Hundar

Morris är allergisk :(

av utvandrare

Ja jag vet att det inte är direkt ovanligt när det är en westie, men det känns ju väldigt trist ändå. Morris har alltid varit känslig för att bli fuktig i pälsen och har lätt fått svamp i tassarna och öronen, men det var först efter 3-årsåldern som det blev värre. Ungefär ett halvår innan vi flyttade till USA började han klia sig mer och mer och fick stora hemska utslag över hela magen. Det var en regnig sommar och höst, så vi (och veterinären) trodde ändå att det var det det berodde på.

Väl här i USA fortsatte kliandet, och eskalerade mer och mer. Vi var hos veterinären gång på gång, han fick medicinkurer (antibiotika, klådstillande, kortison) och det hjälpte så länge kuren varade men nån vecka efter avslutad kur var det likadant igen. Till slut kände både vi och veterinären att det fick vara nog, han kunde ju inte gå på mediciner ständigt utan vi måste ju hitta vad det var som orsakade klådan. Dessutom var det en väldigt, väldigt torr höst så om det berott enbart på fukt så borde han ha mått hur bra som helst hela hösten men det blev istället bara värre och värre.

Första åtgärden var att kolla om det kunde vara foderallergi. Vi satte honom på hypoallergenfoder i 10 veckor, han fick enbart äta det och inte en enda smula av något annat. Efter 12-13 veckor hade vi en tid bokad hos en dermatolog, så då hade han ju gått lite länge på fodret än han behövde egentligen. Dock hade han inte blivit speciellt mycket bättre, så vi kunde mer eller mindre utesluta att det var foderallergi. Något som kändes rätt skönt, är det foderallergi så kan det, beroende på vad det är för något förstås, vara ganska så trixigt att leva med eftersom man måste vara jättenoga med vad hunden äter för resten av livet.

Hos dermatologen skulle vi göra ett pricktest. Ett tips till er som eventuellt ska göra sånt här i USA: var noga med att säga ifrån att ni varit hos veterinär och gjort en första utredning och att den veterinären rekommenderat ett pricktest. Hon som jag bokade tiden med ville först boka in mig på en vanlig undersökning till att börja med, vilket hade kostat x antal dollar i onödan. Till och med när jag kom dit och pratade med dermatologen och gick igenom allt vi gjort och vilka mediciner vi prövat så ville hon boka en ny tid för att göra själva pricktestet. Hon gav med sig med en gång när jag sa att jag ville göra testet samma dag, men man får stå på sig med sådana grejer annars blir det lätt att dollarsedlarna börjar fladdra iväg lite för fort…

Dermatologen var i alla fall väldigt duktig (och dessutom trevlig) och det är ju det viktigaste, jag fick förtroende för henne direkt. Efter att vi diskuterat igenom Morris sjukdomshistoria fick jag lämna kvar honom där och sedan hämta honom senare på kvällen. Detta var den 21:a december, när Björns föräldrar var här, och vi hade planerat att gå ut och äta på kvällen så jag visste inte riktigt hur jag skulle göra. Kunde vi med berått mod gå ut och äta och lämna en eventuellt medtagen Morris ensam med Java på kvällen? Dock visade det sig att dermatologen skulle jobba fram till 22.00, så vi kunde gå ut och äta i lugn och ro och hämta honom när vi var klara. Service! 🙂

När jag gått fick han lugnande medel, blev rakad på sidan och sedan märkte de ut med märkpenna var de skulle spruta in allergenerna. Så här såg han ut när vi hämtade honom på kvällen:

IMG_2352

 

De testade honom för över 60 olika saker, jag fick en lång lista på vad det var. Samtidigt togs även blodprov, dels för att komplettera och bekräfta pricktestet och dels för att kunna specialtillverka ett serum till honom som är anpassat till just hans allergi. Det var en hel del han reagerade på, man graderade från 0-4 där 0 är ingen reaktion alls och 4 är stark reaktion. Det han är mest allergisk mot visade sig vara dammkvalster, där fick han 4++ i ”betyg”… Här är en lista på det han reagerade på:

  • fem olika sorters gräs, bl.a timotej 
  • tre olika träd: björk, lönn och pil (black willow)
  • tolv olika ogräs, bl.a maskros, fläder, gråbo och klöver
  • tio olika sorters sporer som finns i jord
  • hickoryträ
  • kåda
  • fjädrar
  • ull
  • svartmyror
  • tre olika dammkvalster

Värst var alltså dammkvalstren, samt två av de sporer som finns i jord. Jag blev alldeles förskräckt när jag såg den långa listan, men veterinären sa att det inte var ovanligt alls att det var såpass här många reaktioner. De mildaste hade han förmodligen inte märkt så mycket av om det bara varit det, utan det var framförallt kvalstren och sporerna som gjorde att han fick så svåra besvär.

Faktum är att jag ändå är rätt nöjd med resultatet. Helt klart är det ju så att något är fel med honom, och om det nu är så att han är allergisk så är detta ändå något som går att fixa relativt lätt. Hade det varit foderallergi hade det som sagt varit knepigare, men nu kan han få ett serum som vi ska injicera själva och med hjälp av det ska han kunna leva i princip som vanligt.

Slutnotan vet jag inte riktigt än, men det landar nog på runt 700 dollar nånting (jag hoppas att det inte ska bli så väldigt mycket mer i alla fall…). Jag tror att det är ungefär vad det kostar i Sverige också om man inkluderar både pricktest, blodprov och serum.

Om tre veckor ska vi till dermatologen igen och äntligen få serumet. Hon har egentligen sin klinik i Oregon, och kommer till Greensboro nån gång i månaden. Därför tar det lite tid, först måste de tillverka serumet och sen får vi vänta på att hon kommer hit igen. Tydligen kan det sen ta ett halvår eller i värsta fall upp till ett år innan han är helt ok igen, men förhoppningsvis går det fortare än så. Jag lär återkomma med rapporter om hur det går!

Ko-chock

av utvandrare

Tja, har man inga kittlande nakenchocker att skriva om får man göra sitt bästa att hitta på spännande rubriker…

Idag gick vi ut i skogen här hemma, hundarna och jag. Vi har ju hållit oss borta därifrån sen jaktsäsongen började, men nu ska det nog vara ok att gå där igen. För säkerhets skull tog jag på reflexvästar på både hundarna och mig själv för att minska risken att bli förväxlade med något vilt djur. I lördags var Björn ute med hundarna på den trail som jag brukar gå med dem på, och då mötte han en kvinna som var ute och gick med 5 (!) hundar. Hon såg Java på avstånd och blev helt förskräckt och skrek ”grizzly bear, grizzly bear”! Det har inte riktigt slagit mig tidigare att Java skulle kunna förväxlas med en grizzlybjörn, men likheten är ju faktiskt slående (Java överst i bild):

För att inte riskera att Morris skulle förväxlas med en isbjörn var det alltså reflexväst på som gällde för båda hundarna. Taktiken lyckades, vi kom hem helskinnade (och såg inte röken av någon jägare heller för den delen)!

Däremot fick Java en chock som hon nog svårligen kommer att hämta sig från. När vi kommit halvvägs ungefär kom vi fram till en liten konstgjord sjö där hon alltid brukar hoppa i och ta sig ett dopp. Den ligger i en inhägnad hage, men jag brukar av någon anledning missa att se att hon kryper igenom stängslet… Hon måste ju få svalka sig, och oftast är det inga djur i hagen. Men så var icke fallet denna gång. Hon hann inte mer än en meter innanför stängslet förrän en ko tittar dit och sätter av i full galopp mot henne. Jäklar, vad rädd hon blev, hon vände mer eller mindre i luften och flög tillbaka genom stängslet igen… Jag tror inte att hon går i närheten av en ko igen på länge, så det var ju i och för sig bra!

Morris däremot är av ett annat virke. Han hade inte gått in i hagen när Java gjorde det, men när han såg kon komma springandes så började han skälla allt vad han kan och sprang in i hagen. Knäpphund, man undrar ju vad sjutton han tänker. Självinsikt, någon? Liten terrier vs. mycket stor ko borde inte vara till terrierns fördel, men det är uppenbarligen inget han funderar på… Jag lyckades kalla in honom  i alla fall och fick sen släpa med mig honom en bra bit i koppel, för han skulle minsann tillbaka och göra upp!

Annars var det en fin tur idag, kul att kunna gå omkring i ”vår” skog igen. Nu är hösten igång för fullt, löven riktigt regnar ner och det är en tjock matta med prasslande löv på stigarna.

Agilityträning i trädgården!

av utvandrare

Nu har den värsta värmen lagt sig här, och det brukar vara runt 25-30 grader på dagarna vilket är väldigt skönt. Jag behöver inte gå upp i ottan längre för att gå ut med hundarna på långpromenad innan det blir för varmt, och vi kan till och med börja träna lite utomhus. Kul för både mig och hundarna! Igår byggde vi ihop en liten agility”bana” med hela fyra hinder, två väldigt hemmagjorda hopphinder, en släptunnel från Rusta och ett slalomhinder. 🙂 Inte särskilt lång bana alltså, men det var vad hundarna orkade med. Jag satt och jobbade fram till 3 ungefär, och här är det som varmast vid 4-5-tiden så naturligtvis var vi ute när det var som värst. 3-4 varv runt banan och sen var de helt slut, men kul hade de!

Tess ställde upp som fotograf, såhär snygga bilder blev det 🙂

Morris älskar verkligen att hoppa:

Jag måste hitta nånting så att jag kan bygga lite högre hinder för Java, hon kan ju i stort sett bara gå över om hon skulle vilja men hon hoppar iofs gärna ändå:

 

Tunneln:

 

 

Morris ser ut som en liten mullvad när han mer eller mindre gräver sig fram genom tunneln 🙂

 

Slalom med Morris, Java väntar otåligt på sin tur:

 

Jag har börjat träna in lite freestyle-övningar också, bara för skojs skull. Slalom mellan mina ben:

 

För ett par dagar sedan trillade poletten ner vad gäller att backa mellan benen, så nu tycker hon att det är jättekul:

 

 

 

Visst har hon fin kontakt, tösen! I alla fall när hon vill, och inte tror att det möjligtvis kan ligga något gottigt i gräsmattan som hon måste nosa upp… 🙄

 

 

Morris kroknade rejält på slutet och föredrog att vara publik… 🙂

 

Boarding and grooming

av utvandrare

När vi var bortresta lämnade vi in hundarna på hundpensionat, boarding. De få gånger vi varit borta hela dagen har vi anlitat sonen till våra vänner Anne och Scott som bor här i området som hundvakt, men nu när vi skulle vara borta en dryg vecka gick ju inte det. Dessutom har de en egen hund som har diabetes och är nästan helt blind så han hade nog inte uppskattat att ha två hundar inneboende hos sig så länge!

Det var första gången de skulle bo på hundpensionat, och jag var otroligt nojig innan. Mina hundar i en bur en hel vecka med endast ett par rastningar om dagen? Hur skulle de klara det? Vi fick tips om ett pensionat här i Summerfield som heter Bed and Biscuits ( 🙂 ) och som skulle vara bra, och när vi åkte dit jag och Björn för att reka lite blev jag lite lugnare. Både ägaren (en f.d marinsoldat (!) som själv hade en väldigt fin malletik) och personalen verkade verkligen genuint intresserad av hundar och tyckte att det var roligt att jobba med dem. Men det klart, många hundar var det där och ett himla liv blev det på dem när vi gick in i de olika avdelningarna för att titta på dem. Hur skulle Java klara allt skällande, hon som inte alls tycker om hundar som skäller?

De hade tre avdelningar – en för stora hundar, en för mellanstora och en för små. Hundar som känner varann fick vara i samma bur, så det beställde vi för Java och Morris. Vi beställde också extra lektid för dem, Java skulle då få vara ute med de andra hundarna i rastgården och busa runt med dem men tyvärr fick inte Morris vara det utan fick ensamtid med en av skötarna istället. Eftersom han inte är kastrerad ville de inte riskera någon tjuvparning, väldigt synd eftersom han älskar att träffa nya hundar. De väl borde ha koll på och isolera eventuella löptikar kan man tycka, men så var bestämmelserna så det var bara att acceptera.

När vi kom och hämtade dem efter semesterveckan var de naturligtvis hur glada som helst, men annars precis som vanligt. Inte ens jag, hönsmamma som jag är, kunde se att de blivit särskilt traumatiserade av att vara inhysta på pensionat! Väldigt skönt att veta att de trivts och att det funkar om vi skulle behöva lämna bort dem igen. Vi är ju bortskämda hemifrån med synnerligen snälla grannar och vänner som alltid ställt upp som hundvakter, men här har vi än så länge ingen som vi känner att vi kan fråga när det är flera dagar vi ska vara borta.

Java, som ju var den som hade umgåtts med de andra hundarna, fick även ett ”report card” med sig hem. Report cards är det eleverna får i skolan efter varje termin, där det står vilket betyg de fått i varje ämne och lite kommentarer från lärarna. Klart vovvarna skulle få report cards de också! 🙂 De kunde få två olika betyg, A+ (jag har haft jätteroligt) eller B+ (jag har haft roligt men längtat efter matte/husse). Java fick A+ 😉 Fast jag undrar ju om någon får B+, det gäller ju att få kunderna att komma tillbaka… Dessutom hade de skrivit lite om hur hon haft det:

Java är en underbar hund! Han (!) uppförde sig mycket bra och lekte väldigt snällt med de andra hundarna. Han hade jättekul och vi tyckte verkligen om att ha honom här.

Uppenbarligen hade de inte tittat efter så noga eftersom hon helt plötsligt bytt kön… 😆 De har även en facebook-sida där de lägger upp foton på hundarna, så när man har lämnat hunden kan man sedan logga in och kolla på bilderna och (förhoppningsvis) se hur kul de har. När vi kollade bilderna verkade det som om det stämde att hon haft kul i alla fall!

Vi bokade också in att de skulle klippa henne eftersom de även har ett hundtrim. Sen jag skadade mitt finger har det varit lite si och så med skötseln av hennes päls, så hon var lite väl vildvuxen. Dessutom är det ju så varmt så jag kände att det bästa var att klippa ner henne rejält. Vi kom hem en dag tidigare än vad vi hade beräknat så de hade inte hunnit klippa henne innan vi kom, därför åkte jag dit dan efter och lämnade in henne för klippning. Det positiva var att hon var hur glad som helst när hon hoppade ur bilen och följde mer än gärna med in vilket ju verkar visa att hon tyckte det var helt ok att komma tillbaka, men sen tyckte hon inte alls att det var någon bra idé att jag skulle lämna henne igen. Jag kände mig jätteelak, men det var ju bara för ett par timmar den här gången.

När jag senare kom och skulle hämta henne höll jag på att få en chock. Vi är ju i USA nu, vilket ibland märks mer än annars. När Morris blivit trimmad och jag kommer och hämtar honom så har de alltid hängt på honom en snusnäsduk runt halsen:

 

Det ser rätt kul ut ändå, så jag har mest skrattat åt att amerikanarna gärna vill gulla till det lite extra när de kan. När jag nu hämtade Java visade det sig att tikarna inte får en snusnäsduk runt halsen, de får rosetter i öronen istället!

 

Här har de halkat ner en bit, när jag hämtade henne satt de väldigt högt upp på öronen. Det var så totalt olikt Java som för det mesta ser helt sjövild ut med lera och kvistar i pälsen efter att ha rejsat runt i skogen att jag knappt kände igen henne. Som tur var fann jag mig snabbt och sa att hon var jääättesöt med rosetter, men de åkte av rätt snabbt när vi åkte därifrån! 😆

Vi är väldigt nöjda med Bed and Biscuits i alla fall, både med pensionatsdelen och med hundtrimmet. De har även hunddagis, så om jag skulle hinna börja jobba här innan vi åker hem igen så är det absolut ett alternativ att låta dem vara där några timmar per dag.

Agilityträning

av utvandrare

Igår var det äntligen dags för agility för mig och Java! Egentligen skulle kursen ha börjat förra veckan, men eftersom ddet var utlovat regn till kvällen ringde de och ställde in. Veklingar, tyckte jag! Har man hund är man väl van vid att vara ute i alla väder men tydligen inte 🙂

Meningen var att jag skulle ha åkt dit och tittat på en lektion först, för att se vad de har för träningsmetoder och så. Men av olika anledningar så hann jag aldrig komma iväg utan fick lita på de besked jag fick när jag mailade ägaren om att de kör med mjuka metoder. När jag anmälde oss fick jag fylla i ett långt formulär, printa ut det  och, naturligtvis, posta det tillsammans med en check med kursavgiften. När ska de börja med anmälningar och betalningar över nätet i det här landet egentligen?! Det här med checkar känns väldigt mycket… förra århundradet om man säger så! 🙂 Frågeformuläret var lite roligt. Det var frågor om ras och vad hunden heter, och det är ju inte så konstigt. Men de ville även veta om hunden var kastrerad, speciella kännetecken vad gäller färg eller annat (varför? för att kolla om man har rätt hund med sig?), om hunden har morrat eller nafsat åt en människa eller annan hund någon gång och vilka omständigheterna var i så fall, om den har några beteendeproblem och om den fått någon tidigare lydnadsträning och nivå på den i så fall. De gånger jag anmält mig till kurser på brukshundsklubben hemma i Sverige så har jag bara talat om mitt och hundens namn och vilken ras det är och sen var det klart, men så icke här. Glädjande ändå att de ville veta omständigheterna kring eventuella gruff med människor/hundar så att inte hunden automatiskt var diskvalificerad oberoende av orsak. Sen var det naturligtvis sida upp och sida ner med vad  företaget hade för ansvar och vad de absolut inte ansvarar för osv. Kändes väldigt amerikanskt!

När vi kom dit visade det sig att själva träningsplanen var en inhägnad gräsplätt som var ganska liten. Jag är ju van vid appellplanen på bk och tyckte att det kändes lite pyttigt, men alla hinder fick ju plats i alla fall… Jag tyckte jättemycket om kvinnan som äger stället, kändes verkligen som en ”riktig” hundmänniska! Tjejen som skulle ha kursen var också jättetrevlig och väldigt entusiastisk. Vi var fem ekipage där, ett sjätte skulle också vara med men hunden hade blivit sjuk. Jättebra med en så liten grupp, särskilt med tanke på att planen var såpass liten.

Min agilityerfarenhet är högst begränsad, det enda jag gjort innan i den vägen är en nybörjarkurs med Morris. Den här kursen var väldigt lik, förutom att de går mycket snabbare fram. Det är bara 6 träffar på vardera en timme (Morris kurs var 8 träffar á 2 timmar) så det gäller ju att hinna med alla hindren. Denna första gång gick vi igenom vanligt hopphinder, tunneln och A-hindret. Hopp och släptunnel har jag gjort förut med Java, så det var en baggis för henne (särskilt som det denna gång var en vanlig tunnel). Det enda som ställde till det för henne var att instruktören ville att vi skulle ha hundarna kopplade hela tiden, och hon hade aldrig hoppat med koppel på sig tidigare så hon sprang fot vid sidan av hindret istället. Till slut tog jag av henne kopplet i alla fall och då gick det bättre, och instruktören tittade på mig och sa att ”ja, hon ser ju ut att vara lydig så då går det bra” 🙂 Ett av kraven för att vara med på kursen var ju att man kunde ha hunden lös utan att den stack iväg och dessutom var det ett högt staket runt om så jag såg inte riktigt risken… Visst, den kan ju springa fram till de andra hundarna men då får man väl hjälpas åt med att schasa bort hunden så att den lär sig att den ska hålla sig till matte. Java är hur som helst inga problem med att ha lös så jag har henne hellre utan koppel. A-hindret var första gången vi provade på. Jag fegade lite och lät henne gå upp lite lugnt, ett steg i taget och nosa sig fram i sin egen takt. Det gick bra de första stegen men uppe vid toppen blev det ju ganska brant (även om vi sänkt hindret) och då blev hon lite rädd och ville vända. Nästa gång lät jag henne springa upp istället och då gick det jättebra, hon sprang över hela hindret av bara farten och verkade tycka att det var kul!

Sammanfattningsvis så var det väldigt positivt. Kändes ungefär som att träna hemma i Sverige, och det var en trevlig grupp. De andra hundarna var en border collie, en shar-peiblandning, en sheltie och en labbe. Kul med lite olika raser!

Att trimma en terrier

av utvandrare

Det är inte helt trivialt att trimma sin terrier här i USA, har vi upptäckt. Först lite bakgrund för er icke hundmänniskor som inte är så insatta i terrierpälsar. 🙂 Strävhåriga hundar fäller inte utan med jämna mellanrum ska pälsen trimmas. Tar man då och klipper pälsen förstör man kvalitén på den. Istället för att vara sträv blir den alldeles mjuk, och tappar sin fantastiska förmåga att stå emot väta och smuts utan ser istället lite lätt grådaskig ut. Man får inte heller det här pigga terrierutseendet med lite utstående päls tycker jag, utan den blir mer åt det släthåriga hållet. Så istället för att klippa pälsen så rycker man av det döda håret för hand. Det låter ju rätt barbariskt men gör inte ont på hunden om man vet vad man gör, det som är jobbigast är att det tar betydligt längre tid än att klippa. Det går att lära sig att göra själv, men dels tar det som sagt tid och dels är det tämligen svårt att trimma en westie eftersom de ju har en speciell frisyr. Utan det runda huvudet och ridbyxorna på bakbenen ser de mer ut som en cairnterrier, och det är väl inget fel i och för sig men har man nu en westie så vill man gärna att den ska se ut så också.

Morris har alltid blivit trimmad av sina uppfödare hemma i Sverige. De är otroligt duktiga och väldigt, väldigt måna om Morris så vi var lite oroliga både vi och dem för hur det skulle gå efter att vi emigrerat. Och med rätta, visade det sig. Jag hörde mig för hos ett antal ”groomers” när vi flyttat hit men ingen trimmade för hand, alla använde sax/maskin. De flesta var väldigt förvånade över att jag ville att de skulle göra det för hand eftersom nästan ingen gör det på sina hundar här. Jag hade kunnat klippa honom medan vi bor här och sen ta honom till uppfödarna när vi kommer hem igen, men problemet är att har man en gång börjat klippa så är det nästan omöjligt att trimma för hand sen. Pälsen blir som sagt mjuk, och den lossnar inte så lätt så det blir väldigt smärtsamt för hunden att börja rycka den igen. Till slut hade jag nästan gett upp och tänkte att jag får väl försöka göra det själv så gott det går, men så kom Björn på den ljusa idén att försöka få tag i en westieuppfödare i Greensboro. De borde ju veta någon som trimmar! Sagt och gjort, vi hittade en som till och med bor här i Summerfield. Jag ringde och höll sen på att aldrig bli av med honom, han blev överförtjust när han hörde att det kommit in nytt friskt westieblod ifrån Sverige och pratade hur länge som helst 🙂 Tydligen är inte westiepopulationen jättestor här runtomkring så han är ständigt på jakt efter nya avelshanar och ville veta allt om Morris. Nu var det ju inte direkt i avelssyfte som jag ringde honom, men till slut lyckades jag få tips på en trimmare. Dessutom en som har sitt hundtrim 15-20 minuter ifrån där vi bor!

Första gången vi trimmade honom syntes det knappt att hon tagit något. Morris har enormt mycket päls och hon hade säkert kämpat på bra, men inom ett par veckor var han lika långhårig igen. Men hon gjorde ett bra jobb med frisyren så jag sa inget om det första gången, men nu andra gången bad jag henne att ta betydligt mer. Och nu blev han jättefin! Det roliga är att hon tycker det är jättekul att jag kommit dit, det är ju som sagt inte så många som vill ha sina hundar trimmade för hand (det kostar mer än att klippa eftersom det tar längre tid, men är ändå billigare än i Sverige) så det är inte ofta hon får göra det. Hon till och med ringde dan efter att vi varit där och frågade om vi var nöjda och pratade om hur roligt det varit för henne att få trimma på riktigt! 🙂 Nu när jag var där sist gång gick hon och hämtade sin nya lilla valp så att jag fick träffa den, en helt ljuvlig liten kelpie-tjej på 15 veckor 🙂

Såhär blev resultatet, visst ser han riktigt fin ut?

Huvudet däremot är inget vidare, de har en förkärlek för fyrkantiga huvuden här istället för runda:

Jag vill ju att han ska se ut som han gör på min avatar, det är en riktig westie för mig:

Jag försöker plocka lite själv och har fått det lite bättre nu, och över lag är jag nöjd. Är jätteglad att jag hittat någon som kan trimma, och Morris ser inte särkilt traumatiserad ut när jag hämtar honom utan viftar glatt på svansen när hon pratar med honom så det märks att han blir väl omhändertagen! 🙂

Veterinärbesök

av utvandrare

Idag har vi varit hos veterinären för första gången här. Det var dags för den årliga vaccinationen plus att Java har fått röda utslag på magen som jag gärna ville kolla upp vad det var för något. Man känner ju inte riktigt till vad man borde se upp med här så det är lika bra att få en ordentlig koll. Igår åkte jag till ett djursjukhus här i Summerfield som en granne rekommenderade, och tog med mig alla papper jag har på vad de fått tidigare. Vi kom fram till att de ska ha en dhlp-spruta (som är ett kombinationsvaccin med valpsjuke-, hepatit-, leptospirosis- (vet inte riktigt vad det är om jag ska vara ärlig) och parvovaccin). Dessutom rekommenderade de starkt att ta ett blodprov för att testa om de har hjärtmask, och att ge dem hjärtmaskvaccin eftersom det är en vanlig, och läskig, sjukdom här. Hjärtmasken sprids av myggor, och den tar sig via blodkärlen in till hjärtat och rotar sig där. Hundar som inte blir behandlade kan ha ett par hundra maskar krypandes i hjärtat. 😕 Vaccinet är i tablettform, man ger dem en tablett i månaden året om. Jag hoppade till när jag fick besked om prislappen för alltihop – 280 dollar skulle det gå på för båda hundarna. 2000 kronor ungefär! Och då behövde jag bara betala för blodprovet och vaccineringen, hälsokollen som de gör samtidigt fick jag på köpet… Hemma i Sverige betalar jag 350:-/hund för deras årliga vaccination + hälsokoll… En snabb check med Annika, min ovärderliga kunskapskälla här i USA 🙂 , visade att det var normalpris så det var bara att acceptera.

Jag fick en tid idag, så nu har vi varit iväg. Det visade sig att Java fått en fästingsjukdom! 😦 Hjärtmasktestet kollar även tre olika fästingsjukdomar, och en av dem, Lyme disease (tillhörande borreliasläktet), var positiv på Java. Sjukdomen har inte brutit ut än, tack och lov, men hon har smittan i sig. Så nu har jag fått en treveckorskur med antibiotika till henne. Utslagen hon har på magen trodde han var orsakat av luftfuktigheten här, något svampliknande antar jag, och eftersom jag nämnt att jag har ett väldigt bra svampschampoo till Morris så tyckte han att jag skulle köra med det på Java också. Det gladde mig måste jag säga, att han inte försökte sälja på mig en massa mer mediciner. Han föreslog även att jag skulle badda med något uttorkande (typ Klorhexidin eller alsollösning tror jag) och inte heller detta försökte han sälja på mig utan föreslog att jag skulle köpa det i en vanlig affär. Lyme-medicinen fick jag däremot av honom direkt. Skönt att slippa leta upp närmaste apotek som man måste göra hemma i Sverige, utan istället få det direkt hos veterinären!

Överhuvudtaget var det en positiv upplevelse att komma dit. Allihop var trevliga och väldigt goa mot hundarna, och de kändes seriösa. Jag hoppas ju verkligen inte att jag ska behöva komma dit så ofta, men skönt att veta att de finns och att de är bra om något skulle hända.

Jag fick mycket beröm för mina väluppfostrade hundar! ”Morris is so calm, usually westies are bouncing all the time!”. Java svarade med att slicka honom på näsan och försöka få igång en lek, men sedan var hon rätt uttråkad och ville gärna komma ut därifrån:

Ormar och lunch, dock inte samtidigt

av utvandrare

Dagen efter ortopeden gick Max halvdag i skolan. Jag skulle hämta honom vid 11.30 och stack iväg ut med hundarna innan på förmiddagen. Vi gick till en skog en liten bit bort i området där vi bara varit en gång förut. Bland annat finns där en liten å som hundarna älskar att bada i och det ser riktigt regnskogsaktigt ut:

På väg tillbaka, alldeles innan vi skulle komma ur skogen, fick jag syn på nånting svart som såg ut som ett tjockt rep som låg vid ett träd. Jag tog ett steg emot det för att se vad det var och upptäckte att det var en dryga metern lång orm! 😯 Kolsvart var den, med ett grått zigzag-mönster på ryggen och riktigt tjock och kraftig. Fy, så vidrigt! Jag har stor respekt för ormar men är inte så rädd för dem egentligen, inte som spindlar som jag har en verklig fobi för, men denna gången blev jag riktigt, riktigt rädd. Så där så att benen blev till gelé och hjärtat slog för fullt. Morris var precis bredvid mig så jag fick med mig honom snabbt som sjutton och sprang för allt jag var värd. Java var lite bakom, och som tur var tyckte hon att det var kul att springa hon också så hon hängde på utan att gå runt och nosa först.

Väl hemma släppte jag in hundarna och åkte sedan för att hämta Max. Vi åkte hem till Karen (som var hos oss dagen innan) och lämnade en jacka som de hade glömt. Karen var sällskapssjuk och dessutom rejält pollenallergisk så hon ville mer än gärna slippa ifrån huset och alla träden i trädgården och följa med oss på lunch istället. Max var sugen på pannkakor så vi åkte till ett ställe som heter Tex and Shirley’s, ligger vid Friendly center. Jättetrevligt ställe som har pannkakor i alla dess former och även omeletter, mackor och liknande enkel men god lunch/frukostmat. Jag gjorde dock bort mig när jag beställde min pannkaka. De hade en variant med chili, och svensk som man är tänkte jag på färsk chilifrukt. Jag älskar stark mat så jag tyckte det lät spännande och beställde det. Det är bara det att här är inte chili=chilifrukt, utan här är ju chili=chiligryta. In kommer alltså ett par pannkakor med ett rejält lass chiligryta över sig… Det smakade inte illa, det gjorde det inte, men kombinationen chiligryta och pannkaka stämde helt enkelt inte. Var för sig var det helt ok, men här snackar vi smaker som inte gifter sig. Jag åt upp hälften i alla fall, och avslutade med Max goda pannkakor med chokladsås som han inte orkade äta upp! 🙂

Jag passade även på att fråga Karen vad det kan ha varit för orm jag såg på förmiddagen. Zigzag-mönstret fick ju mig att tänka på en huggorm, så jag var livrädd att det var någon sorts giftorm. Men Karen lugnade mig med att om den var riktigt stor och svart så var det förmodligen en rat snake:

De ser läskiga ut men är inte giftiga. De ormar man ska vara rädd för är de som är ganska små och smala, de är oftast giftiga. Urk, efter det här blir det stövlar på när jag ska ut i skogen, det är en sak som är säker! Det finns även små mysiga giftspindlar här, dels svarta änkan och dels en riktigt elak sak som tydligen är brun och glänsande. Jag har glömt vad den heter nu men den är riktigt rejält giftig enligt Karen. Oftast håller de till i mörka utrymmen, som under huset eller i garaget… Ska leta reda på en bra skadedjursutrotare med en gång, man bör se till att bespruta sitt hus några gånger om året här. Jag som alltid varit noga med miljön håller numera med Karen: det är väldigt lätt att sitta i Sverige och tycka att man inte ska bespruta och att bara använda miljö”vänliga” gifter, men när man bor i ett land som har såna här små husdjur så skiter man i allt vad miljön heter. De ska dö, snabbt och effektivt, så enkelt är det bara! 👿

Gremlins

av utvandrare

Minns ni filmen från 80-talet om de små söta mogwais som förvandlades till hemska gremlins om man matade dem efter midnatt?Jag kan nu avslöja att det inte alls var fiction, om nu någon trodde det. Gremlinsarna finns i verkligheten, här i North Carolina, men de kallas inte mogwais här utan – squirrels. Och det som triggar dem att bli till gremlins är inte mat, utan hundar. 👿  Där sitter de i vart och vartannat träd när man är ute på en bedrägligt lugn promenad i kvarteret med sina rara små vovvar. Jag har nog förresten aldrig i mitt liv sett så många ekorror på ett och samma ställe, det fullkomligt kryllar av dem. Man ser hur det rör sig i träden och man tittar upp och småler lite eftersom de ser så otroligt söta ut:

Ekorren däremot ler inte, den bidar sin tid. Den måste ju vara helt säker på att hundarna är kopplade och att matte har ett stadigt tag i kopplet innan den gör sitt drag. När man är bara några meter ifrån kilar den snabbt som sjutton ner från stammen, hämtar en kotte eller nåt från marken (smart att fixa ett alibi) och låtsas sen att den antingen fått svår beslutsångest eller också drabbats av alzheimers och inte längre minns vilket träd den hör hemma i. Alltså kilas det fram och tillbaka, fram och tillbaka mellan ett par tre olika alternativ. Vid det här laget är båda hundarna som tokiga, dreglar, gnäller (Java), skäller (Morris) och drar i kopplena för allt vad de har och själv vill man inget hellre än att släppa dem och lära den lille terroristen en och annan läxa. Men med tanke på att den befinner sig i en trädgård tillhörande någon man inte känner i ett land där man har märkligt svårt för lösspringande hundar som jagar söta små djur så gör man inte det. Istället tar man spjärn och släpar med sig hundarna (med skadat finger dessutom (pga en ekorre förstås, det minns ni väl) så den handen får man hålla undan samtidigt som man försöker ser till att inte samtliga fingrar på vänsterhanden ryker istället) och försöker dessutom så gott det går att se till så att inte de dinglande bajspåsarna snor in sig i kopplen. Jag bara väntar på den dag en välfylld påse trasslar in sig och spricker så att innehållet sprids över hela mig, men ännu har det tack och lov inte hänt. Jag försöker inbilla mig att alltihop ser lite graciöst ut på något sätt, med utsträckt högerhand och allt, men ärligt talat är till och med jag tveksam.

Det är ju inte så att det knatar omkring hundägare dagarna i ända i området. Det bor visserligen väldigt många hundar här, men antalet hundar korrelerar inte så bra med antalet promenader som görs, i alla fall inte med svenska mått mätt. Så man kan tycka att ekorrarna skulle ha gott om tid att springa ner och hämta det som hämtas ska när det är tomt på gatan, istället för att sitta och vänta tills vi kommer tillräckligt nära. Skyddsjakt, någon?

The suspect

Att svalka sig, en stilstudie

av utvandrare

Häromdagen var det riktigt varmt, närmare 30 grader när vi gick ut på långrundan i skogen. Det finns en inhägnad konstgjord sjö längs med vår vanliga runda och där brukar jag faktiskt blunda och titta bort när hundarna springer igenom grinden och tar sig ett dopp när det är såhär varmt. Men idag hann inte Java dit innan hon kände att det var läge för att svalka sig lite, och i brist på rent och fint vatten att simma i så tager man vad man haver:

Det hade regnat jättemycket på natten innan så vattenpölen var rätt djup vilket syns på första bilden! 🙂 Hon stod där en bra stund och bara njöt, och visst ser hon rätt nöjd ut på sista bilden! Morris hoppade också i sen och simmade tvärs över, men det hann jag tyvärr inte få kort på.