Vi har fått hyresgäster!

av utvandrare

Nu är allt förhoppningsvis klappat och klart, ikväll skrev vi kontrakt med våra nya hyresgäster! En ung barnfamilj med två döttrar, en på 4 år och nummer två bara en månad gammal. Det känns jättebra att hyra ut till dem, hoppas att de kommer att trivas lika bra här som vi gjort!

Idag var det även en historisk dag – vi har fått våra visum! Det gick otroligt snabbt, vi var ju på ambassaden i torsdags så det tog mindre än en vecka. Känns lite häftigt, faktiskt:

Så nu slipper vi oroa oss för att detta ska krångla i alla fall, nu är det bara flygbiljetterna kvar. Lufthansas biljettbokning låg givetvis nere hela dagen idag 😦 Vi har dock en preliminär bokning till på lördag den 20/1, förhoppningsvis kommer vi iväg då.

Och nu när jag skriver detta trillade det in ett mail i brevlådan. Jag har lagt in en annons på Blocket på våra ridhjälmar och ett par ridstövlar. Nu var det en man (?) som ville att jag skulle skicka ett kort till honom där jag har på mig ridstövlarna. Eeh… va? Står ingenting om några önskemål på hur övrig klädsel ska se ut, är det ok om jag improviserar lite då tro?

Ont i ryggen!

av utvandrare

Idag har det varit en fixardag, igen. Har börjat röja i köket och slänga allt som vi inte vill ha med oss. Nu gäller det verkligen att vara hård och inte spara på alla möjliga uddaglas och sånt som man sparat av nostalgiskäl!

La ut Tess säng på Blocket häromdagen också, hon har tröttnat på den och vill ha en loftsäng med skrivbord under när vi flyttat. Jag tycker den hon har är jättefin både som säng och som soffa, men hon håller inte med utan tycker den ser ut som en spjälsäng 😯

Idag ringde det i alla fall en och ville köpa den! Så jag tillbringade närmare en timme med att skruva isär eländet, varav större delen av tiden gick åt till att försöka hitta en insexnyckel som passade. Fick improvisera lite med en liten stump av en passande nyckel + en tång och höll på att knipsa av ett finger av bara farten, men klarade mig med endast blodvite och ett skinnflått pekfinger. Vad gör man inte för att tjäna 500:- 🙂 Det värsta var att vi inte kollade madrassen innan vi bestämde oss för priset, nu när jag plockade isär den upptäckte jag att det var en jättefin resårmadrass i som vi gett 1300:- för plus att själva sängen kostat 900:-. Och detta säljer vi nu i skick som nytt för 500:-. Det grämer mig en hel del, måste jag säga. Det värsta är att det inte går att byta ut madrassen med någon annan vi har heller, så det är bara att acceptera att vi gjort bort oss. De som köpt den blir nog glada i alla fall när de kommer och ska hämta den 😐

Har även lyckats sälja en av våra ridhjälmar, får hoppas att någon vill ha resterande hjälmar och ridstövlarna också. Det var en mamma med en liten 9-10-årig flicka som köpte den, och jag gav flickan ett ridspö också på köpet. Blev alldeles varm i hjärtat av att se hur glad hon blev, hon vägrade att ta av sig hjälmen utan gick iväg mot bilen med den på och med ridspöt i handen 🙂

Nu har jag rejält ont i ryggen och ska ta det lugnt resten av kvällen. Imorgon ska jag försöka bli klar med köket och dessutom ska Morris trimmas för sista gången i Sverige! Det kommer att kännas i hjärtat att säga hejdå till hans uppfödare (som är de som trimmar honom). Hur de ska klara sig utan att få träffa Morris vid trimningen var 10:e vecka är en gåta, har nog aldrig träffat någon uppfödare som bryr sig så mycket om ”sina” valpar och hur de mår som de gör ❤

Husvisning

av utvandrare

Vi har insett att det nog inte kommer att komma någon och knacka på och be om att få hyra vårt hus, ska vi få det uthyrt får vi nog få tummen ur och anstränga oss lite! Det är så typiskt oss, vi måste känna deadlinen nafsa oss i hälarna innan vi ser till att fixa saker… 🙄 Å andra sidan brukar vi vara väldigt bra på att få ihop det ändå, även om det är i sista sekunden ibland! 🙂

Vi satte upp lappar i vårt område för ett par veckor sedan i alla fall och fick ett svar, men de ville pruta ganska rejält på hyran (som vi ändå satte ganska lågt). Så förra veckan satte vi in en annons på Blocket. Och jösses vad många som hört av sig! Vi trodde att det kanske skulle ringa ett par stycken på sin höjd, men hittills är det nog runt 15 som ringt och mailat. Trodde aldrig att det skulle vara så populärt att hyra hus (vi antog att man oftast hyr lägenhet men köper hus) men tydligen är det det. En av de som hört av sig sa att det är väldigt ont om hus att hyra för en längre tid, oftast är det kanske 3 månader eller ett halvår och då möblerat och det är ju lite väl kort förstås.

Igår hade vi första visningen i alla fall, tyvärr kom de vid 5-tiden på eftermiddagen när det redan var kolsvart ute så de fick ju inte se så mycket av utsikten över sjön och hur det ser ut runtikring här. Men de verkade nöjda med huset, och vi kände att vi gärna skulle hyra ut till dem. Idag kom nästa familj, också jättetrevliga och vi kände att dem skulle vi också mycket väl kunna tänka oss att hyra ut till. Svårigheten blir att välja! Vi får väl dra lott i värsta fall! 🙂

Några som vi definitivt inte kommer att hyra ut till är de som var inbokade kl 15 idag. De kom aldrig, och hörde inte ens av sig på telefon. Otroligt dålig stil! Nu satt vi ju här och väntade ett bra tag, hade vi vetat att de inte tänkte komma fanns det en hel del annat vi kunde passat på och gjort. 👿

Imorgon kommer ytterligare två familjer, så förhoppningsvis är allt klart i början på nästa vecka!

Visumintervju

av utvandrare

Igår var vi då äntligen på ambassaden i Stockholm på vår visumintervju. Tess behövde som sagt inte följa med så hon sov hemma hos en kompis istället, medan jag, Björn och Max åkte upp i onsdags för att kunna vara tidigt på plats på torsdag morgon. Vi hade fått tid 8.30 men det visade sig att det inte spelar någon roll alls, man står i kö och kommer in i turordning helt enkelt.

Inför intervjun hade vi fått hem dels alla papper som skulle fyllas i, som jag berättat om tidigare, och dels förhållningsorder för hur det går till på ambassaden. Man fick inte ha nycklar på sig (inte ens bilnyckeln), ingen telefon, inga väskor, i princip inget alls förutom kläderna på kroppen. Vi låste därför in våra väskor på hotellet och tog bussen till ambassaden. Väl såg vi folk som pratade i sin mobil, och nästan alla hade väskor med sig (en hade t.o.m resväska…) så det verkade inte som om det var så noga i alla fall. 😕

Vi hade även blivit tipsade om att klä oss varmt eftersom man får stå utomhus på trottoaren och köa. Mycket riktigt så var där en kö på runt 10 personer när vi kom dit vid kvart i åtta. Men vi hade tur, redan efter 20 minuter så började de släppa in folk, så vi fick komma in i ett väntrum och sätta oss. Innan går man igenom en kontroll ungefär som säkerhetskontrollen på en flygplats med röntgen och allt. Efter nån timmes väntan fick vi komma fram till luckan och lämna våra papper, vi var rätt nervösa att vi skulle ha skrivit fel någonstans eller glömt något kryss i nån liten ruta så att vi skulle vara tvungna att boka en ny tid om fyra-fem veckor. Men det gick bra och vi fick sätta oss och vänta nån timme till, på intervjun. Vi hade förberett Max på vad de eventuellt skulle fråga, och sagt till honom att absolut inte säga mer än nödvändigt (man vet ju hur det är på immigrations när man reser till USA, de är inte upplagda för skämt direkt…). När det var vår tur visade det sig att det var en jättetrevlig karl som kollade igenom våra papper och ställde ett par frågor. Björn fick svara på hur länge han jobbat på Volvo, om han varit i Greensboro förut och vad han tyckte om det (”Aren’t you afraid you’re gonna dry out there?” svarade han när Björn sa att han gillade stan 🙂 ). Mig frågade han bara om jag varit i Greensboro innan och vad jag tyckte om det. Max fick svara på vilken klass han skulle gå i, och när Max sa att det inte var bestämt än om det skulle bli 8:an eller 9:an rekommenderade han 8:an (”it’s always good to be the oldest!”). Sen var det över. Max blev så paff att han frågade om det verkligen var slut nu, ville de inte veta något mer? Han bara tittade på Max och sa att han var nöjd men att han gärna kunde fråga oss lite mer om vi absolut ville, men vi avböjde. 🙂

Så det gick väldigt smidigt. Skönt att ha det gjort, och förhoppningsvis är det väl klart nu. De tog våra pass, och så lämnade vi ett svarskuvert (rekommenderat) till dem som de skulle skicka tillbaka passen med visumen i. En vecka ungefär skulle det ta. På plats fick vi betala 500 dollar, plus att vi tidigare betalat 4200 SEK. Sen tillkommer det ytterligare avgifter, beroende på om jag får arbetstillstånd och så. Ingen billig historia!

Elbolag och Wittgenstein

av utvandrare

Vi fick ett mail häromdagen som jag måste dela med mig av. Bakgrunden är att vi mailat elbolaget och bett dem koppla på gasen den 15/1, eftersom vi tänkt att flytta in den veckan. En ren formalitet trodde vi, löjligt naiva som vi tydligen är. Svaret blev:

Thank you for the recent request for electric service. Unfortunately, we are unable to fulfill the request.
For additional information, please call us at 1-800-777-9898. Our customer service specialists are available to assist you 24 hours every day.
If we can be of further assistance, please let us know.

Customer Service
Duke Energy

Eeh… va? Nån mer än vi som omedelbart kommer att tänka på killen i hamburgerrestaurangen i filmen Falling down som med ett brett och tjänstvilligt leende talar om att Michael Douglas rollfigur kom 1 minut för sent för att kunna få köpa frukost? För det första – snällt att ni tackar för att vi ville bli kunder hos er, alltid roligt att kunna glädja sina medmänniskor! Och ja, det är inte utan att vi känner att vi skulle vilja ha lite ”additional information”. Att få veta att ni tyvärr inte kan uppfylla vår önskan känns inte helt… uttömmande om man säger så.  Så ja, vi tänker låta er få veta att ni skulle kunna hjälpa oss lite mer.  Ni glömde förresten att önska oss en bra dag innan ni bad oss dra åt #%&*.

Ett antal mailväxlingar senare har vi fått veta att vi tyvärr inte är betrodda hos Duke Energy eftersom vi inte bor där ännu, inte har social security number och inte ens har någon credit history. Vi har erbjudit oss att betala in kostnaden direkt, att lämna referenser, att låta betalningen gå genom mäklaren som kan garantera vår heder, vad som helst bara vi kan få lite ljus och värme, men än så länge är det kalla handen. Allvarligt talat, är vi de första människorna de har haft att göra med som just flyttat från ett annat land? Vad är problemet? Utlänningar göre sig icke besvär har vi förstått. Fortsättning följer…

Under tiden försöker jag hinna med min sista doktorandkurs här hemma. Denna veckan måste jag hinna läsa Wittgensteins Filosofiska undersökningar så att jag kan diskutera den på seminariet nästa måndag. Kanske Ludwig kan hjälpa mig att luska ut hur man ska kommunicera bättre?

335. Vad händer när vi – t.ex vid skrivandet av ett brev – bemödar oss att hitta det riktiga uttrycket för våra tankar? – Detta talesätt jämför processen med vad som sker vid en översättning eller beskrivning: Tankarna finns där (kanske redan i förväg) och vi söker nu bara efter deras uttryck. Denna bild passar bättre eller sämre för olika fall. – Men vad allt kan inte hända här! – Jag hänger mig åt en stämning och uttrycket kommer. Eller: det föresvävar mig en bild som jag strävar att beskriva. Eller: ett engelskt uttryck föll mig in, och jag vill finna dess tyska motsvarighet. Eller: jag gör en gest och frågar mig: ”Vilka ord motsvarar denna gest?” Etc.

Om man nu frågade: ”Har du tanken innan du finner uttrycket?” – vad skulle man då svara? Och på frågan: ”Vari bestod tanken sådan den förelåg före uttrycket?”

Särskilt de sista frågorna skulle jag jättegärna vilja få svar på, Duke Energy.

Sista jul- och nyårshelgen i Sverige på ett tag

av utvandrare

Så var både jul och nyår över för den här gången. Frågan är när vi kommer att vara i Sverige i december nästa gång? Eventuellt hade vi tänkt att resa hem till nästa jul, men samtidigt känner vi att det hade varit kul att passa på att fira en amerikansk jul så vi får väl se hur det blir. Vi kommer inte att resa hem nästa sommar i alla fall, då har vi ju knappt hunnit bo in oss och det skulle nog vara för tidigt att åka hem då. Risken är att vi får för mycket hemlängtan och inte vill åka tillbaka igen, alla vi pratat med har sagt att första halvåret är rätt tufft innan barnen kommit in i skolan ordentligt och har hittat kompisar och så. Jag hoppas ju att det ska gå fortare förstås, men man vet ju aldrig. Så egentligen hade det ju varit lagom att åka hem om ett år, men vi får se hur vi känner det helt enkelt.

Julen var mysig i alla fall! Vi firade hemma hos Björns syster med övriga syskon och hans föräldrar. Jag hade tänkt att vi skulle frossa i Kalle Ankas jul nu när det dröjer ett tag innan vi kommer att se det igen, men faktum är att den nog faktiskt spelat ut sin roll nu i Disney-kanalens tidevarv. Till och med för en (åtminstone i vissa begränsade fall) traditionalist som jag. Jag och Tess gjorde ett halvhjärtat försök att titta (vi måste ju se vår favoritscen när Robin Hood stjäl den sista pengapåsen från den desperat tumsugande prins John) och Max hängde på när det var Långben och husvagnen, men för övrigt var det klent med intresset. Det är nog inget vi kommer att sakna när vi flyttat, faktiskt!

Nyår firade vi hemma hos goda vänner. Massor med god mat, och hundarna uppförde sig exemplariskt. Java gjorde visserligen sitt bästa för att diskret norpa den inbakade fläskfilén men vi räddade den i sista stund. Det räckte med att värden tappade glasflaskan med välkomstdrinken i stengolvet precis innan vi kom (men den alkoholfria räddningsplankan var jättegod, Rickard!) 😉  Vid tolvslaget blev Java ganska nervös och tittade oroligt ut genom fönstret på alla raketer, men jag hade tagit med mig en massa godis och körde ett träningspass med henne och Morris och det funkade riktigt bra. De somnade gott båda två sen så det verkade som om hon skakade av sig det väldigt snabbt.

Idag är det en riktigt seg dag, trots att jag var chaufför igår och därmed spik nykter. Tant börjar bli gammal och klarar inte att tindra med ögonen när hundarna kräver att gå upp 9 på morgonen trots att vi gick och la oss 3 på natten…

Att anställa en flyttfirma

av utvandrare

Oj, vad jag varit dålig på att blogga över jul 😳 Ska försöka skärpa mig! 🙂

Igår hade vi i alla fall fullt upp här hemma. Alla våra möbler, köksutrustning, böcker, kläder, ja rubbet ska ju med till USA. Som tur är så ordnar Volvo med transporten av alltihop, det ska skeppas över i en container vilket kommer att ta uppemot 8 veckor. Under tiden får vi hyrmöbler till vårt hus i Greensboro, riktigt vad vi får vet vi inte men varsin säng ska det väl i alla fall bli, köksmöbel, förhoppningsvis en soffa (TV?) och kanske inte så vansinnigt mycket mer. Tydligen får man minimalt med bestick och sånt; 4 gafflar, 4 knivar, 4 glas osv. Det blir till att vara ordentlig med att diska allt man använt omedelbart! 🙂

Nu är det inte så vist ordnat att Volvo har kontrakt med en flyttfirma som ordnar flytten, utan det ska upphandlas enligt konstens alla regler. Således ville de skicka hem 5 (!) olika flyttfirmor till oss som skulle gå igenom vad vi ska ha med oss och lämna varsin offert. Det tyckte vi var i mastigaste laget så vi lyckades pruta ner det till tre stycken. För att vara lite effektiva bokade vi in dem på en och samma dag (igår) med en timmes mellanrum, vilket innebar att en gång i timmen fick vi valla runt en förväntansfull flyttkille med block och skrivplatta i högsta hugg. De skrev upp allt vi hade och gjorde en beräkning på hur stor volym det rörde sig om. Till slut visste vi knappt vad vi sagt och till vem, förhoppningsvis fick vi med allt till alla tre annars kommer nog offerterna att se lite knepiga ut. 🙂

Vi har verkligen inte särskilt mycket möbler, vår stora passion i livet är att resa så vi har satsat mer på det än på heminredning om man säger så, så vi trodde att det skulle vara gott om plats för våra grejer i en container. Men det visade sig att alla tre flyttkillarna var rörande överens om att vi låg på översta gränsen, frågan är om vi ens skulle få plats med allt. Attans. I värsta fall får vi försöka sålla lite, men det blir inte lätt. Vi har en rätt gräslig tvåsitssoffa som alla utom vi själva är rätt överens om att vi borde slänga, men det är Javas favoritsoffa och hon skulle gråta blod om vi gjorde oss av med den! 🙂 Dessutom hade vi tänkt klä om den och då blir den ju fin igen. Och med tanke på att vi bor på knappt 160 kvm här och flyttar till ett hus som är på drygt 300 kvm så känns det som om vi behöver ta med oss allt, om det inte ska eka väldigt tomt i antingen rummen eller plånboken när vi möblerat klart där borta. Hmm. Ingen idé att fundera för mycket över det just nu, vi får se vad de säger när de räknat klart helt enkelt.

Jag och Björn gillade två av flyttfirmorna, det känns som om det inte spelar så stor roll vilken av dem det blir. Den tredje hoppas vi lämnar en riktigt dålig offert. De kändes inte helt pålitliga, bl.a trodde de att vi a) bodde i Halmstad och b) skulle flytta till England, så frågan är ju om våra möbler kommer att c) dyka upp i Shanghai om de får jobbet. Tyvärr är det inte upp till oss att avgöra, vi får hålla tummarna helt enkelt.

Att tala med brytning

av utvandrare

När vi var på vår pre-visit var det en sak fick oss att fundera en hel del. Fyra eller fem personer, helt oberoende av varandra, reagerade på vår svenska accent och tyckte att den var helt underbar. Bl.a vår mäklare, en kvinna som stod framför oss i rulltrappan på Macy’s (!) och en lärare på Max skola. Alla rådde oss att absolut inte jobba bort den utan se till att ha den kvar eftersom den lät så häftig och gjorde oss unika. Vi blev väldigt förvånade, faktiskt. Här hade vi pratat med Max och Tess om vilken tur de har som får bo i ett engelskspråkigt land när de är så unga att de förmodligen kommer att kunna prata helt utan brytning inom något år eller två, och så får vi höra att de istället ska göra vad de kan för att behålla sin accent!

Kan inte låta bli att jämföra hur vi ser på saken här i Sverige. Om jag nu får dra alla över en kam och generalisera rejält så ser vi ju oftast ner på någon som pratar med brytning om personen ifråga bott mer än ett år eller så i Sverige. Har de bott här i många år och fortfarande bryter rejält tycker vi mer eller mindre att de är mindre intelligenta, lata och vägrar att ”anpassa sig” till sitt nya land. Tänk om vi kunde se det som de amerikaner vi pratade med – de tyckte att det var fantastiskt att vi överhuvudtaget hade så stort ordförråd, att grammatiken och uttalet kanske inte var 100% rätt alla gånger märkte de knappt. Om de alls reagerade så var det med att vara imponerade – vi visade ju att vi kunde mer än ett språk vilket ju de flesta infödda amerikaner inte kan. Nu är ju USA – och har varit i alla tider – en smältdegel av olika kulturer, språk och nationaliteter och har naturligtvis färgats av det. Det är inget ovanligt att stöta på ”invandrare” och de flesta känner väl någon som kommer från ett annat land. Istället för att skrämmas av det är det något naturligt. Jag förstår ju att det säkert skiljer sig åt i olika delar av landet, men vår erfarenhet i Greensboro har varit väldigt positiv. Det är bara att hoppas att vi i Sverige kan få lite mer av det tankesättet också!

Visum, uppdatering

av utvandrare

En liten uppdatering om vår jakt på visum: vi har lyckats få en ny tid för vår visumintervju! 5 januari är senaste budet. Suveränt! Då kan vi förhoppningsvis komma iväg veckan efter, och vara i huset och ta emot tvättmaskinen och torktumlaren som ska levereras den 16:e vilket ju onekligen kan vara lite käckt! 🙂 På något ställe stod det att barn under 16 inte behöver vara med på intervjun men det var fel visade det sig, 14 är det som gäller. Max kommer att behöva följa med således, vi får åka upp till Stockholm dan innan eftersom vi fått tid 8.30 på morgonen. Dags att leta hundvakt igen, således! 🙂

Visum…

av utvandrare

Igår kväll började vi fylla i visumansökan. Sida upp och sida ner med frågor. Bland annat ska man fylla i alla skolor man gått i från 1:a klass och uppåt, och samtliga jobb man haft inkl. datum. Inte helt lätt att komma ihåg när sjutton man började och slutade alla småjobb man hade efter att man gått ut skolan, men vi fick nog till det till slut. Dessutom ska man ge en kort beskrivning av vad man gjort på respektive arbetsplats. Pust! Det tar tid, Björn höll på till halv fem på morgonen innan han var såpass färdig att han kunde skicka in ansökan. Den skickar man då till ambassaden, och sen ska man dit för en intervju (barn under 14 behöver inte vara med på intervjun). Tyvärr visade det sig att vi borde skickat in ansökan mycket tidigare, nu fick vi inte tid till intervju förrän den 25:e januari! 😯  Vi har ju tänkt att flytta den första eller andra veckan i januari, nu går inte det.

Som tur är gick vi in och kollade idag igen, och hittade då en ny tid den 18:e januari. En vecka tidigare, åtminstone. Vi får väl gå in då och då och se om det dyker upp någon ännu tidigare tid, men ett gott råd till alla som ska flytta utomlands är att se till att få in ansökan i god tid. Intervjun ska tydligen bara ta 10 minuter ungefär, lite surt att behöva vänta så länge då. 😦