Författare: utvandrare

Triad Stage

av utvandrare

I söndags var vi på teater, jag och Björn. Vi har två jättegoa grannar som har säsongskort på Greensboros egna ”stadsteater”, Triad Stage, och när de inte kunde gå i söndags så frågade de om vi ville ta biljetterna istället. Och det ville vi ju förstås! Det var en jättemysig, ganska liten teater med väldigt intim känsla. Man satt nästan på scenen så man kom verkligen nära:

Pjäsen hette New music och var egentligen en trilogi. Vi hade fattat det som att kvällens föreställning var enbart första delen, men det visade sig att de skulle spela både första och andra delen. Tyvärr hade de blivit väldigt sent att stanna kvar och se del 2 så vi gick efter den första, väldigt synd för det var verkligen en bra pjäs. Vi får väl se om vi möjligtvis kan se del 2 och 3 senare, nu var vi helt enkelt för trötta efter att ha packat upp flyttkartonger hela helgen och dessutom skulle vi upp tidigt dan efter.

En kul grej med själva teatern var att de byggt miniatyrer av teaterscenerna från en del av sina föreställningar och ställt ut en trappa ner vid toaletterna:

Inget särskilt bra kort, jag vet, ljuset var inte det bästa men ni förstår idén i alla fall. Skådespelarna var väldigt bra och det var verkligen mysigt där så vi kommer förmodligen att köpa säsongskort till hösten. 75 dollar per person för 6 föreställningar är klart överkomligt!

Uppföljning

av utvandrare

Nu har det varit tyst här några dagar igen, beklagar det men det finns en anledning som jag inte riktigt vill gå in på. Ska se om jag kan lyckas uppdatera lite mer idag i alla fall.

Alldeles nyss ringde de ifrån FastMed, kliniken jag var på i lördags när fingret hoppade ur led. De undrade hur jag mådde och så där, och det var ju gulligt tyckte jag. Här bryr man sig om sina patienter! Så jag förklarade att mitt finger var tämligen gult och blått just nu (representerar verkligen vem jag är och var jag kommer ifrån, så att säga) men att det inte gör ont alls längre om jag inte av misstag råkar böja på det eller komma när det. När hon sedan svarade förstod jag att hon inte brydde sig ett skit om hur jag mådde egentligen, det stod i hennes arbetsbeskrivning att hon skulle ringa och då gjorde hon det, helt enkelt. ”Ok-jag-är-glad-att-du-mår-bättre-hoppas-du-väljer-FastMed-nästa-gång-också-hejdå” kom det i en enda lång harang och jag kände mig näst intill lite dum för att jag överhuvudtaget svarat något annat än ”I’m fine, thank you”. I Sverige när de ringer uppföljningssamtal så brukar det ju ändå vara en sköterska eller läkare som ringer och faktiskt verkligen undrar hur man mår, men så icke här. Man lär sig! 🙂

Det obligatoriska sjukhusbesöket

av utvandrare

Jaha, så var det dags igen. Jag kan höra ända hit hur Nettan (syster min) suckar nu, men idag var det dags att åka till sjukhuset. Jag har en otrolig förmåga att antingen bli sjuk eller också skada mig på olika sätt när jag är utomlands, och trots att vi denna gång inte är på någon resa utan faktiskt bor här så var det inget undantag nu heller ändå. Jag har ändå varit duktig som klarat mig i lite mer än 5 veckor innan det var dags… 🙄 Förra årets bravader innefattade migränanfall när jag var på konferens i Los Angeles så att jag missade min egen presentation (något pinsamt) och lunginflammation när familjen var på semester i Kina. Den gången fick jag en jättesnygg kinesisk patientbricka som jag för säkerhets skull sparat om vi åker dit igen! Sjukhuset påminde däremot om nånting från andra världskriget:

I Kina tror man inte riktigt på medicin i pillerform, dropp ska det vara! Det är därför det hänger så många krokar i taket i väntrummet som man ser på den första bilden, det är där man hänger droppställningarna. Kommer man in på dagen så ser man hela väntrummet fullt med folk som sitter fjättrade vid varsin droppställning. Men effektivt var det, jag var i princip frisk efter tre dagar.

Men åter till dagens bravader. På helgerna brukar jag och Björn ta bilen till Bark Park med hundarna, men eftersom vi nyss fått våra flyttkartonger så åkte jag dit själv idag så var Björn hemma och packade upp. Väl framme vid Bark Park bestämde jag mig för att ta en extra runda i parken innan jag gick till hundrastgården. När jag gått en bra bit hoppade det plötsligt fram en ekorre framför fötterna på oss. Java tog ett jätteskutt mot den, och dum som jag var hade jag inte öglan på kopplet runt handleden utan höll bara i den med fingrarna så jag tappade naturligtvis taget. Nu är vi ju i USA och det står anslag överallt om att hundar absolut inte får vara lösa, så jag blev jättenervös att hon skulle dra iväg långt efter den där ekorren. Så när hon plötsligt vänder och kommer rusande rakt förbi mig så sträcker jag ut handen för att få tag i kopplet. Redan när jag gjorde rörelsen tänkte jag att det här är nog inte så smart, men jag kunde inte hejda mig utan ville bara få tag i henne. Jag fick tag i kopplet lite halvt om halvt men när hon fortsatte att rusa efter ekorren och kopplet sträcktes kände jag hur ringfingret knakade till. Naturligtvis hade jag använt höger hand dessutom. När jag tittar ner på handen ser jag hur ringfingret är alldeles krokigt, från och med första leden så är resten av fingret lite bredvid den första delen så att säga. Aj! Första tanken var att jäklar, det här blir dyrt! Den sjukförsäkring vi fått här av Volvo är minst sagt minimal och täcker inte särskilt mycket.

Det gjorde inte så vansinnigt ont till att börja med, men jag fick lite lätt panik när jag såg hur krokigt fingret var och hur det bara hängde där. Varför kunde det inte hända när Björn var med åtminstone? Jag ringde hem och fick tag i Björn och bad honom försöka låna en bil av en granne och komma och hämta mig. Naturligtvis var ingen av de grannar vi hunnit lära känna hemma. Den promenaden, med två rastlösa hundar i kopplet, och den bilfärden vill jag aldrig mer göra om. Det hade börjat göra rejält ont i fingret när jag väl kom till bilen, tur att vi åtminstone har automatväxlad bil för annars vet jag inte hur det skulle gått.

Väl hemma hade Björn under tiden ringt försäkringsbolaget och tagit reda på vart vi skulle åka. Olika sjukförsäkringar gäller på olika sjukhus så det gäller att inte åka fel för då kan man få betala allting själv. Det visade sig att vi inte skulle åka till ett sjukhus eftersom det kunde ta lång tid att få hjälp då, utan det var bättre att åka till en mindre klinik. Som tur var tog det bara 20-25 minuter att åka dit, jag hade ganska rejält ont vid det laget.

När man kommer till läkaren i USA så är det inte direkt så att de omedelbart kastar sig fram för att hjälpa en. Åh nej, först ska man visa sitt sjukförsäkringskort, det ska ringas och kontrolleras att försäkringen gäller och det ska fyllas i formulär. Till slut fick jag träffa en sköterska och en sköterskeelev i alla fall. När de frågade om sjukdomar och tidigare operationer blev det lite besvärligt. Varken jag eller Björn hade en aning om vad struma eller gallsten heter på engelska, för att inte tala om utomkvedshavandeskap. Till slut hade vi lyckats förklara i alla fall, och jag fick äntligen träffa läkaren. Han satte två bedövningssprutor i fingret, och drog sedan fingret rätt eftersom det ju hoppat ur led. Den känslan när han drog det rätt, och ljudet när det ploppade i rätt läge… *Rys*. Men jag kände inget i alla fall, och det var gudomligt skönt. Han berättade att han växt upp på en bondgård med kossor, det hände tydligen rätt ofta att man fick en spark av en kossa så att ett finger hoppade ur led. Då stoppade de ner handen i en hink med isbitar för att bedöva den, och sedan kom det en karl som kunde det där och drog den rätt. *Rys*, igen! Jag blev ännu mer tacksam över de två bedövningssprutorna! Han var otroligt imponerad över hur långa fingrar jag har, och hur stark jag var i fingrarna. Han var tvungen att ta i med full kraft innan han äntligen fick den rätt. Har ingen aning om hur jag kan vara så väldans stark i fingrarna, alla koppelpromenader med en Java som drar i kopplet kanske? Så här nöjd kände jag mig när det var över:

Sen var det dags för röntgen för att se om fingret var brutet. Det visade sig att det lossnat en liten, liten flisa vi den första leden på fingret. Dock behövde jag inte gipsas som tur var, utan han tejpade ihop fingret med långfingret istället. Om inte svullnaden och värken gått ner betydligt om två veckor så måste jag dit igen, annars ska det vara helt läkt om fyra veckor. En kul grej: när vi gick därifrån fick vi med oss röntgenplåtarna på en cd-skiva! Så om någon vill se hur mitt finger ser ut så har ni det här (det är alltså röntgat efter att han dragit fingret i rätt läge så det ser inte läskigt ut:

Man kan se som en liten kula där leden svullnat, men jag kan inte upptäcka den lösa flisan hur mycket jag än tittar så den måste  verkligen varit liten!

Läkaren var helt underbar, hur mysig som helst. Behöver ni läkarhjälp i Greensboro så rekommenderar jag varmt Fast Medicare på Battleground Ave!

Nu känner jag hur bedövningen börjar släppa så nu är det nog dags att vila handen ett tag. Avslutar med en bild på boven i dramat, som inte verkar särskilt skamsen:

Jag som inte hunnit trimma henne än, hon ser för j*klig ut redan så jag vågar inte tänka på hur hon kommer att se ut innan jag kan göra det. Tips på hur man trimmar en hund med en hand (dessutom den ”felaktiga”), någon?

Vår!

av utvandrare

Ja, det har i och för sig varit vår sen vi kom hit, och sommar, och höst, gärna under samma vecka dessutom som jag ju skrev om tidigare. Igår var det svensk högsommar, 25 grader i skuggan och strålande solsken. Ljuvligt! Hundarna tyckte det var jättemysigt under morgonpromenaden, men när vi gick långrundan mitt på dagen så tyckte de att det var rätt kämpigt. Det badades friskt i allt som överhuvudtaget gick att badas i, inklusive en inhägnad konstgjord sjö och leriga diken. Jag fasar lite för hur det kommer att bli till sommaren när det är 40 grader varmt, men de har ju åtminstone ett par månader på sig att vänja sig.

Idag är det alltså snarare vår, 11 grader och soligt. Så här fint ser det ut i våra rabatter sen ett par veckor tillbaka:

För övrigt fortsätter vi med uppackningen av alla våra saker. Har fått hyfsad ordning på köket och vardagsrummet nu, nästa steg är kontoret och biblioteket. Jag längtar verkligen efter att biblioteket ska bli klart, ska bli underbart med ett rum med jättesköna fåtöljer och fullt med böcker och ingen tv alls! 🙂

Igår hade vi besök av en jobbarkompis till Björn som bott i USA i 26 år. Vi hade med oss två brudkistor som blivit kvar i Sverige när han flyttade och som han ville ha hit. Jag var imponerad av att han fortfarande pratade perfekt svenska utan tillstymelse till brytning efter så lång tid. Enda gången han blev fundersam var när han skulle säga de svenska rasnamnen på de hundar han hade. Han funderade länge och väl men kom inte på det, det visade sig att raserna var beagle, australian shepherd och chesapeake bay retriever! 🙂 För er som inte är så inne i hundvärlden och inte alls såg det roliga med det kan jag tala om att just de raserna inte har några svenska namn utan heter likadant hos oss!

Möbler!

av utvandrare

Igår kom den äntligen, all packning från Sverige. Och jag vet att jag inte borde skriva äntligen, för det har gått supersnabbt. Det är 6 veckor sen de var hemma och packade ner allting, och oftast får man vänta åtminstone 8-10 veckor innan det kommer fram. Har man otur bestämmer tullen sig för att vara nitiska och gå igenom varenda låda, och då kan det ta betydligt längre tid. Så även om det har strulat en hel del för oss så har vi haft tur med vissa saker i alla fall! 🙂

Tre flyttkillar var här igår med en stor truck med hela vårt bohag:

Känns märkligt ändå att möbler och saker som kan fylla ett helt hus får plats i det där släpet, även om det är stort!

Det gick imponerande snabbt att få in allt i huset, allt var numrerat så jag fick stå och bocka av varenda grej de kom med så att vi skulle veta att allt var med. De ställde in allt i rätt rum, och hjälpte sedan till med att montera möblerna (allt utom sånt som var helt nytt, det fick vi göra själva) och packa upp allting ur lådorna. Så nu står allting huller om buller på golvet och borden och överallt. Det blir några hektiska dagar framöver innan allt är på plats, men redan är köket nästan klart så det har flutit på bra ändå.

Tyvärr hade det hänt två olyckor. En köksstol var trasig, ena benet var av på mitten. Det är en gammal köksmöbel men jag gillar den verkligen så det var lite trist. Dessutom kan vi ju inte köpa bara en ny stol, eftersom just den möbeln inte finns kvar att köpa längre, utan vi måste köpa fyra nya stolar. Sen, och det var ännu tråkigare, så var det en skada på en skåpsdörr. Vi hade köpt ett jättefint linneskåp (gjort av en känd designer som jag givetvis inte kommer ihåg namnet på nu, det här skåpet och två fåtöljer är några av de ytterst få saker vi har som inte är IKEA-möbler…) precis innan vi åkte, så det var aldrig ens uppackat utan levererades av affären direkt till flyttfirman (det är ett tips till den som ska flytta utomlands, man slipper betala momsen om man gör så). Det är ingen jättestor skada men träet har flisat sig precis mitt på dörren så det syns ju verkligen. Skit. Jag har mailat flyttfirman nu i alla fall så får vi se vad som händer.

Det är underbart att ha sina egna saker omkring sig i alla fall! Vi har klarat oss bra med hyrmöblerna men det är ju ändå väldigt opersonligt och trist i längden. Björn tycker att jag är lite gnällig men han är ju å andra sidan hemifrån flera timmar varje dag när han är på jobbet, jag som inte ens har någon bil än går här hemma hela tiden så jag tycker att jag har rätt att vilja ha mina saker! 😉

Ut med hyrmöblerna

av utvandrare

Det verkar ordna sig, tack för hållna tummar Gunvor och Jenny! 🙂 De lyckades hitta en lucka i alla fall 🙄 så imorgon ska våra egna möbler och andra grejor komma hit. Just nu är hyrmöbelsfirman här och hämtar alla hyrgrejor. Det var en hel del vi fick, kan jag säga. Jag har sprungit runt här och försökt samla in allt (de andra är ju i skolan och på jobbet) men känner mig helt snurrig just nu, kan bara hoppas att listan stämmer någorlunda när de stämmer av allt. Det är som tur är två väldigt trevliga killar som är här och hämtar det, och de tyckte inte att jag skulle oroa mig för om något fattas. Skönt, för vad jag vet just nu i alla fall så ligger vi två gafflar och en kökshandduk back! 🙂

Möbler, äntligen! Eller?

av utvandrare

I förmiddags ringde flyttfirman och sa att våra möbler och flyttkartonger har kommit igenom tullen och är färdiga att levereras! Äntligen! Det börjar gå mig på nerverna att knappt ha några möbler och bara minimalt med köksgrejor och annat så det är verkligen efterlängtat. Vi kom överens om att de skulle komma på onsdag och torsdag med alla flyttkartonger. Jag ringde Björn på jobbet och meddelade den glada nyheten, och han mailade direkt firman med hyrmöblerna att de kan komma och hämta allt imorgon så att inte de grejorna är kvar när våra saker kommer.

Sedan gick jag ut med hundarna på långpromenad. När jag kom tillbaka blinkade telefonsvararen, det var ett meddelande från flyttfirman att de sett fel och redan var uppbokade denna veckan. Alltså kan inte våra grejor komma förrän måndag och tisdag nästa vecka. 😦 Jag blev rätt knäckt, nu hade man ju ställt in sig på att äntligen få hit allting och då känns det plötsligt jättejobbigt att behöva vänta en vecka till. Nytt samtal till Björn, som blev tämligen irriterad. Han hade hunnit göra upp med hyrfirman att de skulle komma imorgon, och dessutom bokat om möten och annat så att han skulle kunna vara här när våra grejor kommer. Nu håller han på att maila med Volvos kontaktperson så att de kan prata med flyttfirman och se till så att de kommer denna veckan i alla fall. Hoppas att det går att ordna, vill ha min säng och mina saker NU!

Vädret

av utvandrare

Nu tänker jag vara riktigt svensk och ägna ett helt inlägg åt att prata om vädret. Det har nämligen varit mycket av det den här veckan, minst sagt. Hemma i Sverige pratar vi om aprilväder som kan vara lite hit och dit men det är ju ändå inga jättesvängningar, men här skiftar det verkligen rejält.

I måndags var det, som jag skrev om tidigare, snö. Inga enorma mängder men några centimeter tjockt täcke blev det i alla fall och det var som sagt tillräckligt för att stänga skolor och vissa arbetsplatser och vi kunde njuta av en ledig snow-day (vilket iofs kommer surt efter, Tess skola var ju en av dem som stängde och det kommer de att ta igen genom att förlänga terminen med en dag). Jag och hundarna tog en lång härlig promenad i snön i skogen och de var alldeles till sig, snöälskare som de är:

På tisdagen var det lite snö kvar men värmen började komma tillbaka, 10-15 grader nånting. På natten till torsdagen var det plötsligt sommarväder och framåt 3-tiden började det åska. Vi blev faktiskt lite rädda, jösses vad det brakade loss! Jag gillar åska annars, tycker det är lite mysigt, men det här var så väldigt högt och intensivt så det blev lite väl mycket. Torsdag innebar mer sommar, runt 18-19 grader och jag och hundarna myste på altanen. Och igår var det ännu varmare, 25-26 grader nånting, och en lätt surrealistisk känsla när jag och hundarna var ute på långpromenad. Det var jättevarmt i skogen och väldigt hög luftfuktighet så det kändes väldigt mycket som Thailand tyckte jag, samtidigt som naturen ju är ungefär som hemma i Sverige. Jag visste knappt var jag var till slut! 🙂

På eftermiddagen kom sedan rena monsunregnet, jag och Björn hade varit ute i lite ärenden och skulle plocka upp Tess på vägen så hon slapp ta skolbussen och det var knappt att det gick att köra. Skyfall är bara förnamnet. Och idag slutligen så var det halv storm ute när jag gick morgonrundan med hundarna, riktigt isiga vindar dessutom även om solen sken från en molnfri himmel.

Kul med omväxling absolut, men det är sannerligen inte lätt att veta vad man ska ta på sig på morgonen! Dessutom hade jag bara tagit med mig vinterstövlar och kängor i den packning vi fick med oss direkt, vi har köpt sommarskor till barnen som tur är men för mig var det svettigt att gå ut med hundarna igår i vinterkängor i 26 graders värme! 🙂 Förhoppningsvis kommer våra flyttlådor nästa vecka, annars får jag köpa nya skor till mig själv också.

Tydligen är det ovanligt att det är så här varmt i januari-februari, även för att vara här. Det känns verkligen jättekonstigt att det kan vara fullt snökaos på måndagen och svettig sommarvärme på torsdagen, men åh vad skönt det är att slippa två månader med snöslask och temperaturer runt 0:an! 😎

Överlevnad, utforskande, förfining

av utvandrare

På sistone har jag tänkt mycket på Douglas Adams utvecklingsteori som han skrev om i ”Liftarens guide till galaxen”. Enligt den innehåller varje civilisations historia tre tydliga utvecklingsstadier; Överlevnad, Utforskande och Förfining, också kända som Hur, Varför och Var. Så till exempel karaktäriseras det första stadiet av frågan Hur ska vi få mat? Det andra av frågan Varför äter vi? och det tredje av frågan Var ska vi äta lunch?” Har ni inte läst Liftarens guide till galaxen än måste ni göra det, det är en vansinnigt rolig (tycker alla utom min uppenbarligen totalt humorbefriade make som tyckte att den är ”lite seg” 🙄 ) och helt skruvad science fiction-historia om jordens undergång och den stackars hårt prövade Artur Dent, som är den ende överlevande människan, som tvingas lifta runt i galaxen med sin kompis Ford Prefect.

Nåväl, att flytta till ett helt nytt land är, har jag upptäckt, som att bygga upp sin egen lilla civilisation på nytt. Man vet nästan ingenting om hur vardagslivet fungerar, och regredierar omedelbart till första stadiet: Hur? Hur får man tag i någorlunda nyttig, billig och välsmakande mat? Hur fixar man skola till barnen? Hur får man el, vatten, telefon? Försäkringar? Trimmare till hundarna, veterinärvård? Körkort? Viktigast av allt; bredband!? Miljoner småsaker som innan man flyttade bara funkade och som man byggt upp steg för steg sedan man flyttade hemifrån för över tjugo år sen, nu ska allt ordnas på ett par veckor, helst.

När vi är och handlar och jag ser folk stå och vrida och vända på blomlökar till trädgården eller en ny hållare till hushållspappret känner jag vilken milsvid skillnad det är mellan dem och oss just nu. I min värld finns inte det minsta utrymme för det där lilla extra i tillvaron som nya blommor till rabatten, här gäller överlevnad först och främst! 🙂 Vi är fortfarande helt klart på första stadiet men börjar någorlunda få upp näsan över vattenytan. Vardagen börjar rulla på och i vissa frågor (läs Gräsklippare och Grill) har vi faktiskt glidit över till utforskandestadiet. Förfiningsstadiet ligger däremot rätt långt bort fortfarande! 🙂

Jag tror det är väldigt nyttigt att ha tagit det här steget och få en sådan här utmaning i livet. Naturligtvis går det inte att jämföra med hur det var förr, som i filmen Utvandrarna där de verkligen fick börja om från noll med att hugga ner träden som de skulle bygga huset med… Men trots alla bekvämligheter som finns nu och med internet som gör att man kan få svar på i princip vilken fråga som helst inom ett par minuter så är det ändå en stor apparat att emigrera. Men kul, och förhoppningsvis värt det!

Radio

av utvandrare

De flesta radiokanaler här är ju reklamkanaler, vilket kanske inte är någon större överraskning. Mest är det diverse musikkanaler, värst är den som man kan ringa in till på kvällarna och önska en låt till sin älskade – sliskigare kanal får man leta efter. Radioprataren är så sockersöt så det vänder sig i magen redan efter 5 minuter. ”Oh I hope that the two of you will have a wonderful life together, and you must promise to call me when your first baby arrives”. Stön.

Men vi har hittat en kanal som är riktigt bra. 101.1 Talk – WZTK heter den. Det är en ”pratkanal”, på helgerna spelar de en del musik men på vardagarna är det mest pratprogram. Bl.a ett program som är ungefär som Plånboken i P1 som man kan ringa till och ställa frågor om sin ekonomi. Mycket lärorikt för oss som inte vet alls hur saker och ting funkar här. De har också debattprogram, där de diskuterar något aktuellt ämne. Förra veckan var det mycket prat om pappan som spelade in en youtube-film där han sköt sin dotters laptop i bitar, finns här för den som inte sett den:

Deprimerande nog tyckte de flesta som ringde in att pappan gjorde helt rätt, eftersom dottern varit så respektlös mot sina föräldrar. Även programledaren (heter det så även i radio?) tyckte det till en början, men han ändrade sig faktiskt efter några dar och tyckte att vad ska pappan göra härnäst om inte heller detta funkar? Skjuta dottern? Dessutom sa han att han inte skulle vilja möta honom en kväll på sportbaren efter att hans favoritlag förlorat en match, vilket förhoppningsvis var en tankeställare för många. En del sa faktiskt att de tyckte att pappan skulle föregå med gott exempel och visa dottern hur man gör när man visar respekt mot någon, istället för motsatsen, men de var tyvärr inte så många.

Det som slår en mest som svensk är att programledarna så tydligt tar ställning i frågor. En av dem på denna kanalen pratar t.ex mycket politik, och hatar verkligen Obama. Han spyr galla över honom varenda gång, och det är man ju verkligen inte van vid från Sverige där de brukar försöka hålla sig så neutrala det bara går. Jag sitter och är förbannad varje gång jag hör honom dra igång (nu senast var Obama tydligen marxist eftersom han ville förbättra sjukvården för de som inte har råd med försäkring) och skulle så gärna vilja ringa in och prata med honom men med tanke på att jag inte pratar tillräckligt bra engelska än skulle han antagligen prata omkull mig tämligen omgående. Men även om man inte håller med så är det verkligen underhållande, och dessutom lärorikt. Man lär sig mycket om det amerikanska samhället, hur man uttrycker sig, vad man tänker om olika saker, vilka frågor som engagerar. Kul!