Veterinärbesök

av utvandrare

Idag har vi varit hos veterinären för första gången här. Det var dags för den årliga vaccinationen plus att Java har fått röda utslag på magen som jag gärna ville kolla upp vad det var för något. Man känner ju inte riktigt till vad man borde se upp med här så det är lika bra att få en ordentlig koll. Igår åkte jag till ett djursjukhus här i Summerfield som en granne rekommenderade, och tog med mig alla papper jag har på vad de fått tidigare. Vi kom fram till att de ska ha en dhlp-spruta (som är ett kombinationsvaccin med valpsjuke-, hepatit-, leptospirosis- (vet inte riktigt vad det är om jag ska vara ärlig) och parvovaccin). Dessutom rekommenderade de starkt att ta ett blodprov för att testa om de har hjärtmask, och att ge dem hjärtmaskvaccin eftersom det är en vanlig, och läskig, sjukdom här. Hjärtmasken sprids av myggor, och den tar sig via blodkärlen in till hjärtat och rotar sig där. Hundar som inte blir behandlade kan ha ett par hundra maskar krypandes i hjärtat. 😕 Vaccinet är i tablettform, man ger dem en tablett i månaden året om. Jag hoppade till när jag fick besked om prislappen för alltihop – 280 dollar skulle det gå på för båda hundarna. 2000 kronor ungefär! Och då behövde jag bara betala för blodprovet och vaccineringen, hälsokollen som de gör samtidigt fick jag på köpet… Hemma i Sverige betalar jag 350:-/hund för deras årliga vaccination + hälsokoll… En snabb check med Annika, min ovärderliga kunskapskälla här i USA 🙂 , visade att det var normalpris så det var bara att acceptera.

Jag fick en tid idag, så nu har vi varit iväg. Det visade sig att Java fått en fästingsjukdom! 😦 Hjärtmasktestet kollar även tre olika fästingsjukdomar, och en av dem, Lyme disease (tillhörande borreliasläktet), var positiv på Java. Sjukdomen har inte brutit ut än, tack och lov, men hon har smittan i sig. Så nu har jag fått en treveckorskur med antibiotika till henne. Utslagen hon har på magen trodde han var orsakat av luftfuktigheten här, något svampliknande antar jag, och eftersom jag nämnt att jag har ett väldigt bra svampschampoo till Morris så tyckte han att jag skulle köra med det på Java också. Det gladde mig måste jag säga, att han inte försökte sälja på mig en massa mer mediciner. Han föreslog även att jag skulle badda med något uttorkande (typ Klorhexidin eller alsollösning tror jag) och inte heller detta försökte han sälja på mig utan föreslog att jag skulle köpa det i en vanlig affär. Lyme-medicinen fick jag däremot av honom direkt. Skönt att slippa leta upp närmaste apotek som man måste göra hemma i Sverige, utan istället få det direkt hos veterinären!

Överhuvudtaget var det en positiv upplevelse att komma dit. Allihop var trevliga och väldigt goa mot hundarna, och de kändes seriösa. Jag hoppas ju verkligen inte att jag ska behöva komma dit så ofta, men skönt att veta att de finns och att de är bra om något skulle hända.

Jag fick mycket beröm för mina väluppfostrade hundar! ”Morris is so calm, usually westies are bouncing all the time!”. Java svarade med att slicka honom på näsan och försöka få igång en lek, men sedan var hon rätt uttråkad och ville gärna komma ut därifrån:

Crock-pot

av utvandrare

En av de första sakerna jag fick höra när vi flyttat hit var nödvändigheten av att införskaffa en crock-pot. Jag hade aldrig hört talas om vad det var förut, men det är en sorts gryta (nästan som en tryckkokare fast utan tryck) där man öser i alla ingredienser och så sätter man på den och låter den stå i 8-10 timmar nånting och sen har man en otroligt god gryta eller soppa eller vad det nu kan vara. Riktig slow food, med andra ord. Känns inte helt i linje med USA, snabbmatens förlovade land, men de är jättevanliga här i Södern i alla fall. Och bekvämt är det, man behöver ju inte vakta den utan det enda man gör är att skära allt i lämpliga bitar och kryddar, och sen kan man åka och jobba och så är maten klar när man kommer hem.

I förrgår kunde jag inte hålla mig längre utan det blev, efter lite research, ett besök på Costco där de tydligen skulle finnas till ett bra pris. Björn följde med också, som tur var skulle det visa sig för efter idogt letande hittade vi till slut crock-potarna på en hylla ett par meter upp. Ingen stege hittade vi, så till slut fick Björn lyfta mig så att jag kunde sträcka mig efter dem. Tre gånger dessutom, eftersom de två första kartongerna såg tämligen mörbultade ut. Vi höll på att skratta ihjäl oss innan vi var klara men till slut hade vi fått ner en kartong som såg hel ut, dessutom utan att Björn tappat mig en enda gång. Hade bara fattats att jag brutit något ben eller så också, förutom mitt trasiga finger! 🙂

Igår var det dags för invigning. Jag hittade ett recept på en kycklinggryta och fixade till alla ingredienser och la i:

Åtta timmar senare doftade det alldeles ljuvligt och såg ut såhär:

Och ja – jag kan bekräfta att det blir väldigt gott! Däremot var jag lite feg med kryddorna. I receptet var det en ganska liten mängd med varje krydda så jag tänkte att man kanske måste vara lite försiktig i och med att det står och puttrar så länge, smaken kanske kommer fram mycket mer då. Men Björn och Tess tävlade mer eller mindre om vem som kunde ösa på mest salt och peppar på sin portion så nästa gång ska jag krydda lite mer som jag brukar. Björn påstod att enda anledningen till att de pepprade lite extra var att de var så vana vid att min mat oftast brukar vara såpass kryddad att tårarna strömmar ner längs kinderna när man äter den, så de inte är vana vid normalt kryddad mat. Det där ser jag bara som elakt förtal som inte är värt att fästa sig vid. 🙄

Ibland blir skillnaderna så tydliga…

av utvandrare

Som när det kommer till gräsklippning till exempel. Jag har ju berättat om vår nya fina gräsklippare, komplett med joystick-styrning och allt. Ett äventyr att lära sig köra, speciellt om det lutar lite eftersom den väldigt lätt tippar över, men så mycket roligare än att knata runt med en sketen motorgräsklippare. Har jag nämnt att det är drickahållare på den? Jomen, än har det visserligen inte gått så långt så att vi har klämt ner en cola eller en öl där, men jag känner att vi snart är mogna för en vattenflaska eller så. Har man flyttat till ett nytt land gäller det att anpassa sig till kulturen och inte ta en löjlig kopp kaffe efter att man jobbat klart. 🙄

Nu till saken. I lördags var det Björns tur att klippa gräset, för första gången. Naturligtvis var han tvungen att pilla med inställningarna lite grann, och bland annat ställde han ner klipphöjden till lägsta nivån. Jättefint blev det, vi har den i särklass mest välklippta gräsmattan i hela området. Här skulle minsann ingen nitisk granne kunna knacka på vår dörr och be oss att hålla efter gräset, här är det vi som föregår med gott exempel:

När han var så gott som klar kom ett äldre par förbi och stannade till och vinkade. Björn stannade gräsklipparen och hälsade på dem, mannen presenterade sig som ”bonden som bor där borta” (några hundra meter från vårt hus).

Bonden (fundersamt): Du är inte från sydstaterna eller?
Björn (glatt): Nej, jag är från Sverige!
Bonden (ännu mer fundersamt): Mhm. För att det blir ju rätt varmt här vet du. Solen steker på rätt bra.
Björn (börjar ana ugglor i mossen): Jo, det har vi märkt.
Bonden: …och om du klipper sådär kort har du ingen gräsmatta alls om ett par veckor. Allt gräs torkar bort och så här du bara jorden kvar.
Björn (spakt): Jaha…
Bonden (klämkäckt): Nä jag bara tänkte att det kan ju vara bra att veta. Välkommen hit förresten!

Plötsligt kändes det inte lika kul längre att ha den mest välklippta gräsmattan i hela området. Undrar hur många av våra grannar som skrattat i smyg och slagit vad om hur lång tid det kommer att ta innan vår gräsmatta förvandlas till savann? Tydligen ska man se till så att gräsklipparen är inställd på minst 3 inches (knappt 8 centimeter) i klipphöjd. Björn fick rådet att ta ett varv till med gräsklipparen över hela gräsmattan så att det skulle bli ett litet lager med klippt gräs som lägger sig över alltihop och skyddar de stackars grässtrån som blev kvar. Vi får hoppas att det funkar och att det blir ett nytt åskoväder i helgen med rejält med regn! Det kom lite grann igår kväll men inte särskilt mycket alls, och idag är det 28 grader i skuggan och strålande sol. Ja ja, man lär så länge man lever… 😆

Miljöarbete

av utvandrare

När man handlar i mataffären här får man varorna packade i små tunna, prasslande plastpåsar. Själv behöver man aldrig packa ner varorna, det får man hjälp med. Ofta behöver man inte ens ta upp varorna från vagnen när man kommer till kassan, även det hjälper de till med. I början tyckte jag det kändes väldigt märkligt, det kändes lite pinsamt att jag bara skulle stå där och se på när de gjorde allt åt mig, men det är märkligt hur fort man vänjer sig. Nu tycker jag nästan det är lite jobbigt i de affärer, Target t.ex, där man själv måste lägga upp varorna på bandet… 😳

Nåväl, tillbaka till plastpåsarna. Små är de, och tunna som sagt så de packar oftast bara ett par tre saker i varje påse så att de inte ska gå sönder vilket innebär att man får en himla massa påsar med sig när man veckohandlar. Mjölk och juice köper man i stora dunkar som väger en hel del så då brukar de fråga om det är ok att inte lägga dunken i en påse. De senaste gångerna vi handlat har vi märkt att de satt på små klisterlappar på vissa varor:

Först fattade vi ingenting. Varför tackar de för att vi köper mjölk och juice? Samma klisterlappar hittade vi även på en kartong med burkläsk. Sen gick det upp ett ljus. Det är naturligtvis för att vi är så omtänksamma om miljön och inte använder plastpåsar! Nu inställer sig dock genast frågan – hur mycket bättre är det att tillverka dessa små klisterlappar än plastpåsarna? Hur stor är miljövinsten? Skulle det möjligtvis funka att bara säga ”tack” istället?

Ormar och lunch, dock inte samtidigt

av utvandrare

Dagen efter ortopeden gick Max halvdag i skolan. Jag skulle hämta honom vid 11.30 och stack iväg ut med hundarna innan på förmiddagen. Vi gick till en skog en liten bit bort i området där vi bara varit en gång förut. Bland annat finns där en liten å som hundarna älskar att bada i och det ser riktigt regnskogsaktigt ut:

På väg tillbaka, alldeles innan vi skulle komma ur skogen, fick jag syn på nånting svart som såg ut som ett tjockt rep som låg vid ett träd. Jag tog ett steg emot det för att se vad det var och upptäckte att det var en dryga metern lång orm! 😯 Kolsvart var den, med ett grått zigzag-mönster på ryggen och riktigt tjock och kraftig. Fy, så vidrigt! Jag har stor respekt för ormar men är inte så rädd för dem egentligen, inte som spindlar som jag har en verklig fobi för, men denna gången blev jag riktigt, riktigt rädd. Så där så att benen blev till gelé och hjärtat slog för fullt. Morris var precis bredvid mig så jag fick med mig honom snabbt som sjutton och sprang för allt jag var värd. Java var lite bakom, och som tur var tyckte hon att det var kul att springa hon också så hon hängde på utan att gå runt och nosa först.

Väl hemma släppte jag in hundarna och åkte sedan för att hämta Max. Vi åkte hem till Karen (som var hos oss dagen innan) och lämnade en jacka som de hade glömt. Karen var sällskapssjuk och dessutom rejält pollenallergisk så hon ville mer än gärna slippa ifrån huset och alla träden i trädgården och följa med oss på lunch istället. Max var sugen på pannkakor så vi åkte till ett ställe som heter Tex and Shirley’s, ligger vid Friendly center. Jättetrevligt ställe som har pannkakor i alla dess former och även omeletter, mackor och liknande enkel men god lunch/frukostmat. Jag gjorde dock bort mig när jag beställde min pannkaka. De hade en variant med chili, och svensk som man är tänkte jag på färsk chilifrukt. Jag älskar stark mat så jag tyckte det lät spännande och beställde det. Det är bara det att här är inte chili=chilifrukt, utan här är ju chili=chiligryta. In kommer alltså ett par pannkakor med ett rejält lass chiligryta över sig… Det smakade inte illa, det gjorde det inte, men kombinationen chiligryta och pannkaka stämde helt enkelt inte. Var för sig var det helt ok, men här snackar vi smaker som inte gifter sig. Jag åt upp hälften i alla fall, och avslutade med Max goda pannkakor med chokladsås som han inte orkade äta upp! 🙂

Jag passade även på att fråga Karen vad det kan ha varit för orm jag såg på förmiddagen. Zigzag-mönstret fick ju mig att tänka på en huggorm, så jag var livrädd att det var någon sorts giftorm. Men Karen lugnade mig med att om den var riktigt stor och svart så var det förmodligen en rat snake:

De ser läskiga ut men är inte giftiga. De ormar man ska vara rädd för är de som är ganska små och smala, de är oftast giftiga. Urk, efter det här blir det stövlar på när jag ska ut i skogen, det är en sak som är säker! Det finns även små mysiga giftspindlar här, dels svarta änkan och dels en riktigt elak sak som tydligen är brun och glänsande. Jag har glömt vad den heter nu men den är riktigt rejält giftig enligt Karen. Oftast håller de till i mörka utrymmen, som under huset eller i garaget… Ska leta reda på en bra skadedjursutrotare med en gång, man bör se till att bespruta sitt hus några gånger om året här. Jag som alltid varit noga med miljön håller numera med Karen: det är väldigt lätt att sitta i Sverige och tycka att man inte ska bespruta och att bara använda miljö”vänliga” gifter, men när man bor i ett land som har såna här små husdjur så skiter man i allt vad miljön heter. De ska dö, snabbt och effektivt, så enkelt är det bara! 👿

Finger ur led, del 2

av utvandrare

Mitt finger är inte bra. Alls. Fortfarande efter 4 veckor är det svullet, och rött vid den leden där det hoppade ur led. Det har också dragit ihop sig så att jag inte kan räta ut den leden, och yttersta leden kan jag inte böja om jag inte tar tag i den och böjer den. Försöker jag räta ut den krokiga leden gör det fruktansvärt ont och är helt stopp dessutom, den rätas inte ut en millimeter.

In i det längsta försökte jag övertala mig själv att det nog var normalt och att det skulle bli bättre om jag tog tag i fingret och försökte böja och sträcka det för att mjuka upp lederna. Det enda som hände var att det gjorde mer och mer ont och dessutom svullnade upp ännu mer, så i onsdags fick jag bita i det sura äpplet och åka till akuten. Hade vi varit i Sverige hade jag gått för länge sen, men här är sjukvården såpass dyr att man tänker sig för både en och två gånger innan man uppsöker läkare…

Blev lite full i skratt när jag kom fram till sjukhuset och parkerade bilen. Det vimlar av kanadagäss här, och tydligen drar de sig inte ens för att ta en tupplur mitt på sjukhusparkeringen: 🙂

När jag kom in på akuten frågade damen i receptionen hur det var med mig. Jag drog hela historien om hur fingret dragits ur led, att  en flisa lossnat vid leden, att det gått 3,5 vecka sedan det hände och att det fortfarande var svullet och gjorde ont, m.m, m.m. Hon gav mig en lätt uttråkad blick och frågade vad jag hade för försäkring. Att jag aldrig lär mig! Jag borde fatta snart att inte ens sjukvårdspersonal är mer än måttligt intresserade av hur man egentligen mår, i alla fall inte innan försäkringsfrågan är löst… 🙄 Korta koncisa svar, ingen längre utläggning, tack!

Jag gav henne namnet på försäkringsbolaget och hon rynkade pannan och sa att hon aldrig hört talas om det. Jag försäkrade henne att det både existerade och att just detta sjukhus dessutom samarbetade med dem, men det hjälpte inte. Jag hade även ett telefonnummer hon kunde ringa för att dubbelkolla, men det ville hon absolut inte göra. Istället satte hon upp mig som ”oförsäkrad” och sa att jag själv fick lösa det med försäkringsbolaget sen. Suck! Jag blev åtminstone insläppt, och blev inkallad till undersökningsrummet innan jag än hunnit sätta mig i en stol i väntrummet.

Först fick jag träffa en sköterska som skrev in mina uppgifter och frågade om sjukdomshistoria och tidigare operationer. Attans, vad var det nu struma, gallstensoperation och utomkvedshavandeskap hette på engelska? Till slut lyckades jag göra mig förstådd i alla fall, och blev vidareslussad till röntgen. Sedan till ett undersökningsrum där jag fick vänta på läkaren, och blev lite nervös när jag kom in i rummet. Innan jag åkte till sjukhuset googlade jag på det för att se om det verkade vettigt. De flesta som reviewat var jättenöjda med personalen, men en skrev som rubrik ”Bring a tent!” (ta med ett tält). Tydligen hade han fått vänta jättelänge innan han fick hjälp, och när jag kom in i undersökningsrummet såg jag detta:

Nog för att det brukar finnas tidningar i väntrummet, och eventuellt en tv också, men i undersökningsrummet? Hur länge skulle jag vänta på den där läkaren egentligen? Blev inte precis lugnare av att sköterskan la flera minuter på att förklara hur tv’n funkade… Men redan efter 20 minuter eller så dök läkaren upp (jag hade varit förutseende och tagit med mig en bok så jag skippade tv’n). Han hade kollat på röntgenplåtarna och konstaterade att en sena var skadad på ovansidan av fingret, det var därför det drog ihop sig eftersom inget hindrade senan på insidan att dra ihop sig mer och mer. Förmodligen behöver det opereras. 😦 Jag fick ett papper där han skrivit upp vad han kommit fram till (otroligt bra, så borde det vara i Sverige också eftersom man alltid glömmer ungefär hälften av vad läkaren sagt) och namn och nummer till en bra ortoped. På väg tillbaka till receptionen ringde jag Björn som i ilfart kom dit med våra försäkringspapper i högsta hugg, och med hjälp av dem kunde vi slutligen övertala damen om att jag faktiskt var försäkrad och vi slapp betala hela notan direkt.

Dan efter ringde jag ortopeden vid halv nio-tiden på morgonen. Det var en utmaning! Första frågan var givetvis vilket försäkringsbolag jag hade. Jag nämnde namnet, och – surprise! – hon hade aldrig hört talas om det. Jag var tvungen att ringa vår försäkrings”koordinator” och be om hjälp. De rådde mig att säga att de samarbetar med Aetna, som är ett slags nätverk för försäkringsbolag i USA. Jag ringde tillbaka till ortopeden och sa detta, och efter stor tveksamhet fick jag slutligen boka tid hos läkaren. Dessutom ville de att jag skulle ringa akuten jag var på dan innan och be dem faxa min journal. Jag ringde dit, och de sa att ortopedklinikenn måste faxa en särskild blankett för att begära ut journalen. Nytt telefonsamtal till ortopeden, som sa att de inte alls behöver faxa en begäran eftersom jag var en ny patient och då skulle akuten faxa journalen utan detta papper. Ytterligare samtal till akuten som mycket motvilligt gjorde som jag sa. Puh! Jag fick en tid till ortopeden kl 10 (”men se gärna till att vara här en kvart innan så du hinner fylla i alla papper!”) och fick lite lätt panik. 25 minuters resväg + att hundarna skulle behöva en timmes promenad + dusch, föning av håret och sminkning, alltihop på 1 timme och 15 minuter blankt = omöjligt. Det är fantastiskt att kunna ringa en läkare och få en tid samma dag istället för om 3-4 veckor, men det finns gränser för vad jag klarar. Hundarna fick en kvarts promenad istället och jag sprang in i duschen och tvättade håret i farten.

Endast 4 minuter försenad steg jag in på ortopedkliniken. Jösses, det var fullpackat med folk! I receptionen var det däremot ingen kö alls. Jag steg fram och presenterade mig och sa att jag hade en tid kl 10. ”Vilken försäkring har du?” kom det blixtsnabbt. När jag sa namnet på bolaget hade hon inte hört talas om det förut. Känns det bekant? Nu hade jag fått lite mer skinn på näsan i alla fall, så jag sa att de samarbetade med Aetna, att denna ortopedkliniken hade avtal med dem och att allt var i sin ordning. Jag gav henne också telenumret till koordinatorn om hon ville ringa och kolla. Det ville hon inte 🙄 utan ville skriva in mig som oförsäkrad. Jag vägrade, och efter mycket om och men ringde hon en kollega som tack och lov hört talas om bolaget. Jag fick till slut ett papper med frågor som jag skulle svara på, och satte mig att vänta. Tjugo över tio ropade de ut att Dr Ortman, min ortoped, fortfarande höll på att operera men nog skulle vara klar vid 11. Stön! Hade jag vetat detta kunde hundarna fått en längre promenad innan jag stack. Morr!

Dock kom jag in redan 20 minuter senare, och fick återigen svara på frågor om tidigare sjukdomar och operationer. Man kan ju tycka att jag vid det här laget skulle komma ihåg vad både struma, gallsten och utomkvedshavandeskap heter på engelska, men icke. Men det löste sig även denna gång 🙂 Sedan kom ortopeden, urtypen för en amerikansk läkare: lång, solbränd, löjligt pigg och välmående och med ett bländvitt leende. Men trevlig! Han klämde på fingret och försökte räta ut det, under tiden som jag fick blodsmak i munnen av smärta, nästan svimmade och kved ”that really, really hurts!”. Han såg mycket bekymrad ut men tyckte att vi skulle försöka med sjukgymnastik i första hand, för att slippa operation. Om jag förstod det rätt ska de försöka med nån slags skena som ska räta ut fingret. Jag fick en tid för detta om en vecka, och har således 7 nätter på mig att ligga sömnlös och oroa mig för hur jag ska överleva att de ska tvinga in fingret i en skena och räta ut det med tvång. Blir alldeles svettig bara jag tänker på hur ont det kommer att göra. Men om jag slipper operation är det väl förhoppningsvis värt det? Fortsättning följer…

Dagen avslutades väldigt trevligt i alla fall. Björns jobbarkompis med fru, som båda två har hjälpt oss otroligt mycket med all möjlig administration, kom och åt middag hos oss. Det var andra gången jag träffade dem och vi hade jättekul. De är väldigt mysiga båda två, har rest en hel del och även bott två år i Sverige och fem år i Holland. Det märks att de sett lite mer av världen än genomsnittsamerikanen, och är inte alls så där påklistrat trevliga som många kan vara här. Kul! 🙂

Gremlins

av utvandrare

Minns ni filmen från 80-talet om de små söta mogwais som förvandlades till hemska gremlins om man matade dem efter midnatt?Jag kan nu avslöja att det inte alls var fiction, om nu någon trodde det. Gremlinsarna finns i verkligheten, här i North Carolina, men de kallas inte mogwais här utan – squirrels. Och det som triggar dem att bli till gremlins är inte mat, utan hundar. 👿  Där sitter de i vart och vartannat träd när man är ute på en bedrägligt lugn promenad i kvarteret med sina rara små vovvar. Jag har nog förresten aldrig i mitt liv sett så många ekorror på ett och samma ställe, det fullkomligt kryllar av dem. Man ser hur det rör sig i träden och man tittar upp och småler lite eftersom de ser så otroligt söta ut:

Ekorren däremot ler inte, den bidar sin tid. Den måste ju vara helt säker på att hundarna är kopplade och att matte har ett stadigt tag i kopplet innan den gör sitt drag. När man är bara några meter ifrån kilar den snabbt som sjutton ner från stammen, hämtar en kotte eller nåt från marken (smart att fixa ett alibi) och låtsas sen att den antingen fått svår beslutsångest eller också drabbats av alzheimers och inte längre minns vilket träd den hör hemma i. Alltså kilas det fram och tillbaka, fram och tillbaka mellan ett par tre olika alternativ. Vid det här laget är båda hundarna som tokiga, dreglar, gnäller (Java), skäller (Morris) och drar i kopplena för allt vad de har och själv vill man inget hellre än att släppa dem och lära den lille terroristen en och annan läxa. Men med tanke på att den befinner sig i en trädgård tillhörande någon man inte känner i ett land där man har märkligt svårt för lösspringande hundar som jagar söta små djur så gör man inte det. Istället tar man spjärn och släpar med sig hundarna (med skadat finger dessutom (pga en ekorre förstås, det minns ni väl) så den handen får man hålla undan samtidigt som man försöker ser till att inte samtliga fingrar på vänsterhanden ryker istället) och försöker dessutom så gott det går att se till så att inte de dinglande bajspåsarna snor in sig i kopplen. Jag bara väntar på den dag en välfylld påse trasslar in sig och spricker så att innehållet sprids över hela mig, men ännu har det tack och lov inte hänt. Jag försöker inbilla mig att alltihop ser lite graciöst ut på något sätt, med utsträckt högerhand och allt, men ärligt talat är till och med jag tveksam.

Det är ju inte så att det knatar omkring hundägare dagarna i ända i området. Det bor visserligen väldigt många hundar här, men antalet hundar korrelerar inte så bra med antalet promenader som görs, i alla fall inte med svenska mått mätt. Så man kan tycka att ekorrarna skulle ha gott om tid att springa ner och hämta det som hämtas ska när det är tomt på gatan, istället för att sitta och vänta tills vi kommer tillräckligt nära. Skyddsjakt, någon?

The suspect

Att svalka sig, en stilstudie

av utvandrare

Häromdagen var det riktigt varmt, närmare 30 grader när vi gick ut på långrundan i skogen. Det finns en inhägnad konstgjord sjö längs med vår vanliga runda och där brukar jag faktiskt blunda och titta bort när hundarna springer igenom grinden och tar sig ett dopp när det är såhär varmt. Men idag hann inte Java dit innan hon kände att det var läge för att svalka sig lite, och i brist på rent och fint vatten att simma i så tager man vad man haver:

Det hade regnat jättemycket på natten innan så vattenpölen var rätt djup vilket syns på första bilden! 🙂 Hon stod där en bra stund och bara njöt, och visst ser hon rätt nöjd ut på sista bilden! Morris hoppade också i sen och simmade tvärs över, men det hann jag tyvärr inte få kort på.

Nostalgi, redan?!

av utvandrare

Igår hade Tess studiedag, så vi åkte bland annat till Barnes & Noble (mysig bokaffär) på Friendly center och fikade.

Det var hit vi åkte, hela familjen, innan vi fick bredband hemma och satt med varsin dator och surfade för glatta livet. Nu var det första gången sen dess som vi var där igen och det kändes riktigt nostalgiskt! Denna veckan är det nio veckor sen vi flyttade hit och det är ju egentligen inte särskilt lång tid, men oj vad det känns avlägset! Då hade vi fortfarande hyrmöbler, inget bredband som sagt, ingenting var i princip fixat (mer än el och vatten, till slut!). Det känns som om vi fått gjort en del dessa veckor ändå!

Beställa pizza, inte helt okomplicerat

av utvandrare

Idag skulle vi beställa hem pizza, med hemkörning. I Sverige har vi bott för långt bort för att kunna göra det så barnen har tjatat om att vi ska göra det här för att få se om det är som i amerikanska filmer. Helst skulle det vara en sån där deal där de lovar att man ska få pizzan gratis om den inte kommer inom en viss tid, men ingen av pizzeriorna här (som vi känner till) har det tyvärr! 🙂

Det föll på min lott att ringa och beställa pizzan. Jag försökte in i det längsta att få Tess att göra det eftersom hon pratar amerikanska som en inföding, men hon vägrade. Alltså skulle jag, med min göteborgsengelska, göra det. Det gick sådär 😕

Tjejen i pizzerian: Welcome till Luigi’s, how may I help you?
Jag: Hi, I wonder if you deliver to Lennox Woods in Summerfield?
Hon: Excuse me?
Jag (med paus mellan varje ord): Do you deliver to Lennox Woods?
Hon:  Sorry, to where?
Jag (talar ännu långsammare och inser att det är läge att börja bokstavera): Lennox. Woods. L-E-N-N-O-X Woods.
Hon (lätt desperat): I’m sorry, I don’t understand. Could you try to spell it instead?

Stön! Jag kanske möjligtvis kan ha en lätt accent *host* men detta började bli löjligt. Till slut lyckades jag bokstavera så att hon a) förstod att det var det jag gjorde och b) brast ut i ett överlyckligt ”Lennox Woods! Yes, yes absolutely, we deliver to Lennox Woods!” och resten av samtalet gick av bara farten. Vi fick till slut  både rätt storlek på pizzorna och rätt fyllning, inkl. att jag och Tess skulle ha utan ost. 😯 Jag vet inte om det var mitt uttal som stadigt förbättrades eller om det var hon som blev så euforisk att hon bara drogs med av bara farten.

Det var väldigt goda pizzor!