Gremlins

Minns ni filmen från 80-talet om de små söta mogwais som förvandlades till hemska gremlins om man matade dem efter midnatt?Jag kan nu avslöja att det inte alls var fiction, om nu någon trodde det. Gremlinsarna finns i verkligheten, här i North Carolina, men de kallas inte mogwais här utan – squirrels. Och det som triggar dem att bli till gremlins är inte mat, utan hundar. 👿  Där sitter de i vart och vartannat träd när man är ute på en bedrägligt lugn promenad i kvarteret med sina rara små vovvar. Jag har nog förresten aldrig i mitt liv sett så många ekorror på ett och samma ställe, det fullkomligt kryllar av dem. Man ser hur det rör sig i träden och man tittar upp och småler lite eftersom de ser så otroligt söta ut:

Ekorren däremot ler inte, den bidar sin tid. Den måste ju vara helt säker på att hundarna är kopplade och att matte har ett stadigt tag i kopplet innan den gör sitt drag. När man är bara några meter ifrån kilar den snabbt som sjutton ner från stammen, hämtar en kotte eller nåt från marken (smart att fixa ett alibi) och låtsas sen att den antingen fått svår beslutsångest eller också drabbats av alzheimers och inte längre minns vilket träd den hör hemma i. Alltså kilas det fram och tillbaka, fram och tillbaka mellan ett par tre olika alternativ. Vid det här laget är båda hundarna som tokiga, dreglar, gnäller (Java), skäller (Morris) och drar i kopplena för allt vad de har och själv vill man inget hellre än att släppa dem och lära den lille terroristen en och annan läxa. Men med tanke på att den befinner sig i en trädgård tillhörande någon man inte känner i ett land där man har märkligt svårt för lösspringande hundar som jagar söta små djur så gör man inte det. Istället tar man spjärn och släpar med sig hundarna (med skadat finger dessutom (pga en ekorre förstås, det minns ni väl) så den handen får man hålla undan samtidigt som man försöker ser till att inte samtliga fingrar på vänsterhanden ryker istället) och försöker dessutom så gott det går att se till så att inte de dinglande bajspåsarna snor in sig i kopplen. Jag bara väntar på den dag en välfylld påse trasslar in sig och spricker så att innehållet sprids över hela mig, men ännu har det tack och lov inte hänt. Jag försöker inbilla mig att alltihop ser lite graciöst ut på något sätt, med utsträckt högerhand och allt, men ärligt talat är till och med jag tveksam.

Det är ju inte så att det knatar omkring hundägare dagarna i ända i området. Det bor visserligen väldigt många hundar här, men antalet hundar korrelerar inte så bra med antalet promenader som görs, i alla fall inte med svenska mått mätt. Så man kan tycka att ekorrarna skulle ha gott om tid att springa ner och hämta det som hämtas ska när det är tomt på gatan, istället för att sitta och vänta tills vi kommer tillräckligt nära. Skyddsjakt, någon?

The suspect

Att svalka sig, en stilstudie

Häromdagen var det riktigt varmt, närmare 30 grader när vi gick ut på långrundan i skogen. Det finns en inhägnad konstgjord sjö längs med vår vanliga runda och där brukar jag faktiskt blunda och titta bort när hundarna springer igenom grinden och tar sig ett dopp när det är såhär varmt. Men idag hann inte Java dit innan hon kände att det var läge för att svalka sig lite, och i brist på rent och fint vatten att simma i så tager man vad man haver:

Det hade regnat jättemycket på natten innan så vattenpölen var rätt djup vilket syns på första bilden! 🙂 Hon stod där en bra stund och bara njöt, och visst ser hon rätt nöjd ut på sista bilden! Morris hoppade också i sen och simmade tvärs över, men det hann jag tyvärr inte få kort på.

Nostalgi, redan?!

Igår hade Tess studiedag, så vi åkte bland annat till Barnes & Noble (mysig bokaffär) på Friendly center och fikade.

Det var hit vi åkte, hela familjen, innan vi fick bredband hemma och satt med varsin dator och surfade för glatta livet. Nu var det första gången sen dess som vi var där igen och det kändes riktigt nostalgiskt! Denna veckan är det nio veckor sen vi flyttade hit och det är ju egentligen inte särskilt lång tid, men oj vad det känns avlägset! Då hade vi fortfarande hyrmöbler, inget bredband som sagt, ingenting var i princip fixat (mer än el och vatten, till slut!). Det känns som om vi fått gjort en del dessa veckor ändå!

Beställa pizza, inte helt okomplicerat

Idag skulle vi beställa hem pizza, med hemkörning. I Sverige har vi bott för långt bort för att kunna göra det så barnen har tjatat om att vi ska göra det här för att få se om det är som i amerikanska filmer. Helst skulle det vara en sån där deal där de lovar att man ska få pizzan gratis om den inte kommer inom en viss tid, men ingen av pizzeriorna här (som vi känner till) har det tyvärr! 🙂

Det föll på min lott att ringa och beställa pizzan. Jag försökte in i det längsta att få Tess att göra det eftersom hon pratar amerikanska som en inföding, men hon vägrade. Alltså skulle jag, med min göteborgsengelska, göra det. Det gick sådär 😕

Tjejen i pizzerian: Welcome till Luigi’s, how may I help you?
Jag: Hi, I wonder if you deliver to Lennox Woods in Summerfield?
Hon: Excuse me?
Jag (med paus mellan varje ord): Do you deliver to Lennox Woods?
Hon:  Sorry, to where?
Jag (talar ännu långsammare och inser att det är läge att börja bokstavera): Lennox. Woods. L-E-N-N-O-X Woods.
Hon (lätt desperat): I’m sorry, I don’t understand. Could you try to spell it instead?

Stön! Jag kanske möjligtvis kan ha en lätt accent *host* men detta började bli löjligt. Till slut lyckades jag bokstavera så att hon a) förstod att det var det jag gjorde och b) brast ut i ett överlyckligt ”Lennox Woods! Yes, yes absolutely, we deliver to Lennox Woods!” och resten av samtalet gick av bara farten. Vi fick till slut  både rätt storlek på pizzorna och rätt fyllning, inkl. att jag och Tess skulle ha utan ost. 😯 Jag vet inte om det var mitt uttal som stadigt förbättrades eller om det var hon som blev så euforisk att hon bara drogs med av bara farten.

Det var väldigt goda pizzor!

Leverans från Sverige

I fredags hade vi besök av sex av Björns svenska jobbarkompisar som är här några dar och jobbar. Eftersom vi har så varmt och gott här nu hade vi planerat att sitta ute på altanen och grilla hamburgare på kvällen. Det gick jättebra ända tills det var dags att börja äta, då öppnade sig plötsligt himlen och regnet började ösa ner. Så det blev till att leka svensk midsommar – snabbt som sjutton in med all mat och äta inne istället! Det gick ju bra det med men jag hade sett fram emot att sitta ute. 😦

Nu har vi ju bara varit här i sju veckor ungefär, men vissa cravings uppstår efter bara några timmar, Marabou-choklad t.ex… Så detta besök var hett efterlängtat, bl.a hade de med sig detta:

Lingonsylt har jag inte lyckats hitta här, och fiskbuljong finns av någon anledning inte. Kött-, kyckling- och grönsaksbuljong finns, men inte fisk. Onsalakorven plus en gudomlig Timmermanskorv var en extra bonus! Dessutom fick Björn ”svenskt” kaffe och jag fick té; rabarber&grädde samt Darjeeling. Det finns ju té här också men vill man ha annat än påsté så får man betala dyrt för det. Och min favorit, rabarber&grädde, vete sjutton om det går att få tag på.

En av dem hade på något sätt lyckats knö ner vår kvarglömda madrass i en resväska och ta med sig! Jag förstår fortfarande inte hur han bar sig åt men det var mycket uppskattat, nu kan Max ligga lite mjukare i sin säng! 🙂 Två av dem hade dessutom varit så jättesnälla att de letat reda på min iPad  på flygplatsen i München. Ni minns att jag och Max glömde den i säkerhetskontrollen där när vi åkte hit? Nu har jag äntligen fått tillbaka den, jag är evigt tacksam att de gjorde sig besväret att hämta upp den.

Så nu har vi frossat i choklad, té och kaffe i helgen, mums! 🙂

Vårfint i trädgården

Idag har det varit VARMT! 28 grader på förmiddagen och säkert nån grad till på eftermiddagen. Tack gode gud för air-condition 🙂

Tess har inte varit och klippt sig sen vi kom hit, så vi stack iväg till frisören på förmiddagen. Först var det tänkt att hon skulle klippa sig på samma ställe som Björn och Max gjort, men när vi kom dit vägrade hon att gå in 🙂 Ok, det kanske inte är det lyxigaste stället i Greensboro men Björn och Max var nöjda med sina klippningar i alla fall men Tess vägrade som sagt. Så vi åkte vidare på vinst och förlust. Lite nervös var jag, för vi hade inte fått med oss gps’en så det gällde att inte villa bort sig så att vi inte hittade hem igen. Till slut hittade vi ett ställe på Battleground Ave som såg bra ut. 15 dollar kostade det, det är betydligt billigare att klippa sig här än hemma! Dessutom blev Tess jättenöjd så det var ju bra.

Väl hemma igen tränade jag lite agility med hundarna. Varmt som det var så orkade varken jag eller hundarna särskilt länge men vi fick tränat på ett lite hemmasnickrat hopphinder, släptunneln och slalom i alla fall. Hundarna tyckte det var jättekul, det har varit minst sagt dåligt med träning sen vi kom hit så det kändes bra att komma igång lite igen.

Sen åkte Björn iväg till CostCo och handlade lax som vi ska grilla ikväll. Där fick han ytterligare en inblick i det amerikanska livet – ett tämligen korpulent par i 60-årsåldern gick omkring med varsin walkie-talkie och kommunicerade med varann så att de slapp springa runt och leta efter den andre. 🙂 Visste ni att det dessutom finns motordrivna kundvagnar med ratt och allt som man sitter och kör? De är egentligen till för handikappade, men nyttjas främst av de tämligen överviktiga som inte orkar gå runt i affären (men som förmodligen hade behövt det…). Ja jisses… 🙄

Under tiden som Björn var borta tog jag några varv med gödselspridaren på gräsmattan. Som Britt så vänligt påpekade ( 😉 ) så ser gräsmattan bitvis ut som en stubbåker så den behöver verkligen fräschas upp. Tyvärr gjorde det mer och mer ont i fingret (det är tungt att gå runt med en sån där vagn!) så Björn fick ta över när han kom hem:

Bild

I bakgrunden kan ni se en kille lägga ut pine needles. Pine needles är långa barr som man lägger ut i rabatterna för att det ska se snyggt ut. Jag föredrar visserligen bark, men det är mycket dyrare och eftersom det redan låg barr här så fortsatte vi med det. Vi har diskuterat här hemma hur vi ska göra, vi vet inte riktigt om det ligger på oss eller husägaren att betala för det. Men när vi var ute och grejade i trädgården idag så kom det förbi en lastbil som stannade till och så frågade de om vi ville köpa av dem. Det kändes ju väldigt bekvämt att få det gjort utan att själv behöva leta reda på firma och ringa och beställa tid så vi sa ja efter lite prutande. De rensade även bort det värsta ogräset och spred ut barren så det kändes som väl investerade pengar. Vi får väl höra med vår landlord om de vill betala det eller ej men nu är det gjort i alla fall.

Påsklov för Max

Denna veckan har Max haft påsklov. Väldigt tidigt, jag vet, har ingen aning om varför hans skola lägger det så tidigt. Tess har inte lov förrän om två veckor, det här är helt klart en av nackdelarna med att de går på olika skolor eftersom vi får dela upp aktiviteterna.

Det har ju varit rätt hektiskt, minst sagt, för barnen denna terminen i och med att de inte bara bytt skola och kompisar utan även land och språk! Därför behövde Max först och främst vila upp sig och bara vara denna veckan. Men i måndags åkte vi ner på stan bara han och jag och hade en mysdag.

Först åkte vi till en spelbutik om heter Hobby Town, de har bl.a Magic-kort (ett kortspel) och Warhammer-figurer där vilket innebar att Max blev ett antal dollar fattigare! Sedan åkte vi inåt downtown och gick och fikade på ett ställe som heter Cheesecakes by Alex. Rekommenderas! De har ljuvliga cheesecakes, förstås, i alla möjliga smaker men även annat gott fika. Jag tog en choklad-cheesecake medan Max tog en smördegshistoria med choklad på:

Bild

Sedan gick vi runt lite och tittade på stan, vi har ju inte varit inne i centrum särskilt mycket sen vi kom hit. Såhär ser det ut, riktigt mysigt fast det är inte något särskilt stort centrum:

Bild

Här är utsidan av teatern där jag och Björn var förra veckan:

Bild

När vi gick runt pratade vi om ett Civil Rights Museum som finns här i Greensboro, och som alltså är inriktat på medborgarrättsrörelsen. Vi visste att det skulle ligga nånstans i närheten men inte exakt var, men rätt vad det var gick vi förbi det! Det ligger i en byggnad som förr huserade ett varuhus som heter Woolworth, av en mycket speciell anledning som jag återkommer till. Vi hade hört att muséet skulle vara bra och hade pratat om att gå dit nån gång, och nu när vi ändå var där så bestämde vi oss för att gå in.

Kommer ni till Greensboro någon gång så tycker jag absolut att ni ska gå hit, det är väl värt ett besök. Tyvärr kom vi en stund efter att en rundtur startat så vi blev bara guidade runt halva muséet (vi hade fått en egen visning av första delen om vi velat men då var Max jättetrött och ville åka hem, det får bli en annan gång). Nu blir det en liten historielektion i (en del av) den amerikanska medborgarrättsrörelsen:

Anledningen till att muséet ligger i Woolworth’s gamla lokaler är att det ordnades en s.k sit-in där den 1 februari 1960. Då var det fortfarande väldigt segregerat i USA i allmänhet och i Södern i synnerhet. På bussarna fick de svarta endast sitta längst bak, det fanns olika ingångar i många offentliga lokaler för svarta och vita, olika offentliga toaletter, parkbänkar, sjukhus m.m, m.m. Vissa affärer fick bara vita handla i, eller svarta kvinnor som hade sin vita ”hemhjälpsuniform” på sig eftersom det då antogs att de handla åt sin vita arbetsgivare och inte åt sig själva. Jag kan verkligen rekommendera en bok skriven av Katherina Stockett som heter The Help (Niceville på svenska). Den utspelar sig i amerikanska Södern på 60-talet och berättar om hur det var att arbeta som svart hemhjälp i vita familjer.

På Woolworth fick de svarta gärna handla, men de fick inte gå till serveringen och fika eller äta lite mat. Det var endast för vita. Den 1 februari 1960 gick fyra svarta studenter, The Greensboro Four som de kallas nu, dit och satte sig och beställde varsin kopp kaffe. Detta blev starten för ”sit-in’s” över hela USA, en fredlig anti-våldsrörelse där de svarta helt enkelt krävde att få spendera sina pengar på samma saker som de vita och att sitta var de ville. De var inspirerade av Rosa Parks, som några år tidigare (1955) hade gått ombord på en buss och satt sig på ett av de säten som var reserverade för de vita och vägrat flytta på sig. I muséet har de bevarat Woolworths lunchrestaurang så som den såg ut när detta hände. De fyra stolarna till vänster var de stolar där Greensboro Four satt:

Bild

Och så här såg de ut, bilden tagen av en journalist när de gick ut från varuhuset när det stängde:

Bild

Dessa sit-in’s fick ett lyckat resultat; Woolworth ändrade sina regler så att även svarta fick äta i restaurangen, och på många andra platser i Södern ändrades också reglerna.

Som sagt, gå gärna dit och titta om ni kommer till Greensboro någon gång. Vi har väl kommit långt sen detta hände, vem hade då t.ex kunnat tro att USA någonsin skulle få en svart president, men varför går det så trögt? Vi fick ett slående exempel på det när vi åkte hem, jag och Max. Vi stannade till på Food Lion (mataffär) för att handla middagsmat på vägen, och valde då en som låg i downtown där de mindre fina kvarteren ligger. Vi var de enda vita i hela affären, här bor uppenbarligen knappt några vita alls utan det är de svartas kvarter. Sedan åkte vi hem till oss, när vi valde hus gjorde vi ju så att vi först kollade upp hur skolorna var och sen valde hus som låg i ett område med bra skolor. Och givetvis bor här nästan bara vita. Visserligen är fördelningen ungefär 60-40 i skolan (med vita i majoritet då förstås) och det är ju hyfsat ändå, men varför ska det fortfarande vara så att de bättre områdena bebos av vita och de sämre av svarta?

Svenskfrukost

I morse träffade jag tre andra svenskor och åt frukost ihop med dem på ett café här i närheten. Mysigt! Jag hade bestämt mig innan vi flyttade att jag inte skulle umgås med de andra svenskarna här så mycket utan försöka träffa amerikaner så mycket som möjligt istället för att komma in i landet och livet här lite mer. Annars blir det ju nästan som att bo i Sverige i alla fall. Men det går inte att komma ifrån att det är kul att träffa folk som är i precis samma situation som man själv, som man kan få tips och råd från och som har samma erfarenheter som man själv. Dessutom är de väldigt trevliga! 🙂 Nackdelen idag var att vi fortfarande bara har en bil, så jag fick gå upp kl 6 (vilket egentligen var kl 5 eftersom sommartiden började här igår), köra Björn till jobbet (vilket tar nästan en timme fram och tillbaka), åka hem, gå ut med hundarna, prata med barnen, göra mig i ordning och sen vara på fiket kl 9. Kändes som om jag redan gjort en halv arbetsdag! Så efter att ha gått långrundan med hundarna när jag kom hem igen så slocknade jag faktiskt på soffan en halvtimme… 😳

Långpromenaden var ljuvlig idag. 18 grader och soligt, och nu har träd och buskar börjat slå ut ordentligt:

Igår testade vi även gräsklipparen lite. Det var ju söndag så vi vågade inte klippa gräset på riktigt (vet inte hur allvarligt man ser på det här men ingen annan gjorde det så då vågade inte vi heller, det vallfärdas till kyrkorna på förmiddagen så vi vill inte provocera mer än vad vi redan gör genom att tacka nej till grannarnas erbjudanden om att följa med till gudstjänsten…). Men provköra kunde vi ju göra i alla fall!

Nu ska jag ut och röja undan på tomten (läs: plocka hundskit) så att det går att klippa gräset på riktigt sen. Ska bli kul! Men jösses vad skumpigt det var att köra med den, skulle behöva slätare gräsmatta eller bättre fjädring, helt klart…

Vår, igen

Idag är det runt 18 grader, soligt och vindstilla. Hundarna har legat i garaget hela dagen mer eller mindre, dörren har varit öppen så de har kunnat ligga där det är svalt och skönt och ändå ha full koll på omgivningen.

 

Jag och Tess har varit ute och shoppat på Four Seasons, vårt favorit-mall. Tess hittade ett par jeans för 10 dollar och skor för 6 dollar på Forever 21. Lycka! Sen blev det naturligtvis ett obligatoriskt besök på Bath & Body Works också, jag var duktig och lyckades ta mig därifrån med endast en flaska duschtvål. För Tess del blev det betydligt mer än så! 🙂

Och nu har de äntligen kommit, Grillen och Gräsklipparen! Vi lyckades förhandla oss till gratis hemkörning och montering, och det var jätteskönt. Bara att peka ut var sakerna ska stå och sen är det klart, istället för att lägga timmar på att försöka montera ihop alltihop. Det har funderats och stötts och blötts i det oändliga vad vi skulle ha för något (vilket märke? hur många brännare på grillen? ratt eller ”joysticks” på gräsklipparen? kanske en robotgräsklippare som knatar runt på egen hand och klipper gräsmattan? nä, för dyrt 😐 ), men till slut hade vi bestämt oss för en Weber-grill med tre brännare och en Husqvarna-klippare. Gräsklipparen är alltså en sån där som man sitter på och kör (med joysticks, bestämde vi oss slutligen för, de svänger mycket bättre och det är rätt mycket träd och buskar här som man måste manövrera runt), ska bli hur kul som helst att testa! Tomten här är så stor, nästan 1 acre, så det hade inte funkat att ha en vanlig. Nu ska jag ut med hundarna en sväng men sen måste jag testa att köra den. Och ikväll blir det grillning på altanen, äntligen! Hoppas att det blir en varm kväll också så att vi kan sitta ute och äta, i värsta fall får vi sitta inne men grillas ska det till varje pris! 🙂

Körkort

Insåg just att jag alldeles glömt att berätta om vår uppkörning! 🙂 Den uppmärksamma läsaren har redan noterat Jennys kommentar för ett tag sen och vet hur det gick, men det kan ju kanske vara kul att veta inte bara hur det gick, utan även hur det gick till. 🙂

När man flyttar till USA måste man ta ett amerikanskt körkort, även om man redan har ett svenskt. Det är till och med så att om man flyttar inom olika delstater så kan man behöva ta nytt körkort i den nya delstaten, det räcker inte alltid att man har ett körkort i en annan delstat… I två månader kan man köra omkring med sitt svenska körkort och komma undan med det, men sen måste man ha ett amerikanskt.

Först och främst: för att överhuvudtaget komma innanför dörrarna på DMV (Division of Motor Vehicles) som är de som utför teoriprov + uppkörning och utfärdar körkort, så måste man ha med sig lite papper. Det underlättar livet betydligt om man har sitt social security number (SSN). Man kan ta körkort ändå, men det blir krångligare så jag skulle absolut rekommendera att vänta tills man fått sitt SSN. Vidare behöver man ha med sig något slags papper som visar att man har en fast adress i delstaten, jag tog helt sonika med mig kontoutdraget från banken och det funkade bra. Slutligen ett papper som visar att man har rätt att vistas i landet, t.ex I-94-formuläret som man fyller i när man flyger in i landet om man har ett visum. Och, mycket viktigt, 8 dollar i cash för att betala avgiften! Jag vet en som gick igenom alla steg, teori, uppkörning, rubbet, och sen fick gå hem och komma tillbaka en annan dag och göra om alltihop eftersom han inte hade kontanter med sig… Man har dessutom med sig sin egen bil och kör upp med, vad jag vet finns inga bilar där som man kan låna men det är möjligt att det går om man hör sig för.

Teoriboken finns att ladda ner från nätet, se DMV’s hemsida (finns länk i länklistan här till höger). Både jag och Björn har haft körkort i 20 år, men var båda lite skakis inför teoriprovet. Dels är det ju vissa saker som är annorlunda här, och dels är det väl så för de flesta att man inte direkt har teoridelen glasklart för sig ens i Sverige efter såpass många år! Man har koll på det viktigaste, men alla smågrejer… Så nu var det bara att börja plugga. Här har de t.ex ett system med points (poäng) som man samlar på sig om man gör någon trafikförseelse. T.ex får man 4 points för aggressiv körning och 3 points för vårdslös körning (låter som en mycket subjektiv bedömning om vad som är vad…) och 1 point för nedskräpning om fordonet på något sätt varit behjälpligt vid nedskräpningen… 🙂 Får man 7 points inom 3 år (har jag för mig att det var, hjälp! har redan börjat glömma…) skickas man till uppfostringsanstalt, förlåt bilskola, och får betala 50 dollar och gå en kurs och sedan stryks 3 av pointsen.

Vidare får man lära sig hur man kör om en cyklist, hur många promille alkohol man som förare högst får ha i blodet och att om man mördar någon (även om inte bilen råkar vara inblandad) så dras kortet i 1 år. Medverkar man vid en olovlig biltävling på allmän väg dras kortet däremot i 3 år. Står man i valet och kvalet vad man ska göra är det alltså bättre att skjuta någon än att tävla mot kompisen i ett billopp, åtminstone ur körkortssynpunkt! 🙂

Sen är det det här med uppkörningen då, jag var lite nervös för den faktiskt. Lite bakgrund: jag tog visserligen mitt första körkort i Lysekil vid 18 års ålder, men flyttade till Göteborg när jag var 20. Således har jag levt större delen av mitt bilförarliv i Göteborg och blivit fostrad i Göteborgsandan när det gäller hur man bär sig åt i trafiken. En grundregel: bilen har fyra hjul för att de ska rulla, vet du inte vart du ska eller tvekar av någon annan anledning har du inte bakom ratten att göra utan då finns alldeles utmärkta spårvagnar att åka med istället. Detta passar mig alldeles för bra. Jag är tämligen snabb i tanke och handling och har ytterst lite tålamod att vänta på att någon ska fundera på hur man vrider ratten åt rätt håll och hur man hittar gaspedalen. Vem har tid med det, liksom? Men nu är vi i Greensboro. Jag har kört bil i en himla massa städer runt om i världen, vi har t.ex bilat ner till Italien två gånger så jag har prövat på både autobahn, Paristrafiken (och lyckades ta mig ur rondellen runt Triumfbågen efter bara två varv 😉 ), Amsterdam, Milano, Krakow, Prag m.m, m.m och är van vid olika trafikförhållanden. I höstas när jag var i Los Angeles på konferens hyrde vi bil även där vilket gick bra det med. Men som sagt, nu är vi i Greensboro. Greensboro och Göteborg skiljer sig rejält på en viktig punkt: tempot. Herrejösses vad långsamt det går, jag håller sakta men säkert på att bli galen. Man byter inte fil om det inte är åtminstone 50 meters avstånd till den som är bakom i den nya filen, man svänger inte ut från en korsning om det inte är så långt till närmsta bil att en tvååring i en trampbil utan problem hade hunnit över. Herrejösses säger jag bara, igen. Jag är inte gjord för ett sådant körsätt! Jag anser mig vara en rätt duktig bilförare, jag är måhända snabb men jag tar inga risker och jag planerar min körning. Men jämfört med hur de kör här så känns det som om jag är en säker kandidat till de där 3 pointsen för vårdslös körning…

Sen är det lite småsaker som skiljer sig mot hur vi gör i Sverige. Stoppskyltarna vid vägkorsningar står ofta såpass långt från korsningen att man inte riktigt ser om det kommer någon, men det är helt ok eftersom man inte behöver stanna precis vid skylten utan det går bra att köra fram ända till korsningen. När man kör på en väg med mer än en fil i varje körriktning behöver man inte gå ut i ytterfilen för att köra om, det går lika bra att köra om på insidan. Är det rött ljus och man ska svänga höger är det ok att göra det (och därmed köra mot rött) om det inte kommer någon i den filen (denna regel gäller inte i alla delstater så man måste kolla upp vad som gäller i den delstat man befinner sig i). En förvirrande sak är när man kör på större vägar som har flera filer. I Sverige är man ju van vid att när det kommer en avfart så dyker det upp en ny fil till höger som är själva avfartsfilen. Här är det filen längst till höger som förvandlas till avfartsfil, så ska man inte svänga av där måste man snabbt som sjutton byta fil. Man lär sig rätt snart att alltid ligga i mittenfilen tills det är dags att svänga av, men i början blir man hela tiden överraskad över att man helt plötsligt är på väg att lämna motorvägen!

Nåväl, tillbaka till körkortsprovet. Björn tog sitt körkort en vecka innan mig, och vi hade två helt olika upplevelser av hur det går till. Har ni sett det där Seinfelt-avsnittet när Jerry och Elaine flyger, och Jerry råkar få åka första klass medan Elaine åker ekonomiklass? Ungefär så var det, fast jag åkte första klass och Björn ekonomiklass… 🙂 Björns ”körkortsutfärdare” (vad heter det egentligen?), Mr Williams, var oerhört sträng. Kort snaggat hår, 60-årsåldern, längtade förmodligen till pension, nitisk. Min hette Mr Honeycutt och var världens raraste, också i 60-årsåldern men med inställningen att det här kommer att gå hur bra som helst, jag har varit med förr! Vi småpratade om ditten och datten, jag berättade om hur det var i Sverige och han berättade om sin fru och var de bott förut och det var allmänt trivsamt. Vid uppkörningen körde vi ut från parkeringen, han förklarade att han inte skulle försöka lura mig på något sätt utan jag kunde lita på att om han sa att jag skulle svänga så var det ok att göra det, sen svängde vi höger fyra gånger och hade därmed kört ett varv runt kvarteret och var tillbaks på samma ställe igen och sen var det klart! Nästan lite komiskt.

Mr Williams sa tre meningar till Björn under hela uppkörningen, varav en var när Björn, efter att ha fått grönt ljus vid en korsning, slängde en snabb blick åt vänster innan han körde ut. Då skrek Mr Williams ilsket att ”jag vet inte hur ni gör i Sverige, men i USA betyder grönt ljus att man kör, direkt!”. Mysig kille.

Såhär är tågordningen när man tar körkortet:

  • Träffa den som ska utfärda kortet och ge alla papper till honom/henne, det tar en stund med allt pappersarbete. Sedan blir man testad på vägmärken, det var kanske 30 märken som man skulle förklara vad de betydde. Jag blev lite ställd ett par gånger eftersom jag hade svårt att komma på vad sjutton man säger på engelska, men rare Mr Honeycutt tyckte att jag förklarade så bra med teckenspråk så det var helt ok! 🙂
  • Klarar man detta får man göra teoriprov. Det gör man på en dator, man ska ha minst 20 rätt på 25 frågor för att klara sig (så fort man kommer upp i 20 rätt så stoppas provet så man behöver inte svara på alla frågor). Man får tre svarsalternativ till varje fråga, de flesta var jätteenkla men en del var lite knepigare (t.ex frågan jag fick om vad DMV ska göra om de ser någon langa sprit till en minderårig?). Man kan hoppa över en fråga om man vill och gå tillbaka till den senare om man behöver. Både Björn och jag kom upp i våra 20 poäng efter 22 frågor.
  • Sen är det dags för uppkörning, med sin egen bil. Då börjar man med att först göra en check så att alla lampor funkar, blinkers, stoppljus m.m. Sen kör man en runda, oftast brukar det ingå att man får backa nånstans och även göra en trepunktsvändning (jag behövde dock inte göra något av detta, Björn fick göra båda).
  • Klarar man även detta får man sitt körkort. Då är det dags att gå in igen och betala sina 8 dollar, ta kort (så glöm inte att fixa frissan på morgonen!) och – viktigast av allt – välja bakgrund till sitt körkort. Man kan välja mellan ett flygplan (denna bild finns även på alla registreringsskyltar i North Carolina eftersom bröderna Wright (som ni väl vet var de som uppfann flygplanet!) kom härifrån), en karta över USA, någon obeliskaktig figur som jag inte kommer ihåg vad det var och en fjärde bild som jag inte heller kommer ihåg. Minnet är inte vad det borde vara… Jag valde flygplanet i alla fall, eftersom jag tycker det var både finast och roligast med tanke på historien bakom, och det visade sig att Björn valde samma motiv!
  • Sedan får man ett temporärt körkort som man kan använda tills man får hem sitt riktiga i brevlådan. Det ”lustiga” är att man måste ha med sig försäkringspappren till sin bil för att få sitt körkort så att de kan se försäkringsnumret. Vi har än så länge bara hyrbil eftersom vår egna fortfarande inte kommit, och det tråkiga med det är att man då får en markering på körkortet som säger att man endast får köra hyrbilar! Märkligt. Det är dock bara att komma dit och visa försäkringspappren när de väl kommit så tar de bort markeringen, men det blir ju en extra administrationsrunda att gå igenom. Björn hade tur, nitiske Mr Williams glömde att lägga till markeringen, men Mr Honeycutt gjorde inga sådana misstag så jag måste dit och fixa det när bilen kommit.

Oj, det här blev ett långt inlägg. Grattis till er som orkade läsa igenom allt! Ett tillägg – här får man ju ta körkort redan vid 16 års ålder, vilket innebär att man kan göra teoriprovet när man är 15 år. Alltså kan Max göra sin teori om ett par månader och sen kan vi börja övningsköra! Hjälp! 🙂