Pappa

Tidigt på morgonen den 4 januari somnade min pappa in. Han har varit sjuk länge, hösten 2008 (om jag minns rätt nu) reagerade vi på att han såg så trött ut och var alldeles grå i ansiktet.När han slutligen gick till läkaren och kollade upp det visade det sig att han hade svår hjärtsvikt. Han hade då en hjärtkapacitet på bara 20%.

Sen dess har han kämpat så hårt som ingen borde vara förmögen att kämpa. Trots att han var så sjuk, läkaren jag pratade med när han blev inlagd på sjukhuset den första gången gissade att han hade ungefär 3 månader kvar att leva då, lyckades han kämpa på i 5 år. Lika envis som han alltid varit!

Livet har inte varit roligt dessa sista år. Min pappa har alltid varit oerhört aktiv. Sitta hemma i soffan och titta på tv’n har aldrig varit hans grej, han har hållit till i trädgården, i garaget och ute med motorcykeln. Vi brukade skoja om att man skulle kunna skruva ner en bil till minsta muttern och ge honom en timme så skulle han sätta ihop den igen.

I trädgården hade vi ständiga projekt varje sommar, planerade grönsakslandet, byggde små växthus till tomater och gurkor, och pysslade med allt som skulle skötas om. För att inte tala om alla mil vi åkt på längdskidor på vintrarna!

Att se denna aktiva människa mer eller mindre fjättrad i soffan hemma i lägenheten, ibland så dålig att han inte kunde gå tvärsöver golvet utan att vara tvungen att sätta sig och vila halvvägs, har varit hemskt. Att ringa och prata med honom, och tvingas säga hejdå efter bara ett par minuter eftersom han då var så andfådd att det inte gick att fortsätta prata. Att se honom tvingas sälja sin älskade motorcykel…

Jag har inte fattat än att han är borta. Att jag aldrig mer får träffa honom, aldrig mer höra glädjen i hans röst när han hör att det är jag som ringer. Jag förtränger det totalt just nu, klarar inte att ta det till mig. Att skriva detta har varit en kamp och jag har gruvat mig för det men ville verkligen, för hans skull, tala om hur oändligt mycket jag älskar honom och saknar honom. Jag är så glad för hans skull att han har fått ro nu, slipper ständig smärta och förlamande trötthet och kan vara sig själv igen.  Men själv vill jag bara ha honom tillbaka igen!

Hej då pappa, jag älskar dig!

Att ta från de rika och ge åt de fattiga

Julen närmar sig, och därmed ökar möjligheten (och pressen) att liksom Karl-Bertil göra en välgärning för fattiga och avsigkomna stackare för varje dag som går. En sak jag verkligen gillar med det här landet är hur otroligt enkelt det är att idka välgörenhet!

Nu får man ju inte glömma att det ju finns en anledning till det också. Eftersom samhället till stor del är uppbyggt enligt principen att var och en ska klara sig själv är skattesänkningar högprioriterade och de som inte kan ta hand om sig själva av olika anledningar är till stor del utlämnade till andra människors välvilja. Skyddsnätet är mycket tunt, jag insåg nog aldrig innan jag flyttade hit hur skör välfärden kan vara här.

Men, och jag har skrivit om detta tidigare, detta har lett till att människor här är mycket medvetna om att välgörenhet är en nödvändighet om samhället ska fungera överhuvudtaget. Därför gör man allt man kan för att underlätta för människor att skänka, antingen det nu är pengar eller saker. Med jämna mellanrum ringer t.ex olika välgörenhetsorganisationer och frågar om man har kläder, leksaker eller annat att skänka. Har man det gör man upp om en dag när organisationen kan komma och hämta grejerna, och på avtalad dag ställer man bara ut kassarna på farstukvisten så kommer de och hämtar allt. Vill man får man även ett kvitto på det man skänkt som man sedan kan använda när man deklarerar, eftersom välgörenhet är avdragsgillt. Hur bekvämt som helst!

På skolorna finns nu listor uppsatta med önskelistor från fattiga barn, det är bara att kolla på listan vad man har lust/råd att skänka, och sen skicka med sitt barn det till skolan så ser personalen till att det distribueras vidare. Fast där blev jag rätt chockad när Tess kom hem och berättade vad hon sett på listorna. 9-10-åringar hade fått önska sig vad de ville ha, och önskemålen var laptops, iPads, smartphones och annat i samma stil. Jösses, det var inte riktigt vad jag hade tänkt och knappast något som nån kommer att skänka! Samtidigt tycker jag så synd om barnen som skrivit detta, klart att de har rätt att önska sig samma saker som många av deras skolkamrater får varje år i julklapp och födelsedagspresenter. Det visar väl om något på vilken kontrast det ändå är i detta ett av världens rikaste länder…

I mataffärerna kan man köpa en matkasse och skänka till fattiga familjer:

IMG_3343

Kassarna är alltså färdigpackade och klara, bara att ta med sig till kassan och betala och sedan ställa ner i en stor låda som står vid utgången. Kan det bli enklare?! Så smart, kassarna kostar inte många dollar och med tanke på hur lätt det är att köpa den borde det vara svårt för de flesta att bara gå förbi. Hade man själv behövt plocka ihop en kasse med sånt man tror kan vara bra att ha hade det nog varit betydligt enklare att avstå.

Vi köpte, förstås, en av kassarna och detta var vad den innehöll:

IMG_3344

Mandariner, jordnötssmör, macaroni & cheese (mer eller mindre en amerikansk nationalrätt som alltså består av makaroner och smält ost), nudelsoppa med kyckling, salta kex och burkar med tonfisk. Kanske inte riktigt de varor som jag hade tänkt på att packa ner om jag skulle ha gjort det själv, men som Tess så riktigt påpekade så var ju alltihop sånt som de flesta äter här så det är säkert mycket uppskattat av den som får kassen.

Utanför de flesta affärer står Frälsningsarmén och plingar med sina klockor och ”håller grytan kokande”.

fralsningsarmen

Min mamma har alltid gett pengar till dem eftersom hennes föräldrar alltid gjort det och pratat om hur mycket bra saker de gör för pengarna, så jag känner att jag vill föra den traditionen vidare. Alltså brukar jag lägga ner en dollar i grytan, och dessutom är det verkligen julstämning att se dem stå där intill den röda grytan och svinga sin klocka!

Översvämmad telefonsvarare

Idag flyger Björn till Sverige för 1,5 veckas jobb. Vilket, som vanligt, innebär att telefonsvararen jobbar på högvarv för att hinna ta emot alla meddelanden från United Airlines om försenade flyg… 🙄 Spelar ingen roll hur många gånger Björn går in och anger sitt mobilnummer som det nummer de ska ringa, de envisas i alla fall med att uppdatera oss här hemma på dygnets alla timmar när det är dags att checka in och, som sagt, när flygen är försenade eller inställda.

Och försenat blev det omedelbums, förstås, det är ju Björn som reser! Meningen var att han skulle ha åkt från Greensboro till Chicago och sen vidare till Europa. Men redan innan vi ens hunnit åka till flygplatsen så fick han meddelande om att det inte blir någon flygning till Chicago utan istället blir det via Washington. I och för sig bättre, det är ju närmre och mer åt rätt håll att flyga till Washington istället för Chicago.

Men innan jag hunnit hem igen efter att ha skjutsat honom till flygplatsen så ringde han och sa att han återigen bokats om, och att det blir Chicago i alla fall. Väl hemma väntade inte mindre än 4 meddelanden på telefonsvararen från United. Ska stänga av ljudet på den i natt tror jag så att vi får sova ifred…

Tycker lite synd om Björn som måste åka just nu. Vi har fått en liten värmebölja här i Greensboro och haft runt 15 grader varmt i ett par dar, idag var det uppemot 17 grader till och med. Underbart! Kanske inte så mycket julstämning utan frost och snö, men jag föredrar ljumma vindar och barmark ändå! 🙂

Svettigt!

Mitt förra gnällinlägg om det kalla vädret här har jag nu fått äta upp. På ett positivt sätt, för en gångs skull! 🙂

Igår var det bokfika med SWEA-gänget, och vi satt ute på altanen och svettades i sommarvärmen som nu råder här. Till slut fick vi fälla upp parasollet för att inte smälta bort i solen… När jag kom hem fick jag byta om till t-shirt och shorts innan jag ut på en långpromenad med hundarna, och de badade så mycket de orkade för att svalka av sig ordentligt.

IMG_0003

Nu är klockan halv fem på eftermiddagen och det är 24 grader varmt ute. Helt underbart! Märklig känsla bara att se alla höstfärger i naturen när det är så varmt, det stämmer liksom inte riktigt. Det är faktiskt helt ok med frost och kyla några dar när man vet att rätt vad det är så blir det sånt här väder bara några dagar efteråt! Jag kommer fortfarande ihåg känslan när jag och Max klev av planet när vi flyttade hit i januari 2012 (vi kom ju några dagar efter Björn och Tess pga. alla djur som skulle med). Det var den 26:e januari, och det var 20 grader varmt när vi kom fram till Charlotte. Då kände vi att vi kommer att trivas här! 🙂

Läkarbesök, hur svårt kan det vara?

För ett par veckor sen var jag hos vår familjeläkare eftersom jag hostat oavbrutet i 7 veckor och den receptfria hostmedicinen inte haft någon större verkan. Det gick jättebra, jag gjorde nästan inte bort mig alls! Bara lite.

Det började redan när jag kom dit och skrev in mig. Receptionisten plockade fram min journal för att ge till läkaren, och jag såg att det låg ett munskydd i mappen. Det var ju omtänksamt tänkte jag, eftersom de visste att jag hostade la de i ett munskydd till läkaren så att hon skulle slippa bli smittad eftersom hon ju träffar så många sjuka patienter varje dag. Men nej, receptionisten drog ut munskyddet och gav det till mig istället.

Jag: Ska jag ha det här?
Receptionisten, glatt: Ja tack!
Jag: Ok. Nu med en gång alltså? (läkaren var inte klar med föregående patient än så jag skulle precis sätta mig i väntrummet och vänta).
Receptionisten, lite kärvare i tonen: Ja tack!
Jag: Jag menar redan här i väntrummet?
Receptionisten, med en trött blick och en om möjligt ännu kärvare men fortfarande artig ton: JA! Tack.

Jag tog munskyddet och gick och satte mig och tog på det, och förstod plötsligt precis hur spetälska känner sig. Ingen annan än jag hade munskydd, och jag riktigt såg hur de andra drog åt sig sina handväskor och makade på sig så att de inte skulle riskera att få den hemska sjukdom som jag alldeles uppenbart bar på. Som tur var blev jag uppropad ganska snabbt och kunde rädda mig in i undersökningsrummet.

På väg dit tyckte jag att sköterskorna tittade lite underligt på mig, och jag tänkte att åtminstone de borde väl för sjutton vara vana vid att patienter har munskydd. Eller var jag den enda som nånsin blivit påtvingad ett? Vad trodde de att jag hade blivit smittad med egentligen?!

Efter att ha blivit vägd fick jag gå in i undersökningsrummet och sätta mig, och då kom läkaren, även hon iförd ett munskydd. Och då fattade jag äntligen varför sköterskorna tittat så konstigt på mig. Alldeles uppenbart har jag tittat alldeles för lite på Grey’s anatomi, Cityakuten och andra sjukhusprogram och hade dålig koll på det här med munskydd. Tydligen har jag helt missat hur det ska sitta.

Jag:

IMG_3159

Proffs:

munskydd

Men alltså, det borde väl kallas munskydd för att det ska täcka munnen, annars ska det väl för sjutton kallas mun- och nässkydd?! Lite logik i terminologin, om jag får be!

Jag vet inte om receptionisten skvallrat om hur bångstyrig jag varit, för läkaren började med en lång förklaring om att de har många äldre patienter och därför vill de att man har munskydd ute i väntrummet för att inte smitta ner dem eftersom de är extra känsliga. Efter denna utläggning tog hon av sig sitt munskydd och sa till mig att jag kunde ta av mitt också, så uppenbarligen var det ingen risk att hon skulle bli smittad… 🙂

Nåja, undersökningen gick bra i alla fall och jag skötte mig strålande. Efter att hostmedicinreceptet var inskrivet och skickat till närmaste CVS kom vi in på min rygg, som ju inte är i så bra skick. Hon ville kolla hur rörlig jag var, så jag fick lägga mig på rygg på britsen och så lyfte hon i mina ben. Plötsligt hejdade hon sig och sa, lite nervöst, att det visst ramlade ut nånting ur min ficka. Jag tittade ner och såg en strid ström av kattmat (torrfoder kanske jag ska påpeka) rinna ner på golvet. 😳

Nu kanske någon undrar varför i herrans namn jag hade kattmat i fickorna?! Då har ni aldrig haft hund, säger jag! 🙂 Kattmat är väldigt smaskens tycker de flesta hundar, och det är därför väldigt praktiskt att ha med sig som belöning ute på promenader. Små torra bitar som hunden snabbt glufsar i sig, de kladdar inte och hunden riskerar inte att bli tjock av de pyttesmå bitarna om man inte ger enorma mängder. Suveränt, helt enkelt!

Dock kändes detta lite långt att förklara för den stackars läkaren, så jag hoppade upp snabbt som attan och plockade upp bitarna och nöjde mig med att säga att det var hundgodis. Hon såg ut som om hon funderade på om det var något nytt medicinskt terroristmedel i stil med mjältbrandspulver, men höll god min och sa att hon förstod. Vilket jag är övertygad om att hon inte gjorde men amerikaner är duktiga på att låtsas som att de tycker att alla avarter är fullständigt naturliga!

Joråsåatte, det gick ju bra det där! Fast jag funderar lite på att byta läkare faktiskt, känns som om jag skulle behöva en nystart nån annanstans…

Kanadagäss

Sådana här hundar kan man se lite varstans här:IMG_2689

Nej, det är inte ytterligare en variant av trädgårdstomte, utan de fungerar faktiskt som fågelskrämmor mot kanadagäss. Kanadagäss är ett rätt stort problem på sina håll, de kommer i enorma flockar och är inte speciellt rädda av sig utan kan spankulera omkring i parker, på lekplatser och parkeringsplatser och skräpa ner ganska så ordentligt.

IMG_1521

Jag läste en artikel i Aftonbladet i somras där man skrev om att en kommun i Sverige köpt in såna här fågelskrämmor från USA. Blev lite full i skratt, för tydligen hade de inte funkat något vidare utan kanadagässen hade inte haft något emot att dela gräsmatta med ”hundarna”.

Jag vet ju inte var det brustit någonstans, om svenskarna inte läst bruksanvisningen ordentligt eller om amerikanerna hade tagit för givet att alla vet exakt hur man ska göra med dem, men helt klart verkar inte informationen gått fram ordentligt.

Kanadagässen är nämligen inte jättesmarta, men inte hur dumma som helst heller. De blir rädda för plasthundarna, men om hundarna står kvar på samma ställe hela tiden så fattar gässen snart att det inte är någon fara. Det man får göra är att flytta runt hundarna med jämna mellanrum – det räcker att  flytta dem några meter – så tror gässen att de är levande och har gått runt själva och då blir de rädda igen. Inte jättesmarta djur, som sagt! 🙂 Så här i Greensboro flyttar man på dem nån gång i veckan, och då funkar det alldeles utmärkt. Det är bara att hoppas att de i den svenska kommunen till slut fick reda på hur man ska göra, så att de får någon nytta av sina hundar!

Övningskörning

Nu är Max i full gång med att ta sitt körkort! Efter en del trassel hit och dit fick han sitt social security nummer för ett par månader sen och kunde ansöka om ett Learners Permit. Men innan dess har han gått på körskola och läst teori, och sedan övningskört 3×2 timmar med körskoleläraren. Och övningskörning här är en helt annan sak än i Sverige måste jag säga!

Man övningskör alltså med en körskolelärare endast 6 timmar. Jag antar att det går att köpa mer timmar om man vill, men 6 timmar är standardtiden. Så redan allra första gången körde Max både i stadstrafik och ute på motorväg! Snacka om rivstart. Han var ganska blek om nosen när han kom hem, och det förstår jag… De startade efter skolan och sen avslutades lektionen med att de körde hem till oss, så jag behövde inte ens komma och hämta. Service! 🙂

Efter att teorin och övningskörningen är avklarad åker man till DMV för att göra syntest och teoriprov. Teoriprovet är samma som jag och Björn gjorde, man har 25 frågor på sig att skramla ihop till 20 rätt. Max klarade det galant, vilket var väldigt skönt! Det är trots allt ganska nervöst, mycket regler att hålla reda på och man får alltså ha högst 5 fel, men jag tror jag var mer nervös än Max… Så nu är alltså det avklarat och han behöver inte göra om det när det är dags att ta det ”riktiga” körkortet. Man blir även testad på vägmärken i ett separat test, och det gick hur bra som helst det med. Max svarade så utförligt med samtliga undantag och regler att DMV-killen fick hejda honom ibland! 🙂

Slutligen gör man ett enkelt syntest, och där blev det helt plötsligt lite problem. Det visade sig att Max ser rätt dåligt på vänster öga! Det hade vi ingen aning om, så det var ju bra att få reda på. Han blev ändå godkänd på testet eftersom högerögat kompenserade såpass bra, men vi blev uppmanade att snarast gå och göra en riktig synundersökning hos optiker.

När allt detta är klart fick vi med oss ett tillfälligt learrners permit så att vi kunde börja övningsköra hemma direkt, det riktiga kom i brevlådan nån vecka senare:

 

IMG_3174

Man får också en körlogg med sig från DMV. Där ska man anteckna tiden varje gång man varit ute och övningskört, man ska köra minst 60 timmar på ett år. Eftersom man fyller i den själv skulle man ju teoretiskt sett kunna fuska hur mycket som helst, men sen ska man ju göra en uppkörning för att få sitt riktiga körkort så då lär det ju märkas om man kört så mycket som man angett eller ej. Övningskörning får ske med en handledare i bilen, inga övriga passagerare. Handledaren ska ha haft körkort i minst 5 år. Jag var lite orolig för om de med det menar amerikanskt körkort, men enligt DMV-kilen bryr man sig inte om i vilket land man kört så jag får se till att ha med mig både mitt amerikanska och mitt svenska körkort när vi är ute och övningskör. Man får endast köra mellan 5 på morgonen och 9 på kvällen, men ett visst antal timmar (10?) måste vara mörkerkörning.

Så nu är vi ute och gör vägarna osäkra, Max och jag! Hittills har det gått riktigt bra, det svåra är att hålla sig i rätt position och inte glida ut åt kanten men det är ju sånt som kommer automatiskt ju mer körvana man får. Däremot tänker vi inte ge oss på vare sig stadskörning eller motorvägar än på ett tag, med tanke på att det inte finns någon vanlig handbroms i våra bilar (det är istället en sån där spak som man trampar på) så det blir  lugn landsvägskörning till att börja med!

Road trip etapp 2: Yellowstone – Thermopolis

Dag 2 var det dags för Yellowstone! Nu är det ju så att Yellowstone gör man inte på en dag, eller ens två eller tre. Minst en vecka ska man nog ha på sig för att dels hinna se så mycket av naturen som möjligt och dels verkligen uppleva naturen. Kör man bara förbi och stannar då och då för att ta kort hinner man inte se de små detaljerna, och i princip inget djurliv alls.  Anledningen till att vi gjorde så här denna gången var helt enkelt att vi ville passa på att se ungefär vad det handlade om när vi ändå var i krokarna, och se om det var nånting vi ville komma tillbaka och utforska närmare en annan gång. Och det ska vi definitivt göra!

IMG_4979

Yellowstone är ju en nationalpark, och kostar 25 dollar att köra in i med personbil. Då får man en biljett som räcker i 7 dagar, vilket är billigt tycker jag. Särskilt med tanke på att parken är väldigt välskött med fina rastplatser och fräscha toaletter, det märks att man faktiskt gör något för pengarna man får in och då är det mer än ok att betala!

Eftersom vi bara skulle köra igenom på en dag valde vi ut ett par saker som vi ville se, istället för att flänga omkring och försöka pressa in så mycket som möjligt. Det vi valde var att köra genom området med varma källor och gejsrar och se de som heter Old Faithful och Grand Prismatic Spring. Så här såg vår färdväg ut:

Första anhalten var alltså Old Faithful. Det är en enorm konisk gejser som kan spruta uppemot 60 meter upp i luften. Max såg mycket fram emot att komma dit eftersom den förekommer i ett av de datorspel han spelar, och hade en hel del fakta om den som han lärt sig via spelet. Känns alltid bra att höra att man faktiskt kan lära sig en hel del allmänbildning av datorspel också! 🙂

Old Faithful är en pålitlig gejser (vi trodde att det var därför den fått sitt namn men det visade sig att det inte var så), den får nämligen utbrott ungefär var 90:e minut, det kan komma redan efter 60 minuter också men större än så är inte variationerna. Turistvänligt och bra! 🙂 Det finns en mätare strax intill där man kan se ungefär när nästa utbrott är att vänta, en annan – minst lika säker – mätare är att titta på folkmängden som står runt källan. Ju mer det närmar sig desto trängre blir det, medans det är helt folktomt strax efter! 🙂

Vi tajmade det hela otroligt bra och hade bara varit där ett par minuter när det började ryka mer och mer och puttra lite grann:

IMG_4994

Efter 10-15 minuter kom det riktiga utbrottet, som var väldigt mäktigt att se. Det höll på längre än vad jag hade trott, runt 5 minuter nånting.

IMG_5004

Det finns ett hotell man kan bo på precis vid gejsern om man vill. Runt omkring området finns mängder med smågejsrar, så man kan verkligen få sitt lystmäte om man stannar där några dar!

Inte så långt från Old Faithful ligger Grand Prismatic Spring. Helt fantastiskt, ett måste om man kommer till Yellowstone! Det går att parkera bilen alldeles intill om man vill, eller också parkerar man vid Fairy Falls och går ett par miles. Prismatic Spring är alltså en varm källa, vattnet är c:a 70°C så man får akta sig för att doppa tårna i vattnet. I mitten av källan är vattnet knallblått av solens strålar som bryts mot vattenytan, men runt kanterna har mikroorganismer i det varma vattnet färgat det gult, orange och brunt. Otroligt vackert och märkligt att se. Enligt informationsskylten som finns där tror man att om man hittar liv på andra planeter är det troligtvis liknande mikroorganismer man i så fall kommer att hitta, eftersom miljön är så ogästvänlig att inget annat liv är möjligt.

Redan innan man kommer fram till källan ser man det varma vattnet som rinner ner i floden som ligger strax intill:

IMG_5027

Området består av tre källor, och man går på en ramp som är byggd runt dem. Den första har alldeles blått vatten som på sina ställen är tillräckligt varmt för att det ska sjuda:

IMG_5052

IMG_5037

Sedan kommer man till Grand Prismatic Spring. Glöm inte kameran! 🙂 Dock är det inte så lätt att ta vettiga kort, man är i precis samma höjd som vattnet och väldigt nära, och källan är såpass stor att man inte kan få med hela om man inte möjligtvis har rejäl vidvinkel. Ett litet utsiktstorn hade inte varit fel, så att man kom upp några meter. Jag gjorde mitt bästa i alla fall, håll till godo:

IMG_5041

IMG_5042

IMG_5061

IMG_5071

IMG_5064

IMG_5065

Efter dessa källor, ett par minuters bilväg bort bara, finns ett ställe som heter Firehole. Där finns det vattenfall att titta på, men tyvärr var det avstängt när vi kom dit så vi såg dem aldrig. Men det finns en liten källa där, där man bättre kan se den vackra blå färgen:

IMG_5089

Det finns också ytterligare en gejser, som väldigt påpassligt fick ett utbrott precis när vi kom fram. Här kunde man stå mycket närmare, vilket var kul men samtidigt gjorde att vi blev rejält duschade med iskallt vatten som luktade rejält av svavel. 🙂

IMG_5099

Efter Firehole körde vi vidare, och efter ett tag fick vi syn på några som stannat sina bilar längs vägen och stod och tittade på något. Vi stannade vi också, och gick ut och tittade. De här spåren syntes i sanden vid en liten flod som var nedanför slänten:

IMG_5116

De visade sig tillhöra den här filuren:

IMG_5128

Så häftigt att få se en buffalo, alldeles livs levande och i vilt tillstånd dessutom! Och så nära! Däremot fick vi reda på av en kvinna som stod bredvid att det inte var buffalos, utan bisonoxar. De ser ungefär likadana ut, men bisonoxar är större än buffalos. Så nu vet vi det! Vi var jätteglada att ha fått se dem (det var tre stycken sammanlagt), och efter att ha tagit ett antal kort på dem satte vi oss i bilen och körde vidare. Efter en liten bit hamnade vi plötsligt i en bilkö, i förstod inte varför först men sen såg vi vad det var, eller vem det var, som stoppade upp trafiken:

IMG_5132

IMG_5141

Han hade inte bråttom direkt, utan gick i godan ro mitt i vägen. Vi stannade till, förstås, och jag vågade mig försiktigt ut ur bilen för att ta ett par kort när jag såg att en buss hade stannat och massor av folk stod bara några meter från oxen och fotograferade. Han brummade hela tiden, och någon sa att det var brunsttjut eftersom han var på väg till honorna som fanns längre bortåt vägen. Jag litade väl inte helt och hållet på att han var att lita på i det läget, så jag höll avståndet men vissa gick nästan ända fram till honom för att ta ett bra kort. Amerikaner! 🙄 🙂 Det är trots allt vilda djur det handlar om… Björn kom i alla fall med rådet att om man blir jagad av en bisonoxe ska man springa i nedförsbacke eftersom de inte klarar att följa efter då, framtunga som det är. Bra att veta! 🙂

Längre fram såg vi hela flocken, säkert närmare hundra bisonoxar som gick och betade precis bredvid vägen. Vi som tyckte att vi hade sån tur som fick syn på de första tre, här var det så många att vi till slut knappt brydde oss längre! Men riktigt kul var det att se dem, vi hade spanat länge efter tecken på djurliv utan att se annat än småfåglar.

IMG_5185

Hasta la vista, småkryp!

Igår ringde det på dörren och utanför stod en mycket efterlängtad man – Mr D, vår egen (ex)Terminator! Han kommer hit fyra gånger om året och besprutar huset både in- och utvändigt så att vi ska slippa alla läskiga småkryp som finns i denna varma del av landet.

När han kom i våras var jag precis på väg att åka hemifrån, tydligen hade han skickat ett vykort för att tala om vilken dag han skulle komma men vi hade inte fått något. Denna gång var det likadant, han hade skickat ett kort men vi hade inte fått det. Till slut kom vi fram till att adressen hämtas automatiskt till den som står som ägare till huset, och därför går kortet förmodligen till vår hyresvärd i Charlotte. Man kan ju tycka att han skulle kontakta oss och tala om att han fått kortet så att vi får veta när vi borde vara hemma men så långt tänker han tydligen inte.

I våras innebar det att Mr D bara kunde bespruta utomhus eftersom jag hade en tid att passa och inte kunde vara kvar och släppa in honom. Det har börjat märkas nu, vi börjar få fler och fler små objudna gäster allteftersom värmen stiger. Jag var på väg att ringa honom och be honom komma men där stod han alltså utanför dörren som en räddande ängel!

När han var klar nämnde han, nästan som i förbigående, att han hittat en kackerlacka i ett av badrummen. KACKERLACKA! 😯 Jag höll på att falla död ner, men då ”lugnade” han mig med att det var en riktigt stor en. Förmodligen såg han på mig att detta inte precis lät bättre i mina öron, så innan jag hann greppa datorn för att beställa flygbiljetter hem till Sverige gav han mig en snabblektion i kackerlackskunskap.

Tydligen finns det två sorters kackerlackor man behöver oroa sig för här – de amerikanska och de tyska. De amerikanska är, förstås, störst (eeeverything is big in America…) och tar sig vanligtvis inte in i hus. Hittar man en kan man därför vara tämligen säker på att den är ensam och irrat sig in av misstag. Oftast kommer de in om det regnat väldigt mycket, de sitter nämligen uppe i träd och kan sköljas ner på taket av häftiga regn och sen ta sig in i huset därifrån. Mr D hade fått mängder av samtal från folk som fått besök av den amerikanska kackerlackan de senaste veckorna eftersom det regnat en hel del här.

Den tyska varianten däremot är mindre än den amerikanska och beter sig som tyskar brukar göra när de är utomlands – de tar över fullständigt! 😉 Hittar man en kan man vara säker på att det vimlar av dem i huset, de kommer i grupp och förökar sig som tusan. Alltså kan vi vara tacksamma att det var en vilsekommen stor amerikanare han hittat, och förhoppningsvis ska vi slippa se några fler. Jag hade ändå lite svårt att somna igår kväll måste jag säga, men jag har åtminstone inte sett några fler. Hoppas han sprutade på ordentligt med något riktigt, riktigt giftigt, just nu skiter jag i miljön bara jag slipper krypen! 😈

Inställt flyg :(

Idag var det meningen att nästa gäng gäster från Sverige skulle komma. En familj vi känt i många år och vars son dessutom är Max allra, allra bästa vän. Vi har väntat och väntat hela dagen, klockan 21.45 var det meningen att flyget skulle landa.

Men, naturligtvis blev det inte så. Ett hotande åskväder gjorde att de bara kom till Newark, sen ställdes alla flyg in därifrån. Så de får sova på hotell på flygplatsen inatt istället, och förhoppningsvis vara här vid lunchtid imorgon. Då via Chicago, arma stackarna som måste åka runt så mycket efter en lång Atlantflygning och allt. Allra mest synd tycker jag, själviskt nog, ändå om Max som längtat så efter sin kompis. Men vi får hålla tummarna att inget mer strular utan att de verkligen är här runt 12-tiden imorgon, så får vi utnyttja tiden de är här till fullo när de väl kommer.

Först ska de alltså vara här hos oss i några dagar, och sen åker vi med dem till Washington D.C. Ska bli jättekul att få göra Washington med dem, jag och Max har ju varit där förut men det blir första gången för Björn och Tess!