EFIT 4 feb 2012

av utvandrare

Igår var det dags för EFIT (Ett Foto I Timmen) igen. Här är min dag!

10.00 Höll på att glömma EFIT, men kom ihåg det efter nån timma. Frukost avslutad, försök till att skypa med mamma och pappa (som inte funkade, fick ringa med gammal hederlig telefon istället!).

11.00 Promenad med hundarna. Morris njuter av livet!

12.00 Snabbdusch efter långpromenaden.

13.00 Shopping på köpcentrumet Four Seasons med Tess. Under tiden är Max och kollar på en Warhammer-match och Björn shoppar datakablar. Japp, vi gjorde vad vi kunde för att befästa könsrollerna! 🙂

14.00 Fortfarande shopping!

15.00 Vi har mött upp med Björn och Max och är nu och handlar lördagsgodis på Walmart. Max hittade svenska fiskar! 🙂

16.00 Promenad med hundarna, i koppel den här gången. Java har hittat något som luktar intressant och gör sitt bästa för att gräva sig ner i jorden. Jag tar ett djupt andetag och försöker tänka ”berikning” istället för ”helsike vad smutsig hon blir”.

17.00 Jättetrött och sitter äntligen ner för första gången sen frukost. En stor kopp te, Twix och Top Chef på TV hjälper upp det hela.

18.00 Fortfarande kvar i soffan, hundarna är rätt trötta de också. Den spartanska inredningen beror på att vi inte fått våra möbler ännu! 🙂

19.00 Lagar mat.

20.00 Middag! Fläskkotlett, klyftpotatis och tzatziki. Gott!

21.00 En kopp te framför brasan. Som sagt, hyrmöbler. Den bruna fåtöljen är inte vacker, men väldigt bekväm att sitta i åtminstone. Brasan är inte riktig, den går på gas. Bara att trycka på knappen på väggen där till höger så tänder man den, det ligger ”vedträn” i så att det ska se ut som en riktig brasa. Skäms nästan för att säga det, men nog är det väldigt bekvämt. 😳 Inget letande efter tidningspapper och tändstickor att tända med, inget sot att städa, bara att trycka på knappen så är man igång. Dock blir det ju inte den goda lukten och den mjuka, mysiga värmen, även om den värmer rätt bra ändå.

22.00 Fortfarande kvar i soffan framför tv och brasa. Max sitter vid köksbordet och spelar.

23.00 Kvällspromenad med hundarna.

24.00 Efter kvällspromenaden upptäcker vi att Java haltar kraftigt på vänster bak. Hittar ett par barr som satt mellan trampdynorna, men hon haltar fortfarande efter att jag plockat bort dem. Hon är väldigt långhårig nu, så jag plockar fram saxen och trimmar alla fyra tassarna så mycket jag bara kan för att minska risken att det fastnar barr och annat i allt hår. Blir hon inte bättre imorgon får vi åka till veterinären.
Uppdatering: när vi vaknade på morgonen gick hon helt normalt igen, förhoppningsvis var det barren som ömmade igår.

01.00 Spikmattan och en god bok i 20 minuter. Sedan är det godnatt!

Lite bilder

av utvandrare

Vi har lyckats packa ner laddaren till kameran i lådorna som går med containern, så det dröjer ett tag innan vi kan ta bra bilder. Men jag tog med mig iPhonen idag när jag gick långpromenaden med hundarna, det blir ju ingen superkvalitet men det kanske kan vara kul ändå att se lite hur det ser ut här.

Vår brevlåda. Jag får ofta en känsla av att vara med i en amerikansk film, det är så kul att se att så mycket ser ut precis som man sett på filmer att det ska göra! 🙂

I vår trädgård växer vad jag tror är järnek? Vacker är den i alla fall.

Idag är det fredag, vilket är sophämtningsdag. Då gäller det att komma ihåg att dra fram soptunnan till garageinfarten innan man går och lägger sig på torsdag kväll (de kommer och tömmer tidigt på fredag morgon). Glömmer man kvar den några meter upp på uppfarten där den normalt står så tömmer de den inte.

Här bor vi, i korsningen Lennox Woods Dr och William Wallace Dr!

Det skotska temat fortsätter, här är en annan av gatorna i vårt område. Kapten Haddock hade känt sig som hemma! 🙂

Vi har hängmatta i vår trädgård! Har inte testat den än, men den blir nog flitigt använd till våren när det blir lite varmare.

Varför köpa en töntig trädgårdstomte när man kan slå till på ett trädgårdshelgon istället?! Vi misstänker att våra grannar är ganska så jättereligiösa, det kryllar av såna här i deras trädgård… Nåja, de verkade trevliga när vi hälsade på dem i alla fall.

 

Jorden här är röd, jag hör dramatisk musik och ser Scarlett O’Hara (Borta med vinden) med en handfull av ”Taras röda jord” framför mig hela tiden…

Morris undersöker diket som går under garageuppfarten. De har fixat det lite snyggare än vårt dräneringsrör vi hade hemma i Landvetter, vissa har till och med murat så att det ser ut som en liten bro. Gulligt!

Här är en liten ravin i den skog där jag brukar gå med hundarna varje dag.

Ok, det kanske inte är helt tillåtet att gå här, men jag låtsas som om det regnar. Skulle någon komma med bössan i högsta hugg nån dag får jag ta det då, får väl försöka skylla på att jag är svensk och inte förstår bättre. Skogen är jättefin att gå i, jag möter aldrig någon och hundarna kan gå lösa och springa av sig lite.

Tallarna ser ut som hemma!

Bitvis ser det ut som träskmarkerna i Djungelboken där gamarna höll till. Jag misstänker att det är en hel del ormar här på somrarna, så då får jag nog hitta något annat ställe att gå på.

Ravinen igen.

Denna fallfärdiga lilla byggnad står vid en stor äng där hundarna kan springa av sig ordentligt. Vet inte om den använts som skydd till fåren nån gång kanske.

Java älskar att bada i ravinen, tyvärr blir hon ju inte så vacker efter ett dopp i det där rödbruna äckliga vattnet…

Imorgon är det EFIT (Ett Foto I Timmen) igen, om jag kommer ihåg det ska jag vara med. I så fall blir det lite fler bilder snart, och när kameraladdaren äntligen kommer ska jag skicka ut Tess att ta lite snygga bilder!

Groundhog day

av utvandrare

Idag var det Groundhog Day (murmeldjursdagen) här i USA. För den som inte vet vad det är så kan jag berätta att i en stad som heter Punxsutawney finns ett murmeldjur, Phil, som jagas ut ur sitt bo den 2 februari varje år. Om han då ser sin egen skugga (förutsatt att solen skiner) kommer det att vara vinter i 6 veckor till, ser han inte sin skugga kommer det att bli vår. I år såg han tydligen sin skugga, så den bistra vintern kommer att vara ett tag till. Detta är en stor händelse som bevakas av media varje år, alla som sett filmen Måndag hela veckan vet vad det handlar om.

Dock så är det en ovanligt mild vinter över nästan hela USA i år. Här i Greensboro är det runt 15-20 grader varje dag, idag var det 19 grader och rena sommaren. Jag och hundarna var helt slut efter en timmes skogspromenad i värmen så vi fick koppla av med en glass (jag) och en stor skål vatten (hundarna) på altanen när vi kom hem. Känns nästan lite surrealistiskt när man sitter här, som numera är hemma, och gottar sig i solen och sedan loggar in på Aftonbladet och ser bilder från det som brukar vara hemma och det är fullt med rapporteringar om klass 2-varningar, trafikkaos och ”så här klär du dig för att inte förfrysa i kylan”. Just nu längtar vi inte hem alls, faktiskt! 🙂

Lite orolig är jag ändå för att det ska fortsätta med nya värmerekord även i sommar. Det är alldeles tillräckligt varmt här ändå, runt 40 grader i juli-augusti, så det behöver definitivt inte bli ännu varmare.

Helvetesmaskin

av utvandrare

Igår dammsög jag för första gången, och det var en upplevelse! Hemma har vi haft centraldammsugare, vilket är helt suveränt. Bara en slang att stoppa in i väggen och väldigt tyst eftersom själva dammsugaren står ute i garaget. I det här huset är det inte riktigt så. Det är verkligen fascinerande hur långt de ligger efter oss med vissa saker i det här landet. Vi har ju hyrmöbler än så länge, och denna smidiga sak är det meningen att vi ska dammsuga med:

Jag vet inte om det framgår riktigt på bilden hur otroligt klumpig den är. Man känner sig tillbakaflyttad till 50-talet, visst hade vi såna här dammsugare i Sverige då? Helst ska man vara två stycken som manövrerar den; en som baxar den fram och tillbaka och en som drar den i sidled, ensam är det ett svettigt jobb att klara det. Dessutom låter den värre än nåt annat jag hört, man får skrika allt man orkar för att göra sig hörd så länge den är på. Hundarna var helt fascinerade, de följde mig hack i häl hela tiden, fast på behörigt avstånd ifall den skulle få för sig att gå till anfall. Jag hoppas vid gud att det finns smidigare maskiner att köpa, annars får jag väl se det som att jag åtminstone slipper köpa gymkort eftersom jag kommer att få grymma överarmar av att släpa runt på den… 🙂

Igår installerades även vårt bredband, så nu har vi både internet, hemtelefon och tv-kanaler! Två stycken killar kom och jobbade hårt i över en timme, det vete sjutton vad de gjorde riktigt men det inkluderade borrande av hål i vardagsrumsgolvet och krypande under huset. Såg riktigt jobbigt ut tyckte jag som under tiden försökte se ut som om jag inte alls var någon Desperate Housewife  utan en hårt arbetande doktorand där jag satt vid köksbordet och läste en bok (faktum är att det faktiskt var en kursbok, Austin’s How to do things with words för den som är intresserad, borde läst den för en vecka sen egentligen men jag har halkat efter…) Vet inte vad de som äger huset säger om hålet i golvet, men förhoppningsvis är det ok…

Idag kom även flygfrakten, och därmed en tv som vi köpte av en familj som flyttade hem till Sverige från Greensboro i höstas. Ikväll ska vi plugga in den och se om den funkar, den har ju åkt över Atlanten två gånger vid det här laget så helt säker kan man inte vara! 🙂 I övrigt var flygfrakten en besvikelse. Vi var rätt stressade och allmänt vimsiga när allting packades, så det var inte riktigt de grejer vi verkligen behövde som blev nerpackade i flygfraktslådorna. Alla bestick kom med i alla fall, vilket är jätteskönt så att vi slipper att diska precis varenda gång vi ätit. För övrigt var det bara ett par bunkar, en visp, vitlökspress och ett par slevar som kom med av köksutrustningen. Inga tallrikar, inga muggar eller glas, inte heller mina älskade Globalknivar. Skit. Däremot det mesta av våra kläder och alla våra fotoalbum (som vi blivit rekommenderade att skicka med flygfrakt eftersom det händer att de ”tappar” en container ner i havet och då vill man ju inte bli av med såna saker). Dessutom fanns där Tess samtliga pennor, ett gammalt gosedjur som jag hade när jag var liten (Nicholas, en apa) och några tidningar. Verkligen nödvändiga saker att få hit fort! 🙂 Vi får hoppas att resten av grejerna kommer snart, men senaste nytt är att en av besättningsmännen på det fartyg som just vår container är på blivit sjuk. Räddningspatrull skickades ut så nu är han tydligen på sjukhus, men det försenade frakten med en vecka. Vi är inte förvånade alls, skulle snarare vara konstigt om det inte hade hänt något…

Skoldags

av utvandrare

I måndags var vi på rundtur, jag och barnen, och skrev in dem på deras skolor. Först åkte vi till Tess skola, men tyvärr hade de inte tid att ta emot oss direkt men vi lämnade alla papper vi hade med oss och så skulle vi komma tillbaka kl 16 och träffa Ms Sechrest (det lät som Ms Secret när de sa det så jag var tvungen att kolla om hon verkligen hette så 🙂 ).

Sedan ringde jag till Max skola från vår tillfälliga mobiltelefon som vi köpte när vi var här på pre-visit. Den har nästan ingen täckning här så jag var lite nervös för om jag skulle kunna höra nånting, och göra mig förstådd, men det gick bra. Vi fick en tid kl 14, så då åkte jag och Max dit. Vi satt och pratade och fick Max schema och en genomgång över hur det skulle bli nu i början, och sen fick vi även träffa han som har hand om skolbussen. Det visade sig att Max kunde börja redan dagen därpå och dessutom få skolskjuts direkt. Suveränt! Med en enda bil i hushållet och tre familjemedlemmar som ska iväg till tre olika ställen vid ungefär samma tid så är jag ytterst tacksam för all hjälp jag kan få.

Klockan 16 åkte jag och Tess tillbaka till hennes skola. Även där fick vi en grundlig genomgång över hur det kommer att bli nu i början, och ett schema för Tess. Även hon kunde börja dan därpå! Snabba ryck, måste jag säga. Dock kunde hon inte åka med skolbussen på morgonen, men däremot kunde hon åka med hem på eftermiddagen.

Så igår var det skolstart för båda barnen. Jag var nog betydligt mer nervös än dem, de tittade bara på mig och undrade vad sjutton det var att vara nervös för. Max konstaterade att det värsta som kunde hända var att han av misstag råkade spränga rektorns bil i luften under en kemilektion eller så, och det skulle han göra sitt bästa för att undvika. Detta lugnade mig kanske något, alltid bra att få perspektiv på saker och ting! 🙂

På eftermiddagen var det två glada barn som kom hem från respektive skola. Allt hade funkat hur bra som helst, de hade fått nya kompisar som var väldigt nyfikna på dem och hur det var i Sverige. En tjej i Tess skola hade frågat om Tess kunde säga något på svenska. Vad vill du att jag ska säga då, frågade Tess. Tja, hur säger man ”Tess” på svenska? frågade hon då 😀

Underbart att allt gått så bra. De var naturligtvis jättetrötta efter alla nya intryck och av att hela tiden prata engelska och förstå alla termer och begrepp som de aldrig hört förr, men båda två tyckte att det var väldigt roligt framför allt. Tess hade med sig en lång lista på saker som måste införskaffas, så vi åkte iväg till Staples (som är en affär som har allt man kan tänka sig vad gäller kontorsmateriel; pennor, papper, saxar, linjaler, tejp, m.m, m.m) för att shoppa loss ordentligt. Detta kom vi hem med, och då köpte vi enbart det som stod på listan:

76 dollar, c:a 580 kronor, gick kalaset på. Helt plötsligt stod det väldigt klart för en att vi faktiskt får en del för våra skattepengar i Sverige i alla fall…

Vi börjar bo in oss

av utvandrare

Idag är jag riktigt, riktigt seg. Vi har varit runt varje dag och fixat saker, bankkort, telefon, mat, städgrejer, allt möjligt som man inte ens tänker på att man har hemma förrän man inte har det längre. Det tar tid att bygga upp livet på nytt! Så det blir bara ett kort inlägg idag, ska försöka orka skriva lite mer imorgon. Då ska jag ta med mig barnen och åka till respektive skola och skriva in dem, förhoppningsvis går det att fixa båda två på samma dag så att de kan börja på riktigt på tisdag. Björn börjar även jobba imorgon, och eftersom vi än så länge bara har en bil börjar jag även mitt jobb som chaufför eftersom jag får lämna och hämta honom på jobbet varje dag…

Hundarna har hittat sin favoritplats i huset: på den inhägnade altanen kan de sitta och ha full koll på vad som händer utanför. Perfekt!

Hela familjen äntligen på plats!

av utvandrare

Nu sitter jag och Björn på Starbucks med varsin dator och knarkar internet. Det är inte klokt vad beroende man blivit av att ständigt kunna koppla upp sig när man vill, nu har vi varken internet eller tv i huset och det känns! Först var det skönt, men sen kommer abstinensen krypande… Det är iofs fortfarande skönt att inte hänga framför tv’n hela kvällarna, men jag vill gärna kunna kolla tidningen online varje dag, hänga på forum, facebooka, blogga, läsa bloggar m.m, m.m…

Men en sak i sänder! I torsdags morse ringde klockan 04.00 för mig och Max hemma i snöiga och iskalla Landvetter. Jag hade knappt sovit nånting, jag var inte så väldigt nervös men jag har alltid svårt för att sova när jag ska upp jättetidigt. En snabb frukost och sen ner med det sista i resväskorna. Varannan minut sprang jag till fönstret och kollade om taxin hade kommit, jag var – på förekommen anledning – rätt nojig att den inte skulle komma i tid eller att nåt skulle krångla med den. 🙂 Prick kl 5.00 kom den i alla fall, och vi tvingade in katterna i burarna. De var inte alls med på noterna, särskilt inte Gandalf, de har ju märkt att allt varit upp och ner de senaste dagarna och anade säkert att det var något djävulskap på gång. Ingen frukost fick de heller så de var inte på sitt bästa humör.

Taxiresan gick bra, tro’t eller ej, och vi kom in på Landvetter en dryg timma innan planet skulle gå. Man kan inte checka in online när man har djur med sig, så det fick vi ta hjälp med av flygplatspersonalen. Vi kunde få våra boardingkort för den första flygningen till München, men de lyckades inte få fram boardingkorten för nästa flyg, till Charlotte. Förmodligen också beroende på att vi hade katterna med oss, de vill göra en extra koll på varje flygplats så att burarna är med ordentligt och på rätt plan, och det är ju bra. Däremot tog det en himla tid att checka in så kom i god tid om ni reser med djur nångång! Dessutom, eftersom vi skulle flyga på morgonen (vilket ju är den mest hektiska tiden) och det är mitt i vintern och mängder med skidåkare på väg ner genom  Europa med sina skidor, så var det lång kö även vid icheckningen av udda bagage (där man lämnar de burar som ska åka med i lastutrymmet istället för inne i kabinen). Till slut hade vi lämnat bagage plus burar i alla fall, och 20 minuter innan planet skulle lyfta gick vi ombord.

I München var det en rigorös säkerhetskontroll. Jag vet inte om de fått något hot av något slag, men de kollade samtliga passagerare med metalldetektor och senare på planet meddelade flygvärdinnan i högtalarna att passagerarna inte fick samlas i grupper och stå och prata ombord på planet. Lite orolig blev man ju men med tanke på allt strul vi haft de senaste dagarna så orkade jag faktiskt inte bry mig särskilt mycket. I säkerhetskontrollen väckte Javas Qula lite kalabalik. Den ser ut ungefär såhär, man lägger godis eller mat i den och när hunden puttar på den så ramlar det ut lite i sänder:

333117.jpg

Antagligen trodde de att det var en bomb eller något, för jag var tvungen att öppna väskan den låg i och ta upp den och så körde de den ett par gånger ensam genom röntgenapparaten innan de var nöjda. 🙂 Tyvärr insåg vi när vi väl satt på planet att i all uppståndelse glömde vi kvar min iPad i säkerhetskontrollen. 😦 Max var dock jätteduktig och gick iväg och pratade med flygvärdinnan och hon la ner hela sin själ i att få tag på personalen i säkerhetskontrollen. Vi var sena ombord även denna gången på grund av all extra kontroll av katterna så hon var tvungen att ringa efter att vi väl lyft. Efter nån timme kom hon i alla fall och meddelade att de hittat paddan och att de hade tagit hand om den. Skönt! Nu blir det väl säkert en hel del trassel innan vi får den skickad till oss från Tyskland men det är i alla fall ingen som stulit den.

Efter nästan 10 timmar landade vi i Charlotte. Nu gällde det, skulle vi komma igenom trots felstavat namn i visumen, trots att vi inte hade L1-visum, trots katterna och deras europeiska chip? Inga problem, Björn var ju inte med! 😉 I immigrations frågade han vad vi skulle göra i USA, jag sa att vi skulle bo här och han kollade passen och konstaterade att vi hade L2-visum. Jag stod beredd med hela bibban med papper som skulle bevisa att jag var gift med Björn som hade L1-visumet, att Max var vår son, att Björn var anställd på Volvo, advokatens brev att allt var ok, ambassadens brev att allt var ok, kort sagt allt utom våra skonummer och favoritfärger hade jag på papper. Han tittade inte på det ens, utan jobbade på med stämpeln i våra pass en stund och sedan önskade han oss välkomna till USA. Snacka om snopet! Men jätteskönt förstås, men jag var verkligen beredd på att kämpa lite och kände mig nästan lite lurad. 🙂

Nästa anhalt var bagagebandet. Bredvid själva bandet stod våra katter i sina burar, alldeles ensamma. Jag trodde att någon vakt skulle vara där och kolla att det verkligen var våra katter, men icke. Nisse var ganska cool, han lät mig klia honom lite genom gallret och tittade sig omkring. Gandalf var mer stressad, delvis beroende på knarkhunden som stod alldeles bredvid hans bur och nosade på alla resväskor… Vi fick tag i varsin vagn som vi lassade på väskor och burar på och begav oss bort till tullen. Väl där var jag återigen laddad till tusen med alla mina papper, och återigen gick allt löjligt lätt. Han kollade noga i passen på stämpeln med rabiessprutan och på veterinärintygen, och sen var allt klart. Ingen kontroll av chipmärkningen eller nånting. Så på mindre än en timme hade vi kommit igenom immigrations, hämtat bagaget och kommit genom tullen. Hur smidigt som helst! Ska aldrig mer resa ihop med Björn tror jag, han har en förmåga att dra till sig trubbel! 😉

När vi kom ut från flygplatsen slog värmen emot oss, 20 grader varmt och soligt. Jag kan vänja mig vid det här! Max och katterna var rätt nöjda de också, äntligen fast mark under fötterna!

 

Björn stod och väntade på oss, underbart att äntligen ses igen! Tess däremot var hemma i huset med hundarna. Nu väntade en två timmar lång bilresa hem till Greensboro, eller rättare sagt Summerfield som det heter där vi bor. Vilken känsla det var att äntligen vara framme, hela familjen samlad! Tess var rätt trött och uttråkad efter att ha varit ensam hemma med hundarna i nästan 7 timmar, jätteduktig hade hon varit. Hundarna var helt överlyckliga när jag kom förstås, Java skakade i hela kroppen och Morris bara tjöt. Nu ska vi ta det så lugnt det bara går i några dagar så att allihop kommer in i någon sorts vardagslunk efter alla strapatser!

Sista dan i Sverige!

av utvandrare

Imorgon är det äntligen dags för mig och Max att åka. Hoppas jag. Mycket kan ju hända, vilket har bevisats! 🙂 Pratade med min syster igår och sa att jag börjar känna mig som Jim Carrey i filmen Truman show, om ni sett den. Scenerna där han försöker lämna sin stad och producenten försöker hindra honom genom att se till att det händer diverse katastrofer känns kusligt bekanta… 😛

Men vad sjutton, nu ska vi tänka positivt; självklart kommer det att flyta på som en dans imorgon. Saker som skulle kunna vara ett problem men naturligtvis kommer att ordna sig:

  • Taxin kommer inte att komma, eller kommer försent, eller har ännu mer blankslitna sommardäck…
    • Inga problem: vi har fixat backup i form av snäll kompis som lovat komma på stört om vi ringer.
  • Nisses bur är inköpt för några år sen och har inte ett litet hål genomborrat vid luckan (enligt den standard vi hittade nånstans att de ska ha) så att flygplatspersonalen kan spärra den med buntband om de skulle vilja.
    • Inga problem: inte kommer de att vilja göra det, det gjorde de ju inte med hundarnas burar.
  • Chipmärkningen här i Sverige är inte likadan som den i USA, och inte alla flygplatser har europeiska chipavläsare. För säkerhets skull ska man därför ha med sig en egen chipläsare (vilket vi inte har eftersom den var för jäkla dyr för att vi skulle tycka att det var värt det) eller också får man lämna kvar djuren och ge sig iväg och köpa en.
    • Inga problem: när Björn och Tess kom med hundarna brydde de sig knappt om att titta på pappren, än mindre läsa av chipen för att se om det var rätt hundar som kom in.
  • Vi reser ju egentligen in som en familj där Björn har ”huvudvisumet”, L1-visum, och vi andra har ”anhörigvisum”. Nu kommer ju Max och jag själva, utan L1-visumet, och måste övertyga immigrations om att det är helt ok.
    • Inga problem: vi har med oss ett mail från Volvos advokat som förklarar läget och med telefonnummer till henne om de vill ringa och kolla.
  • I våra visum står Björns namn som den som har L1-visumet, det är bara det att de stavat fel på en rad så att det står Bjoren istället för Bjoern vilket immigrations brukar ha stora problem med. Vi kan ju vara terrorister som förfalskat våra pass…
    • Inga problem: vi har med oss ytterligare ett mail, från ambassaden den här gången, som förklarar att de råkat skriva fel men att det står rätt i ean-koden om de avläser den istället.
  • Solstormen, som tydligen pågår för fullt och har gjort att flygrutter över USA fått läggas om.
    • Självklart inga problem alls… eller?

Så strängt taget är det inget att oroa sig för utan vi kan koppla av resten av dan. Skönt! 😛

Veterinärbesiktning

av utvandrare

Nu har jag faktiskt lite positiva nyheter att komma med, tro’t eller ej. Björn och Tess har kommit in i huset, och är hur nöjda som helst. Hyrmöblerna hade kommit och var helt ok, och det fanns till och med en del köksutrustning så att det gick att laga mat. Huset var lika fint som de mindes det, nästan ännu bättre nu när den förra familjens möbler var borta. Så allt känns rätt ok just nu!

Tydligen hade nyckeln legat vid huset, men inte riktigt där mäklaren sagt att den skulle ligga. Dessutom var det kolsvart ute igår kväll när de kom, så Björn hade krupit runt i rabatterna och försökt använda laptopen som en ficklampa :mrgreen: men det var ju inte så lätt att hitta en liten nyckel i mörkret. Hotellpersonalen hade tyckt så synd om dem när de berättade vad som hänt att de slapp betala för hundarna så det var ju snällt! 🙂

De har även hunnit med att åka till Gloria på banken och betala Duke Energy, så nu slipper vi riskera att de stänger av strömmen för oss! Gloria hade varit alldeles till sig över att de hade hundarna med sig i bilen, så hon hade lånat hundkex av någon kollega och följt med dem ut i bilen och hälsat på hundarna. Hon var övertygad om att Java var en engelsk setter, och tydligen har det varit flera stycken redan som trott samma sak. Hmm. Vad jag vet är de aldrig tvåfärgade och dessutom betydligt mer röda än vad Java är, men tydligen kan inte en springer spaniel vara så stor som Java så hon måste helt enkelt vara en setter! 🙂

Under tiden har jag och Max gjort lite nytta här hemma. När man flyger med katter och hundar måste de ha ett veterinärintyg, som är högst 48 timmar gammalt, på att de är friska. Eftersom vi skulle ha åkt i helgen var vi hos veterinären i fredags med både hundar och katter och fixade intyg till allihop. Det var ju givetvis för gammalt för katterna nu, så vi var tvungna att fixa ett nytt. Där rök 420:- till, tack vare taxibolaget…

På vägen dit tog vi en sväng om huset och lämnade lite nycklar och så. Det kändes ganska nostalgiskt faktiskt, tog ett kort på det nu när det snöat så fint:

Lite kommer vi allt att sakna det, även om vi är väldigt sugna på att komma iväg nu!

Nyckel…

av utvandrare

Vi har nog världens tappraste barn… Jag pratade ju med Björn och Tess när de åkte från flygplatsen igår, då var de på väg till huset. Mäklaren skulle lägga ut en nyckel under en blomkruka så att de skulle kunna komma in eftersom det var kväll när de kom fram. Sen gick jag och la mig, och nu när jag sitter och kollar Facebook ser jag detta meddelande från Tess:

JAG. ÄR. ÄNTLIGEN. FRAMME!! efter hur mycket flygningar och släpande på hundar som helst är jag framme! MEN, vi kan inte hitta nyckeln som en hade lagt fram åt oss så jag, pappa och hundarna ska bo på hotell över natten. iaf, USA JIPPIE!!!!!!!!!!!!!!!!! ♥

Så tydligen kunde de arma stackarna inte komma in i huset i alla fall när de väl kom fram… Har inte pratat med dem än eftersom klockan är kvart i fem på morgonen där just nu, men hoppas att de ringer så fort de vaknar. Men Tess verkar ju ha tagit det bra i alla fall! Hon är tuff, tösen! ♥