Författare: utvandrare

Amendment One

av utvandrare

Igår var det val här i North Carolina. Man skulle rösta om man var för eller emot Amendment One (första tillägget), som säger att ”marriage between one man and one woman is the only domestic legal union that shall be valid or recognized in this State” (äktenskap ska bara tillåtas mellan en man och en kvinna, alltså ska inte homosexuella få lov att gifta sig). Det som krånglade till det lite var alltså att om man är för att homosexuella ska få gifta sig skulle man rösta mot tillägget, och tvärtom.

Det har varit en hel del debatt om detta, förstås. Och eftersom North Carolina ligger mitt i bibelbältet har väljarundersökningarna lutat åt att ja-sidan ska vinna, dvs. att man röstar för tillägget och mot de homosexuellas rätt att få gifta sig. En ljuspunkt var häromdagen när vicepresident Joe Biden gick ut och mycket tydligt talade för de homosexuella och deras rätt att få samma lagliga skydd som heterosexuella genom att få gifta sig med varann. Obama verkar inte våga ta ordentlig ställning, det är ju valår och de kristna är en viktig väljarkår, men han sträckte sig så långt som att säga att hans syn på äktenskap ”are evolving” (är under utveckling). Det är redan förbjudet för homosexuella att gifta sig i North Carolina, men det man röstade om nu var om man även skulle förbjuda registrerat partnerskap.

Tyvärr hjälpte inte detta, utan Ja-sidan vann. Man kan undra vad det är man är rädd för? Citat från New York Times:

“We are not anti-gay — we are pro-marriage,” Tami Fitzgerald, chairwoman of the executive committee for the pro-amendment Vote for Marriage NC, said at a victory rally in Raleigh, where supporters ate pieces of a wedding cake topped by figures of a man and a woman. “And the point, the whole point is simply that you don’t rewrite the nature of God’s design for marriage based on the demands of a group of adults.”

Sådana uttalanden gör mig rätt upprörd. Valet gällde ju inte huruvida man skulle ändra den kristna synen på äktenskap, valet handlar om att homosexuella ska ha samma lagliga rättigheter som alla andra. Det går ju inte att föra en vettig diskussion om man kommer med sådana argument, men det klart att det är betydligt lättare att resonera på det viset än att behöva ta tag i och försvara sakfrågan. Och ja, jag vet att det är likadant världen över, det är sällan man verkligen diskuterar fakta när det kommer till politik, det är torrt och tråkigt och inte alls lika lätt att ta ställning till som känslomässiga argument…

Det är ett fascinerande land vi lever i just nu! Med så mycket prat om individens frihet och allas lika rättighet så borde detta vara en icke-fråga. Men individens frihet gäller uppenbarligen inte om man råkar vara född homosexuell. Märkligt.

Körkort, at last!

av utvandrare

Idag kom det. Mitt körkort! Jag var ju tvungen att åka till DMV för ett tag sen för att få bort markeringen att jag bara får köra hyrbilar, och var lovad att få mitt riktiga körkort efter 10 dagar. Det tog väl nästan tre veckor innan jag hörde något sen, men till slut fick jag hem ett brev där det stod att jag inte visat upp något bevis på att jag får lov att vistas i landet. Blev rätt irriterad, för jag hade haft med mig mitt pass som vanligt och i det finns mitt I-94 dokument som är det som visar att jag har tillstånd att vara här. Alltså var jag tvungen att åka till DMV ytterligare en gång, helt i onödan. Det hade väl gått an om det var snabbt fixat, men dels tar det nästan en halvtimme dit enkel väg, och dels så kan man, om man har otur, få sitta och vänta 2-3 timmar beroende på hur många som är där. Men det var bara att bita i det sura äpplet och packa ner alla dokument ytterligare en gång.

Väl där kände jag att det inte var någon idé att gnälla över att de gjort fel förra gången, istället räckte jag över mitt pass med sidan där I-94 dokumentet uppslagen och sa ”jag tror att du behöver se det här!”. Han tog emot det, började knappa på datorn och tittade sedan lite generat på mig och sa ”oops!”. Sen var det inte mer prat om det, men jag slapp att återigen betala 8 dollar i avgift. 🙂 Däremot slapp jag inte den obligatoriska fotograferingen, den tredje i ordningen…

Och idag, slutligen, så kom körkortet hem i brevlådan. Nu äntligen har jag ett riktigt körkort! I väntan på att det ska komma så får man ett tillfälligt, som bara är en papperslapp egentligen. En fördel med det riktiga, förutom förstås att visa upp om man blir stoppad av polisen nångång, är att det även fungerar som ”proof of address”. Ibland vill de ha nånting som visar att man har en fast adress i USA, till exempel om man vill skaffa bankkort, och eftersom det står hemadressen på körkortet så kan man använda det. Flyttar man antar jag att man måste ansöka om nytt körkort, verkar lite krångligt tycker jag (och tänker på hur det var när jag flyttade hemifrån och bodde på fem olika ställen på ett år innan jag äntligen fick ett långtidskontrakt på en lägenhet…) men så är det.

Så här tjusigt ser det ut:

 

Det lilla hjärtat som är längst till höger är inget hemligt meddelande till mig från rare mr Honeycutt, utan det visar att jag accepterat att donera mina organ. Praktiskt att ha det på körkortet, om än lite makabert om man tänker på anledningen till varför… Och bilden i bakgrunden är ett alltså ett flygplan, som jag berättade om tidigare, eftersom bröderna Wright var från North Carolina. Samma bild finns även på alla nummerplåtar på bilarna här, och så står det ”first in flight”. Det gäller att värna om de celebriteter man har! 🙂

Ni kan kalla mig Tina Thörner

av utvandrare

Idag lyckades jag köra först till det Starbucks jag hade bestämt mig för innan att jag skulle till (hmm… eller i alla fall nästan, jag fick bara planera om en enda gång och en gång är ingen gång säger man ju så det räknas inte) och sedan vidare till sjukgymnasten HELT UTAN GPS! Ok, det var väl sjätte gången eller nåt som jag var hos sjukgymnasten, men jag har faktiskt kört från lite olika håll så det är inte så att jag alltid kört samma rutt. 🙂 Med tanke på att jag kommer från en släkt som helt verkar sakna den gen som ger lokalsinne (två till mig närstående individer stannade en gång halvvägs mellan Lysekil och Göteborg och frågade om vägen, detta har sedan ivrigt förnekats av de inblandade men jag har mina aningar jag) så är det inget mindre än en bedrift. Jag är grym, helt enkelt. Grym.

Handla mat

av utvandrare

Jag insåg igår när jag var och handlade på Food Lion att jag verkligen börjat komma in i vardagen här nu. I början var det ett kraftprov att gå och handla mat, och jag mer eller mindre vacklade ut från affären varje gång. Inte enbart beroende på att man får stå och lusläsa alla förpackningar för att förstå vad det är man ska ha, utan på grund av alla frågor…

Det börjar ju, som jag berättat om tidigare, att man måste vara beredd på att ideligen svara på frågor om hur man mår. Men den verkliga armadan av frågor kommer när man kommer fram till kassan:

Kassörskan (sprudlande av entusiasm): Hi, how are you?
Jag: Good! How are you?
Kassörskan (lika entusiastisk): I’m great thank you! Did you find everything alright?
Jag: Yes.
Kassörskan: Do you have your X card? (det kort som gäller i just denna affären och som ger en diverse rabatter, det är inget betalkort utan det registrerar bara rabatterna)
Jag: Yes, here it is.
Nu börjar hon scanna in varorna och då dyker ytterligare en medarbetare upp och börjar packa ner varorna i kassar, fast inte utan att ställa ytterligare frågor först:
Packande personal: Are plastics ok? (plastkassar alltså)
Jag: Yes, that’s ok.
Kassörskan (håller upp någon av de varor man köpt): Oh, have you tried this before? It is soooo good!
Jag: No I haven’t, actually.
Kassörskan: Oh, you’re gonna love it!
Packande personal: Do you want me to put these in bags to? (håller upp plastdunkarna med mjölk och juice)
Jag: No, you don’t have to do that.
Packande personal: Ok! (börjar leta vilt bland sakerna under kassan och hittar slutligen Thank you-lapparna och klistrar fast dem på varje dunk).
Kassörskan: Alrighty, that will be 74,65. Do you want to donate 1 dollar to X (fyll i med valfritt välgörande ändamål)
Jag: Yes of course (man vill ju inte verka snål, liksom).
Kassörskan: Debit or credit?
Jag: Debit. (har alltid undrat varför inte detta syns när man drar kortet, det borde väl kunna programmeras i själva kortet att det dyker upp att det inte går att använda som kreditkort???)
Kassörskan: Ok. Here’s you receipt. You saved 1 dollar and 45 cents today!
Jag: Thank you!
Packande personal: Do you want me to help you to the car? (inte nog med att man får hjälp med att packa ner alla varor i kassar och ner i kundvagnen, man kan även få hjälp med att köra kundvagnen ut till bilen och packa in kassarna i bagageutrymmet).
Jag: No thanks, I’m fine.
Kassörskan och packande personal i kör: Ok, thank you for shopping here today! Have a good one!
Jag: Thanks!

I början var jag som sagt ganska matt efter denna utfrågning. Dessutom säger de ju alltihop runt 100 gånger om dagen så det går i ett svindlande tempo. Jag hörde i princip ingenting de första gångerna utan fick fråga om minst en gång på varje fråga, det gjorde ju inte det hela mindre tröttsamt direkt. Men nu börjar jag nog verkligen komma in i hur det funkar här. Jag har inga som helst problem med att höra vad de säger och vet till och med precis vad jag ska svara utan att behöva tänka efter, har nu helt klart glidit över från Överlevnad via Utforskande till Förfining! 🙂

Jag väljer att se det som en empirisk undersökning av amerikansk sjukvård

av utvandrare

Jaha ja. Igår upptäckte jag att jag hade fått ett utslag på ryggen, en stor röd ring. Ungefär där jag tagit en av de hittills nio fästingar som jag fått sen vi flyttade hit. Så ja, det var bara att åka till läkaren igen. Man kan inte säga annat än att jag offrar mig för mina bloggläsare, tänk vad mycket ni får veta angående amerikansk sjukvård tack vare mig… 🙄

Jag åkte till ett nytt ställe idag, Eagle heter det, där vi tänkt att vi ska lista oss fast det inte blivit av ännu. Eftersom det är söndag idag kunde jag inte åka till den klinik som huserar familjeläkare utan det fick bli till en after hours-klinik istället. Hade tänkt att passa på att lista oss när jag ändå var där men det gick inte utan jag får åka till familjestället under ”kontorstid” istället. Nåväl, de kunde ta hand om mig ändå, så jag fick börja med att fylla i den vanliga lappen med personuppgifter. Det som de vill veta är telefonnummer, mailadress och social security number samt motsvarande uppgifter för ens partner. Fylld av onda aningar lämnade jag även över mitt försäkringskort med uppgifter om vilket försäkringsbolag vi har. Det är ju nu det brukar börja krångla på allvar eftersom de aldrig brukar ha hört talas om vårt försäkringsbolag. Men denna gången gick det hur bra som helst, hon visste precis vilket bolag det var. Kors i taket! Det enda hon var osäker på var vilket belopp jag skulle betala själv för besöket, jag sa att det förmodligen skulle vara 20 dollar så det enades vi om.

Sedan kom en mycket trött, alternativt smått apatisk, sköterska och hämtade mig. Jag visste inte riktigt om jag skulle stötta henne för säkerhets skull så att hon inte skulle säcka ihop på väg till undersökningsrummet men hon fixade det utan hjälp. Lite underligt att man som patient känner sig betydligt friskare än den som ska ta hand om en… 😕 Väl där inne piggnade hon till och plockade fram termometern för att kolla om jag hade feber. Under tiden frågade hon ut mig om var jag kommer ifrån och jag försökte svara så gott jag kunde med termometern i munnen. Hon var väldigt fascinerad av att jag kom från Sverige och höll på att ramla omkull när jag sa att det fortfarande är snö kvar i vissa delar. Sen fick jag ytterligare ett formulär att fylla i, denna gången med vilka symptom jag hade.

Slutligen kom det en läkare, hon var betydligt piggare än sköterskan och det kändes ju betryggande. 🙂 Hon tittade länge och väl på mitt märke på ryggen och gick sen iväg en stund och hade överläggning med någon annan läkare. Till slut enades de om att det nog inte var någon större fara. De fästingsjukdomar som finns här i NC är Rocky mountain spotted fever och Lyme disease (det som Java hade fått om ni minns). Rocky mountain-varianten var inte så vanlig bland människor och, som namnet antyder, så ger den hög feber så det var troligtvis inte det jag hade. Lyme disease däremot ger den där runda röda ringen (som man ju får hemma när man får borrelia, och Lyme disease är en variant av borrelia) som jag fått så det troliga är att det är det jag har. Däremot tyckte hon inte att jag borde ha blivit smittad alls, eftersom man inte kan bli det om inte fästingen sitter fast i mer än 72 timmar. Jag har hört något liknande (fast 24 timmar) men faktum kvarstår ju att jag fått det här märket på ryggen i alla fall. Dessutom har jag varit tröttare än vanligt den senaste veckan, jag har visserligen kroniskt trötthetssyndrom sen ett par år tillbaka så det är ju normaltillståndet att jag är trött men den senaste veckan har varit riktigt jobbig. Jag fick ett recept på antibiotika för säkerhets skull, det verkade inte som hon trodde att det var absolut nödvändigt men hon tyckte att det var lika bra att mota Olle i grind så att säga (block Olle in the gate? :mrgreen: ), och slå ut eventuella baciller innan det fått fäste. Så det blev en engångskur, en enda tablett, och så skulle jag ha koll på märket på ryggen. Blir det skrovligt, eller om jag fick hög feber, så skulle jag komma tillbaka och få en längre kur. Jag kände mig inte helt nöjd faktiskt, med tanke på det väldigt borrelia-lika märket jag fått så kändes det som att det var lika bra att slå till på en tio dagars-kur direkt. Men hon borde väl veta bäst antar jag… Med min vanliga tur lär jag väl ligga med feber senast torsdag, så då blir det väl ett nytt besök då!

På vägen hem åkte jag till Walgreens för att hämta upp medicinen. 12 dollar, som hittat! Han som expedierade var den mest robotlika människa jag träffat på i hela mitt liv. Han pratade med exakt samma tonfall hela tiden och sa bara det han blivit tillsagd att säga. Dessutom skulle han ha 15-20 minuter på sig att plocka fram medicinen, som bestod av två tabletter (alltså inte ens något flytande som han själv skulle blanda till). Dock klarade han det på 12 minuter blankt 🙂 Nu är det bara att vänta och se om det hjälper eller ej!

Agilityträning

av utvandrare

Igår var det äntligen dags för agility för mig och Java! Egentligen skulle kursen ha börjat förra veckan, men eftersom ddet var utlovat regn till kvällen ringde de och ställde in. Veklingar, tyckte jag! Har man hund är man väl van vid att vara ute i alla väder men tydligen inte 🙂

Meningen var att jag skulle ha åkt dit och tittat på en lektion först, för att se vad de har för träningsmetoder och så. Men av olika anledningar så hann jag aldrig komma iväg utan fick lita på de besked jag fick när jag mailade ägaren om att de kör med mjuka metoder. När jag anmälde oss fick jag fylla i ett långt formulär, printa ut det  och, naturligtvis, posta det tillsammans med en check med kursavgiften. När ska de börja med anmälningar och betalningar över nätet i det här landet egentligen?! Det här med checkar känns väldigt mycket… förra århundradet om man säger så! 🙂 Frågeformuläret var lite roligt. Det var frågor om ras och vad hunden heter, och det är ju inte så konstigt. Men de ville även veta om hunden var kastrerad, speciella kännetecken vad gäller färg eller annat (varför? för att kolla om man har rätt hund med sig?), om hunden har morrat eller nafsat åt en människa eller annan hund någon gång och vilka omständigheterna var i så fall, om den har några beteendeproblem och om den fått någon tidigare lydnadsträning och nivå på den i så fall. De gånger jag anmält mig till kurser på brukshundsklubben hemma i Sverige så har jag bara talat om mitt och hundens namn och vilken ras det är och sen var det klart, men så icke här. Glädjande ändå att de ville veta omständigheterna kring eventuella gruff med människor/hundar så att inte hunden automatiskt var diskvalificerad oberoende av orsak. Sen var det naturligtvis sida upp och sida ner med vad  företaget hade för ansvar och vad de absolut inte ansvarar för osv. Kändes väldigt amerikanskt!

När vi kom dit visade det sig att själva träningsplanen var en inhägnad gräsplätt som var ganska liten. Jag är ju van vid appellplanen på bk och tyckte att det kändes lite pyttigt, men alla hinder fick ju plats i alla fall… Jag tyckte jättemycket om kvinnan som äger stället, kändes verkligen som en ”riktig” hundmänniska! Tjejen som skulle ha kursen var också jättetrevlig och väldigt entusiastisk. Vi var fem ekipage där, ett sjätte skulle också vara med men hunden hade blivit sjuk. Jättebra med en så liten grupp, särskilt med tanke på att planen var såpass liten.

Min agilityerfarenhet är högst begränsad, det enda jag gjort innan i den vägen är en nybörjarkurs med Morris. Den här kursen var väldigt lik, förutom att de går mycket snabbare fram. Det är bara 6 träffar på vardera en timme (Morris kurs var 8 träffar á 2 timmar) så det gäller ju att hinna med alla hindren. Denna första gång gick vi igenom vanligt hopphinder, tunneln och A-hindret. Hopp och släptunnel har jag gjort förut med Java, så det var en baggis för henne (särskilt som det denna gång var en vanlig tunnel). Det enda som ställde till det för henne var att instruktören ville att vi skulle ha hundarna kopplade hela tiden, och hon hade aldrig hoppat med koppel på sig tidigare så hon sprang fot vid sidan av hindret istället. Till slut tog jag av henne kopplet i alla fall och då gick det bättre, och instruktören tittade på mig och sa att ”ja, hon ser ju ut att vara lydig så då går det bra” 🙂 Ett av kraven för att vara med på kursen var ju att man kunde ha hunden lös utan att den stack iväg och dessutom var det ett högt staket runt om så jag såg inte riktigt risken… Visst, den kan ju springa fram till de andra hundarna men då får man väl hjälpas åt med att schasa bort hunden så att den lär sig att den ska hålla sig till matte. Java är hur som helst inga problem med att ha lös så jag har henne hellre utan koppel. A-hindret var första gången vi provade på. Jag fegade lite och lät henne gå upp lite lugnt, ett steg i taget och nosa sig fram i sin egen takt. Det gick bra de första stegen men uppe vid toppen blev det ju ganska brant (även om vi sänkt hindret) och då blev hon lite rädd och ville vända. Nästa gång lät jag henne springa upp istället och då gick det jättebra, hon sprang över hela hindret av bara farten och verkade tycka att det var kul!

Sammanfattningsvis så var det väldigt positivt. Kändes ungefär som att träna hemma i Sverige, och det var en trevlig grupp. De andra hundarna var en border collie, en shar-peiblandning, en sheltie och en labbe. Kul med lite olika raser!

Mera gnäll

av utvandrare

Igår var det dags för omgipsning igen, och jag var rätt nervös faktiskt för hur det skulle bli denna gången. När vi hade fått av gipset och hon mätte hur böjt fingret var visade det sig att det inte rätat ut sig en enda millimeter, det var fortfarande 45 grader böjt i ”vila” och när hon tryckte lite på det blev det 40 grader men då gjorde det lika ont som förra gången igen. 😦 Det var då själva sjutton också, det gick ju så bra i början men nu är det alldeles stopp. Förmodligen är det ledkapseln som gör ont, trodde hon, det händer tydligen ibland att det blir så. På med nytt gips med fingret i 40 grader, det var inte mysigt alls att försöka räta ut fingret de där 5 ynka graderna medan gipset torkade men det gick till slut. Det blev att ta fler värktabletter när jag kom hem! Fick även med mig en skena,  skulle det vara så att fingret skulle fortsätta att värka lika mycket som förra gången så skulle jag ta av gipset själv och tejpa fast skenan istället.

Nästa besök blir på tisdag, under tiden skulle hon maila ortopeden och rådgöra med honom hur vi ska göra. Operation eller inte, det är frågan. Jag har ju gått och tänkt att det är lika bra att operera för att skynda på det hela så att fingret blir bra igen, men nu berättade hon att fingret måste i vilket fall rätas ut så mycket som det bara går innan operationen. Jag trodde att man rätade ut det under operationen, men tydligen inte och då känns det ju bättre om man kan slippa operera. Just nu känner jag inte av fingret alls i alla fall, och det är väldigt skönt.

Att trimma en terrier

av utvandrare

Det är inte helt trivialt att trimma sin terrier här i USA, har vi upptäckt. Först lite bakgrund för er icke hundmänniskor som inte är så insatta i terrierpälsar. 🙂 Strävhåriga hundar fäller inte utan med jämna mellanrum ska pälsen trimmas. Tar man då och klipper pälsen förstör man kvalitén på den. Istället för att vara sträv blir den alldeles mjuk, och tappar sin fantastiska förmåga att stå emot väta och smuts utan ser istället lite lätt grådaskig ut. Man får inte heller det här pigga terrierutseendet med lite utstående päls tycker jag, utan den blir mer åt det släthåriga hållet. Så istället för att klippa pälsen så rycker man av det döda håret för hand. Det låter ju rätt barbariskt men gör inte ont på hunden om man vet vad man gör, det som är jobbigast är att det tar betydligt längre tid än att klippa. Det går att lära sig att göra själv, men dels tar det som sagt tid och dels är det tämligen svårt att trimma en westie eftersom de ju har en speciell frisyr. Utan det runda huvudet och ridbyxorna på bakbenen ser de mer ut som en cairnterrier, och det är väl inget fel i och för sig men har man nu en westie så vill man gärna att den ska se ut så också.

Morris har alltid blivit trimmad av sina uppfödare hemma i Sverige. De är otroligt duktiga och väldigt, väldigt måna om Morris så vi var lite oroliga både vi och dem för hur det skulle gå efter att vi emigrerat. Och med rätta, visade det sig. Jag hörde mig för hos ett antal ”groomers” när vi flyttat hit men ingen trimmade för hand, alla använde sax/maskin. De flesta var väldigt förvånade över att jag ville att de skulle göra det för hand eftersom nästan ingen gör det på sina hundar här. Jag hade kunnat klippa honom medan vi bor här och sen ta honom till uppfödarna när vi kommer hem igen, men problemet är att har man en gång börjat klippa så är det nästan omöjligt att trimma för hand sen. Pälsen blir som sagt mjuk, och den lossnar inte så lätt så det blir väldigt smärtsamt för hunden att börja rycka den igen. Till slut hade jag nästan gett upp och tänkte att jag får väl försöka göra det själv så gott det går, men så kom Björn på den ljusa idén att försöka få tag i en westieuppfödare i Greensboro. De borde ju veta någon som trimmar! Sagt och gjort, vi hittade en som till och med bor här i Summerfield. Jag ringde och höll sen på att aldrig bli av med honom, han blev överförtjust när han hörde att det kommit in nytt friskt westieblod ifrån Sverige och pratade hur länge som helst 🙂 Tydligen är inte westiepopulationen jättestor här runtomkring så han är ständigt på jakt efter nya avelshanar och ville veta allt om Morris. Nu var det ju inte direkt i avelssyfte som jag ringde honom, men till slut lyckades jag få tips på en trimmare. Dessutom en som har sitt hundtrim 15-20 minuter ifrån där vi bor!

Första gången vi trimmade honom syntes det knappt att hon tagit något. Morris har enormt mycket päls och hon hade säkert kämpat på bra, men inom ett par veckor var han lika långhårig igen. Men hon gjorde ett bra jobb med frisyren så jag sa inget om det första gången, men nu andra gången bad jag henne att ta betydligt mer. Och nu blev han jättefin! Det roliga är att hon tycker det är jättekul att jag kommit dit, det är ju som sagt inte så många som vill ha sina hundar trimmade för hand (det kostar mer än att klippa eftersom det tar längre tid, men är ändå billigare än i Sverige) så det är inte ofta hon får göra det. Hon till och med ringde dan efter att vi varit där och frågade om vi var nöjda och pratade om hur roligt det varit för henne att få trimma på riktigt! 🙂 Nu när jag var där sist gång gick hon och hämtade sin nya lilla valp så att jag fick träffa den, en helt ljuvlig liten kelpie-tjej på 15 veckor 🙂

Såhär blev resultatet, visst ser han riktigt fin ut?

Huvudet däremot är inget vidare, de har en förkärlek för fyrkantiga huvuden här istället för runda:

Jag vill ju att han ska se ut som han gör på min avatar, det är en riktig westie för mig:

Jag försöker plocka lite själv och har fått det lite bättre nu, och över lag är jag nöjd. Är jätteglad att jag hittat någon som kan trimma, och Morris ser inte särkilt traumatiserad ut när jag hämtar honom utan viftar glatt på svansen när hon pratar med honom så det märks att han blir väl omhändertagen! 🙂

Gnäll.

av utvandrare

Idag var jag iväg och gipsade om fingret, för tredje gången. Förra gången hade det rätat ut sig hela 10 grader, det var böjt i 60 grader från början och nu var det alltså nere på 50. Efter att sjukgymnasten masserat lite försiktigt tryckte hon till och lyckades räta ut det ytterligare 5 grader = 45 graders böjning. Hon hade sagt innan att hon hoppades att det skulle gå att räta ut det 5-10 grader så jag kände mig lite löjligt stolt över att lyckas med hela 15 grader. Ungefär som om jag kunde påverka det själv 🙄 :mrgreen:

Idag hoppades jag på att det skulle gå lika bra, förstås. Planen är att det ska gå att räta ut det helt och hållet, och när vi väl lyckats med det ska det var gipsat helt rakt i 6 veckor så att senan läker ihop helt och hållet. Men idag gick det inget vidare. Förra gången gjorde det rejält ont, men ändå så att jag stod ut med att hon tryckte till lite försiktigt. Idag kunde hon knappt ta i det utan att det svartnade för ögonen och jag kände att det snurrade till i huvudet, jag mådde illa och var nära att svimma av ren smärta. Herrejösses, säger jag bara! Hur kan det göra så ont när det ändå gått såpass lång tid? Till och med sjukgymnasten blev lite bekymrad, hon hade tänkt att försöka räta ut det mer än förra gången men det gick inte alls. Det hade blivit 5 grader rakare av sig självt när det varit gipsat, och mer än så gick inte att göra. Skit. Nu är det 6 timmar sen jag var där och det hugger fortfarande till då och då i fingret. När de röntgade efter att olyckan precis hänt såg de ju att det lossnat en liten, liten benbit som låg löst. Kanske det kan vara den som lagt sig dumt och orsakar smärtan? I så fall kanske det blir operation i alla fall, och det kanske är lika bra…

EFIT 21 april 2012

av utvandrare

Igår var inte bara Tess födesledag, det var också EFIT. Här är min dag:

8.30 Morgonprommis med hundarna. Höll som vanligt på att glömma bort att det var EFIT, men hade som tur var satt påminnelse på mobilen.

9.30 Förbereder frukost. Sen vi flyttade hit har vi börjat med en trevlig vana att ha rena hotellfrukosten på helgerna. Bacon och äggröra, omelett, french toast, korv, m.m (fast inte alltihop samtidigt förstås, det får vara måtta på ambitionerna!). Och nästan alltid melon, de är så vansinnigt goda här!

10.30 Frukosten avslutad. Tess fick välja frukost idag och ville ha omelett med bacon i (som vi förstås inte hade hemma för en gångs skull så Björn fick göra en blixtutryckning till affären). Den blev väldigt god, det mesta gick åt som synes! 🙂

11.30 Långpromenad. Ser ni smultronet? Årets första, i april! Fantastiskt.

12.30 Tårtkalas! Hipp hipp hurra för Tess!

13.30 Tess och jag ska åka iväg och shoppa hennes presenter, och vi har just meddelat Java att hon inte får följa med.

14.30 Shopping på Aeropostale.

15.30 Paus med slush ice för Tess och frappuccino för mig. Det var riktigt varmt ute (25-26 grader nånting) för första gången på flera dagar.

16.30 Färdigshoppade och på väg ut från köpcentret.

17.30 I väntan på grönt ljus efter att ha köpt lördagsgodis på Target.

18.55 Äntligen hemma! Efter att ha kört runt och letat efter en sushirestaurang med överkomliga priser gick vi över till plan B istället och köpte grekiska grillspett. Mums!

19.40 Efter en lång och intensiv dag tyckte jag verkligen att jag var värd detta! 🙂

20.35 Hemma i garaget efter kvällspromenaden. Det hade kommit en enorm åskknall (blixten och åskan kom precis samtidigt så det var precis över oss) nån halvtimme innan men nu var åskan över. Jag hade tänkt att gå vår vanliga 30-minutersrunda men efter bara kanske 100 meter så kom det en störtskur, en sån där där man hör regnet när det är på väg ner alldeles innan det kommer. Båda hundarna vände mitt i ett steg och ville hem igen så det blev en betydligt kortare runda… 🙂

21.30 Ryggläge framför TV’n. Såg The Hangover, har inte sett den förut men den var riktigt kul!

22.30 Dags för sista kvällskissen och hundarna är sådär intresserade… 🙄

23.30 Ligger och läser på min älskade iPad innan det är dags att sova. Håller fortfarande på med The Paris Wife, bokklubbsboken, men hoppas bli klar med den denna helgen så att jag kan börja med nästa.