Det här blir ett väldigt hundigt inlägg, ni som inte är intresserade/insatta i hundträning får nog inte ut så mycket av det är jag rädd… 🙂
Igår var jag på en efterlängtad premiär – första kurstillfället för rallylydnad med Java!
Jag hade mailat fram och tillbaka några gånger med de som har kursen för att reda ut hur mycket jag och Java kan. Eftersom vi inte har gått några kurser i USA förutom agility så hade jag ju inga papper på vare sig den valpkurs, vardagslydnadkurs eller tävlingslydnaden som vi gått i Sverige, och de var tveksamma till om de skulle våga låta oss börja i nybörjarkursen eller om jag måste gå en grundläggande lydnadskurs först. För mig kändes det fånigt, har vi gått tävlingslydnad i Sverige ska vi väl för sjutton klara av nybörjarnivån i rally! De var inne på att vi skulle komma dit för utvärdering först men eftersom min operation kom i vägen blev det svårt att hitta en tid. Till slut kom de fram till att vi inte behövde det ändå, utan vi var välkomna till kursen.
Så igår var det dags. Jag var lite nervös, eftersom det ju faktiskt var nästan två år sen vi tränat i Sverige. Jag har försökt hålla igång det här hemma men jag är en sån som måste gå kurs och ha den regelbundenheten för att få disciplinen att träna på egen hand. Vi packade in oss i bilen i alla fall, och åkte iväg till en stor idrottsanläggning i Greensboro. Vi skulle hålla till i en gymnastisksal visade det sig, och förutom rallylydnad så var det fyra eller fem kurser till. I vår sal var det tre kurser samtidigt, med vår grupp i mitten av salen, så det fanns gott om saker att bli distraherad av för våra hundar!
Det började sådär. Kursledaren, en dam i 70-årsåldern, talade om för oss att vi helst skulle ha med oss en bur till hundarna nästa gång, så att vi kan stoppa in hunden där medan vi går banan. Jag sa att jag inte har någon bur till Java, varpå kursledaren och alla andra vände sig om och stirrade på mig. Men du måste väl ha en bur till henne som hon är i när hon är ensam hemma? Nej sa jag, jag har aldrig haft henne i bur förutom flygburen, och den är gigantisk så den släpar jag helst inte med mig. I Sverige, la jag till, är det olagligt att ha hundar i bur hemma. Då stirrade de ännu mer och såg ut som om de inte trodde det var sant. Vadå olagligt, hur ska man annars nånsin kunna lämna hunden ensam hemma?! Då kunde jag inte hålla mig längre utan sa att man får väl träna hunden till att klara av att vara ensam… Inte helt populärt!
Jag vet mycket väl att det finns undantag, men de är ändå få tror jag, som aldrig går att träna utan de käkar upp inredningen hur man än försöker och då får det ju bli bur. Men i de flesta fall går det om man ger sig sjutton på det, men här i USA tror jag inte de ens tänker på att det finns något som heter ensamhetsträning. Det är självklart för de flesta att man stoppar in hunden i en bur redan från det att den är valp, gärna också på nätterna, och så fortsätter man att göra hela hundens liv. Jag trodde ändå att på en sån här kurs där det ändå går människor som är lite extra intresserade av att träna sin hund och hitta på saker med den så skulle det vara annorlunda, men tydligen inte.
Eftersom jag ju inte hade någon bur denna gång så fick jag hitta en vänlig människa som kunde hålla Java medan vi gick banan. Sen skulle vi alla gå den i tur och ordning tillsammans med vår hund. När det var min tur sa jag till kursledaren att jag tränar med klicker, och frågade om det var ok att jag använde den. Det gillade hon inget vidare alls, utan vände sig till resten av gruppen.
– Ok, hon här tränar med klicker. Jag är inte så förtjust i det eftersom det kan störa de andra hundarna, är det någon som blir störd så får ni säga till!
Varpå jag vände mig till de andra också och förklarade att jag inte behövde använda själva klickerdosan även om jag tränar med klickertänk så självklart skippar jag den om de ville det, men de såg ut som om även de tyckte att kursledaren överdrev så allihop försäkrade att det absolut inte gjorde något. Och med tre parallella hundkurser och ett himla liv på alla hundar så var min klicker definitivt det som hördes minst kan jag säga…
En annan märklig sak: kursledaren lärde ut att om man har en hund som inte lägger sig omedelbart på kommando så kan man börja säga ”down, down, down” ett par meter innan det är dags så att hunden förhoppningsvis har lagt sig lagom tills man hunnit fram till skylten (man missar poängen helt om man passerar skylten innan man gör momentet). Låter helt galet i mina öron, men jag frågade för skojs skull hon som satt bredvid mig (som har tränat rally i många år) varför man ska göra så. Blir inte hunden förvirrad om man tjatar kommandot på det sättet? Nej men det här är ju nybörjare tyckte hon, det är ungefär som när man lär sig alfabetet. Man kan ju inte säga det bara en gång och sen tro att man kan det, man måste ju upprepa det många gånger! För mig, som ju alltså försöker träna enligt klickerfilosofin så gott jag nu kan, så var det väl inte lika logiskt men det kanske funkar, vad vet jag! Det är inget råd jag kommer att ta till mig i alla fall! 🙂
I slutet av kursen gick hon igenom utrustning lite grann. I nybörjarklassen har man koppel på hunden, i de högra klasserna tävlar man utan koppel. Hon nämnde också att hon själv har stackel till in hund (som för övrigt är en sealyham terrier och inte någon jättestor och jättestark sak) men att det inte är tillåtet att använda på AKC’s (USA’s motsvarighet till SKK) tävlingar. Man får inte använda dem inne på tävlingsområdet överhuvudtaget, så därför rekommenderade hon att man vande hunden redan på träning att ha ett vanligt halsband även om man använde stackel för övrigt. Det engelska ordet för stackel är prong collar, och jag kände inte igen det så jag var tvungen att fråga vad det var. Då drog en av de andra deltagarna ut sin hund, en jättevacker weimaraner, ur buren och visade halsbandet som satt på hunden. Då kunde jag inte hålla mig igen utan sa att ”aha, det där är” och sen fyllde alla de andra i ”olagligt i Sverige! Vi vet!”. Det blev lite komiskt faktiskt! Vad som inte är särskilt komiskt är att stackel är så oerhört vanligt här. Till och med folk som är kursledare och som tävlar högt upp i klasserna och har en liten, liten terrier tycker alltså att det är nödvändigt att använda det. Sorgligt, minst sagt. 😦
De tyckte nog allihop att vi var helt galna i Sverige med alla våra regler, och en av dem sa att ”Stackel får man inte ha, men prostitution är minsann lagligt i Sverige!”. Jag förstod inte riktigt kopplingen där men den finns säkert om man letar… 🙂 Jag sa att det är lagligt att sälja men inte att köpa, vilket de tyckte var ännu konstigare. Hur ska man kunna sälja om ingen köper?! Nej precis tyckte jag, men det var inte riktigt läge att gå in på den diskussionen just då…
Nu låter det säker som om jag var i luven på de andra precis hela tiden, men så var det absolut inte. Vi hade riktigt roligt, även om synen på hundar och hundträning skiljde sig åt mellan mig och de andra. Jag kände dock att jag inte kommer att lära mig speciellt mycket om hur just jag och Java ska göra för att komma framåt i träningen, men jag tänker gå klart kursen ändå. Det jag kan få ut av den är att lära mig alla skyltar för nybörjarklassen i rally, att träffa andra hundfolk och att låta Java få lite stimulans och vana vid att träna med mycket störning. Sen tränar jag på mitt sätt och de på deras och så får det bli. Detta är ändå ett företag som marknadsför sig med att de använder enbart positiva metoder i sin träning och så var det verkligen, ingen var dum mot sin hund och alla tränade belöningsbaserat och det var skönt att se. Nånstans får man ändå inse att Sverige och USA är väldigt olika när det gäller synen på hundar och hundträning, och det som jag tycker är konstigt är helt självklart för dem eftersom de inte vet av något annat. De använder inte stackel för att vara elaka, utan för att alla gör det och det är helt självklart här. Förhoppningsvis ska det väl ändra sig här också för eller senare.
Sen fick jag även på köpet lära mig skillnaden i ”lydnadsinkallning” mellan Sverige och USA. I Sverige platsar man ju sin hund, går iväg några meter och sen kallar man in hunden som ska komma och sätta sig vid ens vänstra sida. Här i USA ska däremot hunden komma in och sätta sig mittemot föraren, såpass nära så att man ska kunna sträcka ut en hand och nå hundens huvud. När domaren sedan säger ”finish” ska hunden resa sig och sätta sig vid förarens vänstra sida, antingen genom att gå runt föraren eller också direkt till förarens sida och vända sig där. Jag hade ingen aning om att detta skiljde sig åt mellan de två länderna, men nu fick jag lära mig nåt nytt! Det blir till att träna detta med Java! Ett av rallymomenten är just att hunden ska sitta framför föraren, och eftersom Java är så van vid att alltid vara vid min vänstersida blir det något att öva på helt klart.
utvandrarna. 