Jul i sommarvärmen

av utvandrare12 november, 2014

Idag är det Veterans Day här i USA, det är en helgdag för att ära krigsveteranerna. Det innebär att skolorna och vissa arbetsplatser är stängda, vilket Tess och hennes kompis ville utnyttja genom att åka till Four Seasons, Greensboros enda ”riktiga” mall. Vilket var helt ok med mig, skönt att komma hemifrån lite och jag packade ner datorn i ryggsäcken och planerade att sätta mig på Starbuck’s och jobba medan de shoppade loss.

Väl framme gick det knappt att hitta en enda parkering, det verkade som om större delen av Greensboros befolkning hade fått samma idé som vi! När vi klev ur bilen ångrade jag mig nästan att jag gått med på detta just idag. Värmen riktigt slog emot oss när vi öppnade bildörren, det var 22 grader varmt, strålande sol och alldeles ljuvligt ute. Jag hade ju varit på långpromenad med hundarna på morgonen men då, klockan 8, var det bara 6 grader varmt. Att känna värmen nu var helt underbart, och jag kände återigen att jag nog helt enkelt inte är gjord för vinterväder. Visst är det jättefint med gnistrande snö, -5 grader och strålande sol, men det räcker med nån vecka om året för min del och då kan jag lika gärna åka på semester upp i bergen för att få uppleva snön, jag behöver inte bo med den…

Men det var ju lite sent att dra sig ur då, så vi gick in och möttes omedelbart av Julen med stort J. Juldekorerandet har redan hållit på ett tag, Halloween var knappt över innan julen tog vid, och nu var det juleljus, granris och bjällerklang vart man än såg. En rejäl kontrast mot sommarvädret ute!

Åtminstone har inte tomten dykt upp än. Framför granen (på bilden ser vi den från baksidan) finns en ”tron” där tomten sitter så att barnen kan komma och sätta sig i hans knä och tala om vad de önskar, men det blir lite närmare jul.

Varje gång jag ser tomten ute på köpmarknader kommer jag att tänka på när Max fick prata med tomten på Jul på Liseberg när han var 4-5 år gammal. Hans absolut största önskan i livet då var att få en brandbil, han hade pratat i månader om hur mycket han ville ha en. Så när jag och Björn hittade en jättefin stor sak med små brandmän som man kunde leka med, en stege som gick att fälla upp och med en brandslang som kunde spruta riktigt vatten, så var vi otroligt nöjda. Så glad han skulle bli! Och det hade han säkert blivit också, om det inte var för den förbaskade tomten som fick höra vad han önskade sig. ”Åh en brandbil, ja det förstår jag att du vill ha! Och du vill väl ha en med sirener som tjuter va?” Hela Max lyste upp, självklart ville han ha en med sirener! Så när julafton äntligen kom och han fick en fjantig brandbil som visserligen gick att fälla upp stegen på, och som hade små brandmän som kunde köra bilen och stå på stegen, och med en brandslang som sprutade riktigt vatten, men INTE HADE SIRENER, så var hela julen förstörd. Lisebergs ledning kommer aldrig att få veta vilken tur det var att jag inte fick den där tomten mellan fyra ögon, det säger jag bara!

Nåja, tillbaks till köpcentret… Folkmängden till trots lyckades jag få ett bord på Starbuck’s och kunde jobba ett par timmar. Tjejerna hade jättekul och Tess hittade både tröja, skjorta och örhängen. De såg även en militär i full mundering som också var på shoppingtur. Rätt vad det var gick en äldre dam fram till honom och gav honom en stor kram och talade om för honom hur stolt hon var över honom och hur glad hon var att såna som han fanns som ”served our country”. Här är man verkligen patrioter på ett sätt som vi inte kan ana hemma i Sverige. Ska skriva lite mer om det i ett senare inlägg, det blir för mycket nu!

En kopp te, vad menar du egentligen med det?

av utvandrare10 november, 2014

Min vän och kollega Ellen Breitholtz har nyligen disputerat på sin avhandling som handlar om enthymem och topoi, och hur man kan använda sig av dem för att göra ett dialogsystem lättare att förstå och att använda. Enthymem (för alla som inte är så bevandrade i grekisk filosofi och Aristoteles verk!) är, väldigt kort sagt, argument som kan verka ologiska men i rätt sammanhang och om alla som deltar i samtalet har liknande bakgrundsinformation (topoi) så verkar de vara fullt logiska och begripliga. Ett exempel, från Ellens avhandling, är vad en person svarade efter att ha blivit inbjuden till en fest samma kväll som hen skulle på ett bröllop: ”Men bruden är gravid så jag kanske tittar in frampå småtimmarna”. Man skulle ju kunna tänka sig att upplysningen att bruden är gravid inte överhuvudtaget skulle vara relevant och knappast en vettig förklaring till att personen skulle kunna gå på en annan fest efter bröllopet, men om man vet att en som är gravid kanske ofta blir trött frampå kvällen och att det kan göra att bröllopet kanske inte håller på så sent in på natten, så är det plötsligt ett fullt logiskt argument till att personen kanske kan hinna med både bröllop och fest på samma kväll. Läs gärna åtminstone första kapitlet av Ellens avhandling, den är riktigt intressant!

Mitt tedrickande under Sverige-resan fick mig att inse vilka kulturella skillnader det finns när det gäller te och hur man tar för givet att de man är tillsammans med har samma preferenser när det gäller hur det ska drickas. Kort sagt, har man inte samma topoi när det gäller te så vet man aldrig hur det ska sluta när man ber om en kopp!

Så här var det. När jag kom till jobbet i Göteborg i måndags hade jag bokat möte med en ny kollega som jag inte träffat förut, en tjej som kommer från London. Oftast brukar man ju bara gå och hämta sig en kopp kaffe eller te i automaten när man ska på möte, men C var snäll och erbjöd mig en kopp från hennes tekanna som hon precis gjort i ordning. Jag tackade ja, och innan jag visste ordet av hade jag fått en kopp starkt te med mjölk i. Förstås. Brittisk som hon är kan jag tänka mig att hon inte överhuvudtaget tänkte på att fråga om jag skulle ha mjölk eller inte eftersom ”defaultvärdet” för henne vad gäller ”en kopp te” är te med mjölk i. Defaultvärdet för mig, svensk som jag är, är te utan mjölk, så jag hade inte en tanke på att säga till att jag inte ville ha mjölk i. Förstås. Som tur var så var det riktigt gott te, mjölkskvätten till trots! 🙂

Ett par dagar senare var jag och fikade med en kompis på Espresso House. När jag skulle beställa var jag en millisekund från att säga att jag vill ha varmt te, innan jag besinnade mig och bara sa te. Jag har inte beställt te på ett fik i Sverige på ganska länge insåg jag då… Här i varma North Carolina är det nämligen så att defaultvärdet på ”te” är is-te, ”iced tea”, så säger man bara ”tea, please” så brukar man få ett glas med is-te. Vill man ha varmt te måste man be om ”hot tea”. I kalla Sverige skulle nog ingen ta för givet att man vill ha is-te om man bara säger te, och absolut inte i november! 🙂

En tebeställning kan alltså vara betydligt knivigare att klara av än man tror, och det gäller att ha koll på vem man pratar med! Annars kan det bli som för en vän som skulle beställa hamburgare på drive-thru här i Greensboro. Det var strax efter att de flyttat hit från Sverige, och de hade precis börjat vänja sig vid att ständigt bli kallade ”honey” och ”sweetie” till höger och vänster (ska blogga om den vanan någon gång också!). Så när damen i luckan sa nånting som han inte riktigt uppfattade men tolkade som nånting i stil med ”will that be all, sweetie” så svarade han bara att han var nöjd och klar med sin beställning. Flera gånger. Ända tills det gick upp för honom varför hon var så envis och frågade gång på gång, det hon egentligen sa var inte ”sweetie”, utan hon frågade om han ville ha ”sweet tea” att dricka… 🙂

Djurlivet är verkligen… spännande här

av utvandrare11 augusti, 2014

Imorse när jag stod och borstade tänderna råkade jag kasta en blick bort mot badkaret. Det skulle jag inte ha gjort. Nere på botten, men strävande uppåt, kravlade denna lilla sötnos omkring:

Att jag inte dog på kuppen är ett rent under. Dessutom hade Björn helt själviskt åkt iväg till jobbet istället för att ta hand om fru och barn här hemma så jag kunde inte kräva att han gjorde sin manliga plikt och tog hand om monstret. Att be barnen om hjälp var uteslutet, så jag hade tre alternativ:

skrikande springa ut från badrummet, slänga igen dörren bakom mig och sen bara gå och vänta på att monstret skulle lyckas kravla sig upp över badkarskanten och komma efter mig eller
ringa 911 eller
modigt ta ett djupt andetag och ta hand om monstret själv

Alternativ ett var det som kändes mest självklart till att börja med. Men tanken på att monstret kanske skulle vara borta nästa gång jag gläntade på badrumsdörren och att vi kanske inte skulle hitta den på hela dagen och jag sen måste gå och lägga mig ikväll bara några meter därifrån kändes inte jättelockande. Alternativ två var ju betydligt bättre då. Frågan är bara om brandkåren skulle tycka likadant, och om det möjligtvis skulle bli väldigt kostsamt för min del. Helsike också, då återstod bara alternativ tre.

In på toa och ladda med en rejäl bit toapapper att fånga monstret med, men inte en så rejäl bit att det skulle bli stopp i toan så att monstret riskerade att komma lös (det blir stopp löjligt lätt i toaletterna här). Sen ta det där djupa andetaget och försöka lura hjärnan att tro att det var något litet och gulligt jag skulle plocka upp, och sen dyka ner i badkaret. Monstret hade åtminstone vett på att stå helt stilla och låta sig fångas in, jag har inget som helst minne av själva fångandet och nedspolandet men jag tror att det gick bra. Sen skurades hela badkaret noggrant kan jag säga, och proppen i botten kommer att sitta i hädanefter. Urk.

Happy 4th!

av utvandrare5 juli, 2014

4th of July idag, USAs nationaldag! Med resten av familjen i Sverige (fast nu äntligen på väg hem!) avstod jag från att gå på poolpartyt här i Lennox Woods i år. Visst hade jag väl kunnat gå ändå men det kändes inte kul att gå ensam. Istället åkte jag ner till stan och tittade på paraden tillsammans med goda vänner.

Första sommaren vi bodde här var vi och tittade på den, och deltog bland annat i ett försök i att slå världsrekord i ”flest personer att göra high five samtidigt”. Lite besvikna var vi på själva paraden då eftersom det inte var alls så spektakulärt som vi hade trott att det skulle vara. I år var jag förberedd och tur var väl det för nu var den ännu mindre än förra gången! Men det är ju kul att se ändå, helt klart. Vi hade tur med vädret i år, för två år sen var det runt 40 grader varmt och ganska olidligt, förra året började det regna framåt eftermiddagen men i år var det blygsamma 23 grader när paraden började och sen inte mer än 27 grader som varmast när vi var nere i stan. Perfekt!

Bilder från paraden:

Onkel Sam #1

Det behövs inte så mycket utrustning för att gå med i paraden, en flagga räcker gott!

Är det en dag om året då patriotismen verkligen flödar (fast med svenska mått mött gör den det hela tiden här i och för sig) så är det idag. Här är en vagn med parollen”w support our troops” och en ensam flaggviftande veteran:

Det är val till kongressen och senaten i år…

…och även val av sheriff, och 4th of July-paraden är en självklar del av valrörelsen…

Cowboys här på östkusten kändes lite märkligt, men ok då!

Brandkåren:

Onkel Sam #2

Onkel Sam #3

Småpresidenter:

En man som är väldigt förtjust i ballonger:

En kul överraskning, FRC är en del av Max ”robotklubb”, det är det teamet som har äldre medlemmar. De visade upp sin robot som kan kasta basketbollar, fick tyvärr ingen bild på själva roboten dock:

Beard and Mustache Club 🙂

Skönhetsprinsessor…

Efter paraden gick vi runt på stan en sväng, och lyssnade bland annat på alla band som spelade. Allt från bluegrass till dixie! Jag filmade bluegrass-bandet men tyvärr blev det väldigt hackigt av någon anledning. Svängigt var det i alla fall!

Happy 4th of July från oss i Greensboro!

Det man inte har i huvudet…

av utvandrare14 mars, 2014

…får man betala i bensinpengar, tid och energi! Just nu har jag lite för mycket i huvudet, och har alldeles uppenbart vissa problem med att koncentrera mig på det jag gör för stunden.

Igår åkte jag till Apple Store för att de skulle installera ett nytt batteri i min MacBook. Här i Greensboro har vi nämligen ett riktigt Apple Store, inget litet futtigt Macforum som i Göteborg minsann! 🙂

Teknikerna som jobbar med support och som fixar trasiga datorer hittar man längst in i affären, i ”Genius Bar”. Undrar hur det känns att vara anställd som geni? Måste se snyggt ut på visitkortet i alla fall!

Jag hade tur, de hade rätt batteri inne på lagret och en tekniker ledig så de kunde fixa det på direkten och jag kunde hämta datorn en timme senare. Under tiden kom Björn och mötte upp och så passade vi på att äta under väntetiden. De hade varnat för att det skulle bli ett rejält åskoväder och kraftiga vindar på eftermiddagen, och medan vi satt och åt brakade det verkligen loss rejält. När vi var klara kom vi överens om att Björn skulle åka om mataffären på vägen hem, och jag skulle svänga förbi Chick-fil-A (snabbmatsrestaurang ungefär som McDonald’s men med bara kycklingkött istället för nötkött) och handla kvällsmat till barnen eftersom det var för sent att sätta igång och laga mat när vi kom hem.

Jag ringde barnen på vägen hem och det visade sig naturligtvis att bara Max ville ha mat från Chick-fil-A, Tess ville hellre ha från Taco Bell. Suck! Men de ligger väldigt nära varann på vägen hem så snäll som jag är lovade jag att åka till båda ställena.

Åskan hade dragit förbi när jag började åka hemåt, men det blåste fortfarande en hel del och regnade. På radion varnade de för att ge sig ut i bil om det inte var absolut nödvändigt eftersom det var risk för att träd skulle falla ner och att lösa föremål skulle flyga runt. Och de överdrev inte! När jag kom till en ganska stor gata som heter Holden Rd låg det ett jättestort träd tvärsöver halva vägen. Polis och brandkår hade kommit dit som tur var och spärrat av så att ingen skulle köra in i det. Tyvärr hade trädet dragit ner elledningarna så stackarna som bodde där kunde se fram emot en kall och mörk kväll och natt…

Strax innan jag kom fram till Chick-fil-A kom jag till en korsning där trafikljusen slutat fungera pga ytterligare ett strömavbrott. Kaos och långa köer trots att det stod en polis och dirigerade. När jag svängde in vid restaurangen såg jag att det var bäcksvart där inne – strömavbrott där också! Bara att ringa Max och omförhandla matbeställningen. Han ville ha McDonald’s, vilket innebar att jag fick åka tillbaka en liten bit, och passera korsningen ytterligare en gång. Jag är alldeles för snäll… 🙂

Vid McDonald’s var det jättelång kö till drive-through-luckan, klockan var närmare 6 på kvällen och många handlade familjens kvällsmat. Efter låång väntan var jag framme och kunde beställa. Sen tillbaka samma väg igen, genom korsningen med strömavbrottet en tredje gång.

Till slut var jag framme vid Taco Bell, och stod i en evighetslång kö där också. Tyvärr tror jag inte att köerna berodde på att extra många var tvungna att handla mat pga strömavbrott, utan det är alltför vanligt här att kvällsmaten består av hämtmat. Väl framme vid luckan var jag trött, riktigt trött. Jag sträckte fram betalkortet, fick tillbaka det tillsammans med kvittot och kassörskan sa ett mekaniskt thank you, have a great evening. Thank you, you too svarade jag, tog emot kortet och körde. Mycket trafik, väldigt blåsigt med stormstyrka i vindbyarna. Trööött. Ungefär halvvägs hem råkade jag slänga en blick på passagerarsätet och såg då en ensam McDonald’s-påse stå där. Hmm, vad var det för fel med den bilden? Taco Bell! Var tusan var Taco Bell-påsen nånstans??? Jag körde in vid närmsta bensinstation och letade igenom hela bilen säkert fyra gånger. Jag kollade till och med i datorryggsäcken… Ingen påse. Inte så mycket som ett spår av någon påse. Hade jag verkligen kört ifrån restaurangen utan att få med mig den?! Det var bara att ringa hem och säga att jag skulle bli ännu senare, vända om och köra tillbaka. Ett tag tänkte jag nästan strunta i det, kändes något pinsamt att åka dit igen. Vad tänkte de egentligen när jag betalar för maten och sen åker därifrån utan att ta med mig den?! Fast lite skyllde jag på kassörskan, hon behövde väl inte önskat mig en bra kväll innan vi var färdiga med våra mellanhavanden, tro sjutton att man tror att man är klar då! 🙂

Väl framme vid Taco Bells beställningslucka hann jag bara börja säga att jag var där nyss och beställde fyra tacos innan kassörskan svarade med ett glatt oh yes, we still have them here! Väl framme vid luckan kändes det att man var i USA. Hade det varit en svensk tjej där hade hon säkert skojat om att jag nog var lite förvirrad, men det skulle de aldrig göra här. Inte göra narr av kunderna! Hon bara sträckte sig efter påsen och sa att de givetvis gjort nya tacos eftersom de andra stått där så länge och väntat. Service! Men hon skrattade faktiskt när jag sa att jag nog var lite för trött och skulle åka hem och lägga mig direkt… 🙂

Halv åtta på kvällen kom jag äntligen hem, två timmar tog det att ta sig hem! Stackars Max fick en tämligen kall hamburgare, men han var snäll nog att inte klaga. Jag var glad att jag kom hem med livhanken i behåll med tanke på hur det såg ut längs vägarna med omkullblåsta träd och kringblåsta soptunnor. Många hushåll hade återigen fått strömavbrott, bara ett par dar efter att de fått tillbaka strömmen efter vinterstormen för några dagar sen. Vi klarade oss dock som tur var även denna gång, trots att det enligt barnen åskat riktigt rejält medan vi var borta.

Ransonering?

av utvandrare15 februari, 2014

Så här såg det ut i kötthyllan i mataffären idag:

Lite kyckling där i ena hörnet, annars – tomt.

Krigstillstånd? Epidemi bland köttdjuren och därmed köttbrist? Finanskris, depression och slut på pengar? Nej för tusan, det snöade ju igår så detta är en kombination av folk som bunkrade upp rejält innan det började snöa och att leveranserna givetvis måste ställas in eftersom lastbilarna inte kunde ge sig ut på vägarna och leverera varor.

Jag tror att man även i NC och övriga sydstater måste inse att man får ha lite beredskap för att det faktiskt kan snöa på vintern! Hela samhället borde inte klappa ihop bara för att det kommit 20 cm snö…

Att ta från de rika och ge åt de fattiga

av utvandrare11 december, 2013

Julen närmar sig, och därmed ökar möjligheten (och pressen) att liksom Karl-Bertil göra en välgärning för fattiga och avsigkomna stackare för varje dag som går. En sak jag verkligen gillar med det här landet är hur otroligt enkelt det är att idka välgörenhet!

Nu får man ju inte glömma att det ju finns en anledning till det också. Eftersom samhället till stor del är uppbyggt enligt principen att var och en ska klara sig själv är skattesänkningar högprioriterade och de som inte kan ta hand om sig själva av olika anledningar är till stor del utlämnade till andra människors välvilja. Skyddsnätet är mycket tunt, jag insåg nog aldrig innan jag flyttade hit hur skör välfärden kan vara här.

Men, och jag har skrivit om detta tidigare, detta har lett till att människor här är mycket medvetna om att välgörenhet är en nödvändighet om samhället ska fungera överhuvudtaget. Därför gör man allt man kan för att underlätta för människor att skänka, antingen det nu är pengar eller saker. Med jämna mellanrum ringer t.ex olika välgörenhetsorganisationer och frågar om man har kläder, leksaker eller annat att skänka. Har man det gör man upp om en dag när organisationen kan komma och hämta grejerna, och på avtalad dag ställer man bara ut kassarna på farstukvisten så kommer de och hämtar allt. Vill man får man även ett kvitto på det man skänkt som man sedan kan använda när man deklarerar, eftersom välgörenhet är avdragsgillt. Hur bekvämt som helst!

På skolorna finns nu listor uppsatta med önskelistor från fattiga barn, det är bara att kolla på listan vad man har lust/råd att skänka, och sen skicka med sitt barn det till skolan så ser personalen till att det distribueras vidare. Fast där blev jag rätt chockad när Tess kom hem och berättade vad hon sett på listorna. 9-10-åringar hade fått önska sig vad de ville ha, och önskemålen var laptops, iPads, smartphones och annat i samma stil. Jösses, det var inte riktigt vad jag hade tänkt och knappast något som nån kommer att skänka! Samtidigt tycker jag så synd om barnen som skrivit detta, klart att de har rätt att önska sig samma saker som många av deras skolkamrater får varje år i julklapp och födelsedagspresenter. Det visar väl om något på vilken kontrast det ändå är i detta ett av världens rikaste länder…

I mataffärerna kan man köpa en matkasse och skänka till fattiga familjer:

Kassarna är alltså färdigpackade och klara, bara att ta med sig till kassan och betala och sedan ställa ner i en stor låda som står vid utgången. Kan det bli enklare?! Så smart, kassarna kostar inte många dollar och med tanke på hur lätt det är att köpa den borde det vara svårt för de flesta att bara gå förbi. Hade man själv behövt plocka ihop en kasse med sånt man tror kan vara bra att ha hade det nog varit betydligt enklare att avstå.

Vi köpte, förstås, en av kassarna och detta var vad den innehöll:

Mandariner, jordnötssmör, macaroni & cheese (mer eller mindre en amerikansk nationalrätt som alltså består av makaroner och smält ost), nudelsoppa med kyckling, salta kex och burkar med tonfisk. Kanske inte riktigt de varor som jag hade tänkt på att packa ner om jag skulle ha gjort det själv, men som Tess så riktigt påpekade så var ju alltihop sånt som de flesta äter här så det är säkert mycket uppskattat av den som får kassen.

Utanför de flesta affärer står Frälsningsarmén och plingar med sina klockor och ”håller grytan kokande”.

Min mamma har alltid gett pengar till dem eftersom hennes föräldrar alltid gjort det och pratat om hur mycket bra saker de gör för pengarna, så jag känner att jag vill föra den traditionen vidare. Alltså brukar jag lägga ner en dollar i grytan, och dessutom är det verkligen julstämning att se dem stå där intill den röda grytan och svinga sin klocka!

Från ett frosseri till ett annat

av utvandrare3 december, 2013

Dagen efter Thanksgiving är ju den som kallas Black Friday här i USA. Som vår mellandagsrea x 1000 ungefär. Eller som Max så riktigt uttryckte det, ”dan efter att man suttit och talat om hur tacksam man är för allt man har ger man sig ut för att shoppa slut på alla sina pengar för att skaffa sig nya grejer”. En paradox typisk för USA! 🙂

I år hade jag och Tess bestämt att vi skulle åka och handla på fredag morgon istället för att åka iväg mitt i natten som vi gjorde förra året. En del affärer öppnar ju redan klockan 20 på Thanksgiving (och det är en livlig debatt i alla media om att affärerna borde ge tusan i att hålla öppet då och låta personal och kunder fira Thanksgiving i lugn och ro istället, men ändå shoppas det loss i de affärer som har öppet), och många öppnar 00.01 på natten till fredagen.

Vi skulle till Four Seasons eftersom det är där det finns flest affärer som Tess vill handla i och det framförallt är hon som är den shoppingsugne! För ett par veckor sedan hade vi en stor händelse här i Greensboro: H&M öppnade en butik på Four Seasons! Givetvis var det samma dag som jag åkte till Sverige så jag missade invigningen med röda mattan och allt. Men dit ville vi nu på Black Friday i alla fall, samt till Abercrombie & Fitch och till Bath & Body Works. Egentligen är det oftast ingen superrea i klädaffärer utan det är nog mest om man handlar elektronikgrejer som man kan göra de stora klippen på Black Friday, men lite rea är det ju även på kläder.

Tess var ju hos en kompis på Thanksgiving och när vi hämtade henne på kvällen sa hon att hon ville åka iväg och handla på natten i alla fall. Jag var inte jätteglad åt det, hade jag vetat innan hade jag planerat sovandet lite bättre för att slippa gå omkring som en zombie i affärerna, så vi dividerade fram och tillbaka hur vi skulle göra. Det visade sig att Abercrombie & Fitch hade sin stora rea fram till 04.00, så vi kompromissade och beslöt oss för att åka hemifrån 3 på natten. Hem och lägga sig omedelbart för att hinna få åtminstone 4 timmars sömn innan klockan ringde 02.20!

Halv fyra på morgonen var vi där, och det visade sig vara en alldeles utmärkt tid. Inte alls så mycket folk som det var förra året när vi kom dit precis när det öppnade. I de flesta affärer var det knappt någon kö alls, mycket skönt! Däremot hade vi (jag) tydligen missuppfattat när H&M skulle öppna, jag trodde det var 06.00 men det visade sig att de öppnat redan klockan tolv. Därmed missade vi utdelningen av presentkort till de 100 första i kön, men det gjorde inte så mycket. Framåt 6-tiden var vi hemma igen, Tess med några klädpåsar och jag med tvålar och doftljus från Bath & Body Works, och kunde gå och lägga oss en stund till.

På fredag eftermiddag sen kom två av Tess kompisar, de skulle ha en ”sleep over” hemma hos oss. De barrikaderade sig inne i bonusrummet hela helgen, och hade så kul att de frågade om de kunde få sova över natten till söndag också så det fick de göra. Jag förstår inte hur Tess orkade efter att ha sovit så lite på natten till fredag men hon är ju ung och stark till skillnad mot vissa andra… 🙄 Jag och Max flydde fältet på lördag eftermiddag och gick på bio så att han fick komma undan de fnittrande tjejerna en stund! 🙂 Ender’s Game såg vi, båda barnen har läst den som obligatorisk bok i skolan så jag var nyfiken på hur den var. Bättre än väntat visade det sig, och dessutom var Harrison Ford i en av huvudrollerna och det är ju aldrig fel! 🙂

Tjejerna bad om att få hyra en film och det fick de göra. En skräckfilm visade det sig, och när de dan efter berättade om den och beskrev djävulsdyrkare och självmord och diverse andra hemskheter blev vi lite nervösa Björn och jag över vad deras föräldrar skulle säga när/om de fick veta. Det kanske var sista gången de sov över här!

Helgen avslutades med den försenade Thanksgiving-middagen. Deras son går också på robotics och han och Max känner varann lite grann så då fick Max äntligen koppla av med en kompis han också. På det stora hela taget en mycket lyckad helg!

Thanksgiving med fördröjning

av utvandrare2 december, 2013

I torsdags var det Thanksgiving här i USA. Barnen var lediga från skolan redan från onsdag så detta är deras höstlov med fem lediga dagar i sträck.Välbehövligt, även om det ju som vanligt är så att de har läxor som ska göras över lovet. Jag tycker att det är bra att de har läxor så att de får in en bra studieteknik (pratade med en kompis när jag var i Sverige som berättade att hennes barn knappt har några läxor alls nu för tiden, det är ju inte heller bra och det kan bli jobbigt om man ska plugga på högskola/universitet sen) men på lov och helger tycker jag faktiskt att de kan få ha lite ledigt.

Vi hade tappert försökt bjuda hem folk hem till oss på Thanksgiving. Det är ju den största helgen här i USA då släkt och vänner samlas och äter gott ihop utan några andra krav på aktiviteter så som presentinköp eller dekorationer som ska göras. En mysig och vilsam helg, helt enkelt! Dock gick det inte så bra att få hit någon, två av familjerna hade bokat resor och två skulle få besök av sina amerikanska släktingar. Suck! Ett tag var vi inne på att åka iväg vi också, eventuellt passa på att åka till Disneyworld i Florida (en jobbarkompis till Björn brukar alltid åka dit på Thanksgiving då det inte är för varmt för att orka gå omkring, och dessutom inte så hiskeligt mycket folk) men sen blev det ju oväder och allmänt kaos på vägarna så vi struntade i det.

Och tur var det, för sen ringde en amerikansk vän och undrade om vi ville komma hem till dem på middag. Jättekul, vi har aldrig umgåtts med dem privat (hon är ”coach” på Max robotics-klubb) men de har pratat om att de skulle vilja att vi kom hem till dem på middag nån gång. Med amerikaner är det ju inte så lätt att veta alla gånger om det bara är något de slänger ur sig eller om de faktiskt menar det, så det var ju kul att de faktiskt gjorde slag i saken! 🙂 Dock är ju Thanksgiving en sån dag då man enligt traditionen gärna bjuder hem någon man inte känner så väl, förutom släkt och vänner då förstås, så de kanske tyckte att det var ett bra tillfälle att passa på! 🙂

Jag lovade att ta med någon svensk dessert, och vi funderade hit och dit på vad vi skulle hitta på. Äggost tänkte vi först, det är ju en så typisk svensk grej som de garanterad inte ätit förut, men sen blev vi tveksamma. Det är ju ändå lite speciell smak och konsistens, de kanske inte alls skulle tycka om det? Till slut beslöt vi oss för smulpaj med hemlagad vaniljsås istället. Äppelpaj är ju en klassisk amerikansk grej förstås men smulpaj kanske de inte testat förut, och med blåbär och vaniljsås känns det rätt svenskt. Dessutom gjorde jag det när några ur ”svenskgänget” var här på frukost för ett par veckor sen så jag visste att pajen och vaniljsåsen var goda.

Så i torsdags vaknade Björn och kände sig lite halvdan på morgonen, men tänkte att en långpromenad med hundarna skulle nog pigga upp. Det var jättefint väder och strålande solsken. Lite för strålande visade det sig, för han fick migrän i det starka solskenet… Typiskt! Av alla dagar så måste det komma just denna dag naturligtvis. Han tog tabletter och gick och la sig men det blev inte bättre så vi fick ringa återbud till middagen. Dessutom är ju Thanksgiving den dag då precis allting är stängt i USA (vilket vi fick erfara förra året) vilket gjorde det minst sagt lite svårt att få tag på något ätbart. Vi hade ju inte planerat att laga mat den här dagen och hade inte så mycket hemma, men varenda affär och hämtmats-restaurang var stängd så det blev att plocka ihop de rester vi hade och gnaga i oss. Inte så happy Thanksgiving för oss i år! Tess var den enda som fick äta kalkon, hon var hembjuden till en kompis på deras Thanksgiving-lunch och kom hem ett antal timmar senare och var proppmätt och nöjd. Jag var mycket avundsjuk!

Dock ordnade det upp sig ändå till slut. De som vi skulle hem till ringde idag och undrade om vi inte kunde komma hem till dem ikväll istället och hjälpa dem att äta upp alla kalkonrester. Det gjorde vi mer än gärna förstås! Så det blev till att slänga ihop den där smulpajen i alla fall och bege sig dit ett par dagar efter alla andra. 🙂 Vi har haft en jätterolig och mysig kväll, ätit massor med kalkon och min smulpaj gjorde succé och gick åt till sista… tja, smulan. 🙂

Årets Halloween

av utvandrare5 november, 2013

Så var Halloween över för denna gången. Jag önskar verkligen att vi hade något liknande i Sverige som Halloween är här. Jag vet ju att många i Sverige inte gillar Halloween av olika anledningar, men kanske att man kan komma på något eget istället. Hösten är så lång och grå och dyster så man behöver verkligen nånting som lyser upp och gör tillvaron lite roligare i några dar, ännu mer i Sverige än här i Sydstaterna!

Halloween är verkligen en folkfest på ett sätt som man inte förstår innan man varit i USA och upplevt det på plats. Säga vad man vill om amerikaner men de vet verkligen hur man sätter färg på den grå vardagen och tar varje chans att fira, underbart tycker jag! 🙂 Många börjar dekorera sina trädgårdar redan en månad innan, jag höll mig i år och köpte inte pumporna förrän två veckor innan ungefär och vi skar ut en jack o’lantern (pumpahuvudet) en vecka innan själva Halloween-dagen.

Ett par dagar innan Halloween ringde det på dörren en kväll. När vi öppnade fanns ingen där, men på trappan stod en påse:

I påsen fanns godis, och ytterligare en lapp där det stod ”you’ve been booed!” (ungefär ”du har blivit buad!”). Vi hade inte sett det här fenomenet förut, men det är en tradition här. Tanken är att om man får en sån här påse ska man hänga upp lappen med Boo! på vid dörren så att alla ser att man fått den. Sen ska man lämna likadana påsar till två hus till i området, och så kan man se hur snabbt det spridit sig fram till själva Halloween-dagen. Och det gick snabbt kan jag säga, nästan varenda hus hade en lapp hängandes på dörren till slut! 🙂 Vi strulade dock till det och hann inte kopiera lapparna innan det var för sent så vi bröt kedjan… 😳 Skärpning nästa år!

Jag min klant glömde ju att fotografera här i området, och dan efter Halloween är alla dekorationer som bortblåsta så jag missade chansen. Har för mig att det var samma visa förra året, får försöka skärpa mig nästa år för många har dekorerat hur mycket som helst och det är verkligen något att visa upp!

Två ynkans kort tog jag i alla fall, på vår pumpa (som hann sjunka ihop lite i det varma vädret och såg lite ledsen ut snarare än skrämmande… Vi skar nog ut den lite för tidigt):

och här är vårt spöke som ”välkomnade” alla barn som kom och gjorde trick or treat:

På själva Halloween började det i vårt område med en korvfest vid klubbhuset vid 5-tiden på eftermiddagen. Massor med folk dök upp, det är bara de med små barn som brukar komma dit men eftersom vi bor precis bredvid så var vi med på ett litet hörn i alla fall. Festen är slut klockan 19, och då brakar det loss. Dörrklockan ringer precis oavbrutet, och det är hur kul som helst att se alla fantasifulla utstyrslar. De yngsta har ju sina föräldrar med, vissa utklädda, vissa inte, vissa pappor i flock och med varsin ölburk i handen, aldrig nånsin fulla och otrevliga utan trivsamt småpratande medan barnen går fram och ringer på klockan. Tittar man ut på gatan är det tjockt med folk som går fram och tillbaka mellan husen. Vissa fixar i ordning en fire pit och tänder en eld vid garageuppfarten och sitter där och tar emot alla barn. Jag säger det igen, man måste uppleva det nån gång för att förstå vilken folkfest det är här! Sen hjälper ju klimatet till förstås, det är betydligt mysigare att sitta ute och grilla mashmallows på kvällen när det är ljummet i luften istället för snålblåst och regn…

Lite besviken var jag ändå i år, det var inte alls lika många som gick runt och gjorde trick or treat som det var förra året. Det ringde oavbrutet på dörrklockan en halvtimme ungefär, sen blev det betydligt lugnare och efter en timme var det nästan slut. På radionyheterna har de faktiskt rapporterat om att Halloween-saker inte har sålt alls lika bra i år som det brukar, så det kanske var en dipp i år helt enkelt. Vi hade köpt 2 kg godis ungefär, och i början var jag rädd att det inte skulle räcka men det blev nog nästan ett halvkilo över.

Tess och hennes kompis (Max står över trick or treat av åldersskäl… 🙂 ) testade en ny variant i år. Förra året gick de runt här i området tillsammans med ett gång klasskompisar, men i år åkte de till en annan kompis och gjorde nånting som kallas trunk or treat. Jag tror det är mest kyrkor som ordnar det. Det innebär att man samlas nånstans, i detta fallet just en kyrka, och så har alla vuxna med sig Halloween-godis som de ställer i bagageutrymmet i bilen med bakluckan öppen och så går barnen runt och gör ”trunk or treat” (trunk betyder ju baklucka) och får godis. Detta började redan vid 18-tiden, och efter att ha varit där en stund åkte de med kompisen hem till henne och så gjorde de trick or treat där. Någon hade en pickup som de körde runt ungarna i på flaket, och det verkar ha varit mycket lyckat! Hon kom hem med nästan två kilo godis så vi gick +/- 0 på godisfronten i år med! 🙂

utvandrarna.

En blogg om mig och min familj och våra äventyr som expats i USA och Indien

olikheter