Nån som sett tv-programmet Extreme Couponing? Där visar man människor i USA som tar det här med att handla med kuponger på dödligt allvar. Här i USA kan man nämligen hitta kuponger för allt om man bara vet hur man ska leta. Dessutom är det ofta så att man kan använda flera kuponger på samma vara, så att man får rabatt på rabatt. Är man riktigt duktig kan man alltså handla enorma mängder varor och bara betala några cent, eller som en vän här som lyckades så bra att hon fick betalt för att handla. Hon trixade lite hit och dit och det slutade med att hon kom ut från butiken med sina varor plus nån dollar extra! Snyggt jobbat! 🙂

Ofta trycker dessutom affären kuponger direkt på kvittot. En av dem som är flitigast med detta är CVS (där man bland annat kan köpa medicin, ska skriva mer om det en annan gång för det är rätt roligt att gå in där, inte direkt som ett apotek i Sverige!).

Ibland går det dock till överdrift. Detta kvittot är inte från någon storhandling på Ullared, utan Björn hade gått in för att köpa… två tuber med tandkräm! 🙂

Nu på morgonen ringde telefonen, och när jag kollade nummerpresentatören stod det ”police protect” där. Oj tänkte jag, nu är det nog bäst att svara. Jag är lite restriktiv med att svara i telefonen för det ringer en stor mängd välgörenhetsorganisationer ideligen som tigger pengar till diverse välgörande ändamål. Oftast väldigt bra saker men det är ju helt omöjligt att stötta alla och jag har lite svårt för det där när man ringer och försöker övertala folk att binda sig för en viss summa direkt. Jag vill ha hem ett brev eller ett e-mail där det står hur de jobbar och vad mina pengar går till så att jag vet om det är någon idé att skänka något eller ej.

Sen vi flyttade hit har jag fått en helt annan syn på det här med skatter måste jag säga. Jag tillhör väl inte dem som tycker det är ”häftigt” att betala skatt (som Mona Sahlin en gång uttryckte det), och har väl gnällt en hel del genom åren på hur mycket av ens lön som försvinner. Och även om det finns mycket som skulle kunna göras annorlunda med våra svenska skattepengar så inser jag nu att vi faktiskt får en hel del för dem ändå.

Här händer nästan inget om inte folk donerar pengar till det. Går man ut och går längs en trail och det står en parkbänk där så kan man ge sig på att där finns en liten skylt som talar om vem som skänkt den. Eller – som här – om man byggt en liten bro över en bäck (min favorit för övrigt, så vacker inskription):

Och nu när Tess började high school visade det sig att det fanns exakt 1 mikrovågsugn att värma lunchmaten i. De allra flesta har ju antingen med sig mackor och chips eller också köper de hamburgare i skolcafeterian, men om man nu råkar tycka att det inte är den mest hälsosamma maten att stoppa i sig så kan man göra som vi och låta barnen ta med sig gårdagens middag istället. Och då är det ju bra om det finns såpass många microvågsugnar så att man hinner värma maten innan det är dags för nästa lektion, eftersom lunchen bara är 30-40 minuter lång. Så även om de flesta kanske inte behöver värma maten så finns det trots allt några som gör det, en del har t.ex med sig frysta färdigrätter, och om man då behöver värma i minst 2 minuter (kanske 7-8 om man har något fryst) så är det inte många som hinner göra det. Alltså kan Tess inte längre ha med sig mat som måste värmas utan det blir att försöka slå knut på sig själv för att hitta på saker som är mättande och goda men kalla. Pastasallad, kycklingwraps och kyckling med cous-cous har det blivit mycket av hittills!

Det borde ju ha varit ganska självklart att ta kontakt med skolan och säga till dem att köpa in fler microsar, de kostar trots allt inte så många kronor och det är ju barnens arbetsmiljö det handlar om. Men tyvärr lär det inte vara någon idé alls, de har helt enkelt inga pengar till sånt. Så nu funderar vi på att köpa en micro själva och donera den helt enkelt, men det tycker Tess känns jättepinsamt så det vill hon absolut inte. Det kan ha att göra med hennes inte fullt så pedagogiska pappa, förstås. Hans förslag att vi skulle fästa en liten mässingsskylt med orden ”donated by Tess Villing” på micron, samt att vi skulle skaffa ett hänglås till den och ge nyckeln endast till Tess så att alla skulle behöva be henne om den för att kunna använda micron föll inte i så god jord, om man säger så… Pappor, alltså. 🙄 Nåja, vi får se hur vi gör men det måste lösas på något sätt så att barnen kan äta ordentlig mat.

Men, tillbaka till telefonsamtalet imorse. När jag såg orden ”police” och ”protect” var min första tanke att det kanske hänt nånting i grannskapet så att de ringer runt och varnar folk. Det behöver ju inte vara någon galen yxmördare eller så, det kunde ju lika gärna vara en björn som lufsade runt eller nåt i den stilen. Alltså svarade jag. Men naturligtvis var det en polisman som ringde och tiggde pengar till deras verksamhet. Undrar vad folk skulle säga hemma i Sverige om polisen, brandkåren, sjukhusen, skolorna m.m skulle ringa runt och tigga pengar för att kunna finansiera sin verksamhet? Här händer det nästan varje vecka. Polisen var artig och trevlig (det är de ju alltid när de ringer förstås) och sa att de kommer att skicka ut ett brev för att tala om hur de använder pengarna som kommer in. Det lät ju jättebra, men innan de skickar brevet ville han att jag skulle binda mig till att skänka en summa pengar eftersom det kostar mycket att trycka upp materialet och posta det. I och för sig jättebra att de inte bara slentrianmässigt skickar brev till alla antingen man vill ha det eller ej, men jag vill som sagt inte lova något sådant per telefon så jag sa nej.

En stilla undran bara: när ska det gå upp för detta landet att det finns något som heter e-post och att det är ett både miljövänligt och mycket billigt sätt att skicka information på? Häromdagen fick faktiskt Björn ett e-mail från företaget som tillverkar hans diabetespump, men då ringde de för säkerhets skull upp honom en stund senare för att kolla om e-mailet kommit fram… Vi ligger rätt långt före i Sverige när det gäller datorisering och datorvana kan jag meddela!

För att ingen ska tro något annat så tycker jag verkligen det är bra med all välgörenhet som finns här. Nu när samhällsstrukturen ser ut som den gör och det sociala skyddsnätet är så tunt som det är så skulle hela samhället braka ihop utan de som ställer upp och jobbar gratis för att hjälpa till där det behövs. Inte minst på skolorna, där många mammor går in och jobbar som volontärer några timmar i veckan och hjälper till med administrativt jobb eftersom skolorna inte har råd att anställa så mycket personal som behövs. Det är ovant som svensk att ha det på det sättet, men det fungerar någorlunda i alla fall och skapar i många fall en gemenskap som är helt fantastisk.

Från Max skola kommer det till exempel mail ibland där man meddelar att eleven x mamma ligger på sjukhus, så klicka på länken nedan så kommer ni till en sida där ni kan skriva upp vilken dag ni kan åka och lämna middagsmat till familjen eftersom de har svårt att få ihop det när mamman är borta. Och schemat fylls blixtsnabbt med frivilliga! Sen retar det ihjäl mig att det aldrig kommit något mail om att pappan i familjen är borta så att man kan åka med mat till mamman och barnen, som ju rimligtvis borde ha lika svårt att få ihop det, men det är en annan diskussion. Man är helt enkelt van här att ställa upp och hjälpa till när det behövs, och det är åtminstone den fina sidan av det hela.