skola

Skolresa till Washington: Arlington, Museum of National History, Holocaust Memorial och Capitol Hill

av utvandrare

Dag 2 började med att vi skulle ta oss till Arlington-kyrkogården. Detta hade framförallt jag sett fram emot, man har ju sett de där tusentals gravstenarna så många gånger i filmer och på bilder, det kändes spännande att få se dem på riktigt. Vis av erfarenheten av trafiken föregående dag startade vi i god tid – enligt gps’en skulle det ta 17 minuter att köra dit så vi såg till att ha nästan en timme på oss vilket borde räcka om vi bara höll tungan rätt i mun och inte körde fel. Och det gjorde vi inte heller, men inte fasiken räckte det ändå. Det tog väl 1,5 timme ungefär att snigla sig fram, så vi lyckades komma för sent igen. 😕 Som tur är har Max en väldigt snäll lärare, Mr B, som han stannade kvar och väntade på oss så att vi kunde komma ikapp de andra.

Första anhalten var JFK’s grav. Han ligger begravd på en särskild liten plats, tillsammans med en av deras döttrar som var dödfödd och lille Patrick som dog bara två dagar gammal. Även Jackie är begravd på samma ställe, vilket jag inte visste faktiskt. Tydligen blev hon förlåten att hon gift om sig – och med en rik grek dessutom! – och fick en sådan hedersam begravningsplats! Vid deras gravstenar brinner den eviga lågan, ett önskemål från Jackie. Jag önskar att min mamma skulle kunna komma hit och se det!

Hans berömda citat finns inristad i stenmuren som löper runt om:

Sedan var det dags att titta på de ”vanliga” gravstenarna. I den äldre delen av kyrkogården ser det mer ut som det brukar på en kyrkogård, alla möjliga olika gravstenar huller om buller:

Detta ändrades senare, så att alla stenar skulle se exakt likadana ut. Tanken med det är att här är alla lika, det ska inte vara någon skillnad på en general och en vanlig menig. Det enda som skiljer är att man kan ha en symbol inristad för att visa vilken religion den döde tillhört. Det kan t.ex vara det kristna korset, den judiska davidsstjärnan eller den muslimska månskäran. Det var otroligt mäktigt att gå runt där och se alla tusentals gravar:

Här finns också den okände soldatens grav, och vid den graven har man en ceremoni när någon begravs. Det är begravningar i princip varje dag, så även när vi var där. Måste kännas otroligt jobbigt för familjen att vara med på ceremonin och så står det mängder av turister bakom ryggen och tar kort, vilket ju jag också gjorde mig skyldig till… 😳

Vid den okände soldatens grav vaktar soldater varje dag, året runt, en i taget. De står i en liten vaktkur, och med jämna mellanrum går de ut, tar 21 steg framåt, vänder sig om och står stilla i 21 sekunder, gör den där rörelsen där man tar ner geväret från ena axeln och lägger över det på den andra (vad det nu heter), och tar sen 21 steg tillbaka igen. Varje dag. Dygnet runt. Året om. De som gör detta är speciella soldater som är med i ett eget litet sällskap, som en ordern ungefär. När de går med får de svära en ed att de aldrig mer ska dricka alkohol eller svära. De är otroligt hängivna, Mr B berättade att när det var orkan i Washington (2009?) hade deras chef sagt till dem att de skulle ta ledigt under tiden som orkanen varade, men de tackade så mycket för erbjudandet men vägrade att lämna sin post… De går på exakt samma ställe varje gång så det har till och med blivit spår i stenen efter deras steg:

Efter Arlington var det dags för Museum of National History. Direkt vi kom in i entrén kände jag och Max igen oss, det var ju här som filmen En natt på muséet spelades in!

Det här är ett riktigt häftigt museum som starkt rekommenderas om ni kommer till Washington. Finns massor att titta på! Efter muséet var det dags att äta lunch. Jag och Max missuppfattade och trodde att vi skulle träffas kl 12.30 för att äta lunch gemensamt, men det visade sig att var och en skulle äta när de ville och att vi skulle vidare till nästa sak på listan, Holocaust Memorial (till minne av Förintelsen), kl 12.30. Det fick vi reda på en kvart innan, så det blev således lite panik. Var få tag på mat så snabbt som möjligt? Vi frågade en annan av Max lärare, och insåg snabbt att man inte frågar en utpräglad Södern-människa om man har bråttom. Läraren i fråga är jättesnäll på alla sätt och vis, men hon har inte bråttom direkt. ”Weeeell, I think you want to go to the restaurant doooownstaaaairs. They have greeeeeat sandwiches, you know the kind of double saaaaandwich with fillings in betweeeeen. You can choose haaaam and cheeeeeese and tuuuuurkey and…” ”Ok, thanks!” avbröt vi till slut och sprang innan hon hann dra efter andan och ta sats på nytt. Jisses. Vi hann slänga i oss en pizza-slice var i alla fall innan vi satte fart mot Holocaust Memorial. Innan dess var vi tvungna att ta svängen förbi bilen och mata parkeringsmätaren, det gick bara att lägga på för två timmar i taget så det var ett himla passande.

Inne på Holocaust Memorial fick man inte ta kort, så jag har inga bilder därifrån. Det var fint gjort, jobbigt att se och läsa allt naturligtvis men de hade gjort det på ett snyggt sätt. Man kunde följa historien från det att Hitler tog makten och fram till krigsslutet. De hemskaste bilderna och filmerna var dolda bakom skärmar som man fick böja sig över för att se vilket var jättebra, så kunde man välja om man ville se det eller ej.

Nästa anhalt denna händelserika dag var Capitol Hill. En snabb vända till bilen för en ny matning, och sen vidare. En annan av Max lärare, Ms Z, gick med oss för att visa vägen. En fördel med Washington är att de flesta museum ligger väldigt nära varandra så man kan faktiskt gå till det mesta, och de ligger centralt så man kan även gå till Capitol Hill och Washington-monumentet. Ms Z varnade oss innan att ”I’m short, but I’m fast. I walk like an European!” Hon når mig inte ens till axlarna så jag tänkte att det blir nog inga problem, men jösses, hon överdrev inte. Varken jag eller Max har nog någonsin gått så fort i hela vårt liv! 🙂 På nolltid var vi framme vid Capitol Hill:

Jättekul att få gå in och se denna berömda byggnad. Bland annat fick vi se originalmålningen av undertecknandet av självständighetsförklaringen!

I taket kan man se en målning av George Washington omgiven av kvinnor som representerar de då 13 staterna. De som vänder sig om är de stater som inte ville vara med i unionen:

Efter denna rundtur var vi helt slut. Meningen var att alla, efter middagen, skulle på en Night Tour och titta på monumenten över Andra världskriget, Korea- och Vietnamkrigen samt Lincoln Memorial. Men jag och Max kände att det fick räcka för idag, vi har ju tänkt åka hit hela familjen eftersom Björn och Tess aldrig vrit här så då kan vi ta det då istället. Så vi åkte till en restaurang och åt middag, Max åt en T-bone steak för första gången i sitt liv:

Efter detta ramlade vi i säng och somnade i princip omedelbart!

Max skolresa till Washington: Monticello, FDR och MLK

av utvandrare

Nu kommer äntligen en uppdatering! Max och alla 8th graders i hans skola har varit i Washington tisdag-fredag i denna veckan, och jag hade tur och fick följa med också. Meningen var att jag skulle blogga varje dag när vi var där men naturligtvis glömde jag sladden för att ladda över bilder till datorn så det fick vänta tills vi kom hem. Men nu är det dags, det har varit händelserika dagar så jag tror jag delar upp det i ett inlägg per dag i alla fall.

Första dagen startade vi 7 på morgonen, och satte kurs mot Monticello vilket är det hus där Thomas Jefferson (USA’s tredje president) bodde. Det ligger i Charlottesville i Virginia, och är väldigt vackert. Ta gärna en tur dit ni som har möjlighet! Jag visste inte så mycket om Jefferson innan, mer än att han författade huvuddelen av den amerikanska självständighetsförklaringen, men han var en fascinerande man. Lite av ett universalgeni, intresserad av både arkitektur, lantbruk, språk (han talade 6 olika språk har jag för mig, imponerande på den tiden!) och att uppfinna saker. Nu håller man på med att försöka återställa trädgårdarna vid Monticello på samma vis som de var när han levde:

Trots att han var emot slaveriet hade han själv runt 200 slavar. Tydligen hade han uppfattningen att slaveri var såpass fel att det kommer att upphöra förr eller senare i alla fall, så det var ingen idé att lägga energi på att försöka avskaffa det direkt. En något underlig inställning, kan man tycka! Såhär såg det ut där slavarna bodde på Monticello:

Jefferson grundade även University of Virginia, och man kan se en skymt av taket på det från trädgården. Det sägs att varje dag när han kom hem ställde han sig och tittade på det, det var en av de saker han var mest stolt över att han åstadkommit. Kikar man in i hålet mellan träden här kan man se något litet vitt, det är universitetet 🙂

Själva huset (tyvärr fick man inte fotografera inomhus) och vackra blommor (vallmo?) i rabatten utanför:

En av hans uppfinningar var en iskällare, där man kunde förvara is över hela sommaren. På så sätt kunde man använda den som ett kylskåp, smart! Tyvärr hann jag aldrig gå och titta på den, men Max gjorde det. Tydligen trodde folk numera att det var en slags önskebrunn, för det låg mängder av mynt där. Plus en plånbok och tre kreditkort! :mrgreen: Jefferson kom också på att de skulle ha en liten damm där de släppte i fisk som de varit och fiskat ute vid kusten. På så sätt hade de alltid färsk fisk:

När vi ätit lunch var det dags att åka vidare mot Washington. Jag måste säga att det kändes rätt häftigt att som svensk kunna ta bilen dit, nu känns det verkligen att vi bor här och inte behöver flyga i flera timmar för att kunna göra en sån resa 🙂 Vi bodde på ett hotell som ligger i en del av Washington som heter Takoma Park. Med hjälp av gps’en var det inga problem att hitta dit, men jösses vilken trafik det var! Vi checkade in och packade upp lite snabbt och begav oss sen iväg till Union station där vi skulle möta de andra och äta middag. Enligt gps’en skulle det ta 21 minuter att köra dit, det tog 2,5 timmar… Mest beroende på att vi körde fel, i och för sig. Det gick inte att programmera in den exakta adressen (gps’en tyckte inte att det fanns något 40 Massachusetts Ave, bara 5100 och högre…) och när vi väl hittat rätt gara körde vi åt fel håll på den. Som tur var hade de andra problem de också, så vi kom bara 10 minuter efter dem. Efter maten åkte vi vidare till Franklin D Roosevelt-monumentet. Det hade varit väldigt varmt hela dagen, men under tiden som vi åt middag hade det börjat regna och nu öste det ner. Men det gjorde det bara lite mer stämningsfullt att gå runt där. Lite bilder i mörkret och regnet:

Innan FDR dog hade man frågat honom hur han ville att hans monument skulle se ut. Han ville helst inte ha något alls, men om det absolut skulle byggas ett så ville han att det skulle bli något litet, i samma storlek som hans skrivbord. Det fick han, men sen byggdes även detta jättemonument på runt 4 acres! Han hade förmodligen inte gillat det alls… Men det är riktigt fint, inte pråligt alls utan riktigt snyggt gjort i sten och med massor av fontäner och vattenfall.

Sista anhalten denna kväll var Martin Luther King Jr-monumentet, som ligger alldeles bredvid FDR. Också mycket snyggt gjort, med massor av hans citat uthuggna i sten runtomkring en staty av honom:

Citatet på den sista bilden (I believe that unarmed truth and unconditional love will have the final word in reality, this is why right, temporarily defeated, is stronger than evil triumphant) är alltså från när han var i Norge 1964. Kändes mycket passande med tanke på den rättegång som just nu pågår i Norge.

Efter detta var det dags att åka till hotellet och sova efter en lång och intensiv dag!

Regn

av utvandrare

Det regnar idag, vilket är riktigt skönt efter värmen som har varit de senaste dagarna. Nu kom det ett mail från Max skola, riktat till lower school parents angående dagens car-pool (alltså de föräldrar till lågstadiebarn som inte åker skolbuss utan blir hämtade med bil). Det kommer att ta extra lång tid att hämta barnen idag eftersom man inte vill låta barnen stå utomhus i regnet och vänta utan de kommer att släppa ut barnen ett och ett istället… Lite gulligt, tycker jag! 🙂 Och med tanke på de enorma köer som blir när alla föräldrar sniglar sig fram för att plocka upp sitt barn (man får köra längs en speciell slinga förbi kön av barn och rycka åt sig sitt eget mer eller mindre i farten) så kan det nog vara skönt för barnen att slippa stå utomhus. Nu börjar det åska dessutom, märker jag. Tur att Max och Tess åker skolbuss! 🙂

Snökaos!

av utvandrare

Allvarligt talat, vi trodde att vi flyttat några hundra mil för att slippa det här… Men nu har det tydligen gått upp för vädergudarna vart familjen Villing huserar (eller också är det Jenny som är effektivare än jag kunde ana 😈 ) för nu är det fullt snökaos här. När jag skrev förra inlägget var klockan runt 4, vid halv 6-tiden gick jag ut och lekte med hundarna på gräsmattan. Då snöade det fortfarande men det hade avtagit rejält, och det låg ett tunt lager på marken. Kvart i 8 kom jag och Björn på att vi ville åka iväg och titta på grillar 🙄 , så vi stack iväg med bilen. Det visade sig att det hade tagit i ganska rejält med snöandet igen, och nu mer eller mindre vräkte det ner. Vinterdäck existerar ju inte här, så vi insåg ganska omgående att det inte var någon bra idé alls att vara ute på vägarna:

Vi strök alltså idén att kolla på grillar, men däremot var det tämligen tomt i tanken så vi var tvungna att tanka för att kunna ta oss hem. Mot närmsta bensinstation, med andra ord. Det fanns en ganska nära, skönt eftersom det inte var många droppar kvar i tanken nu. Det såg ganska mörkt ut när vi körde in där, men det var ju automatiska pumpar så det borde ju inte vara något problem trodde vi. Tji fick vi. På dörren hängde en skylt att de stängt tidigare pga vädret, och pumparna funkade inte! Ok att det snöade, men att stänga en bensinstation bara för det? Märkligt. Nu började det bli kris, enligt mätaren skulle bensinen räcka i 15 miles till. Enligt gps’en var det drygt 3 miles till nästa bensinstation, bara att hoppas att den var öppen… Jag vet inte hur den där mätaren räknade, men antalet miles kvar till tom tank minskade betydligt snabbare än antalet miles vi körde. På vägen körde vi förbi 5 (!) bilar som låg i diket. När vi äntligen kom fram till bensinstationen (som var öppen, tack och lov) såg mätaren ut såhär, notera antalet miles till tom tank:

Snacka om att leva på marginalerna! Vi tankade och lyckades ta oss hem utan missöden i alla fall, men det var inte kul att köra på oplogade vägar med sommardäck. Vi fick verkligen en känsla av déjà vu från färden med taxin när Björn och Tess skulle till flygplatsen… 🙂

På vägen hem ringde en glädjestrålande Tess. En automatisk telefontjänst hade precis ringt hem och meddelat att skolorna i Guilford County (som vi tillhör) stänger imorgon pga. snön! Max skola hade stängt i vilket fall som helst eftersom det är President’s day imorgon, men Tess skola skulle egentligen vara igång som vanligt vilket hon ju inte var så glad över. Men nu blir även hon ledig! Vi hade skojat om det tidigare på kvällen eftersom vi hört sen tidigare att skolorna är rätt snabba med att stänga även om det inte kommit några mängder med snö, men vi trodde aldrig att det skulle räcka med de 3-4 centimeter som lagt sig hittills. Undrar hur de hade reagerat om de hade sett snödjupet vi hade hemma i Sverige förra året, utan att en enda skola stängde för den sakens skull… 🙂

Möte med Tess skola

av utvandrare

Jösses, nu är det nästan en vecka sen jag bloggade senast. Vet inte var tiden tar vägen, hinner knappt med nånting! 🙂

Förra torsdagen var jag i alla fall och träffade Tess mentor. När jag kom dit kände jag att det var en himla tur att jag mailade henne så att vi fick prata om hur det går. De trodde på skolan att svenska skolor låg långt före amerikanska, så jag märkte att de fått lite fel uppfattning om Tess. Mentorn sa ju inget rent ut, men jag förstod att de antog att hon hade väldigt svårt för sig i skolan. När vi pratat en stund och jag förklarade att vi i Sverige först börjar i förskoleklass när vi är 6 år och sen börjar ”riktiga” skolan när vi är 7 ramlade polletten ner. I USA börjar de redan när de är 5 år (jag trodde att det var 6 år som gällde men det var det alltså inte). Det innebär ju att våra barn ligger ungefär 2 år efter. Här kan man visserligen välja att vänta ett år om man anser att ens barn inte är skolmoget vid 5 års ålder, och det är inte helt ovanligt att särskilt pojkföräldrar gör det, men de allra flesta börjar när de är 5.

När vi väl rett ut det förstod hon mycket bättre varför det var kämpigt för Tess. Planen nu är att hon först och främst ska få göra ett engelskatest för att se vilken nivå hon ligger på. Detta ska egentligen alla utländska elever göra men tyvärr har de tagit bort det på den skola Tess går på. De har bara haft ett fåtal utländska elever tidigare som inte haft engelska som modersmål, så de är inte särskilt vana vid det. När hon gjort det testet har vi fyra alternativ att välja på för att hjälpa henne att komma ikapp:

  1. Det finns en skola som heter Newcomers school. Här kan man gå högst ett år, den är till för utländska elever med varierande kunskaper i engelska språket, och riktar in sig på att de ska lära sig prata bättre och att lära sig mer om det amerikanska samhället och kulturen. Tveksamt om det är ett alternativ för Tess, dels har hon ju redan fått en hel del kompisar på Northern som hon inte gärna vill lämna nu när hon precis blivit uppryckt från Sverige, och dels är hon väldigt duktig på att prata engelska.
  2. Att backa en årskurs och börja i 6:an istället. Inte heller ett alternativ som Tess är särskilt trakterad av, hon har ju som sagt sina kompisar och tycker inte att det känns så kul att helt plötsligt gå en klass under och vara klart äldst bland sina klasskamrater.
  3. Att läsa matte och engelska med sjätteklassarna, och resten med sin vanliga klass.
  4. Matteundervisningen finns det tre varianter av: dels en klass där de går som är riktigt, riktigt duktiga och läser mer avancerad matte, dels en ”medelklass” där det är vanlig undervisning och där de flesta går (och där går Tess just nu) och slutligen en klass med extra stödundervisning för dem som har det lite svårare för sig och där skulle Tess kanske kunna gå istället.

Alternativ 3 eller 4 är det som både vi och Tess tycker verkar bäst. Nu visar det sig dock att alternativ 3 verkar gå bort, 6:orna läser matte och engelska vid andra tider än 7:orna så det skulle inte gå att få ihop schemat då. Återstår alternativ 4. Vi får helt enkelt avvakta resultatet av engelskatestet och se vad skolan föreslår och vad vi själva, och framförallt Tess förstås, tycker. Faktum är att Tess och Björn varit imponerande flitiga här hemma, varenda kväll sitter de mellan en halvtimme och en timme och pluggar matte och redan börjar hon så smått förstå det som varit alldeles nytt för henne. Denna veckan började de dessutom med en ny sak som hon då får vara med från början på, och det kändes förstås mycket bättre för henne när hon kunde hänga med och vara på samma nivå som sina klasskompisar. Jag återkommer när vi vet lite mer om hur det blir!

Vår dotter, ligisten

av utvandrare

Ytterligare rapporter från Tess skola:

I förrgår kom Tess hem och sa att någon av oss föräldrar måste åka till expeditionen på hennes skola och prata med dem där. Bakgrunden är att man visserligen får ha med sig mobiltelefon till skolan, men den ska ligga i skåpet eller väl gömd i en ficka och man får inte under några omständigheter ta upp den under skoltid. Tess hade med sig sin telefon, och hade den i fickan på sin hood-tröja. När hon satt ner på lektionen hade den då glidit ur fickan och hamnat på stolsitsen alldeles intill henne. Detta enligt hennes egen version, men jag tror henne faktiskt! 😉

Hennes fröken hade sett den, och dök på Tess direkt. ”What is that phone doing there?!” Tess försökte förklara hur det gick till men det var ingen idé att  argumentera. Telefonen blev omedelbart konfiskerad och inlämnad på expeditionen, och Tess fick meddelande med sig hem att en förälder måste komma dit och hämta ut den. Hennes kompisar blev alldeles förskräckta, inte för att fröken tog telefonen men de frågade henne oroligt om hon trodde att hennes mamma skulle bli väldigt arg… Det trodde hon inte 🙂

Så igår körde jag Tess till skolan och följde med henne till expeditionen. De är jätterara där och förstod mycket väl att Tess inte kunde känna till alla regler nu när hon är så ny. Sen fick jag skriva under att jag hämtat ut telefonen och Tess fick löfte om att hon skulle få en ordentlig genomgång om vilka regler som gällde…

Detta känns ju naturligtvis väldigt överdrivet, hade hon suttit och spelat på den eller lyssnat på musik på lektionen eller så hade jag förstått det men nu låg den ju bara där. Kontrasten är ganska stor mot svenska skolor där man mer eller mindre ser det som en rättighet att ha med sig telefonen överallt. Något mellanting kanske hade varit att föredra ändå. Jag vill gärna att hon har en telefon så att hon kan ringa om det strular med bussen eller vill följa med en kompis hem, men självklart ska man inte ha den framme under lektionstid.

Vardag

av utvandrare

För ett par dagar sedan hade vi ett litet bakslag. Väldigt väntat, naturligtvis kan inte allting flyta på i ett rosenrött skimmer hela tiden, men jobbigt ändå. Tess satt och gjorde sina matteläxor och var helt förtvivlad. Här i USA börjar de ju i skolan när de är 6 år, precis som vi, men i Sverige går man ju i förskoleklass första året och tar det rätt lugnt, medan det verkligen är skola från första klass här. Dessutom läser de vissa ämnen i block, däribland matte, och i ett högre tempo så de ligger ganska långt före här. För att Tess skulle få gå med dem som är lika gamla som hon fick hon börja i 7:e klass (hon gick i 6:an i Sverige). Och det är verkligen ett helt annat tempo här…

De har inga raster, förutom lunch i 30 minuter, så på morgonen får de ta med alla böcker från sitt skåp som de kommer att behöva under förmiddagen, och på lunchrasten byter de böcker till dem de behöver på eftermiddagen. Sen är det disciplin och hårt jobb som gäller! Detta gör att bland annat mattekunskaperna är betydligt högre här.

Så när Tess satt och kämpade med sin matteläxa bröt hon ihop. Det är helt enkelt för svårt, de ligger kanske två år före och det tar man inte igen på bara några dar. I Sverige hade de nyss börjat med bråktal och division, här höll de på med räta linjens ekvation…

Jag mailade hennes ”counsellor” (mentor) och förklarade läget. Dagen därpå var Tess på ett betydligt bättre humör, tack och lov, och var glad både när hon gick till skolan och när hon kom hem. Vi har gjort upp en plan att hon och Björn (som är suverän på matte tack och lov, till skillnad mot mig…) sitter en stund varje kväll och går igenom det de har gjort i skolan på dagen. Imorgon ska jag träffa hennes mentor, som pratat med matteläraren, och planera vad skolan kan göra för att hjälpa henne. Bl.a berättade Tess idag att hon ska få göra ett mattetest och ett engelskatest för att se vilken nivå hon ligger på. Hon är ruskigt duktig på att prata engelska (hennes mentor trodde till och med att hon gått i internationell skola i Sverige eftersom både uttalet och ordförståelsen är så bra!), men nu går hon i ”language art” vilket motsvarar svenskalektionerna i Sverige. Alltså är det ganska avancerad läsförståelse och annat som hon inte har gjort något motsvarande hittills på engelska.

Problemet är väl egentligen att hon har så höga krav på sig själv, det är ju ganska självklart att hon inte kan vara på samma nivå som sina klasskamrater men hon tycker det är jättejobbigt när hon inte förstår och halkar efter. Men nu känns det som om vi har en plan, och hon är framförallt mycket gladare igen.

Skoldags

av utvandrare

I måndags var vi på rundtur, jag och barnen, och skrev in dem på deras skolor. Först åkte vi till Tess skola, men tyvärr hade de inte tid att ta emot oss direkt men vi lämnade alla papper vi hade med oss och så skulle vi komma tillbaka kl 16 och träffa Ms Sechrest (det lät som Ms Secret när de sa det så jag var tvungen att kolla om hon verkligen hette så 🙂 ).

Sedan ringde jag till Max skola från vår tillfälliga mobiltelefon som vi köpte när vi var här på pre-visit. Den har nästan ingen täckning här så jag var lite nervös för om jag skulle kunna höra nånting, och göra mig förstådd, men det gick bra. Vi fick en tid kl 14, så då åkte jag och Max dit. Vi satt och pratade och fick Max schema och en genomgång över hur det skulle bli nu i början, och sen fick vi även träffa han som har hand om skolbussen. Det visade sig att Max kunde börja redan dagen därpå och dessutom få skolskjuts direkt. Suveränt! Med en enda bil i hushållet och tre familjemedlemmar som ska iväg till tre olika ställen vid ungefär samma tid så är jag ytterst tacksam för all hjälp jag kan få.

Klockan 16 åkte jag och Tess tillbaka till hennes skola. Även där fick vi en grundlig genomgång över hur det kommer att bli nu i början, och ett schema för Tess. Även hon kunde börja dan därpå! Snabba ryck, måste jag säga. Dock kunde hon inte åka med skolbussen på morgonen, men däremot kunde hon åka med hem på eftermiddagen.

Så igår var det skolstart för båda barnen. Jag var nog betydligt mer nervös än dem, de tittade bara på mig och undrade vad sjutton det var att vara nervös för. Max konstaterade att det värsta som kunde hända var att han av misstag råkade spränga rektorns bil i luften under en kemilektion eller så, och det skulle han göra sitt bästa för att undvika. Detta lugnade mig kanske något, alltid bra att få perspektiv på saker och ting! 🙂

På eftermiddagen var det två glada barn som kom hem från respektive skola. Allt hade funkat hur bra som helst, de hade fått nya kompisar som var väldigt nyfikna på dem och hur det var i Sverige. En tjej i Tess skola hade frågat om Tess kunde säga något på svenska. Vad vill du att jag ska säga då, frågade Tess. Tja, hur säger man ”Tess” på svenska? frågade hon då 😀

Underbart att allt gått så bra. De var naturligtvis jättetrötta efter alla nya intryck och av att hela tiden prata engelska och förstå alla termer och begrepp som de aldrig hört förr, men båda två tyckte att det var väldigt roligt framför allt. Tess hade med sig en lång lista på saker som måste införskaffas, så vi åkte iväg till Staples (som är en affär som har allt man kan tänka sig vad gäller kontorsmateriel; pennor, papper, saxar, linjaler, tejp, m.m, m.m) för att shoppa loss ordentligt. Detta kom vi hem med, och då köpte vi enbart det som stod på listan:

76 dollar, c:a 580 kronor, gick kalaset på. Helt plötsligt stod det väldigt klart för en att vi faktiskt får en del för våra skattepengar i Sverige i alla fall…

Skoldag för Max!

av utvandrare

Igår var det då dags för Max att få prova på att gå i skolan i USA för första gången! Han skulle vara på plats kl 8.00 på morgonen, vilket inte var helt populärt nu när vi har ”semester”. 😉 Han möttes av en elev som tog med honom till en historialektion och en mattelektion. På historian pratade de om Pearl Harbor, och Max blev förvånad och glatt överraskad över att läraren faktiskt var tämligen neutral. Han utmålade inte japanerna som några monster utan förklarade hur de såg på saken och varför de tyckte att de behövde göra som de gjorde.

På matten, Max älsklingsämne, hade de algebra. Nu märktes det att de ligger en bit före i matte årskullsmässigt jämfört med Sverige. Max är väldigt duktig i matte och har t.o.m hoppat över ett år, men kunde ändå inte räkna särskilt många av de tal de gick igenom. Tur ändå att han är så duktig på det, han kommer säkert att klara att komma ikapp. Annars gick dagen väldigt fort, de gick även till cafeterian och fikade lite och Max fick chansen att prata med fler elever. De var väldigt nyfikna på var han kom ifrån och hade mycket frågor. Kul!

När Björn lämnade Max på morgonen (ja, jag låg och sov – vissa behöver sin skönhetssömn…) pratade han med en annan av de som har hand om inskrivningen. Max lärare hade ju fått fylla i en utvärdering av honom, som jag berättade om för ett par veckor sen, och nu visade det sig att det blivit något strul så att de inte hade fått utvärderingen. Björn tyckte att hon såg lite tveksam ut och han kände att hjälp, nu kommer de att neka Max att få gå där. Så under tiden som Max var på besöket letade vi som galningar för att hitta en kopia av utvärderingen, men hittade den inte. Jag ringde Max lärare i Sverige, det var ju natt i Sverige då men jag pratade in på svararen och bad dem ringa så fort de kunde även om det var mitt i natten för oss då. När vi sedan kom för att hämta Max pratade vi en stund med den dam vi träffat första dagen, och då var allt frid och fröjd. Eleverna hade sina terminsprov den här veckan så alla var fullt upptagna med det, så hon tyckte inte att det var någon brådska att få utvärderingen. ”Skicka in den nästa vecka, ingen hinner titta på den förrän då i alla fall”. Sedan började hon prata om hur vi på bästa sätt skulle ”skola in” Max och det var inget prat överhuvudtaget om att han inte skulle gå där. Puh! Senare på eftermiddagen mailade Max underbara lärare en ny utvärdering så allt löste sig.

Vi vet ännu inte vilken klass Max kommer att börja i. Åldersmässigt är han precis mittemellan 8:an och 9:an, tydligen är inte alla i en viss årskull lika gamla utan det kan skilja på något år. Så antingen får han börja i 8:an och sen fortsätta med 9:an i den klassen nästa läsår, eller också börjar han 9:an nu (som är lite friare och därför kan det vara enklare att specialanpassa undervisningen så att han ska komma ikapp så fort som möjligt) men då får han börja om i 9:an igen till hösten (eftersom det antagligen kan vara lite för tufft att fortsätta med 10:an redan då) och då med en ny klass. Vi överlåter till lärarna att bestämma det, de har erfarenheten och kan lättare avgöra vad som blir bäst, huvudsaken är att Max kommer att trivas och må bra, inte vilken klass han går i.

Det viktigaste är i alla fall att skolan blir bra, och hittills har den varit över förväntan för båda barnen. Båda två ser verkligen fram emot att få börja i januari, och det känns underbart!

Skolbesök

av utvandrare

Har inte orkat blogga på ett par dar, det har varit väldigt intensiva dagar här!

I förrgår var vi på besök på Max blivande skola. Oj, vilken bra skola det var! Fräscha lokaler, jättetrevlig personal och tyst och lugnt i korridorer och klassrum. Under tiden som vi pratade med en av personalen där som är den som har hand om inskrivningen av nya elever fick Max träffa den lärare som har hand om undervisningen av engelska som andraspråk.

Han kom in och presenterade sig och frågade lite försiktigt och väldigt tydligt om Max förstod någon engelska. Max svarade med en lång utläggning om hur mycket engelska han kan, hur han lärt sig den och vilka böcker han brukade läsa på engelska. Läraren tog ett steg bakåt och bara stirrade på honom, han hade förväntat sig att Max inte skulle förstå nästan något alls så han blev väldigt paff! Sen förklarade han att de skulle göra ett test där han börjar på en ganska låg nivå och sen gör det svårare och svårare tills Max inte kan svara längre. ”Och med tanke på hur bra engelska du kan så lär det ta ett tag innan vi är färdiga!” 🙂

Björn och jag gick och fikade i cafeterian och pratade med ett par lärare. Sedan när Max var klar (och jag var smart nog att fråga honom om testet var svårt – de höll ju på tills han inte kunde svara längre så det tro sjutton att det till slut var svårt! 🙂 ) gick vi på en rundtur runt hela skolan. Känns hur bra som helst att han kommer att gå där, det var jättefint och vi reagerade även på att det inte var något liv i korridorerna utan eleverna satt och jobbade eller småpratade och allt var så lugnt. Perfekt för Max! Sedan var besöket slut för den dagen, men Max skulle komma tillbaka dagen efter och då tillbringa ett par timmar ensam där. Han ska få vara med under ett par lektioner och då bli guidad av en av eleverna.

Max och Tess har även fått lite kvällslektyr att studera flitigt 😉