Bra shopping!

av utvandrare29 april, 2014

Oj vad jag ligger efter med bloggandet igen… Hoppas ni har förbarmande, det är svårt både med tiden och orken för bloggeri just nu.

Tänkte berätta om min och Tess heldag på Hilton Head Island i alla fall. På torsdagen var vädret lite bättre, det blåste fortfarande så mycket att det inte gick att vara på stranden men det var runt 20 grader varmt och det var ju skönt. Istället för stranden gick vi bort mot ett litet köpcentrum som låg nära hotellet. Det var småaffärer med diverse krimskrams, väldigt turistigt men kul att gå runt och titta ändå. Dessutom hittade vi norskt VOSS-vatten! 🙂

Sen åkte vi iväg i bilen och letade efter Hollister som Tess sett en skylt om när vi körde mot hotellet dan innan. Till slut hittade vi det, och det visade sig att det inte bara var Hollister som låg där utan det var en jättestor Tanger Outlet! Tanger är en kedja med outlets här i USA där det finns mängder med affärer. Här i Hilton Heads visade det sig vara rena Meckat, både mysigt och superbilligt!

Här fanns både Hollister, Abercrombie&Fitch, Nike och massa andra affärer. Just Hollister och A&F är två favoriter för Tess, det är nästan bara där hon kan hitta kläder som passar eftersom hon är så smal. Här var det dessutom superbilligt, dels var det lägre pris redan från början och när vi var där var det dessutom 30% rea. Tess hittade tröjor för 6-7 dollar som normalt skulle ha kostat 30-40 dollar! Jag hittade dessutom crocs-tofflor! Tess skämdes och ville knappt gå in i affären, men jag var mycket nöjd. De är perfekta när man bara ska ut en sväng med hundarna och jag har verkligen saknat de jag hade i Sverige, som jag kastade när vi flyttade för att de var trasiga.

Efter timmar av shopping var vi tillbaka på hotellet, vilade lite och gick sedan och åt på en restaurang. Tyvärr var vi jättehungriga redan när vi kom dit. Jag säger tyvärr, för det tog en hel evighet att få mat. Inte kunde vi skälla på servitrisen heller, hon berättade att hon jobbat sen halv nio på morgonen och skulle jobba till framemot 10 på kvällen stackarn. Vi lämnade rejält med dricks istället, hon gjorde verkligen sitt bästa och lönen var säkert urusel. Här förväntas man alltid ge dricks, på gott och ont. Lönen är som sagt oftast under all kritik för de som jobbar inom serviceyrken och de anställda är beroende av dricksen för att överleva. Arbetsgivarna vet ju att alla ger dricks och därför höjer de inte lönen, bättre hade varit att inte låta det vara så självklart att lägga minst 20% i dricks och istället kräva att minimilönen höjs, men det är nog en bit kvar innan det händer tyvärr…

Fredagen var vår sista dag. Vi tog det lugnt på morgonen och åt frukost länge. Frukosten var en historia för sig, vi var rädda att den skulle bestå av kaffe/te och en muffin så som det ofta är på amerikanska hotell, men här var det rena drömmen. Bacon, äggröra, korvar, grits, hushpuppies, flingor, müsli och flera olika sorters bröd. Dessutom kunde man beställa omelett som de gjorde iordning medan man väntade. Kändes som Thailand helt plötsligt, mysigt! Sen, efter ett sista farväl av beachen, styrde vi kosan hem igen. Det var väldigt mysiga dagar vi hade ihop!

Minisemester till Hilton Head Island, SC

av utvandrare17 april, 2014

Nu är det ju påskveckan, och efter en del velande hit och dit bestämde sig skolorna i Guilford County till slut för att ge barnen lite påsklov i alla fall, alla snow days till trots. Så onsdag och torsdag blev lediga, plus långfredagen förstås som är helgdag. Varför heter långfredagen Good Friday på engelska förresten, nån som vet? Känns väldigt märkligt med tanke på att det var den dag Jesus spikades upp på korset, knappast en särskilt bra dag…

Nåväl, det innebar i alla fall att vi kunde ge oss iväg på en liten resa, precis som vi tänkt från början. Dock har Max redan haft sitt vårlov men vi tänkte att han skulle ta ledigt på onsdag och torsdag, men det visade sig att han ska ha sina final exams nästa vecka så hela denna veckan går åt till förberedelser inför proven. Inget man gärna vill missa, så han kunde inte ta ledigt i alla fall. 😦 Efter en del dividerande hit och dit tyckte Bjrön att jag och Tess skulle åka ändå, så att åtminstone vi fick lite semester. Han är väldigt omtänksam, min man! ❤

Så imorse styrde vi kosan mot Hilton Head Island i South Carolina. Det ligger ute vid kusten, väldigt långt ner i SC nästan på gränsen till Georgia. Vi tänkte när vi bokade att om vi tar oss såpass långt ner borde chanserna till fint väder och eventuellt bad i havet vara rätt goda. Det hjälpte inte kan jag säga redan nu, det är rejält blåsigt och bara runt 17 grader så några bad är det inte tal om men det gör inte så mycket.

Resan hit tog 5,5 timme. Redan strax efter att vi körde över gränsen till South Carolina slogs vi av hur grönt det var. Våren har kommit en bit längre här helt klart! Bland annat körde vi igenom en liten stad som heter Cheraw, jättemysigt ställe med hus som verkligen ser ut som man tänker sig sydstatsvillor:

Att vi är längre söderut nu märks även på växtligheten, här vimlar det av palmer överallt:

På vägen stannade vi och tankade vid en bensinstation som uppenbarligen tröttnat på vissa kunders klädstil och därför ställde hårt mot hårt:

Har man inga skor på fötterna och/eller inte har på sig t-shirt får man alltså ingen betjäning på det här stället! Dessutom uppmanas alla att dra upp byxorna, ingen linning nere vid knän således! 🙂

Jag var propert klädd i både skor och skjorta, och dessutom väl uppdragna byxor, så jag släpptes in. Däremot höll själva tankningen på att ta en ända med förskräckelse. Jag satte i munstycket i hålet och låste knappen som man brukar så att jag inte behövde stå och hålla i handtaget hela tiden. Gick sen en sväng och tittade mig omkring lite, och hoppade sen in i bilen och värmde mig lite medan jag väntade på att tankningen skulle vara klar. Gick ut när jag såg att kostnaden började rulla över 50 dollar eftersom jag vet att full tank brukar gå på runt 54 dollar och jag inte hade kört helt slut på bensin innan vi stannade för att tanka. När jag kommit ut och gått runt bilen ser jag hur bensinen står och forsar ner på marken! Den hade alltså inte stoppat automatiskt när tanken var full utan bara fortsatt att pumpa i bensin. Snabbt som sjutton fick jag stopp på det och gick sedan in och berättade vad som hänt. Damen i kassan tittade på mig som om jag var från en annan planet och förklarade att den ju inte stoppar av sig självt, man måste ju själv hålla koll på när det är fullt i tanken… Allvarligt talat, när kom den funktionen att den själv känner av när tanken är full? Jag kan inte minnas att jag någonsin varit med om att själv behöva ha koll på det, men här i South Carolina ligger de uppenbarligen lite efter… Kändes sådär att åka iväg med en bil som stank av bensin, men efter ett par mil försvann lukten åtminstone. 😕

Till slut var vi framme på Hilton Head Island. Vilket ställe, såå mysigt! Väldigt turistigt, men charmigt ändå. Och vilken känsla det var att vara vid havet igen, det var ett tag sen! I och för sig har ju jag varit i Lysekil och Göteborg tre gånger sen i början av december, men då knappast haft tid att gå ut och njuta av havsluften. Tess däremot har ju inte varit vid havet sedan vi var i Lysekil förra påsken. Tyvärr blåste det som sagt rejält, men det gjorde inte så mycket. Vi tog en promenad längs med stranden direkt efter att vi checkat in och bara njöt, så vackert. Påminner en del om Östra Stranden i Halmstad, eller vad säger ni, Nettan och Bertil? Med undantag för palmerna då, möjligtvis! 🙂

Vårtecken á la North Carolina

av utvandrare7 april, 2014

De senaste två veckorna har värmen kommit hit, äntligen. De flesta dagarna har det varit runt 20 grader och man har äntligen kunnat damma av t-shirten och shortsen och kunnat njuta av att vara ute. Ett säkert vårtecken är när körsbärsträden blommar, så otroligt vackert! Till och med det lilla, lilla trädet på vår tomt blir alldeles översållat av blommor:

Björn har redan varit ute två gånger med gräsklipparen, och passade på att gödsla gräsmattan igår eftersom det skulle regna idag (vilket det gör också, med besked). Han har bestämt sig för att vi ska ha den finaste gräsmattan i hela området i år, vi får väl se hur det går med det projektet! Just nu dreglas det mycket över websidor med robotgräsklippare kan jag avslöja, han börjar likna Fredde i Solsidan fast med gräsmatta istället för grill… 🙂

Det definitiva beviset på att våren/sommaren är på väg fick vi annars igår. Skolan ringde sitt vanliga samtal på söndag kväll, de ringer alltid då och informerar om aktuella saker. Gärna även på fredag kväll, runt 7-tiden, av någon anledning, just när man slagit sig ner i soffan med fredagsmyset och tagit helg. Är det mycket på gång, som när det var alla snow days och sånt till exempel, så kan de ringa 3-4 gånger i veckan, ibland två gånger på samma kväll, så att man till slut känner sig lätt trakasserad. De ringer ju inte personligen heller, förstås, utan det är ett förinspelat telefonmeddelande från rektorn, vicerektorn eller ordföranden i föräldraföreningen. Ofta pratar de så snabbt och otydligt att vi har lärt oss att aldrig svara i telefonen när vi ser att det är de som ringer utan istället låter vi telefonsvararen ta det så att man kan lyssna på det flera gånger tills man hört vad det är de vill.

Igår ringde de som sagt igen, och den här gången var det våren och det varma vädret som föranledde samtalet. Vicerektorn ville, på förekommen anledning, påminna om skolans dress code. Inte för smala axelband på tjejernas linnen, inte för kort kjol eller för korta shorts (om man står med armarna rakt ner och fingertopparna når nedanför plagget är det för kort ”och tänk på att det gäller även när man går och inte bara när man står stilla och har dragit i kläderna för att få dem att bli längre!”), ingen djup urringning. Inga linnen för killarna och underkläderna får inte synas på vare sig killar eller tjejer. Nej, jag raljerar egentligen inte över det, jag tycker det är bra med dress code. Borde finnas även i Sverige!

Så ja, nu är våren kommen och kanske att man faktiskt vågar hänga undan åtminstone den tjockaste vinterjackan samt vantarna och mössan? Just nu är det visserligen blygsamma 6 grader ute och spöregn, som sagt, men resten av veckan ser betydligt bättre ut.

På väg hem

av utvandrare27 mars, 2014

Sitter på flygplatsen i München nu, på väg hem till Summerfield. Klockan ringde 3.30 imorse (eller snarare i natt!) och då hade jag knappt sovit nånting. Jag har extremt svårt för att sova när jag vet att jag borde somna snabbt för att hinna sova så mycket som möjligt om jag ska upp jättetidigt!

Har just insett den stora skillnaden när det gäller val av klädsel när man ska åka till Sverige jämfört med till USA. Till Sverige är det bekväma kläder som gäller i första hand, det är ändå en rätt lång resa och man vill helst inte ha något åtsittande eller ömtåligt på sig. Hem däremot är det andra regler som gäller. Då är väskan packad till bristningsgränsen med allt man köpt med sig från Sverige (i mitt fall choklad, grillchips, Vim, disktrasor (!), vaniljsocker, smågodis, te samt möjligen ett och annat nyinköpt klädesplagg) och helt plötsligt blir vikten en faktor man måste räkna med.

Denna gången var jag riktigt orolig, väskan gick nätt och jämnt att marklyfta och det var högst tveksamt om jag skulle klara gränsen på 23 kilo. Alltså var klädkoden ändrad från ”bekvämt” till ”tungt”. Jag tog på mig så mycket som möjligt av de tyngsta kläderna jag hade och försökte få det att se ut som om jag faktiskt ville ha tre lager kläder på mig, packade ner allt jag med milt våld kunde få ner i handbagaget och bad en stilla bön. Framme vid bagageinlämningen gick jag igenom i huvudet vad jag skulle överge om det var så att jag var tvungen att göra mig av med en del av packningen. Den stora frågan var – skulle chokladen klara sig eller ej?! Under över alla under, vågen stannade på exakt 23 kilo! Chokladen var räddad!

På planet till München berättade han som satt bredvid mig att det utbrutit en strejk på flygplatsen, han hade fått ett mail om det på morgonen. Jag, som valde bort att bli uppdaterad om eventuella ändringar eftersom det kostar extra, hade inte hört ett ord om det. Väskan gick dock att checka in hela vägen till Charlotte så jag hoppades på det bästa, och om det inte händer något i sista minuten verkar det som om strejken inte kommer att beröra mig. Mindre än en timma kvar tills planet går och än så länge inga besked om förseningar eller inställda flyg. Håll en tumme eller två att det ska gå bra är ni snälla, jag vill hem! 🙂

En jobbig vecka

av utvandrare23 mars, 2014

En väldigt jobbig vecka är nu till ända. I tisdags landade jag på Landvetter, tog flygbussen in till Göteborg och mötte upp med min syster för vidare färd till Lysekil. Dan efter, i onsdags, var det begravning för Mikael.

Det kändes fruktansvärt innan, men ceremonin blev så fin. Den hölls i kapellet istället för kyrkan, och begravningsentreprenören som höll i ceremonin gjorde det till en väldigt fin och personlig stund. Han uppmanade alla att dela med sig av minnen de har av Mikael, det blev en blandad kompott av minnen både från barndomen och vuxenlivet från gamla klasskompisar, vänner, arbetskamrater och släktingar förstås. Mitt i alltihop kunde man till och med skratta åt vissa tokerier han hittat på och det kändes skönt!

Hans kista var prydd med blåvita blommor, förstås, och en supporterhalsduk från IFK Göteborg. Väldigt fint arrangerat av faster Mona. Mamma lyckades hålla ett långt tal till Mikael där hon berättade om de ljusa och fina minnen hon har av honom.

Resten av veckan har gått åt till att fixa allt praktiskt. Träffa banken för att få klart allt inför bouppteckningen, träffa mäklaren för att förbereda försäljningen av lägenheten, röja ur lägenheten och ta hand om sånt vi ville spara som minnen (varpå bilen givetvis pajade så att vi fick lasta allting på en cykel och balansera iväg i stormen (nåja, mer eller mindre i alla fall) som rådde just då). Samt ringa runt och säga upp abonnemang och prenumerationer och allt annat som ska avslutas. Som tur var så var vi ju två, både syster min och jag har stannat hela veckan, så att vi kunde hjälpas åt. Ensamma vete sjutton om vi klarat det, det var en väldigt tung vecka på många sätt. En positiv sak med alltihop är åtminstone att jag och syrran kommit varann ännu närmare och stöttat varann. Systrar är bra att ha! ❤

Alltihop kändes smått surrealistiskt. Det var ju mindre än två månader sen som jag senast gjorde den här resan för att göra exakt samma sak; begravning, fixa med banken, inte avsluta saker men väl skriva över allt på mamma istället för pappa osv, osv. Jag undrar när vi ska få tid att fatta vad som egentligen hänt, två så nära som går bort så tätt inpå blir för mycket. Man hinner inte tänka över och inse att de faktiskt är borta, det blir så mycket praktiskt som måste ordnas att man skjuter bort sorgen tillfälligtvis.

Och mitt i alltihop ska livet gå vidare där hemma och dessutom ska en avhandling skrivas. Nu väntar tre intensiva jobbdagar i Göteborg – måste passa på medan jag är i Sverige – och på torsdag morgon går planet hem till Summerfield igen.

Amerikanska frihetskriget revisited

av utvandrare16 mars, 2014

I Greensboro stod ett av de viktigaste slagen i Sydstaterna under amerikanska frihetskriget, det krig som till slut ledde fram till att USA bildades och självständighetsförklaringen undertecknades.

15 mars 1781 drabbade unionens armé, ledd av Nathanael Greene (som Greensboro är uppkallat efter) samman med den brittiska armén ledd av britternas Charles Cornwallis i ett slag kallat Battle of Guilford Court House. Greene är ansedd som något av ett militäriskt geni och lyckades till slut befria sydstaterna från britterna, trots att han faktiskt förlorade varje slag. I det här slaget som man spelade upp igår var Greenes armé mycket mindre än Cornwallis armé. Cornwallis vann till slut, men till mycket stora förluster medan Greene inte alls förlorade så många soldater. För Cornwallis blev det något av en Pyrrhusseger (ni vet, ”en sådan seger till och vi är förlorade”), och senare fick alltså den brittiska armén se sig besegrade, mycket tack vara Nathanael Greene. Hans taktik gick till stor del ut på att splittra upp fiendens armé och att lyckas smita undan och på så sätt trötta ut fienden genom att tvinga dem till förflyttningar över stora landområden.

På årsdagen brukar man spela upp slaget vid Guilford Court House i det som kallas Battlepark här i Greensboro. En jättefin park för övrigt, det är här som hundrastgården Bark Park ligger som jag berättat om tidigare. Känns egendomligt att ett sådant hemskt slag har utspelats här där det nu är så fridfullt! För att inte tala om att man givetvis kan köpa pizza och glass och mumsa på samtidigt som man tittar på hur det gick till när soldaterna gjorde sitt bästa för att ta död på varann…

Vi har missat det här två år i rad, första året visste vi helt enkelt inte om det och förra året var det så dåligt väder att vi faktiskt skippade det, men i år hade arrangörerna tur med vädret. Det har ju som sagt varit väldigt upp och ner de senaste veckorna här, men igår var det strålande solsken och runt 25 grader varmt. Härligt! Tess berättade för sin kompis att vi skulle dit och det slutade med att både hon, hennes pappa och ena syster också följde med. Kul!

Familjen har bott först i Kalifornien, där mamma A kommer ifrån, och sen i Ohio. Pappa P tyckte det var kul att bo här i Greensboro eftersom det finns mer historia här, Kalifornien är ju en yngre delstat och har inte så mycket historia (inte för att Amerika har det överhuvudtaget med europeiska mått mätt… 🙂 ) och inte Ohio heller så han var jätteglad att vi tipsat om detta eventet.

Vi stötte på den första truppen redan när vi var på väg upp mot slagfältet:

Det blev verkligen en speciell känsla direkt när man hörde flöjterna och trumslagandet! Vi fick lära oss att unionens soldater hade blå rockar på sig, medan musikanterna hade röda:

Att musikanterna hade röda rockar visade sig vara ödesdigert när man mötte den brittiska armén, det begicks många fatala misstag när det gällde vilka man egentligen siktade på…

Genom hela uppspelningen av slaget fanns en berättare som ledde oss igenom hela historien. Väldigt intressant, han var jätteduktig och högtalarsystemet funkade dessutom föredömligt så det var lätt att hänga med.

Tyvärr hade jag lite svårt att koncentrera mig på att lyssna eftersom jag smög omkring och försökte hitta bra kameravinklingar hela tiden genom folkmassan!

Här kommer lite spridda bilder från slaget:

Kanonerna var tunga och många män fick hjälpas åt med att dra dem på plats:

Om jag hörde rätt användes ryttarna mest för att rida mellan sina egna och fiendens trupper med meddelanden, samt som spejare för att ta reda på fiendens nästa drag. De deltog inte så mycket i själva striden.

Uppställning:

Ladda kanonen…

…håll för öronen…

…fire!

Vi kan intyga att det ryker väldigt mycket om både musköter och kanoner! Tydligen var det det som framförallt avslöjade var fienden var någonstans om det var så att man försökte gömma sig i en skog. De färgglada rockarna syntes inte så mycket som man kunde tro, utan det var röken som skvallrade om var man var någonstans.

Omgruppering:

Musketörerna:

Vi funderade på vad det egentligen var för någon flagga de hade, Preston gissade på att det var regementets egna:

Taktiksnack?

Efter slaget väntade kvinnorna oroligt på nyheter:

Ryttarna övervakar slaget:

Det är jobbigt att kriga i värmen!

Som sagt, det är jobbigt att kriga så det är skönt när slaget är över och man kan dra av sig kängorna och pusta ut!

Det man inte har i huvudet…

av utvandrare14 mars, 2014

…får man betala i bensinpengar, tid och energi! Just nu har jag lite för mycket i huvudet, och har alldeles uppenbart vissa problem med att koncentrera mig på det jag gör för stunden.

Igår åkte jag till Apple Store för att de skulle installera ett nytt batteri i min MacBook. Här i Greensboro har vi nämligen ett riktigt Apple Store, inget litet futtigt Macforum som i Göteborg minsann! 🙂

Teknikerna som jobbar med support och som fixar trasiga datorer hittar man längst in i affären, i ”Genius Bar”. Undrar hur det känns att vara anställd som geni? Måste se snyggt ut på visitkortet i alla fall!

Jag hade tur, de hade rätt batteri inne på lagret och en tekniker ledig så de kunde fixa det på direkten och jag kunde hämta datorn en timme senare. Under tiden kom Björn och mötte upp och så passade vi på att äta under väntetiden. De hade varnat för att det skulle bli ett rejält åskoväder och kraftiga vindar på eftermiddagen, och medan vi satt och åt brakade det verkligen loss rejält. När vi var klara kom vi överens om att Björn skulle åka om mataffären på vägen hem, och jag skulle svänga förbi Chick-fil-A (snabbmatsrestaurang ungefär som McDonald’s men med bara kycklingkött istället för nötkött) och handla kvällsmat till barnen eftersom det var för sent att sätta igång och laga mat när vi kom hem.

Jag ringde barnen på vägen hem och det visade sig naturligtvis att bara Max ville ha mat från Chick-fil-A, Tess ville hellre ha från Taco Bell. Suck! Men de ligger väldigt nära varann på vägen hem så snäll som jag är lovade jag att åka till båda ställena.

Åskan hade dragit förbi när jag började åka hemåt, men det blåste fortfarande en hel del och regnade. På radion varnade de för att ge sig ut i bil om det inte var absolut nödvändigt eftersom det var risk för att träd skulle falla ner och att lösa föremål skulle flyga runt. Och de överdrev inte! När jag kom till en ganska stor gata som heter Holden Rd låg det ett jättestort träd tvärsöver halva vägen. Polis och brandkår hade kommit dit som tur var och spärrat av så att ingen skulle köra in i det. Tyvärr hade trädet dragit ner elledningarna så stackarna som bodde där kunde se fram emot en kall och mörk kväll och natt…

Strax innan jag kom fram till Chick-fil-A kom jag till en korsning där trafikljusen slutat fungera pga ytterligare ett strömavbrott. Kaos och långa köer trots att det stod en polis och dirigerade. När jag svängde in vid restaurangen såg jag att det var bäcksvart där inne – strömavbrott där också! Bara att ringa Max och omförhandla matbeställningen. Han ville ha McDonald’s, vilket innebar att jag fick åka tillbaka en liten bit, och passera korsningen ytterligare en gång. Jag är alldeles för snäll… 🙂

Vid McDonald’s var det jättelång kö till drive-through-luckan, klockan var närmare 6 på kvällen och många handlade familjens kvällsmat. Efter låång väntan var jag framme och kunde beställa. Sen tillbaka samma väg igen, genom korsningen med strömavbrottet en tredje gång.

Till slut var jag framme vid Taco Bell, och stod i en evighetslång kö där också. Tyvärr tror jag inte att köerna berodde på att extra många var tvungna att handla mat pga strömavbrott, utan det är alltför vanligt här att kvällsmaten består av hämtmat. Väl framme vid luckan var jag trött, riktigt trött. Jag sträckte fram betalkortet, fick tillbaka det tillsammans med kvittot och kassörskan sa ett mekaniskt thank you, have a great evening. Thank you, you too svarade jag, tog emot kortet och körde. Mycket trafik, väldigt blåsigt med stormstyrka i vindbyarna. Trööött. Ungefär halvvägs hem råkade jag slänga en blick på passagerarsätet och såg då en ensam McDonald’s-påse stå där. Hmm, vad var det för fel med den bilden? Taco Bell! Var tusan var Taco Bell-påsen nånstans??? Jag körde in vid närmsta bensinstation och letade igenom hela bilen säkert fyra gånger. Jag kollade till och med i datorryggsäcken… Ingen påse. Inte så mycket som ett spår av någon påse. Hade jag verkligen kört ifrån restaurangen utan att få med mig den?! Det var bara att ringa hem och säga att jag skulle bli ännu senare, vända om och köra tillbaka. Ett tag tänkte jag nästan strunta i det, kändes något pinsamt att åka dit igen. Vad tänkte de egentligen när jag betalar för maten och sen åker därifrån utan att ta med mig den?! Fast lite skyllde jag på kassörskan, hon behövde väl inte önskat mig en bra kväll innan vi var färdiga med våra mellanhavanden, tro sjutton att man tror att man är klar då! 🙂

Väl framme vid Taco Bells beställningslucka hann jag bara börja säga att jag var där nyss och beställde fyra tacos innan kassörskan svarade med ett glatt oh yes, we still have them here! Väl framme vid luckan kändes det att man var i USA. Hade det varit en svensk tjej där hade hon säkert skojat om att jag nog var lite förvirrad, men det skulle de aldrig göra här. Inte göra narr av kunderna! Hon bara sträckte sig efter påsen och sa att de givetvis gjort nya tacos eftersom de andra stått där så länge och väntat. Service! Men hon skrattade faktiskt när jag sa att jag nog var lite för trött och skulle åka hem och lägga mig direkt… 🙂

Halv åtta på kvällen kom jag äntligen hem, två timmar tog det att ta sig hem! Stackars Max fick en tämligen kall hamburgare, men han var snäll nog att inte klaga. Jag var glad att jag kom hem med livhanken i behåll med tanke på hur det såg ut längs vägarna med omkullblåsta träd och kringblåsta soptunnor. Många hushåll hade återigen fått strömavbrott, bara ett par dar efter att de fått tillbaka strömmen efter vinterstormen för några dagar sen. Vi klarade oss dock som tur var även denna gång, trots att det enligt barnen åskat riktigt rejält medan vi var borta.

Året runt på en vecka

av utvandrare12 mars, 2014

Jag tänkte förra söndagen att jag skulle dokumentera vädret veckan som kom och skriva ett inlägg om det eftersom det verkade som om det skulle bli en ovanligt händelserik vecka även för att vara här. Och jag fick verkligen rätt, skulle det visa sig…

Så här kan det alltså vara en vecka i North Carolina, alla fyra årstider under en enda veckas tid! Även om vädret varit extra extremt detta år…

Vi är lite amerikanska och börjar veckan med söndag. Men mest för att verkligen få med alla årstider 🙂

Söndag 2/3: Sommar
En underbar dag! Vi toppade på 21°C, det var en fantastisk känsla att öppna dörren och känna att det var alldeles ljummet ute. Man kunde sitta ute på altanen i t-shirt och fika, och vi firade med att rensa gräsmattan på hundskit (jag) och provköra gräsklipparen (Björn).

Måndag 3/3: Höst på förmiddagen, vinter på eftermiddagen
Måndag morgon bjöd på småtrist väder och bara några plusgrader. Vid halvtolvtiden, när jag var ute och gick med hundarna, började det först regna, sen kom en hagelskur och avslutningsvis isregn blandat med snö. Skolorna stängde 3,5 timma tidigare, strax efter 12, så att alla barn skulle hinna hem innan det blev alltför halt på vägarna. Kontrasten med den härliga sommardag vi hade dan innan var total, så här såg vår altan ut på eftermiddagen:

Det snöade riktigt rejält:

Tisdag 4/3: Vinter
Kallt, -5°C. På grund av all snön var skolorna givetvis stängda på tisdagen. Snow day nummer 6 denna vintern. Det hade väl varit en sak om eleverna var lediga och sen tar man igen förlorad tid under ordinarie skoltid, men så är det inte. Blir det en snow day så ska den sedan tas igen (=make-up day) på en ledig dag, så nu kommer det att ryka dagar både på påsklovet och sommarlovet för att ta igen alla dagar. Helt värdelöst, en och annan ledig strödag pga. snön är ju inte samma sak som att ha ledigt flera dagar i sträck, så barnen får ju inte den sammanhängande ledighet de så väl behöver. Dessutom är det ju många som planerar in resor under loven och då ställer det ju naturligtvis till det när man måste ta ledigt från make-up days.

Onsdag 5/3: Vårvinter
På onsdagen började man ana våren igen. 3°C och molnigt på förmiddagen, lite varmare på eftermiddagen. Snön hade smält undan rätt bra från vägarna som blivit plogade dan innan, så skolbussarna kunde tack och lov köra så vi slapp ytterligare en snow day. I skogen låg det fortfarande kvar lite snö men det töade mer och mer:

Torsdag 6/3: Vår
5°C och mer vår i luften. Snön nästan borta, hurra! Fast det varnades för isregn senare och jodå, framåt kvällen började det. Mer och mer tog det i, skolorna hade sagt att de skulle lämna besked på fredag morgon om huruvida det skulle bli snow day eller bara 2-3 timmars delay. Vi hoppades i det längsta på 3 timmars delay!

Fredag 7/3: Full vinter
På fredag morgon var det alldeles uppenbart att det inte skulle bli någon skola den dagen. Vi vaknade upp till en morgon med rejält med snö, igen:

Det utvecklades till ett nytt katastroftillstånd, men denna gång var det mer befogat. Vi här i norra delarna av Greensboroområdet (Summerfield, Oak Ridge m.m) klarade oss bra, men i de södra delarna där de flesta svenskarna bor (Jamestown, Adam’s Farm, High Point m.m) var det värre. Isregnet la sig på träden och gjorde att mängder av träd föll, elledningar rasade ner och det blev strömavbrott i stora delar av staden. Som mest var drygt 140.000 hushåll utan ström!

Med tanke på hur kalla husen är här även när man har på värmen så måste det ha varit en mardröm för alla som blev strömlösa. Som tur är så är vi ju ganska många expat-svenskar här som hjälper varann, så omedelbart kom erbjudanden upp på vår facebooksida om mat- och sovplats hos de som fortfarande hade ström och bodde såpass nära de som var utan att de kunde ta sig dit. Vägarna var nästan omöjliga att ta sig fram på, isregnet hade gjort dem livsfarliga, så man kunde inte åka några längre sträckor. Rena stormen Gudrun-känslan! Lätt surrealistiskt för oss här i norr som visserligen hade snö och isregn vi också men inte alls i samma omfattning, här la det sig aldrig på träden så det var aldrig någon risk för strömavbrott.

Lördag 8/3: Vår/försommar i luften, vinter på marken
Lördagen bjöd på underbart väder, 17°C och strålande solsken. Vi tog en promenad med hundarna i skogen och de var helt galna båda två. Java rusade fram och tillbaka så snön sprutade bakom henne och tog då och då en tugga snö i farten utan att ens sakta in, och Morris tog sig fram medelst hasning (på rygg!) den första halva kilometern. Han älskar att rulla sig i snö och kunde bara inte få nog! Jättekonstig känsla att pulsa fram i snön när det var så varmt i luften!

Bambun såg lite malplacerad ut i all snön:

En märklig vecka, även för att vara här! Nu håller vi alla tummar för att vi ska slippa fler snow days. Igår, måndag, var skolorna åter stängda, men denna gång för att alla skolor inte fått tillbaka strömmen än. Och man kan inte bara stänga de skolorna då utan då stänger man alla så att alla är lediga samtidigt och har make-up days samtidigt. Nu är vi alltså uppe i 7 make-up days! När vi flyttade hit hörde vi talas om en rekordvinter då det varit hela 6 snow days, nu är det rekordet slaget… Som det ser ut nu ryker nästan hela påsklovet, bara långfredagen blir ledig eftersom övriga dagar blir make-up days. Men ikväll har school board möte och ska besluta om ifall det möjligtvis går att ordna så att även torsdagen kan bli ledig. Hoppas på det!

När Tess var ledig igår åkte vi iväg och åt frozen yoghurt. När vi satt där i solskenet i 24° värme var det svårt att tro att det tre dagar tidigare varit full vinter! 🙂

Midterm exams

av utvandrare25 februari, 2014

Veckan innan jag åkte till Lysekil i februari hade Tess sina midterm exams. Midterm exams (ungefär ”mitterminsprov”) låter ju som nånting som ska komma i mitten av varje termin, men det kan också vara så att man har dem i mitten av skolåret och så är det på vår skola (kanske i alla high schools?). Syftet är att få en koll på var man ligger i varje ämne för att se om man halkat efter och kanske behöver extra insatser.

Tess hade prov i social studies (samhällskunskap, där hon just nu läser civics and economics som handlar om samhällsekonomi, lagar och konstitutionen), matte, science (naturvetenskap där Tess läser just nu Earth and Environmental som är ungefär som geografi), engelska, franska och P.E (physical education, gympa). Proven skrivs under tre dagar och tanken i år var att eleverna skulle få sluta tidigare dessa dagar, redan 13.50 när proven var färdiga för dagen. Riktigt så blev det inte för Tess den här gången.

Första dagen var en onsdag. Eftersom eleverna skulle ha prov hela dagen och sen sluta tidigare skulle de inte ha lunchrast som vanligt utan istället ha en kort paus där de kunde äta lite snacks. Helt vansinnigt tycker jag, är det någon gång man behöver äta rejält är det väl när man sitter och skriver prov hela dagen! Jag hade gjort i ordning en pastasallad i alla fall, men den tog inte Tess med sig eftersom hon inte trodde att hon skulle hinna äta den.

Väl i skolan hade de bara nätt och jämnt hunnit till sina klassrum innan gaslarmet gick! Inte bara något test heller, utan det var skarpt läge. Hela skolan fick utrymmas, och alla elever fick stå ute och huttra i det kalla vädret medan brandkåren kom och försökte lokalisera läckan. Detta gjorde att proven blev hela tre timmar försenade och därför bestämdes raskt att de inte skulle sluta tidigare utan gå fram till 15.45 som vanligt. Grejen var bara att nästan ingen hade ju med sig mat eftersom de skulle ha slutat tidigare, rektorn ringde hem till alla föräldrar och meddelade att barnen skulle sluta senare men sa inte ett ord om mat. Hade jag bara varit hemma hade jag åkt till skolan och lämnat Tess lunchlåda, men jag var ute och gick med en kompis och hundarna i skogen och hörde inte meddelandet på telefonsvararen förrän det var försent att lämna mat. Tess skickade sms men även det fick jag försent, så det slutade med att hon och fyra kompisar delade på en godisbit till lunch… Tydligen hade skolan delat ut några PB&J sandwiches (mackor med jordnötssmör och sylt) men kön dit var lång så Tess och hennes kompisar hann inte få några. Helt otroligt dåligt av skolan, så får det bara inte gå till!

Andra dagen hade det kommit några snöflingor på natten vilket gjorde att det blev en halv snow day med två timmars senare skolstart. Därför ställde de in proven den dagen och sköt upp dem till veckan efter.

Tredje dagen skulle det äntligen bli en ”normal” provdag, och dagen började för Tess del med gympa. Redan i bussen på väg till skolan kände hon att hon hade lite ont i magen, men hon trodde att det skulle gå över. Hon är ju allergisk mot mjölkprotein så hon misstänkte väl att hon kanske av misstag fått i sig nånting som innehöll lite mjölk. Men att ha tester i gympa när man har ont i magen är ju inte att rekommendera. De började dessutom med beep test, vilket innebär att man springer fram och tillbaka mellan två punkter.Med jämna mellanrum hörs ett pipljud, och då ska man ha hunnit springa till nästa punkt, pipljuden hörs tätare och tätare och därför måste man springa snabbare och snabbare för att hinna. Det är jäkligt jobbigt men Tess är hur seg som helst och brukar vara kvar bland de allra sista. 75 gånger ska man klara att springa fram och tillbaka för att få ett A, men efter 50 gånger hade hon så ont i magen att hon ramlade ihop mer eller mindre. Stackars Tess, hon ville verkligen inte ge upp i första taget! De ringde från skolan så att jag fick komma och hämta henne, jag skulle hem till en annan kompis på ett möte om ett än så länge lite hemligt projekt som vi ska starta upp men som tur var så hade jag inte hunnit åka än utan kunde hämta henne först.

Det verkade verkligen som om det gått troll i den där provveckan!

På tisdagen, när de gjorde om proven som ställdes in för att det var snow day veckan innan, så skulle de ju äntligen få sluta två timmar tidigare. Men då slutade alla andra också två timmar tidigare den dagen vilket innebar att bussarna var upptagna så de fick i alla fall vänta till ordinarie hemgångstid innan bussen kom. I väntan på bussen kunde de sitta och hänga i cafeterian eller på nedervåningen i skolan (normalt sett får de inte vara kvar där efter att skolan slutat), men Tess gick hem till en kompis som bor nära skolan och väntade där istället. Det var ju bra åtminstone så att hon fick känna att hon faktiskt fick sluta skolan lite tidigare!

Proven hon skulle ha gjort i gympan skulle hon egentligen ha gjort på en särskild ”make-up day”, men även den blev inställd. Som tur var löste gympaläraren det lite smidigt så att hon kunde ta igen det på en vanlig lektion istället. Återstod franskan, den kom hon överens med läraren att hon skulle ta igen veckan efter. Jag hade hunnit åka till Sverige vid det laget, och döm om min förvåning när jag lyssnade av min telefonsvarare, efter att ha landat i Charlotte igen på väg tillbaka hem, och hörde hur skolan ringt fredagen innan och sagt att Tess skulle ta igen franskan den dagen! Det var jätteviktigt att hon var på skolan absolut senast klockan 14, annars skulle hon inte få göra testet. Detta ringer de alltså om enbart till min mobil, inget samtal hem eller till Björns mobil när de nu inte fick tag i mig personligen. Räknar de kallt med att mamman i familjen aldrig nånsin åker hemifrån eller vad? Åtminstone kunde de ju ha nämnt det för Tess som ju faktiskt var den det berörde, fredagen var en ledig dag så hon var inte i skolan den dan. Suck! Men till sist löste det sig, hon hade ju faktiskt gjort upp med sin lärare om en annan dag när hon skulle göra testet och det gick att göra det då så allt var frid och fröjd. Men maken till krångel för några provs skull har jag aldrig varit med om!

SWEA-möte

av utvandrare24 februari, 201424 februari, 2014

I torsdags var det dags för årsmöte i SWEA här i North Carolina. Egentligen skulle vi haft det veckan innan men då var det snöstorm och kaos på vägarna så det flyttades fram.

Jag har aldrig varit med på årsmötet förut eftersom jag bara varit ”vanlig” medlem och inte riktigt känt att det varit nödvändigt att vara med. Men i år ska det bli ändring på det och dessutom var mötet här i Greensboro, eller High Point närmare bestämt, så den här gången tog jag mig i kragen och åkte dit. Jag var rätt skakis innan faktiskt, det var första gången jag skulle träffa alltihop efter att Mikael gått bort och jag var rädd att jag skulle bryta ihop totalt av att träffa så mycket folk på en gång. Men det gick jättebra, alla är så himla goa här och kom fram och kramade om mig och lät mig prata ut hur mycket som helst och det hjälpte verkligen.

Mötet hölls i ett bageri som ägs av en svenska, Swedebread heter det och Lena, ägaren, säljer organiska varor och ”hembakt” bröd. Jag får nog göra ett eget inlägg om det en annan gång för det är jättemysigt där! Innan mötet festade vi loss på smörgåstårta som var hur god som helst, samt fikabröd och chokladdoppade jordgubbar:

Mums!

Sen var det dags för möte. I år var det dags för förändringar i styrelsen, de flesta har suttit i två – tre år och var redo att lämna över till nya krafter. Så därför är undertecknad numera webansvarig för SWEA North Carolina! Ska bli riktigt roligt, både att sitta i styrelsen och att ta hand om hemsidan. Bodil, som varit webansvarig före mig, har gjort ett jättejobb med att lägga över hemsidan till ett nytt webhotell och skapat en riktigt snygg sida så jag kommer litegrann till ett dukat bord, bara att försöka hålla uppe kvaliteten och att fortsätta utveckla sidan! Titta gärna in om ni är intresserade: SWEA NC

utvandrarna.

En blogg om mig och min familj och våra äventyr som expats i USA och Indien

Författare: utvandrare