Igår var Björn, Max och jag på College Fair på Greensboro Coliseum. Jag har aldrig varit på Gymnasiedagarna i Göteborg eftersom vi ju flyttade innan det var dags för sånt, men jag kan tänka mig att det var ungefär som det. En massa college och universitet kom dit för att promota sig, och man kunde prata med anställda och studenter från respektive ställe. Nu har vi ju i och för sig ingen aning om hur länge vi blir kvar här, men Max skulle gärna gå på college och så länge som vi inte vet var vi kommer att bo är det lika bra att förbereda sig på båda alternativen.

Tyvärr var det så himla mycket folk att det var svårt att få ut så mycket vettigt av det. Ljudnivån var öronbedövande och man fick koncentrera sig på att försöka tränga sig fram och åtminstone rycka åt sig en broschyr från det ställe man var intresserad av.

Fast det märktes ju stor skillnad på de olika collegen och universiteten vad gäller hur populära de var. De riktigt populära, som NC State University och UNC, hade låååånga köer och väntetider på säkert 20-30 minuter om man ville få en chans att prata med dem, medan andra, mindre populära, hade helt tomt vid sina bord.

Vi pratade med ett par av dem som var där i alla fall, och fick lite matnyttig info. Vi hade gärna pratat med dem från NC State men det var bara att glömma, vi tog med oss broschyrer så får vi sitta hemma i lugn och ro och ta reda på mer och sen åka dit och hälsa på. Här åker man på ”turné” runt till de college och universitet man är intresserad av och får en rundtur på varje ställe, så blir vi kvar ett tag till är det nog det vi får ägna nästa sommar åt!

Björn hade anmält sig som frivillig (det var åtminstone så som jag valde att uppfatta det) till att hämta tjejerna klockan 06.00 i lördags morse, efter natten på skolan. Så halv 7 stupade Tess i säng. Och vaknade två timmar senare utan att kunna somna om, så det blev inte mycket sömn där…

Jag tog det väldigt lugnt hela dagen och försökte bli frisk, och framåt eftermiddagen började jag känna mig rätt ok igen. Vi var bjudna på middag hemma hos några grannar på kvällen och jag kände att jag nog skulle våga mig dit. Blev jag dålig igen var det ju inte särskilt långt att gå hem igen om det skulle behövas!

Kvällen blev intensiv för alla i familjen Villing. Tess var bjuden på ett sweet 16-kalas i klubbhuset här i området, det var två kompisar som hade fest ihop. Sweet 16 kallas det här när man fyller 16, det är en stor grej till skillnad mot i Sverige där ju 16-årsdagen inte är något speciellt alls. Här är 16 bland annat gränsen för när man kan ta körkort så det är en av anledningarna till att det är så stort.

De som hade festen ville inte ha några presenter utan istället skulle man ha med sig konserver som de sedan skulle skänka till behövande. Man fick en lista med önskvärda konserver, och det som Tess valde att ta med sig var peanut butter och mac&cheese. Very American! 🙂

Max hade en kompis hemma hos sig, de hade bokat in en maratonfilmkväll och skulle äta tacos och kolla på animes i sisådär 6 timmar i sträck. Animes är japanska tecknade eller datoranimerade filmer, som manga ungefär (tror jag, jag är inte så hemma på det men det ser ut som manga i alla fall!).

Så vi var tämligen spridda för vinden i vårt hood på kvällen! 🙂 Björn och jag hade jätteroligt på middagen, vi är några som har startat en ”klubb” här i området som vi kallar för Lennox Woods Supper Club. Jag ska skriva mer om den i ett separat inlägg, men det går ut på att vi bjuder varandra på middag en gång i månaden. Denna gången var det väldigt lyckat, och god italiensk mat. Här är vi med vår närmsta granne MJ (som egentligen heter något ganska långt och krångligt så hon brukar inte ens försöka lära någon säga det utan alla kallar henne MJ helt enkelt 🙂 ).

Redan strax efter klockan 21 ringde telefonen, det var Tess. Hon och fyra kompisar som också varit med på lock-in’en kvällen innan var jättetrötta så de hade lämnat festen och gått hem till oss istället. Nu ringde de i panik eftersom de inte lyckades få igång Netflix på TV’n… Till slut gick det i alla fall så de satt och slötittade på någon film, men när vi kom hem vid 12-snåret hade alla, inklusive Max kompis, åkt hem. Men det var en lyckad kväll för oss allihop, var och en på sitt håll! 🙂

Idag har jag släpat mig iväg till veterinären med båda hundarna. Ja jag säger släpat, eftersom jag åkt på antingen en rejäl förkylning eller också influensa med ont i halsen, feberont i kroppen (fast utan feber än så länge) och är allmänt ynklig, så jag hade hellre legat hemma och tagit hand om mig. Men jag hade bokat tid för rabiesvaccination och ville verkligen få det gjort så det var bara att ge sig iväg.

När jag satt i väntrummet och väntade kom det in ett äldre par med en rejält fet cocker spaniel. Alldeles livrädd var den stackarn, skakade i hela kroppen och gömde sig omedelbart under bänken i väntrummet. Jag småpratade lite med ägarna, och efter en stund frågade tanten om mina hundar var innehundar eller utehundar (indoor or outdoor dogs). Jag blev lite ställd och fattade inte vad hon menade först, men sen tänkte jag att hon kanske menade ifall de bodde inne i huset eller om jag hade dem i hundgård.

Så jag svarade att de var innehundar, visserligen är de väl ute rätt mycket i trädgården och så men de bor inomhus. Sen frågade jag hur det var med deras hund, och då svarade hon att att han är helt och hållet en innehund. De tar nästan aldrig ut honom, nån gång rastas han i trädgården och det händer att de går en liten bit med honom på gatan men annars är han inne. Jag blev så paff att jag inte fick fram ett ord, och precis då kom min veterinär så jag fick inte en chans att fråga något mer.

Innekatter är ju vanligt att man har, men innehundar?! Jag hade inte en tanke på att det kunde vara så hon menade när hon frågade om mina hundar. Fy sjutton vad jag tycker synd om hundstackarn! En så livlig ras som cocker spaniel dessutom! Inte undra på att han var så fet, och inte undra på att han var rädd heller för den delen. Innan hade de berättat att de precis varit och hämtat honom på PetSmart (stor djuraffärskedja här i USA som även har hundtrim och vardagslydnadskurser). Han hade varit där sedan morgonen (detta var 4 på eftermiddagen) och blivit trimmad, och sen hade de kört direkt till veterinären för vaccinering. Så den arma hunden som i princip aldrig kom utanför dörren hemma hade alltså på en enda dag behövt bli både klippt och sedan fått en spruta hos veterinären. Det är nog tur att man inte vet hur alla hundar, och djur överhuvudtaget, har det. De tyckte säkert själva att de behandlade sin hund på bästa sätt, mat fick han ju så det räckte och blev över i alla fall, men att de inte förstår att en hund behöver få komma ut och röra på sig ordentligt, nosa och springa omkring och leva lite hundliv åtminstone en stund varje dag… 😦

Max har den senaste månaden eller så haft ont i sin nacke lite till och från. Vi har köpt en ny kudde till honom nu eftersom den gamla verkligen gjort sitt och förhoppningsvis ska väl det lösa problemet. Men idag på morgonen sa jag till honom att han ju kunde titta in hos skolsyster och be henne titta på nacken och se om hon hade någon idé om vad värken beror på.

När jag var ute med hundarna för nån timme sen ringde telefonen, det var skolsyster. Hon visste inte riktigt vad nackvärken kunde bero på så vi får boka tid hos läkare om det inte ger med sig med den nya kudden. Men nu till problemet. Han har ju ont idag, så hon hade värmt en vetekudde och lagt på nacken och hade gärna velat ge honom en värktablett också. Men vi hade inte lämnat in årets ”medical form”, som är ett intyg över hans hälsa och vilka mediciner han tar. Jag visste mycket väl att vi inte gjort det, det är nämligen inte så att man bara själv kan fylla i alla uppgifter om hälsotillstånd, läkemedel, vaccinationer, försäkringsbolag, försäkringsnummer, adress och telefonnummer till läkare osv., osv., utan dessutom måste man boka tid hos barnets läkare för en årlig check up och så måste läkaren skriva under intyget.

Det är rätt mycket för familjen Villing just nu så det har helt enkelt inte blivit gjort än. ”Och förresten”, tillade skolsköterskan med sträng röst, ”så kan jag inte se att ni lämnade in något förra året heller. Och vi påminde om det i oktober förra året.” Jaha, tävlingen om årets, och fjolårets uppenbarligen, sämsta mamma är avgjord! Men jag blir aningens trött på all denna administration och alla papper som måste fyllas i för precis allting så jag kunde inte låta bli att bli lite upprorisk åtminstone. ”Om jag ger dig tillåtelse här över telefon att ge honom en Ibuprofen, kan du göra det då? Det är helt ok för min del!”. Men nej, så kan man ju självklart inte göra, hur skulle det se ut?! Läkaren måste ju intyga att han inte skulle dö av en värktablett, ”you would be surprised if you knew what some parents don’t want to tell us about their kids medications.”

Så istället för att riskera att Ibuprofenen skulle krocka med någon annan medicin så är de tvungna att avstå från att ge den. Jag förstår ju att de bara gör som de är tillsagda och vad försäkringsbolagen kräver av dem och att hon inte är ute efter att jävlas, men jag kan bli lite trött på systemet i sig. Så jag föreslog lite försiktigt att det skulle underlätta om det räckte med att lämna in ett intyg en gång och sen kunde man ju bara meddela om det skulle bli några ändringar, istället för att göra om hela proceduren varje nytt skolår. Men det gick ju inte förstås, försäkringsbolagen kan ju inte lita på att föräldrarna verkligen sköter det!

Så nu får jag väl ta tag i detta och boka läkarundersökning för båda barnen (och se till att lägga ner värktabletter i deras skolryggsäckar så länge så att de kan ta själva i smyg om de skulle behöva…). Suck.