Dag 2 började med att vi skulle ta oss till Arlington-kyrkogården. Detta hade framförallt jag sett fram emot, man har ju sett de där tusentals gravstenarna så många gånger i filmer och på bilder, det kändes spännande att få se dem på riktigt. Vis av erfarenheten av trafiken föregående dag startade vi i god tid – enligt gps’en skulle det ta 17 minuter att köra dit så vi såg till att ha nästan en timme på oss vilket borde räcka om vi bara höll tungan rätt i mun och inte körde fel. Och det gjorde vi inte heller, men inte fasiken räckte det ändå. Det tog väl 1,5 timme ungefär att snigla sig fram, så vi lyckades komma för sent igen. 😕 Som tur är har Max en väldigt snäll lärare, Mr B, som han stannade kvar och väntade på oss så att vi kunde komma ikapp de andra.

Första anhalten var JFK’s grav. Han ligger begravd på en särskild liten plats, tillsammans med en av deras döttrar som var dödfödd och lille Patrick som dog bara två dagar gammal. Även Jackie är begravd på samma ställe, vilket jag inte visste faktiskt. Tydligen blev hon förlåten att hon gift om sig – och med en rik grek dessutom! – och fick en sådan hedersam begravningsplats! Vid deras gravstenar brinner den eviga lågan, ett önskemål från Jackie. Jag önskar att min mamma skulle kunna komma hit och se det!

Hans berömda citat finns inristad i stenmuren som löper runt om:

Sedan var det dags att titta på de ”vanliga” gravstenarna. I den äldre delen av kyrkogården ser det mer ut som det brukar på en kyrkogård, alla möjliga olika gravstenar huller om buller:

Detta ändrades senare, så att alla stenar skulle se exakt likadana ut. Tanken med det är att här är alla lika, det ska inte vara någon skillnad på en general och en vanlig menig. Det enda som skiljer är att man kan ha en symbol inristad för att visa vilken religion den döde tillhört. Det kan t.ex vara det kristna korset, den judiska davidsstjärnan eller den muslimska månskäran. Det var otroligt mäktigt att gå runt där och se alla tusentals gravar:

Här finns också den okände soldatens grav, och vid den graven har man en ceremoni när någon begravs. Det är begravningar i princip varje dag, så även när vi var där. Måste kännas otroligt jobbigt för familjen att vara med på ceremonin och så står det mängder av turister bakom ryggen och tar kort, vilket ju jag också gjorde mig skyldig till… 😳

Vid den okände soldatens grav vaktar soldater varje dag, året runt, en i taget. De står i en liten vaktkur, och med jämna mellanrum går de ut, tar 21 steg framåt, vänder sig om och står stilla i 21 sekunder, gör den där rörelsen där man tar ner geväret från ena axeln och lägger över det på den andra (vad det nu heter), och tar sen 21 steg tillbaka igen. Varje dag. Dygnet runt. Året om. De som gör detta är speciella soldater som är med i ett eget litet sällskap, som en ordern ungefär. När de går med får de svära en ed att de aldrig mer ska dricka alkohol eller svära. De är otroligt hängivna, Mr B berättade att när det var orkan i Washington (2009?) hade deras chef sagt till dem att de skulle ta ledigt under tiden som orkanen varade, men de tackade så mycket för erbjudandet men vägrade att lämna sin post… De går på exakt samma ställe varje gång så det har till och med blivit spår i stenen efter deras steg:

Efter Arlington var det dags för Museum of National History. Direkt vi kom in i entrén kände jag och Max igen oss, det var ju här som filmen En natt på muséet spelades in!

Det här är ett riktigt häftigt museum som starkt rekommenderas om ni kommer till Washington. Finns massor att titta på! Efter muséet var det dags att äta lunch. Jag och Max missuppfattade och trodde att vi skulle träffas kl 12.30 för att äta lunch gemensamt, men det visade sig att var och en skulle äta när de ville och att vi skulle vidare till nästa sak på listan, Holocaust Memorial (till minne av Förintelsen), kl 12.30. Det fick vi reda på en kvart innan, så det blev således lite panik. Var få tag på mat så snabbt som möjligt? Vi frågade en annan av Max lärare, och insåg snabbt att man inte frågar en utpräglad Södern-människa om man har bråttom. Läraren i fråga är jättesnäll på alla sätt och vis, men hon har inte bråttom direkt. ”Weeeell, I think you want to go to the restaurant doooownstaaaairs. They have greeeeeat sandwiches, you know the kind of double saaaaandwich with fillings in betweeeeen. You can choose haaaam and cheeeeeese and tuuuuurkey and…” ”Ok, thanks!” avbröt vi till slut och sprang innan hon hann dra efter andan och ta sats på nytt. Jisses. Vi hann slänga i oss en pizza-slice var i alla fall innan vi satte fart mot Holocaust Memorial. Innan dess var vi tvungna att ta svängen förbi bilen och mata parkeringsmätaren, det gick bara att lägga på för två timmar i taget så det var ett himla passande.

Inne på Holocaust Memorial fick man inte ta kort, så jag har inga bilder därifrån. Det var fint gjort, jobbigt att se och läsa allt naturligtvis men de hade gjort det på ett snyggt sätt. Man kunde följa historien från det att Hitler tog makten och fram till krigsslutet. De hemskaste bilderna och filmerna var dolda bakom skärmar som man fick böja sig över för att se vilket var jättebra, så kunde man välja om man ville se det eller ej.

Nästa anhalt denna händelserika dag var Capitol Hill. En snabb vända till bilen för en ny matning, och sen vidare. En annan av Max lärare, Ms Z, gick med oss för att visa vägen. En fördel med Washington är att de flesta museum ligger väldigt nära varandra så man kan faktiskt gå till det mesta, och de ligger centralt så man kan även gå till Capitol Hill och Washington-monumentet. Ms Z varnade oss innan att ”I’m short, but I’m fast. I walk like an European!” Hon når mig inte ens till axlarna så jag tänkte att det blir nog inga problem, men jösses, hon överdrev inte. Varken jag eller Max har nog någonsin gått så fort i hela vårt liv! 🙂 På nolltid var vi framme vid Capitol Hill:

Jättekul att få gå in och se denna berömda byggnad. Bland annat fick vi se originalmålningen av undertecknandet av självständighetsförklaringen!

I taket kan man se en målning av George Washington omgiven av kvinnor som representerar de då 13 staterna. De som vänder sig om är de stater som inte ville vara med i unionen:

Efter denna rundtur var vi helt slut. Meningen var att alla, efter middagen, skulle på en Night Tour och titta på monumenten över Andra världskriget, Korea- och Vietnamkrigen samt Lincoln Memorial. Men jag och Max kände att det fick räcka för idag, vi har ju tänkt åka hit hela familjen eftersom Björn och Tess aldrig vrit här så då kan vi ta det då istället. Så vi åkte till en restaurang och åt middag, Max åt en T-bone steak för första gången i sitt liv:

Efter detta ramlade vi i säng och somnade i princip omedelbart!