Storkok

av utvandrare

Ikväll kommer ett helt gäng från Björns jobb hit, både svenskar och amerikaner. Så nu på morgonen har jag stått och laddat crock pot’arna (japp, familjen har utökats med ytterligare en!) med indisk kycklinggryta och biff chipotle-gryta:

Hoppas det räcker bara, men vi blir runt 15 stycken och jag har gjort i ordning 24 portioner så det borde ju räcka till… Tack gode gud för crock pot’en! Det tog väl en och en halv timma nånting att göra i ordning båda rätterna, och nu står de där och puttrar i 8 timmar utan att jag behöver bry mig. På med riset sen bara så är det klart.

Svenskarna kom till Greensboro redan i måndags, och hade med sig en godisleverans! Så nu har jag ätit LAKRITS för första gången sen i januari:

 

Mums! De där burkarna har jag aldrig sett förr, är de nya tro eller har jag bara missat dem? Saltlakritsen var riktigt, riktigt god i alla fall! Max har även fått en grillchips-påse, och jag måste verkligen lägga band på mig för att inte knycka den från honom. Hur mycket vi än har letat så har vi inte lyckats hitta någon motsvarighet här, men en av Max klasskompisar sa att det finns såna chips så vi får väl fortsätta leta. Igår fick jag även riktiga cravings för marmeladgodis, såna där stora runda kulor… Tur att Björn ska till Sverige snart, han får ta med en tom resväska och fylla med godis och kryddor! 🙂

Världens bästa busschaufför?

av utvandrare

Jag har ju förut berättat lite om Max busschaufför. När något av barnen fyller år bjuder han på donuts (eller pizza om någon inte tycker om donuts 🙂 ), och när det började dra ihop sig mot skolstart nu för några veckor sedan så ringde han personligen runt till alla på hans rutt och talade om att det var han som skulle köra skolbussen även i år och frågade om ens barn fortfarande ville åka med. I normala fall är det ju man själv som anmäler barnet till skolbussen, men det behöver inte Mr J’s ”kunder” göra, han ringer själv! 🙂 Sedan skickade han ut ett mail med allas busstider och förklarade hur han tänkt sig att lägga upp det hela.

Nu ringde han för en liten stund sedan och frågade om Max var allergisk mot choklad. Han hade nämligen några chokladkakor över och undrade om det var ok om han delade med sig till Max.

Måste vara världens bästa busschaufför! 🙂

Kattuppdatering, äntligen!

av utvandrare

Jag har fått klagomål på bristen på nyheter om katterna 🙂 Det är väl bara att erkänna – jag är hundmänniska helt enkelt. Självklart gillar jag katterna också och har i princip hela mitt liv haft katt, men jag är inte jätteengagerad i dem om jag ska vara ärlig. Däremot har vi ju fått två barn som bryr sig desto mer och är äkta kattmänniskor, så det är ju tur att katterna är deras och hundarna mina! 😉

Nu kan jag i alla fall äntligen berätta (och alldeles speciellt till Inga-Lill & Agne och Linus & Jonathan 🙂 ) att båda katterna har anpassat sig fantastiskt bra till livet här. De tyckte definitivt inte om att flyga, särskilt Gandalf tyckte det var ganska jobbigt. Men när vi väl kommit till huset och de fick koll på var matskålen och kattlådan var, så kände de sig hemma direkt och det var som att de bott här hela livet. Ett par veckor fick de vara inne på heltid för att bo in sig ordentligt så att de skulle veta var de hör hemma, sen fick de börja gå ut mer och mer. Fast ska sanningen fram så har de varit inne för det mesta denna sommaren, det var helt enkelt för varmt för att gå ut. Nu börjar det bli väldigt behagliga temperaturer (runt 15 på nätterna och 25 på dagarna) så nu går de ut lite mer. Igår hängde till och med Gandalf med mig och Morris på sista kvällspromenaden, vilket var första gången sen vi bodde i Sverige 🙂

Det roliga är att de så väl vet vem som är deras ägare. Gandalf ligger inne i Max rum för det mesta, och Nisse kamperar hos Tess. Det händer i princip aldrig att de byter rum, och om nån av oss andra lockar på dem så kommer de om de vill men lockar Max på Gandalf så kommer han alltid, och likadant med Nisse om Tess ropar på honom. Väldigt rörande!

Annars gillar Nisse att vara i trädgården, och ligga under en korkek och lukta på blommorna:

 

Om det inte vankas mat förstås, då kan man väl tänka sig att röra lite på sig…

 

Gandalf är ju den mer sociala katten, antingen det nu är Morris som behöver lite kel:

 

…eller kanske husse:

 

Men det klart, det är väl inte helt fel att ligga och spana inne bland buskarna heller, man vet aldrig vad som kan dyka upp!

Kräftskiva!

av utvandrare

I lördags var vi på kräftskiva hos en av ”svenskfamiljerna”. Inga havskräftor, förstås, men IKEAs kinesiska var underbart goda! Vi känner redan efter ett drygt halvår här att man blir ganska så patriotisk när det gäller typiskt svenska företeelser. Det var nästan så att man blev lite tårögd när man såg bordet stå uppdukat med alla saker som ”ska” vara med, och som värdparet faktiskt lyckats fixa även ”over here”:

Till och med sånghäften med snapsvisor på en blandning av engelska och svenska (en i sällskapet var amerikan), och ja, även vädret var svenskt med omväxlande värme och regn så att vi fick springa ut och in med maten ett par gånger. Vi hade hur kul som helst, tack K & K för en lyckad fest! 🙂

 

Hibachi

av utvandrare

I våras var Tess på en skolutflykt där de gick på bio och sen åt de lunch på en hibachi-restaurang. Det är en japansk restaurang där gästerna sitter runt ett stekbord och tittar på när kocken gör i ordning maten. Ända sedan dess har jag velat gå till en sån restaurang och igår blev det äntligen av.

Det finns flera stycken sådana restauranger i Greensboro men vi valde den som Tess var på, som heter Sapporo. Man kan inte beställa bord i förväg, och det kan vara runt en timmes väntetid på helgerna. Vi kom dock dit tidigt, redan vid halv 6, så vi hade tur och kunde gå och sätta oss vid ett bord direkt. En kvart senare var alla bord fulla så vi hade tur!

Först får man in en liten skål med kycklingssoppa, som är en buljong egentligen, som aptitretare plus en skål med sallad. Sedan kom kocken in och började ”showen”. Först hällde han på olja på stekbordet och tände på så att det slog upp en jättestor eldslåga. Effektfullt, och man vaknade garanterat till i alla fall! 🙂

Sedan stekte han några jätteräkor, som också var som en aptitretare. Jättegott! Efter det var det dags för grönsaker; zucchini och lök. Han kan ju bara steka en sak åt gången så man får äta det i den ordningen han gör det i. Av löken byggde han en liten vulkan, som han tände på:

 

Efter det kom det stekt ris med grönsaker och slutligen kyckling, räkor och red snapper:

 

Han var otroligt skicklig med knivarna, och hackade allting på stekbordet. Helt klart en upplevelse! Ibland brukar de showa till det lite extra och slänga upp knivar och stekspadar i luften och fånga dem i kockmössan (när den sitter på huvudet alltså), men tyvärr gjorde inte vår kock det. Kanske nästa gång! Björn var på en sån här restaurang en gång för några år sen när han var här på jobbresa, tillsammans med både svenska och amerikanska kollegor. Då kastade kocken räkor till dem, som de skulle fånga med munnen. Han gjorde det så skickligt så att alla svenskar lyckades fånga dem perfekt, medan amerikanerna inte lyckades en enda gång. Amerikanerna förstod aldrig att det var kocken som avgjorde vilka som skulle lyckas, så de var väldigt imponerade av svenskarna och undrade om vi brukar träna mycket på sånt här i Sverige? 🙂

Man är väl viking… eller?

av utvandrare

Nu har det gått 6 månader sedan mitt finger hoppade ur led. Tur att jag inte visste då hur lång tid det skulle ta att få ordning på det, fortfarande är det nämligen långt ifrån bra. Nu har jag ändå kommit såpass långt att jag kan vara utan skenan på dagarna, dock får jag fortfarande ha den på nätterna eftersom jag annars kanske råkar stöta emot fingret och böjer det för mycket.

Nu är det träning, träning, träning som gäller för att till slut förhoppningsvis få tillbaka rörligheten i det. Efter att ha kämpat på i två månader kan jag nu böja det såpass här mycket:

 

…och nästan knyta handen:

 

Det är en bit kvar fortfarande, men det går framåt i alla fall. Som ni kan se på bilderna, och som jag skrivit om tidigare, så har ju även lillfingret och långfingret stelnat till, så detta är maximalt vad jag klarar att böja dem.

Det som är oroande är att lill- och långfingret blivit så stela så fort. Trudy, min sjukgymnast, säger att det visserligen inte är konstigt om de blir stela till slut men det borde inte gå så fort och hålla i sig så länge trots all min träning. Därför misstänker hon att jag eventuellt kanske kan ha fått Dupuytrens kontraktur, även kallat Vikingasjukan. Att den kallas Vikingasjukan beror på att man först trodde att sjukdomen startade hos, och spreds av, vikingarna med Leif Eriksson i spetsen, fast det tror man inte längre. Sjukdomen gör att bindväven i händerna svullnar och bildar långa strängar, och drar ihop fingrarna så att de böjs. Tydligen en mycket ovanlig sjukdom som i princip bara drabbar människor från Norden.

Naturligtvis kunde jag inte låta bli att googla på sjukdomen när jag kom hem, och det var ingen munter syn! Händerna drar ihop sig och blir helt missbildade. Är det det jag har så kommer det verkligen att bli ett handikapp eftersom det är höger hand som drabbats. Men i måndags träffade jag ortopeden, och han trodde inte att jag hade sjukdomen. I så fall borde man kunna känna de här tjocka strängarna i handflatan vid det här laget, och det känns inget alls. Det är bara att hålla tummarna att han har rätt, och fortsätta träna. Det som är oroande är att båda mina föräldrar har ett finger som är böjt, mammas lillfinger och pappas ringfinger. De har aldrig gått till någon läkare med det så vi vet inte varför det blivit så, men har jag det från båda föräldrarna så är risken stor att det går i arv. Men vi vet ju inte om deras böjda fingrar beror på Dupuytrens kontraktur eller något annat, så förhoppningsvis kan jag bli hyfsat ok i handen även om jag troligtvis inte kommer att få tillbaka full styrka i ringfingret. Bara jag till slut kan böja det obehindrat utan att det gör ont och är stelt, så är jag nöjd.

Jaktsäsongen startar

av utvandrare

Jaha, då var det 1 september idag då. Första höstmånaden. Därmed har vi bott här en halv vinter, en vår och en sommar. Jösses, vad fort det gått!

Tyvärr innebär även septembers intåg att jaktsäsongen drar igång. Inga fler skogsturer för mig och hundarna således. 😦 Jag vet inte hur lång säsongen är bara, måste ta reda på det så jag vet när jag kan låta dem springa lösa i ”vår” skog igen. Fram tills dess blir det till att gå i allmänna parker och hundrastgårdar.

Vi pratade med våra vänner Bob och Karen om jaktsäsongen, och de sa att eftersom skogen här ligger så nära bostadsområdet så får man inte jaga med gevär. Därför använder de pil och båge istället 😯 Det förklarar den läskiga pilen jag hittade i skogen för ett par månader sen, en lång sak där spetsen var gjord av nånting som såg ut som två vässade rakblad som låg i kors och bildade själva spetsen. 😐

Jag trodde i min enfald att det var skogsägarens tonårsbarn som skjutit prick och tyckte att det var väldigt oansvarigt att göra det ute i skogen där man faktiskt kan träffa nånting levande med den fullkomligt livsfarliga pilen, men tanken är alltså att det är precis det man ska göra… Jag vet inte, men jag tycker det känns klart läskigare att de skjuter rådjur med pilar än med gevär. Det måste väl vara mycket svårare att träffa och döda djuret med en enda pil än med ett gevärsskott? Stackars arma djur om de springer runt med kanske 2-3 pilar i sig innan de dör… För att inte tala om hur det skulle kännas om hundarna kom i vägen för en pil. Jag kommer att hålla mig på rejält avstånd tills jag bergsäkert vet att säsongen är över, det är en sak som är säker!

Kampen om ett kreditkort

av utvandrare

Något av det första vi fick höra när vi flyttat hit var att det är jätteviktigt att börja bygga upp en bra credit history, kredithistoria, så fort som möjligt. Ska man nånsin göra något större inköp så att man behöver låna pengar så är det näst intill omöjligt att göra det utan en kredithistoria, och ju bättre och längre den är desto bättre villkor får man.

I min enfald trodde jag att det skulle vara ganska lätt att göra det. Det är ju bara att skaffa ett kreditkort (och det vet ju alla att de mer eller mindre slänger kreditkort på en så fort man passerat gränsen i princip) och betala så mycket som möjligt med kortet och alltid se till att betala korträkningen i god tid. Baggis! Men det visade sig att det var långt ifrån så enkelt. Det slängdes inte ett enda kreditkort åt vårt håll, tvärtom har det varit en lång och hård kamp för att få ett. För att få ett kreditkort måste man nämligen ha en kredithistoria redan, så om man inte redan har ett kort är det nästan omöjligt att få ett. Moment 22, alltså. Vi prövade med vår egen bank, och vår fantastiska Gloria som hjälpt oss med det mesta gjort sitt allra bästa men inte ens hon lyckades övertala banken att ge oss ett. Vi har testat att ansöka om American Express, nobben. Jag försökte få ett i min favoritklädaffär där jag är väldigt välkänd och de mer eller mindre rullar ut röda mattan när de ser att jag parkerar bilen, men det var nobben där också. 😐

Till slut hittade Björn en bank som heter Capitol One, där man skulle kunna få kreditkort även om man inte har en kredithistoria. Dock var det under vissa villkor, man har en kredit på endast 300 dollar och är man en enda dag sen med betalningen får man en rejäl straffavgift. Men det är ju något att börja med i alla fall. Han fyllde i alla uppgifter och ansökte om ett för sig själv och ett till mig. Döm om vår förvåning när det faktiskt låg två kort i brevlådan efter någon vecka! Nu skulle de bara aktiveras också. På korten fanns en klisterlapp med ett telefonnummer som man ska ringa för att aktivera kortet, så är det med alla kort antingen det är betal- eller kreditkort. Man måste dessutom ringa från sin hemtelefon, och ha sitt social security nummer redo.

Jag slängde mig på luren direkt och ringde upp den automatiska telefontjänsten. Talade in vem jag var och vilket social security nummer (SSN) jag har. Då hörs en röst som säger att jag kopplas vidare till en handläggare. Efter att ha blivit rundkopplad till tre olika handläggare fick jag till slut veta att det var något som ”såg konstigt ut” med mitt SSN.

Jag (fylld av onda aningar): Jaha, vad är det som är konstigt då?

Hon (glatt): Det är något konstigt med ditt SSN!

Jag: Ja, jag förstår, men vad är det som är konstigt?

Hon (glattt): Det är något som är konstigt med ditt SSN!

Jag (irriterat): Jag förstår vad du säger, det är något konstigt med mitt SSN. Nu skulle jag vilja veta vad det är som är konstigt?

Hon (glatt): Det är något konstigt med ditt SSN!

Undrar hur de gör att få människor att klara av att inte vare sig ändra tonfall eller staka sig på ett enda ord, utan helt mekaniskt upprepa samma mening om och om igen tills kunden inte orkar mer utan ger upp och går med på vad som helst? Det var bara att sucka djupt och demonstrativt och fråga vad jag skulle göra härnäst. Det visade sig att jag skulle faxa in fotolegitimation, SSN och någon proof of address (vilket kan vara vilket papper som helst där det står ens namn och adress, t.ex meddelande från ens bank).

Jag (blir mer och mer irriterad och bestämmer mig för att jävlas så mycket som möjligt): Kan du maila över den här informationen till mig? (kan vara bra att ha som exempel på hur det funkar i det här landet tänkte jag)

Hon (glatt): Nej tyvärr, vi har ingen mail!

Jag: Ni har ingen mail?

Hon (glatt): Nej!

Jag: Du menar att 2012 så har ditt företag, en bank, inte tillgång till ett mailprogram?

Hon (börjar trots allt krackelera lite och låter som att hon får kämpa mer och mer för att låta glad): Just det!

Jag: Ok, men nu är det så att jag inte har någon fax, så jag kan inte faxa över de här uppgifterna till dig. (som sagt, det är 2012 nu. Vem sjutton har ens sett en fax de senaste 10 åren?)

Hon: Då får du åka till en bank så att de kan ringa det här numret och intyga att du är du.

Suck. Det var bara att ge upp och åka iväg till banken. Väl där pratade jag med en jättetrevlig dam som ringde upp banken ifråga. Hon pratade länge och väl med dem, och till slut vände hon sig till mig och sa att de ville prata med mig också. Jag fick då återigen tala om vem jag var, var jag bodde och vilket SSN jag har. Sedan ville hon tala med bankdamen igen. De pratade återigen länge och väl, och till slut vände hon sig till mig en andra gång och sa att de ville prata med mig igen! Efter att jag pratade med dem en andra gång och bankdamen en tredje (!) så var allt, hör och häpna, klart. Jag var vid detta laget rejält luttrad och tvivlade starkt på att det skulle funka. Idag var jag därför iväg och tankade, och räckte fram kreditkortet. Döm om min förvåning, det funkade hur bra som helst! Tjoho! Så visst, det är ju en baggis det där med att skaffa kreditkort! 😉

Jo förresten, Björn ringde och aktiverade sitt kort via den automatiska tjänsten utan några som helst problem. De kanske bara har problem med kvinnor som skaffar kreditkort? Morr.

Första skoldagen

av utvandrare

Så var första skoldagen avklarad även för Tess. Det var en lite nervös tjej som gick till skolan på morgonen, men mycket nöjd med dagen när hon kom hem 🙂 Alla nya lärare, utom möjligtvis den mycket stränga f.d body buildande klassförståndaren 😉 , var snälla och verkade bättre än de hon haft förra terminen. Skönt!

Det enda som var lite sådär var att det visade sig att Tess var den enda från hennes gamla klass som fått den nya klassföreståndaren, alla de andra var från andra klasser. Lite trist, men när hon kollat schemat och jämfört med sina gamla klasskamrater så visade det sig att hon bara hade ett ämne, science (NO-ämnen), med den klassen, alla andra klasser var med andra konstellationer där det ingick några av hennes gamla kompisar. Det var nytt för i år, i 7th grade var det samma klass i alla core-ämnen, men nu i 8th grade är det olika klasser i samtliga ämnen. Så i praktiken har man ingen egen klass alls, utan det är olika grupper i alla ämnen.

I social studies (SO-ämnen) ska de börja med att ha historia, och nu den första lektionen fick de svara på en massa frågor för att läraren skulle se vad de kunde. Tess kunde bara svara på hälften av frågorna, eftersom det i huvudsak var amerikansk historia. Det gjorde dock inte så mycket, läraren förklarade att detta var frågor som man skulle kunna svara på när man ansökte om amerikanskt medborgarskap men när man testat att ge infödda amerikaner samma frågor så kunde de svara rätt på i snitt 30% av frågorna… Kunskapsnivån är inte så hög ens bland amerikanerna själva således! 😉 Dessutom har de övriga inte läst historia sedan 3rd grade 😯 , så de är förmodligen på ungefär samma nivå allihop. Själv ser jag fram emot att få lära mig lite mer om amerikansk historia, det kan verkligen behövas!

För övrigt fick Tess hem ett papper med uppgifter om henne själv som skulle fyllas i, typ adress, föräldrars och syskons namn och kontaktuppgifter, allergier m.m, m.m. De flesta uppgifter var redan ifyllda sen förra terminen, så vi skulle läsa igenom och komplettera det som behövdes. Det var intressant läsning: Tess är tydligen född i USA, amerikansk medborgare, hon och hennes föräldrar talar engelska men hemspråket är svenska :mrgreen: Lite intressant att vi skulle vara födda och uppvuxna här med amerikanskt medborgarskap men ändå ha svenska som förstaspråk! Nu är frågan, kan Tess skippa att ansöka om nytt visum eftersom hon tydligen är amerikan nu då? Och det bästa av allt – nu kan hon bli USAs första kvinnliga president (om inte Hillary hinner före…) eftersom man ju måste ha varit född här för att kunna bli vald. Kanon! :mrgreen:

Nu hoppas vi att terminen ska fortsätta lika bra som den börjat och att barnen ska känna att de kommer ikapp de andra helt och hållet. I vintras började de ju tre veckor in i terminen, och dessutom efter att halva skolåret gått. Nu är de med från början vilket borde underlätta. Förhoppningsvis blir det i alla fall inte lika illa som för våra amerikanska vänners son när de hade flyttat till Illinois för ett antal år sen. Han hade lite svårt att få vänner till en början, vilket hans föräldrar hade tagit upp med läraren när de var där på utvecklingssamtal. Det fick läraren att dagen efter kalla fram pojken, K, och låta honom stå bredvid henne längst fram i klassrummet och så sa hon till klassen: ”This is K. K has no friends. Would anyone of you consider to be K’s friend?” (Detta är K. K har inga vänner. Kan nån av er tänka sig att bli K’s vän?) 😯 Stackars K ville ju bara gå upp i rök och försvinna, men som tur var blev klassen lika chockad som han. De kom fram till honom på rasten sen och pratade om hur idiotisk läraren var och hur märkligt det måste ha känts för honom så hux flux hade han en hel hög med vänner. Det löste sig alltså, tack vare läraren, men det var nog betydligt mer tur än skicklighet! 🙂 Förhoppningsvis är lärarna här lite klokare än så! 🙂