraskade oss med att säga att de var tacksamma för sin syster/bror, och sina fantastiska (jag tror ordet ”awesome” nämndes, just sayin’ 😉 ) föräldrar. Blev riktigt rörd!

Det mysiga med den här helgen är just att det är en helg där släkt och vänner samlas, äter gott och myser tillsammans. Inte någon hets med presenter som ska inhandlas och hus som ska pyntas, utan det viktiga är att bara träffas. Vi borde ha något liknande i Sverige!

East Indian curried chicken breasts with capers and brown rice

av utvandrare

…eller, på svenska, öst-indisk currykyckling med kapris och råris. Med andra ord, ett till recept man kan göra i sin crock pot/slow cooker:

  • 5 dl hackade plommontomater
  • 2,5 dl kronärtskockor, sköljda och hackade
  • 2,5 dl hönsbuljong
  • 1 stor hackad rödlök
  • knappt 1 dl vitt matlagningsvin
  • 0,5 dl kapris
  • 2 msk tapioca (eller maizena eller nåt annat som man reder sås med)
  • 2 tsk curry
  • 0,5 tsk timjan
  • 0,25 tsk salt
  • 0,25 tsk svartpeppar
  • 0,7 kg kycklingfilé
  • (jag brukar även lägga till chili för att få det lite extra kryddstarkt)
  • råris eller annat ris efter tycke och smak
  1. Lägg i tomater, kronärtskockor, buljong, lök, vin och kapris i grytan.
  2. Blanda tapioca, timjan, salt och peppar i en liten skål. Häll i blandningen i grytan och blanda väl. Lägg i kycklingen. Täck kycklingen med såsen. Sätt på crock pot’en på LOW i 7-9 timmar eller HIGH 3-4 timmar.
  3. Servera grytan med ris.

Blue Ridge Parkway

av utvandrare

Nu har det varit några hektiska dagar här. Förra veckan var det Thanksgiving, och barnen hade skollov onsdag-fredag.

På onsdagen passade vi därför på att åka till Blue Ridge Parkway, en fantastiskt fin väg som börjar uppe i Virginia och går ner till North Carolina. Den började byggas 1935, när Roosevelt var president, och går delvis längs med bergskedjan Blue Ridge. Väl värt ett besök, till och med barnen som var lite skeptiska tyckte att det var värt bilresan. Lite synd dock att vi inte åkte dit för 2-3 veckor sedan, när löven fortfarande röda och gula på träden. Kan tänka mig hur vackert det var då, nu var det mest bruna löv, om ens några alls, men landskapet var otroligt vackert ändå. Hundarna var också med, såklart! Det är lika kul varje gång att se hur de blir alldeles till sig när de kommer till ett ställe de aldrig varit på förut.

Vi hade tagit med oss fika, och stannade även på Bojangles (snabbmatsrestaurang) på vägen upp för att äta lunch. Jag hade aldrig varit på Bojangles förut, och var lite förvirrad över hur det funkade och vad jag skulle beställa. Björn, som varit där förut en gång, var ute och rastade hundarna och var inte till mycket hjälp. Halva personalstyrkan (och ett par av kunderna) var till slut inblandade i vår beställning, de blandade menyförslag med entusiastiska välkomsthälsningar efter att vi berättat att vi nyss flyttat hit från Sverige. Tess suckade och undrade varför vi aldrig bara kan gå in på en restaurang och beställa utan att det ska krånglas så mycket. Sen att det är hon som är en av de krångligaste i familjen (fröken-”jag kan ta en Big Mac tack, men inte någon dressing och ingen ost, men gärna sallad fast absolut ingen saltgurka, och så en lemonade om de har, eller en apelsinläsk, eller kanske vatten förresten, bara det inte är coca cola”) det talades det tyst om… 🙄 🙂 Till slut enades jag, barnen och alla andra om att vi skulle ta en ”Family Feast”, nån pakethistoria med lite av varje i (olika sorters kyckling, ris, bisquits, sweet tea). Det kostade 28 dollar vilket ju borde gjort mig lite misstänksam, men vi körde på det. In kommer ett berg av mat, tillräckligt för att föda samtliga inne på restaurangen… Björn hittade oss knappt bakom alla kartonger och högar med ris och kyckling när han väl kom in, och vi åt Bojangles-mat i tre dagar efteråt! 🙂 Men gott var det i alla fall.

När vi sen gick därifrån glömde jag min väska, och en snäll farbror sprang ut och ropade efter mig och frågade om det var min väska som hängde kvar på stolen där inne. Snabbt in igen, och mycket riktigt var det min väska. Det där var ganska typiskt för hur man gör här i USA, hade det varit i Sverige hade farbrorn säkerligen tagit med sig väskan ut så att jag kunnat få den direkt, men så skulle man inte göra här. Tänk om det inte varit min väska, då kanske någon skulle anklagat honom för att försöka stjäla den. Bättre att den får hänga kvar och att jag själv får gå in och hämta den… När jag tackade honom och de övriga vid bordet tittade en av tanterna på mig och frågade lite tvekande om jag möjligtvis var från Atlanta, med tanke på accenten? :mrgreen: Jag förklarade att jag kom från Sverige, och då blev de alldeles till sig allihop och tyckte att det var helt fantastiskt så jag blev kvar där inne en stund och pratade med dem. Det där är ganska symptomatiskt för hur människor är här, de tycker alltid att det är väldigt fascinerande att man kommer från Sverige och har flyttat så långt. Vi svenska verkar ha bra rykte här! 🙂

Nåväl, till slut kom vi iväg i alla fall och kunde köra vidare upp mot Blue Ridge Parkway. Den är hela 755 kilometer lång så vi åkte inte hela eftersom det ju var en bit att åka bara för att komma fram till den, här kan ni se hur vi åkte (klicka och dra i kartan för att se hela rutten):

En hel hög med bilder från färden:

Här stannade vi första gången och gick en runda med hundarna. Utsikten var helt ok!

Jag trodde först att det satt ett djur i trädet så jag var tvungen att ta kort och zooma in ordentligt för att se lite bättre. Ingen liten björn tyvärr, bara en gren!

På väg mot posering! 🙂

Vi (eller i alla fall jag) trodde att det var nationalpark runt omkring, men det visade sig att det bor folk här. Det fanns gott om små bondgårdar, och kossor på bete. Tänk vilket fantastiskt liv de har här, man skulle önska att alla djur skulle få ha det så bra…

På väg mot fika…

Här fanns en fin rastplats:

…men tydligen är det fler som tycker det…

På spaning efter den björn som flytt? Vi såg aldrig till några björnar, och det var nog tur det!

På vägen hem stannade vi till för att tanka. Bensinstationen var en upplevelse i sig, klart trevligare än Statoil! 🙂 Jag gillade speciellt indianen som vakade över pumporna, och bar-b-que-skylten strax intill gasflaskorna med varningen om att inte röka…

Hela resan tog drygt 8 timmar. Innan vi åkte hade vi laddat vår älskade crock pot med en Chicken Masala-gryta, så när vi kom hem var maten klar och det var bara att slå sig ned och äta. Härlig avslutning på en mysig dag!