Idag har jag släpat mig iväg till veterinären med båda hundarna. Ja jag säger släpat, eftersom jag åkt på antingen en rejäl förkylning eller också influensa med ont i halsen, feberont i kroppen (fast utan feber än så länge) och är allmänt ynklig, så jag hade hellre legat hemma och tagit hand om mig. Men jag hade bokat tid för rabiesvaccination och ville verkligen få det gjort så det var bara att ge sig iväg.

När jag satt i väntrummet och väntade kom det in ett äldre par med en rejält fet cocker spaniel. Alldeles livrädd var den stackarn, skakade i hela kroppen och gömde sig omedelbart under bänken i väntrummet. Jag småpratade lite med ägarna, och efter en stund frågade tanten om mina hundar var innehundar eller utehundar (indoor or outdoor dogs). Jag blev lite ställd och fattade inte vad hon menade först, men sen tänkte jag att hon kanske menade ifall de bodde inne i huset eller om jag hade dem i hundgård.

Så jag svarade att de var innehundar, visserligen är de väl ute rätt mycket i trädgården och så men de bor inomhus. Sen frågade jag hur det var med deras hund, och då svarade hon att att han är helt och hållet en innehund. De tar nästan aldrig ut honom, nån gång rastas han i trädgården och det händer att de går en liten bit med honom på gatan men annars är han inne. Jag blev så paff att jag inte fick fram ett ord, och precis då kom min veterinär så jag fick inte en chans att fråga något mer.

Innekatter är ju vanligt att man har, men innehundar?! Jag hade inte en tanke på att det kunde vara så hon menade när hon frågade om mina hundar. Fy sjutton vad jag tycker synd om hundstackarn! En så livlig ras som cocker spaniel dessutom! Inte undra på att han var så fet, och inte undra på att han var rädd heller för den delen. Innan hade de berättat att de precis varit och hämtat honom på PetSmart (stor djuraffärskedja här i USA som även har hundtrim och vardagslydnadskurser). Han hade varit där sedan morgonen (detta var 4 på eftermiddagen) och blivit trimmad, och sen hade de kört direkt till veterinären för vaccinering. Så den arma hunden som i princip aldrig kom utanför dörren hemma hade alltså på en enda dag behövt bli både klippt och sedan fått en spruta hos veterinären. Det är nog tur att man inte vet hur alla hundar, och djur överhuvudtaget, har det. De tyckte säkert själva att de behandlade sin hund på bästa sätt, mat fick han ju så det räckte och blev över i alla fall, men att de inte förstår att en hund behöver få komma ut och röra på sig ordentligt, nosa och springa omkring och leva lite hundliv åtminstone en stund varje dag… 😦

Max har den senaste månaden eller så haft ont i sin nacke lite till och från. Vi har köpt en ny kudde till honom nu eftersom den gamla verkligen gjort sitt och förhoppningsvis ska väl det lösa problemet. Men idag på morgonen sa jag till honom att han ju kunde titta in hos skolsyster och be henne titta på nacken och se om hon hade någon idé om vad värken beror på.

När jag var ute med hundarna för nån timme sen ringde telefonen, det var skolsyster. Hon visste inte riktigt vad nackvärken kunde bero på så vi får boka tid hos läkare om det inte ger med sig med den nya kudden. Men nu till problemet. Han har ju ont idag, så hon hade värmt en vetekudde och lagt på nacken och hade gärna velat ge honom en värktablett också. Men vi hade inte lämnat in årets ”medical form”, som är ett intyg över hans hälsa och vilka mediciner han tar. Jag visste mycket väl att vi inte gjort det, det är nämligen inte så att man bara själv kan fylla i alla uppgifter om hälsotillstånd, läkemedel, vaccinationer, försäkringsbolag, försäkringsnummer, adress och telefonnummer till läkare osv., osv., utan dessutom måste man boka tid hos barnets läkare för en årlig check up och så måste läkaren skriva under intyget.

Det är rätt mycket för familjen Villing just nu så det har helt enkelt inte blivit gjort än. ”Och förresten”, tillade skolsköterskan med sträng röst, ”så kan jag inte se att ni lämnade in något förra året heller. Och vi påminde om det i oktober förra året.” Jaha, tävlingen om årets, och fjolårets uppenbarligen, sämsta mamma är avgjord! Men jag blir aningens trött på all denna administration och alla papper som måste fyllas i för precis allting så jag kunde inte låta bli att bli lite upprorisk åtminstone. ”Om jag ger dig tillåtelse här över telefon att ge honom en Ibuprofen, kan du göra det då? Det är helt ok för min del!”. Men nej, så kan man ju självklart inte göra, hur skulle det se ut?! Läkaren måste ju intyga att han inte skulle dö av en värktablett, ”you would be surprised if you knew what some parents don’t want to tell us about their kids medications.”

Så istället för att riskera att Ibuprofenen skulle krocka med någon annan medicin så är de tvungna att avstå från att ge den. Jag förstår ju att de bara gör som de är tillsagda och vad försäkringsbolagen kräver av dem och att hon inte är ute efter att jävlas, men jag kan bli lite trött på systemet i sig. Så jag föreslog lite försiktigt att det skulle underlätta om det räckte med att lämna in ett intyg en gång och sen kunde man ju bara meddela om det skulle bli några ändringar, istället för att göra om hela proceduren varje nytt skolår. Men det gick ju inte förstås, försäkringsbolagen kan ju inte lita på att föräldrarna verkligen sköter det!

Så nu får jag väl ta tag i detta och boka läkarundersökning för båda barnen (och se till att lägga ner värktabletter i deras skolryggsäckar så länge så att de kan ta själva i smyg om de skulle behöva…). Suck.

Som jag nämnde i förra inlägget så åkte alltså Björn och jag ensamma till Sverige när det var begravning, och barnen var kvar här alldeles ensamma. När Björn först föreslog att vi skulle göra så var mitt instinktiva svar ”men herregud det klart att vi inte kan göra så!”. Sen funderade jag lite till, och kände dels rent själviskt att jag verkligen ville att han skulle vara med, och dels att barnen är ju faktiskt inga småbarn längre. Max är 17 och Tess 15, klart att de kan överleva på egen hand i 5 dagar! Men läskigt var det (för mig alltså), det ska jag inte sticka under stol med. Hade vi bott i Sverige och av någon anledning behövt åka till USA både två så hade jag nog inte tvekat lika mycket, men nu när vi bor i ”främmande” land så är det lite annorlunda.

Vi gjorde upp med två av de grannar vi umgås mest med att de skulle hjälpa till om det skulle behövas. Sen pratade vi med tre till av våra vänner här, dels en familj där han är från Sverige och hon från USA vilket är en bra kombo om det skulle hända någon större grej tänkte vi, dels en amerikansk familj som vi umgås mycket med och som barnen känner och dels en svensk familj som vi också umgås med och som barnen känner. Fler än så ville vi inte blanda in, vi kunde ha pratat med ännu fler grannar men risken är ju att det sprider sig att det är föräldrafritt i vårt hus och det är ju onödigt.

Anne, den ena grannen, påpekade en sak som fick oss att återigen inse att vi är långt från Sverige och i ett land som har lite andra regler och lagar än vad vi är vana vid. Hon frågade nämligen om vi fixat ett ”consent form” ifall något av barnen blir sjuka. Här är det ju nämligen så att vårdnadshavaren måste ge sitt tillstånd innan läkaren kan behandla barnet. Är inte vårdnadshavaren på plats måste den som kommer in till sjukhuset med barnet visa upp ett skriftligt intyg från vårdnadshavaren att den personen har rätt att ge tillstånd, annars kan de inte göra något. Jo, de får rädda livet på barnet, men inte så mycket mer. Inte ge så mycket som en huvudvärkstablett en gång, om det inte är så att barnet dör om det inte får den. Dels på grund av lagen, och dels på grund av försäkringsfrågan, någon måste ju betala för kalaset. Det var ju en himla tur att hon påpekade det för åtminstone jag hade inte haft en tanke på det, men nu mailade hon över formuläret så att vi kunde ge dem tillstånd att besluta om våra barns eventuella vård. Intyget gällde då alltså enbart för dem, man måste ange vem det är man ger tillstånd till så det går inte att skriva något i stil med att ”den som innehar detta papper får besluta”. Hade det alltså samtidigt hänt något med Anne eller Scott så hade det blivit problem, men vi kunde ju samtidigt inte fylla i hur många formulär som helst bara för att gardera oss.  Två ex fick vi fylla i ändå, vi kunde ju inte skriva in uppgifterna om båda barnen på samma papper… Denna administration gör mig galen ibland, men det är bara att acceptera läget!

Sen åkte vi i alla fall. Det var sista veckan på sommarlovet för Tess, medan Max skulle börja skolan redan på onsdagen (vi åkte på söndagen). Allt gick över förväntan bra! De skötte sig alldeles utmärkt, bråkade inte (vad vi vet i alla fall!) och tog hand om hundarna och sig själva hur bra som helst. På onsdagen kom Bob och Karen, den amerikanska familjen, och tog med dem ut på restaurang. Mycket uppskattat, tack igen för det B & K! En av kvällarna kom grannen, Heather, och knackade på. Hon skulle iväg till Chick-Fil-A och handla kvällsmat till sin familj och ville höra om våra barn ville ha mat de också. Till hennes förvåning svarade Tess nej, hon höll nämligen som bäst på med att laga vegetarisk pasta! Det var nog inte riktigt det svaret Heather hade väntat sig, när jag pratade med henne sen var hon mäkta imponerad! 🙂

Det var egentligen bara en incident. Max åkte ju skolbuss till och från skolan, men på onsdagen, första skoldagen, ringde busschauffören till oss klockan 22 (dvs. klockan 16 amerikansk tid) och sa att han inte kunde hitta Max. Han hade ringt honom på mobilen men inte fått tag i honom, och han var inte vid busshållplatsen. Vi hade pratat med skolan om att vi var i Sverige så att de skulle veta om det, så därför var chauffören extra uppmärksam på att Max inte kom. Panik! Där satt vi i Sverige och kunde inte heller nå Max på telefon och hade därmed ingen aning om vad som hänt, och vad tusan gör man då?! Dock löste det sig rätt fort. En lärare gick och kollade i ett uppehållsrum och där var Max och hade inte märkt att telefonen var död, så värre än så var det inte. Han är ju som sagt 17 år och är väldigt kapabel att lösa eventuella problem så han skulle alldeles säkerligen ha tagit sig hem på egen hand om det hade krävts, men just när man är så väldigt långt bort så blir man ju extra skärrad när något händer…

På fredag natt kom vi hem igen. Det allra sista flyget, från Washington till Greensboro, var försenat men bara knappt en timme ändå. Underbart skönt att komma hem till barnen igen! Jag hoppas verkligen på en lugn höst nu, vi skulle behöva det allihop…

Nu har vi varit hemma i två veckor, efter resan till Sverige. Denna gången åkte Björn med, vilket var enormt skönt. Vet inte om jag fixat att åka själv en tredje gång, och denna gången var vi ju dessutom tvungna att rensa ut både sommarstuga och lägenhet och avsluta allting.

Begravningen var jättejobbig, men fin. Innan kände både jag och syster att vi hade kunnat göra i princip vad som helst för att slippa vara med, men självklart är det ju inget alternativ. Jag och Björn bodde på hotell i Uddevalla (jag kände att jag bara inte fixade att sova i mamma lägenhet), och naturligtvis var vi där just den veckan när det började regna något helt otroligt. Första kvällen var det med nöd och näppe att vi tog oss till Uddevalla, E6:an var översvämmad och det gällde att köra försiktigt så att vi inte åkte ner i alltför högt vatten så att vi blev ståendes. När vi äntligen kom till hotellet och slog på tv’n såg vi på nyheterna att vi var bland de absolut sista som lyckades ta oss fram, alldeles efter att vi passerat det värsta stället i närheten av Munkedal så stängde de av vägen för all trafik.

Kvällen innan begravningen regnade det igen, och jag var orolig för att vi inte skulle kunna ta oss fram till Lysekil dan efter och att vi skulle missa begravningen. Samtidigt som en liten del av mig önskade att det kanske skulle bli så bara för att slippa vara med… Men vi tog oss fram i god tid. Ceremonin var jättefin, men herregud vad jobbigt det var att sitta där. I januari var vi fyra stycken som satt på bänken längst fram och tog farväl av pappa. I februari var vi tre stycken som tog farväl av Mikael. Och nu i augusti var vi bara två kvar som sa farväl till mamma. Plus våra familjer förstås, men från att ha varit fem stycken i vår egna familj i december är vi nu bara två stycken kvar, det känns fortfarande svårt att greppa.

De tre ljusen på kistan representerar mamma, pappa och Mikael. Vår faster Mona gjorde kistdekorationen, precis som hon gjorde de tidigare dekorationerna. Jättefint och personligt.

Senare åkte vi upp och tittade på graven, när de flyttat dit alla blommor. Mammas och pappas grav närmast, och precis bredvid ligger Mikael och hans son Johan. Nu är de samlade alla fyra, och kan ta hand om varandra.

Vi hade tre dagar på oss att städa ur lägenheten och sommarstugan, och lyckades faktiskt. Min systers två döttrar kom också och hjälpte till, och väl var det annars vet jag inte om vi hunnit. Och orkat. Sommarstugan gick bra ändå, där var inte så många personliga saker eftersom mamma inte bott där denna sommaren. Men lägenheten var jobbigare, där fanns ju precis allt. Hur väljer man vad som ska sparas och vad som ska skänkas bort? Nästan allt är ju minnen, men det går ju inte att spara ett helt bohag. Vi sparade så mycket vi kunde i alla fall, och som tur var fick vi ställa det vi inte kunde ta med oss i vår snälla kusins ladugård så länge. Men första dan när vi skulle börja röja gjorde vi inte många knop. Det blev lite överväldigande alltihop, det gick inte att bara gå rakt in och kavla upp ärmarna och börja jobba. Men till slut blev vi klara i alla fall, och kände oss nöjda.

Dan efter begravningen åkte Björn och jag hem igen. När vi skulle gå ombord på planet i Frankfurt fick vi en trevlig överraskning. Vi blev uppgraderade till business class! Första gången i mitt liv jag flugit business, och herregud vad jag njöt. Var det någon gång i livet jag verkligen kunde vara värd att få resa lyxigt så var det då. Jag hade mått så dåligt och oroat mig så väldigt över begravningen och allt runt omkring, och nu var det som om åtminstone den spänningen kunde få försvinna. Så ljuvligt att kunna sitta på ett flygplan och sträcka ut benen hur mycket som helst, och till och med ligga ner och sova! Med mina långa ben (jag är 1,90) kan jag inte ens sitta rakt i de vanliga sätena utan måste vika benen åt ena sidan. När jag suttit så en stund och krampen börjar bli väl jobbig krävs det en hel del akrobatik för att kunna krångla över benen åt andra hållet, och sen tillbaka igen osv. Att nu kunna sitta hur jag ville var ljuvligt! Och maten! Få in en meny och kunna välja förrätt, varmrätt och dessert var en annorlunda upplevelse, helt plötsligt var ju flygplansmat riktigt gott! Jag skulle lätt kunna vänja mig vid att resa så, men det lär väl inte hända nån mer gång…

Sen var det jätteskönt att komma hem till barnen, förstås. Fy vad vi hade längtat, första gången vi båda två samtidigt varit ifrån dem så många dagar! Nu börjar vardagen igen, och på något sätt får vi börja försöka bearbeta det som hänt.

Fick en så fantastiskt fin present av en kär vän som jag aldrig ens har träffat ”på riktigt” men som ändå hjälpt mig och stöttat mig så mycket. Hon har tillverkat ett litet smycke, en skyddsängel, bland annat av en silversked! Så fantastiskt fint smycke och så omtänksamt gjort! Kommer aldrig att ta av mig halsbandet! 🙂 Tack Dorit, love you! ❤

Den 20 juli på eftermiddagen gick min mamma ut för att handla mat (tror vi). Det var väldigt varmt, som det ju varit länge denna sommar, och när hon kommit en bit på väg ramlade hon plötsligt ihop på trottoaren. Människor omkring försökte hjälpa henne och ringde ambulans när de insåg att det var riktigt illa. Ambulanspersonalen gjorde vad de kunde, och en kort stund började hjärtat slå, men när de kom fram till sjukhuset var hon redan död. På akuten kämpade de i 45 minuter för att återigen få igång hjärtat men det gick inte. Min mamma dog av en hjärtattack, 75 år gammal.

Denna våren och sommaren har varit fruktansvärd. Efter att först min pappa dog i januari och sedan min storebror 5 veckor senare tappade mamma livsgnistan totalt. Hon sörjde mer än jag någonsin sett någon sörja, och till slut orkade hennes hjärta inte mer. Jag kan inte fatta att jag sitter här och inom lite mer än ett halvår skriver om det tredje dödsfallet i vår familj.

Det är väldigt tungt just nu. Jag har inte orkat skriva om det förrän nu, och även nu orkar jag inte riktigt. Det har varit för mycket på för kort tid helt enkelt. Min brorson dog i september 2011, så på mindre än 3 år har fyra närstående försvunnit. Nu är det bara jag och min syster kvar i vår familj, och det känns helt overkligt.

Eftersom så mycket tid och energi gått åt till att försöka hjälpa mamma de senaste månaderna har jag inte riktigt kunnat sörja vare sig pappa eller Mikael ordentligt. Nu när allihop är borta kommer sorgen över allihop på en gång, och jag vet inte hur jag ska hantera det. Det går inte att sörja tre personer samtidigt, samtidigt är det svårt att koncentrera sig på en i taget. Jag vet att det kommer att kännas bättre med tiden och att jag då kan tänka mer på de glada och ljusa stunderna, men just nu är det svårt.

Jag saknar mamma jättemycket. Alla samtal man bara har med sin mamma, och som ingen annan kan ersätta. Hennes stora humor och förmåga att se det komiska och ironiska i det mesta som hände. Hennes passion för matlagning; ingen kunde koka soppa på en spik som hon och få det att smaka bättre än något annat man ätit. Hennes omsorg om oss barn och att inget dåligt skulle hända oss. Nästa år ska jag (förhoppningsvis, om inget mer händer) disputera. Det kommer att kännas väldigt konstigt och tomt att göra det utan vare sig mamma, pappa eller brorsan där, jag vet ju hur stolta de skulle ha varit och mamma pratade mycket om hur stort det kändes för henne. Jag har åtminstone min syster kvar, nu får vi ta hand om varann och våra egna familjer så gott vi kan.

Den största trösten just nu är att mamma åtminstone mår bra igen. Nu är hon tillsammans med pappa, Mikael och Johan och behöver inte sörja mer. Hej då mamma, jag älskar dig!

För ett par veckor sen (ja, jag ligger rejält efter med bloggandet…) fick vi ett glatt besked. På Max skola delar man inte ut alla awards på skolan, utan det är framförallt de awards som går till seniors (avgångsklassen) som delas ut där. Sista skoldagen meddelade de att resterande awards skulle skickas hem till de som fått dem.

Max gick ju och hoppades på att han skulle få ett, förstås. Han är väldigt duktig i skolan men det är hårt konkurrens så det är långt ifrån självklart att man ska få ett även om man har lyckats bra hela året. Om det skulle bli något gissade vi på matte eller historia i så fall, det är hans två bästa ämnen och de ämnen som han tycker är absolut roligast.

Sen kom ett mail med en bifogad lista på de som fått awards. Först och främst var det listorna med det som kallas Honor Roll och Head’s List. För att komma med i Honor Roll krävs att man har ett medelbetyg på minst 85% och att inget betyg varit under 70%. För Head’s List gäller ett medel på 90% och inget betyg under 70%. Här i USA betygsätter man allt – från minsta läxförhör till quiz, tester och de större examensproven – och man räknar då ut hur många procent rätt varje elev har. Sedan sätts betyg från A till F beroende på procentsatsen, exakt var gränserna går kan variera.

När vi kollade visade det sig att Max tagit sig in på Head’s List! Fantastiskt kul! Nu låter det nog som om jag skryter hejdlöst med hur duktiga barnen är, men det är inte bara det att vi är stolta för att de får bra betyg (även om det naturligtvis är jätteroligt) utan framförallt blir man man nog extra glad och stolt när man flyttat till ett annat land och det ändå funkar så bra för barnen. Det är inte lätt att byta land, skola, kompisar, ja precis allt, när man är i tidiga tonåren. Att lyckas med det och dessutom prestera så bra i skolan ser vi som ett tecken på att de trivs med tillvaron och det är viktigast av allt!

Nu var spänningen stor när vi även skulle kolla listan med awards. Jag var lite nervös faktiskt, jag visste att det skulle betyda så mycket för Max att få ett award (särskilt som lillasyster fått ett!) och han var verkligen värd ett. Vi kollade alla matteawards – ingenting till Max. Historia då? Nix, ingenting där heller. Men sedan bläddrade vi lite till och hittade hans namn; han hade fått ett award i kemi! Snacka om överraskning! Science, där ju kemi ingår, har varit hans största bekymmer sen vi flyttade hit. Förra året lästa han fysik, och det var en rejäl kamp för att hänga med. I år var det alltså kemi (här läser man ju ämnen i block istället för alla på en gång) och där har det gått bättre men han har verkligen fått jobba för det också.

Och belöningen kom ju till slut! Det award han fick var för ”Outstanding Contribution”.

Grattis Max, det här var du verkligen värd! ❤

I söndags var det ju Mors Dag hemma i Sverige, men här i USA ligger vi lite före och firade Mother’s Day redan den 11 maj. Det var en solig och varm dag, som började med blommor och presenter redan när jag vaknade. Eller, det är i alla fall den officiella versionen. Sanningen är att jag vaknade nån timma före de andra och tassade upp och gav hundarna mat och låg sen och läste en stund. Men det behöver ju inte min kära familj få veta, de kan ju få tro att de väckte mig! 😉

Presenten visade sig vara två tennisracketar och en jättekartong med tennisbollar! Vi har pratat länge om att vi ska skaffa tennisracketar eftersom det finns en tennisbana i området här, dessutom bara några meter ifrån vårt hus, men det har aldrig blivit av. Men nu fick jag det i present, perfekt! Och dessutom kul att få något som hela familjen kan ha roligt med. Några dagar innan hade vi köpt badmintonrack eftersom Tess gärna ville spela badminton, så efter frukost och hundpromenad plockade vi med oss alltihop och gick iväg till tennisbanan.

Tennisbanan är egentligen två banor bredvid varann, så vi kunde dela upp oss så att två spelade tennis och två badminton. Jättekul! Men oj så jobbigt… Det var ”bara” 25 grader varmt visserligen, men hög luftfuktighet så det tog på krafterna. Men helt klart behöver man jobba lite på kondisen… 🙂

På kvällen fixade Björn och barnen middag. Grillad kyckling, potatisgratäng, tzatziki och grillade småpaprikor. Jättegott, och lyxigt att slippa laga mat själv och bara bli uppassad hela dagen. 🙂